Några viktiga framtidsval för S

Observerat om viktiga framtidsvägval för S efter kongressen:

Under de senaste tjugo åren har Sverige genomgått en dramatisk förändring genom olika avregleringar, varav många rätt okloka i sina konsekvenser. Hur många är nöjda med t ex elmarknadens avreglering eller med järnvägen? Ytterst få.

När det gäller skolan har scenförändringen varit dramatisk: omkring 22 procent av landets gymnasieelever går idag i en privatdriven friskola (källa: Skolverkets lägesbedömning 2010. del 1). Friskolesverige AB har växt till en miljardindustri och vars vinster dessutom landar i skatteparadis i utlandet.

Hur har de senaste 20 årens förändringar påverkat möjligheterna att säkerställa en kvalitativ och rättvis undervisning? Klart till det sämre. Frågan ställs mot bakgrund av att svenska elever tillhör de sämsta i klassen; i internationella mätningar med andra jämförbara länder placerar vi oss allt sämre; drygt var tionde elev lämnar grundskol­an utan behörighet för gymnasiestudier. Svaret på frågan är: Det verkar inte ha blivit precis bättre genom den här utvecklingen. De svenska eleverna har halkat efter andra länders elever. Nästan var fjärde elev lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg Klart är dock att resultaten är, minst sagt, oroande.

I en DN-debattare den 20 mars 2011 skickar professorn i miljöhistoria och längdskidåkarentusiasten Sverker Sörlin tillsammans med kollegan Jesper Meijling en uppmaning till Socialdemokraternas nya ledning: Ifrågasätt dagens ordning! Fungerar det verkligen som det var tänkt? Mer än tveksamt.

Vad var egentligen tanken när skolan öppnades för privata aktörer på det tidiga 90-talet? Sörlin och Meijling konstaterar: ”Efter en inledning med sympati från bildningsvänner i breda läger växer nu kritiken från i stort sett alla håll. Det blev inte ideellt drivna skolor av den typ som finns ute i Europa, skötta i generationer av samfund och stiftelser. I ställ­et blev det internationella riskkapitalister som tog över”. Dessutom riskkapitalister som inte ens skattar för sina miljardvinster på skattebetalarnas bekostnad i Sverige utan överför vinsterna till skatteparadis i utlandet.

Den marknadsmodell som gäller för skol­an reser, enligt Sörlin och Meijling, en rad besvärliga frågor. ”Hur kan den vara en marknad utan en prismekanism? Ska skolor och lärare ha affärshemligheter för varandra? Kan man ålägga en enskild aktör att ta ansvar för allmänintresset?”

Om socialdemokratin åter vill iklädda sig rollen som samhällsbyggare, så är det den här typen av frågor som måste besvaras. Inte snuttfrågor som Rutavdragets bevarande eller avskaffande för fönsterputsning, poolstädning och rätten att hyra in en grillkock till sommarpartyt i semestervillan på spanska solkusten.

För övrigt är 20 eller 30 miljarder i kloka offentliga investeringar – i upprustat järnvägsunderhåll, höjd kvalitet i sjukvården och äldreomsorgen etc etc – alls icke mera oklokt än att satsa 20 eller 30 miljarder i inkomstskattesänkningar (därtill med skev fördelningspolitisk profil).

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Hade t ex den ekonomiska s-talespersoner Tomas Östros förstått det här lite tidigare och därtill i handling visat att han gjort det, hade han sannolikt haft en större chans att ha kvar sitt uppdrag också nu i vår.

Lära av misstag, inspireras av andra och att våga agera mera frimodigt

Om att lära av misstagen, inspireras av andra och att våga ta ut svängarna lite mer:

Runt om i Europa pågår en debatt inom Socialdemokratin om vilken politik som ska föras för att komma ur det opinionsmässiga underläge som många av partierna hamnat i. Inte sällan på grund av egna misstag och en för allmänt “ängslig” politisk linje.

Håkan Juholt borde – efter valet på kongressen den 25 mars – kunna hämta lite inspiration till den svenska debatten från flera håll. Från den tyske SDP-ledaren Sigmar, “Siggi” Gabriel, som talat om risken med att sätta mitten och vänstern mot varandra.

Vänster, menar Gabriel, är ett uttryck för en grundhållning och för en människo- och samhällssyn. Det är en övertygelse om att frihet, ansvar, rättvisa och solidaritet hänger samman och är varandras förutsättningar.

"Denna tanke ska vi övertyga så många som möjligt om och förankra i samhällets mitt", har Sigmar Gabriel sagt. Med Siggi Gabriel vid rodret har SDP på senare tid fått mera luft under vingarna och vunnit delstatsval (Hamburg) och har goda chanser att vinna ytterligare några senae i år.

Den brittiske f d utrikesministern David Milliband höll nyligen ett intressant tal om, den europeiska Socialdemokratins ställning och framtid.

Han skisserade en offensiv politik där Socialdemokrater på samma gång är förnyare av såväl offentlig som privat sektor.

"När centervänsterpartier kan utkämpa valrörelser som reformerare av privat sektor i effektivitetens namn, och inte bara i rättvisans, då kan de vinna", sa Milliband. (Även om jag tycker att hans bror Ed, som ny Labourledare, som typ är ett snäpp bättre än brodern David.)

Det är en spännande tid som ligger framför Socialdemokratin och Håkan Juholt. Det gäller bara att först lära av misstagen senaste årens sterilt ängsliga, skugga “de nya moderaterna”-politik och frimodigt våga ta utsvängarna lite mer. Och lite inspiration går ju också att hämta från bland annat tyska SDP och en del andra i vår omvärld.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Men jag vet inte om jag precis gör vågen för om det nu skulle bli Damberg som ny ekonomisk s-talesperson. Pagrotsky - om han vill och har lust - är nog ändå förstahands-alternativet på den posten. Att Östros däremot inte blir kvar som sådan är både nödvändigt och rimligt efter senaste valkatastrofen och de stora misstag som gjordes bland annat när det gäller den ekonomiskpolitiska strategin från Östros sida.

Om den omänskliga sjukförsäkringen och påskuppropet

Observerat om den uselt fungerande sjukförsäkringen:

Befriande att se hur nu även diakonerna och Sveriges Kristna Råd, SKR, så tydligt reagerat mot vår sedan något år mycket omänskliga sjukförsäkringssystem och att de nu tar initiativ till ett påskupprop. Ett bra upprop som förtjänar brett stöd.

I ett öppet brev till regeringen skriver SKR "... de berättelser och fakta som samlats in vid lokala församlingars möte med människor runt om i landet och som vi i SKR fått del av, belyser att de politiska lösningar som valts leder till problem vi inte kan blunda för."

SKR ger flera exempel på nödvändiga förändringar.

1. Svårt sjuka människor måste kunna få sin sjukpenning förlängd utan att behöva ge sig ut och söka jobb/arbeta under sin sjukskrivning,

2. Människor ska inte kunna ställas utanför alla försörjningsmöjligheter därför att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av deras arbetsförmåga. Gemensamma bedömningar, giltiga och gällande i båda systemen, måste göras.

3. För människor som inte längre bedöms ha rätt till sjukersättning eller arbetslöshetsersättning måste det finnas en möjlighet att få försörjningsstöd från socialtjänsten även om man exempelvis äger den bostad man bor i.

4. Människor ska inte behöva säga upp en trygg anställning och gå ut i arbetslöshet på grund av att de nått en tidsgräns i sjukförsäkringen.

Det är ungefär samma typ av synpunkter som tidigare vid flera tillfällen framförts från fackligt LO- och TCO-håll.

"Från fackligt håll är det lätt att instämma i alla de krav som SKR för fram", säger t ex LO:s kloka välfärdsutredare Kjell Rautio och tidigare på samma position i TCO.

Somliga av oss minns när den borgerliga riksdagsmajoriteten röstade igenom det hårdare, omänskliga regelverket i vår sjukförsäkring sommaren 2008 så applåderade de borgerliga riksdagsledamöterna sig själva och sitt beslut.

Men numera talar de borgerliga politikerna helst inte alls längre om konsekvenserna av detta beslut från 2008. Nu är de bara tysta. I stället lägger de ner 100 av Försäkringskassans servicekontor (nya sparkrav), skyller de på Försäkringskassans handläggare och talar om att det bara handlar om enstaka misstag.

Det handlar dock inte bara om Emmeli Holmqvists svårt sjuka mamma, om den där kirurgen som efter rehab från en sjukdom bara kan arbeta 75 procent men då uppmanas att i stället bli spärrvakt i tunnelbanan och andra enskilda fall som uppmärksammats i massmedia.

Efter regelförändringarna har totalt 40 000 människor blivit utförsäkrade. Under kommande år beräknas ytterligare 75 000 bli utförsäkrade, som socialdemokraternas talesperson Tomas Eneroth i socialförsäkringsfrågor sade på ett välbesökt möte (Onsdagsklubben) häromdagen i Stockholm.

Det vore högst rimligt – men kanske att hoppas på för mycket – att även socialliberaler och socialkonservativa politiker nu borde erkänna fakta och få upp ögonen för verkligheten, för konsekvenserna av deras eget beslut från sommaren 2008.

Det är hög tid att medge att "rehabiliteringskedjan" är ett skämt och ett enda stort misslyckande. I praktiken har den blivit en omänsklig utfasningskedja som slår hårt mot redan sköra och utsatta människor. Systemet är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

I riksdagens socialförsäkringsutskott har de rödgröna partierna försökt få till stånd en blocköverskridande överenskommelse om sjukförsäkringen. Hittills har det dock varit kalla handen från både regeringspartierna och regeringen Fredrik Reinfeldts sida.

Så opinionsbildningen från de fackliga organisationerna, Sveriges Kristna Råd och den socialdemokratiska oppositionen måste fortsätta tills vi får ett mera anständigt och rimligt mänskligt fungerande sjukförsäkring och rehabkedja igen.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om s-ledarvalet av Juholt och en kommande kongress

Några observationer om en kommande kongress och ett nytt ledarval:

Håkan Juholt fyller definitivt kriteriet för en ledare att vara en god kommunikatör, och en bra debattör. Många uppskattar också hans raka sätt att förhålla sig till problem: de är något man ska ta tag i, inte sopa under mattan. Det litet ängsliga tassande kring vissa besvärliga frågor, som präglat partidebatten under senare år, är inte hållbart i längden. Vi behöver en partiledning, som vågar vara offensivt socialdemokratisk i stället för att oroligt jaga alla opinioner på en gång. Sånt leder bara till ängsligt sneglande på andra och en allmänt svajig politisk kurs.

Kongressmaterialet till kommande s-kongress 25-27 mars blev offentligt i den 9 mars. Bra innehåll? Nä, det är ett förvånansvärt tunt material. Partistyrelsens fokus för extrakongressen framstår därför i första hand vara valet av ny partiordförande och partiledning.

Kongressmaterialet“Ett Sverige för morgondagen” är endast ett underlag för diskussion. Det är uppdelat i tre områden; Vår omvärld, Vår politik och Vår organisation. Materialet är tyvärr väldigt utslätat och berör knappast de avgörande frågor som partiet har ett så stort behov av att stöta och blöta, diskutera och debattera för att komma fram till en samsyn som håller. Partiet borde – men är för ängsligt och utslätande i sitt kongressmaterialsnickrande – våga uppträda mera frimodigt än så här. Här har den nya ledningen en del att göra inför kommande kongresser och andra tunga partiarrangemang!

Partiprogrammet från 2001 ska revideras och ett förslag till reviderat partiprogram ska presenteras inför nästa ordinarie kongress. För det arbetet ansvarar programkommissionen. Under extra kongressen ska en omvärlds- och idédiskussion föras och den ska ligga till grund för partikommissionens arbete som drar igång nu under våren 2011.Lena Sommestad vore utmärkt som ordförande i programkommissionen. Hon är en av få ledande socialdemokrater som faktiskt tydligt och ärligt driver den ideologiska- och idépolitiska debatten.

En organisationsutredning ska även tillsättas under våren 2011. Den organisatoriska diskussionen vid extrakongressen ska vara ett viktigt bidrag och fungera som underlag till organisationsutredningens arbete. Men inga beslut ska fattas.

Det är uppenbart att partiets arbetssätt måste förnyas och mer av en reell öppenheten måste tillstånd. Partiet får aldrig mer hamna i dagens trista slutna situation som uppstått kring beredningen av förslaget till ny partiordförande. Men till slut kom ändå ett gott resultat ur valberedningens processande.

Att valberedningen sökt den kandidat som kan uppbåda det största förtroendet och stödet råder det inget tvivel om. När nu inte Nuder ville så blev det till slut Juholt som ville.

Nu står en sak tämligen klar. Socialdemokratin andas fräsch morgonluft igen med Håkan och Carin i spetsen. Det kan visa sig vara ett mycket gott val. Och Reinfeldt kan visa sig få en långt svårare debattmotståndare än han och m-strategerna räknat med.

På sätt och vis gör nu Håkan Juholt samma resa som en gång Göran Persson. Ingen av dem har sin politiska maktbas i Stockholmsregionens av somliga så kallade partiadel. Bägge är lite outsiders, med förankring och uppfostran i den arbetarrörelsetradition som doftar både Folkets Hus, röda fanor och massor av otvungna möten med folk i olika sammanhang. Och en god kunskap om Sveriges geografi och politiska landskap.

Traditionalisten Juholt plöjer fram i partiets breda mittfåra, utrustad med en packe flygblad under armen, sosserosen på kavajslaget och övertygelsen om att utveckling och jämlikhet är varandras förutsättningar. Och just så är det också. Ett gott val även för fackföreningsrörelsen.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Att såväl Östros som Damberg till slut blev utmanövrerade av Juholt – och de som stod och står bakom honom - kan visa sig bli början på något nytt och bättre för ett just nu lite modstulet, ängsligt och krisande socialdemokratiskt parti. Nu gäller det för Håkan Juholt och Carin Jämtin att formera ett nytt och bättre lag av rådgivare och politiska talespersoner runt sig som verkligen drar åt samma håll. Då kan det här bli riktigt bra till slut. Och på köpet får hela rörelsen lite ny energi och entusiasm som den så väl behöver just nu.

Tam finsk valrörelse i ett apolitiskt klimat som gynnar populistiska Sannfinländarna

(Publicerad som krönika i bl a NSD den 1 april 2011, Dala-Demokraten 15/4 m fl)

Observationer från en nordisk resa:

Den 17 april är det riksdagsval i vårt mesta grannland Finland. Hur det går? Sannolikt inte så bra för något av de traditionellt tre stora riksdagspartierna – Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna, SDP. Trots växande arbetslöshet, nya varsel som duggar tätt – pappersindustrin, viktiga mobiljätten Nokia (med tusentals i varselläge) etc – och ökande klassklyftor och fler fattiga som även märks i ett vintervackert Helsingfors så förmår inte de tongivande politiska partierna få någon riktig fart på valrörelsen. Och ute på arbetsplatserna pratas det knappast någon politik alls. Det är “märkligt hur kamplusten helt har runnit av socialdemokraterna”, som en av personerna runt ett lunchbord på Kosmos sa till mig.

- Om det gick dåligt för de svenska socialdemokraterna i senaste valet, så är läget ännu lite lite sämre för de finska s-partiet SDP inför stundande riksdagsval, säger mångåriga f d statsrådet och en av de tunga SDP-riksdagsledamöterna Erkki Tuomioja i finska riksdagshusets storståtliga granitborg.

Statskassan har tömts med nuvarande centerledda borgerliga koalitionsregerings politik, underskottet i statsbudgeten är nu uppe 8 miljarder euro (70 miljarder kr), arbetslösheten rekordhög, de sociala orättvisorna och inkomstklyftorna ökar och hälsoläget försämras. Barnfattigdomen ökar och 700 000 finländare lever i fattigdom. Men ändå förmår inte socialdemokraterna i opposition – och heller inte svaga Vänsterförbundet – “göra politik” av det här som man borde, anser Erkki Tuomioja. Men även Centern går mot ett svagt val (kanske 17- 18 % i väljarstöd) och även Samlingspartiet under finansminister Jyrki Katainen som största parti (kan få kanske runt 20-21 % av rösterna) gör ett sämre val än tidigare förväntat. SDPs väljarandel ser ut att hamna på ungefär samma nivå (17-18 %) eller någon halvprocent bättre än Centern. Möjligen, inte mer.

Samtal med fackligt aktiva, valombudsmän, riksdagskandidater, journalister och andra bekräftar den här bilden. Valtemperaturen är låg, ett valdeltagande på kanske 62-63 procent och proteststämningar mot de etablerade partierna med för små skillnader mellan dessa gynnar det framväxande, allt starkare populistpartiet Sannfinländarna med röstmagneten Timo Soini som en starkt väljarlockande och i debatterna slagfärdig ledarfigur. Låg mobilisering och stämningar av antietablissemangsval “mot makten” (Tuomioja m fl iakttagelse) gynnar Sannfinländarna och dess ledare Timo Soini, som kan bli lika stora som SDP och Centern. Soini tar från alla partiet, även just nu ledande och sannolikt största partiet i valet, Samlingspartiet.

Men mest har SDP tappat i sitt hittills starkaste distrikt, trä- och pappersindustriregionen Kymmenedalen med Kotka i sydöstra Finland som huvudort. Många arbetslösa är besvikna på SDP och även sitt fackförbund och går över direkt till Soini och hans populistiska protestparti; också fackligt förtroendevalda inom Pappers m fl förbund har gjort så i en del fall, konstaterar Erkki Tuomioja och en facklig redaktör, liksom SDP-riksdagskandidaten Mikael Hiltunen från Karis i Åboland.

Låg trovärdighet för SDP-ledningen – en parallell finns här till misstron mot Sahlin i svenska riksdagsvalet - med dess partiordf. Jytta Urpilainen och den färska partisekreteraren, Yleisradio-direktören Jungner (inte det fynd man trodde) pekas också ut som en negativ faktor för SDP nu i valet. De anses uppträda för ängsligt, kortsiktigt medieanpassat och föra lite för mycket av en de korta, tvära kastens valrörelse som inte inger förtroende med hastiga utspel som inte ens partistyrelsen alltid känner sig informerad om. Så det skulle inte förvåna om prognoserna i väljarutfall står sig att det kommer att bli ett nytt ledarbyte i SDP efter riksdagsvalet. (Någon som även märkes i småpratet på en festmottagning nyligen bland 100-talet folkrörelseaktiva i en lokal vid det “röda” Hagnäs torg i Helsingfors. Urpilainen fick det här uppdraget “lite för tidigt”; utan tillräcklig erfarenhet i bagaget.)

Att sedan fackföreningsrörelsen – ännu med en hög organisationsgrad – inte heller den förmår mobilisera och skapa tryck i valrörelsen gynnar inte heller SDP. Trots att partiet – bl a med hjälp av f d finska LO-ordföranden (FFC-basen) och SDP-riksdagskandidaten Lauri Ihalainen – utarbetat ett hyggligt bra valprogram när det gäller att skapa 100 000 nya jobb, ingen höjd pensionsålder (63 år nedre åldersgräns), stärka tryggheten (inte minst för inhyrd arbetskaft) och öka satsningarna på kompetenslyft. Skatterna vill man också höja med 1,5 miljarder euro (13,5 miljard kr), bl a på kapital och förmögenheter. Ändå förblir den politiska diskussion tam också ute på arbetsplatserna. Också Vänsterförbundet är svagt och förmår inte heller det suga upp det väljarmissnöje som nu går till Sannfinländarna. Många av dessa missnöjda röstar på dem eller röstskolkar. Trots hög arbetslöshet – 50 000 jobb har försvunnit med regeringspolitiken de senaste åren - och växande klassklyftor och annat som borde gynna SDP förmår partiet inte visa att man på ett trovärdigt sätt att de skiljer ut sig från Samlingspartiet och Centern, säger SDPs veteranpolitiker och mångåriga statsråd Erkki Tuomioja när vi sitter och samtalar i finska riksdagshuset en sen torsdagseftermiddag.

Tidigare fackliga ledaren Lauri Ihalainen som nu kandiderar för SDP och lär komma in i nya riksdagen känner stor oro för Finlands framtid. Till år 2030 kommer 400 000 fler att ha pensionerats och arbetskraften minskat med 150 000 personer. Han – och andra fackliga – ser hur 40 års principer om samarbete på arbetsmarknaden har fallit. Facken måste söka nya samverkansformer i löne- och avtalsfrågor. Det har gått ännu längre i Sverige. I Finland finns ännu mera kvar av trepartssamarbetet mellan arbetsmarknadens parter och staten. Med det lite bättre finska regelverket – vid upphandlingar och anlitande av olika entreprenörer etc - hade inte facket kunnat förlora ett Lavalmål som det i Vaxholm (lettiska skolbygget) i EU-domstolen, anser f d FFC-basen Lauri Ihalainen. Ändå kräver SDP nu i sitt valprogram att den så kallade beställaransvarslagen ska förnyas, och att den som är huvudentreprenör alltid ska ansvara för att hela underleverantörskedjan hanteras enligt gällande lagar och kollektivavtal inom branschen. En modell att ta efter också i Sverige.

SDP blev bara tredje största i förra riksdagsvalet och opinionssiffrorna nu talar för att det kan bli så igen den 17 april. I bästa fall kan man nu kanske bli knappt större än Centern men då med Centern och populistiska Sannfinländarna bara någon ynka procentenhet mindre. Blir det så, kommer regeringsbildandet efter valet bli allt annat än enkelt för det sannolikt största partiet Samlingspartiet (högern) som då får uppdraget att bilda en ny koalitionsregering.

Sedan följer ett nytt presidentval om ytterligare ett år. Det valet lär riksdagens talman, Samlingspartiets Sauli Niinistö ta hem, bara han ställer upp i valet.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com (070-578 61 95); följer bl a nordisk politik sedan många år

PS. Som Erkki Tuomioja sa: “numera har vi inte en utan flera olika nordiska modeller”. Men så är inte samverkan mellan de nordiska ländernas socialdemokrati heller vad den en gång var.

Finska LO-skolan Kiljava lär kanske gå i KK redan nu till sommaren. Men också flera fackförbundsskolor går med stora ekonomiska underskott. Finska ABF/TSL har däremot en rätt god ekonomi – ännu. Man har försökt att få TSL att gå ihop med Kiljava men TSL vill inte det!

En väntad partiledaravgång och en valberedning som lär får s-kritik

Observerat apropå en partisekreteraravgång och en valberedning som lär få kritik

Ibrahim Baylans nu aviserade avgång som s-partisekreterare är inte det minsta överraskande. Tvärtom ganska väntat. Avgången nu tyder på att en ny partiledning kommer att presenteras inom kanske bara några få dagar.

Det enda som förvånar med partisekreterare Baylans avgångsbesked är att det inte har kommit förrän nu, med mindre än ett par veckor innan kongressen.

Den lokala partiorganisation som getts intryck av att den haft något vitalt att göra med partiledarfrågan, kommer i fråga om en ny partisekreterare att vara ännu mer distanserad och ställas inför fullbordat faktum.

Partiets valberedning initierade en tidsslösande, närmast oändlig process med kravprofiler och nomineringar som säkert av många i efterhand, med rätta, kommer att uppfattas som någonting som inte var på riktigt.

Till detta adderas nu partisekreteraren; ett uppdrag som få nu har hunnit diskuterat.

Hur människor uppfattar ett resultat är alltid en konsekvens av vilka förväntningar de hade från början. I och med den process som valberedningen startade blåstes förväntningar på delaktighet upp. De kommer dock inte att kunna infrias.Nu heller.

De flesta vet att jobbet med att förhandla om en ny ledning ändå görs bakom draperierna. Så ser det – vad som än sägs utåt – faktiskt ut i alla partier.

Ett partiledarskap, alltså en personfråga, är heller inte en särskilt lämplig fråga att medlemsomrösta om eller ha några stora rådslag omkring.

Varför inte? Jo, ytterst få – och ingalunda då alltid de mest lämpliga - ställer upp som kandidat under sådana omständigheter. Partiledarval är ingen Idol- eller Big Brother-tävling. Också om media – särskilt kvällspressen – gärna försöker hetsa fram sådana stämningar bland folk.

Oavsett vilka som till sist blir föreslagna och valda (Östros, Österberg eller möjligen Damberg?) kan därför valberedningen räkna med missnöje från partimedlemmarna.

Detta även om Baylans besked nu i detta sena skede ändå kan komma att underlätta valberedningens arbete med att få ihop “pusslet” med ny partiledare (man?) och vilka som därutöver ska bilda “ledningsgrupp” runt partiledare – och nu även en ny partisekreterare (kvinna?).

Skulle Östros – trots en hel del kritik för hans medansvar för den misslyckade valstrategin men som ändå den relativt minst ogillade bland ledarkandidaterna – bli ny s-partiledare, så behövs en ny ekonomisk talesperson (skuggfinansminister). Någon lämpligare på den posten än Leif Pagrotsky är nog då svårt att hitta. Han kommer att gå minst jämna matcher, eller bättre, med finansminister Anders Borg i talarstolens kamper om Sveriges ekonomiska politik.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Jämställdheten, kvinnorna och Olof Palme

Apropå kvinnodagen den 8 mars och jämställdheten:

1972 tillsatte regering Palme i Sverige en jämställdhetsdelegation.

Det blev början på en skördetid för jämställdheten i Sverige.Och gjorde Sverige unikt.

Barnomsorgen byggdes ut, vilket gjorde att fler kvinnor kunde ta klivet ut i arbetslivet. Moderskapspenningen ersattes med en modern och gradvis allt mera utbyggd föräldraförsäkring. Fler kvinnor fick chansen till kommunal vuxen- och yrkesutbildning.

Från 1966 till 1976 ökade den kvinnliga förvärvsfrekvensen från 55 till 66 procent. Fler kvinnor fick chansen att stå på egna ben och bli ekonomiskt självständiga.

En annan fråga av stor betydelse var att S tog till sig kravet på särbeskattning av mannens och kvinnans inkomster.

Tidigare hade kvinnans inkomst lagts ovanpå mannens, och hela familjen beskattades som en enhet. Det kallades för sambeskattning. Det minskade intresset för kvinnor att söka jobb. Det lönade sig inte att arbeta. Men med särbeskattningens införande förändrades bilden och kvinnorna blev mera ekonomiskt oberoende av mannen. Också det en viktig jämställdhetsfråga.

I Henrik Berggrens fantastiska biografi "Underbara dagar framför oss" (Norstedts) ägnas Palmes jämställdhetsengagemang ett stort utrymme. Inte för inte kallades Olof Palme – 25 år sedan han mördades den 28 februari 1986 – för “kvinnornas Palme” i media.

"På sitt lite abstrakta, aristokratiska sätt var han en kompromisslös motståndare till alla former av mänsklig underordning, oavsett om det handlade om kolonialt förtryck, orättvisor i arbetslivet eller ojämlika relationer i familjelivet", skriver Berggren bland annat.

Olof Palme var – jämfört med andra S-ledare i Europa – klart före sin tid på det här området, liksom när det gällde att reformera villkoren i arbetslivet och att på olika sätt stärka de lönearbetandes trygghet i olika avseenden.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com