Tam finsk valrörelse i ett apolitiskt klimat som gynnar populistiska Sannfinländarna
(Publicerad som krönika i bl a NSD den 1 april 2011, Dala-Demokraten 15/4 m fl)
Observationer från en nordisk resa:
Den 17 april är det riksdagsval i vårt mesta grannland Finland. Hur det går? Sannolikt inte så bra för något av de traditionellt tre stora riksdagspartierna – Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna, SDP. Trots växande arbetslöshet, nya varsel som duggar tätt – pappersindustrin, viktiga mobiljätten Nokia (med tusentals i varselläge) etc – och ökande klassklyftor och fler fattiga som även märks i ett vintervackert Helsingfors så förmår inte de tongivande politiska partierna få någon riktig fart på valrörelsen. Och ute på arbetsplatserna pratas det knappast någon politik alls. Det är “märkligt hur kamplusten helt har runnit av socialdemokraterna”, som en av personerna runt ett lunchbord på Kosmos sa till mig.
- Om det gick dåligt för de svenska socialdemokraterna i senaste valet, så är läget ännu lite lite sämre för de finska s-partiet SDP inför stundande riksdagsval, säger mångåriga f d statsrådet och en av de tunga SDP-riksdagsledamöterna Erkki Tuomioja i finska riksdagshusets storståtliga granitborg.
Statskassan har tömts med nuvarande centerledda borgerliga koalitionsregerings politik, underskottet i statsbudgeten är nu uppe 8 miljarder euro (70 miljarder kr), arbetslösheten rekordhög, de sociala orättvisorna och inkomstklyftorna ökar och hälsoläget försämras. Barnfattigdomen ökar och 700 000 finländare lever i fattigdom. Men ändå förmår inte socialdemokraterna i opposition – och heller inte svaga Vänsterförbundet – “göra politik” av det här som man borde, anser Erkki Tuomioja. Men även Centern går mot ett svagt val (kanske 17- 18 % i väljarstöd) och även Samlingspartiet under finansminister Jyrki Katainen som största parti (kan få kanske runt 20-21 % av rösterna) gör ett sämre val än tidigare förväntat. SDPs väljarandel ser ut att hamna på ungefär samma nivå (17-18 %) eller någon halvprocent bättre än Centern. Möjligen, inte mer.
Samtal med fackligt aktiva, valombudsmän, riksdagskandidater, journalister och andra bekräftar den här bilden. Valtemperaturen är låg, ett valdeltagande på kanske 62-63 procent och proteststämningar mot de etablerade partierna med för små skillnader mellan dessa gynnar det framväxande, allt starkare populistpartiet Sannfinländarna med röstmagneten Timo Soini som en starkt väljarlockande och i debatterna slagfärdig ledarfigur. Låg mobilisering och stämningar av antietablissemangsval “mot makten” (Tuomioja m fl iakttagelse) gynnar Sannfinländarna och dess ledare Timo Soini, som kan bli lika stora som SDP och Centern. Soini tar från alla partiet, även just nu ledande och sannolikt största partiet i valet, Samlingspartiet.
Men mest har SDP tappat i sitt hittills starkaste distrikt, trä- och pappersindustriregionen Kymmenedalen med Kotka i sydöstra Finland som huvudort. Många arbetslösa är besvikna på SDP och även sitt fackförbund och går över direkt till Soini och hans populistiska protestparti; också fackligt förtroendevalda inom Pappers m fl förbund har gjort så i en del fall, konstaterar Erkki Tuomioja och en facklig redaktör, liksom SDP-riksdagskandidaten Mikael Hiltunen från Karis i Åboland.
Låg trovärdighet för SDP-ledningen – en parallell finns här till misstron mot Sahlin i svenska riksdagsvalet - med dess partiordf. Jytta Urpilainen och den färska partisekreteraren, Yleisradio-direktören Jungner (inte det fynd man trodde) pekas också ut som en negativ faktor för SDP nu i valet. De anses uppträda för ängsligt, kortsiktigt medieanpassat och föra lite för mycket av en de korta, tvära kastens valrörelse som inte inger förtroende med hastiga utspel som inte ens partistyrelsen alltid känner sig informerad om. Så det skulle inte förvåna om prognoserna i väljarutfall står sig att det kommer att bli ett nytt ledarbyte i SDP efter riksdagsvalet. (Någon som även märkes i småpratet på en festmottagning nyligen bland 100-talet folkrörelseaktiva i en lokal vid det “röda” Hagnäs torg i Helsingfors. Urpilainen fick det här uppdraget “lite för tidigt”; utan tillräcklig erfarenhet i bagaget.)
Att sedan fackföreningsrörelsen – ännu med en hög organisationsgrad – inte heller den förmår mobilisera och skapa tryck i valrörelsen gynnar inte heller SDP. Trots att partiet – bl a med hjälp av f d finska LO-ordföranden (FFC-basen) och SDP-riksdagskandidaten Lauri Ihalainen – utarbetat ett hyggligt bra valprogram när det gäller att skapa 100 000 nya jobb, ingen höjd pensionsålder (63 år nedre åldersgräns), stärka tryggheten (inte minst för inhyrd arbetskaft) och öka satsningarna på kompetenslyft. Skatterna vill man också höja med 1,5 miljarder euro (13,5 miljard kr), bl a på kapital och förmögenheter. Ändå förblir den politiska diskussion tam också ute på arbetsplatserna. Också Vänsterförbundet är svagt och förmår inte heller det suga upp det väljarmissnöje som nu går till Sannfinländarna. Många av dessa missnöjda röstar på dem eller röstskolkar. Trots hög arbetslöshet – 50 000 jobb har försvunnit med regeringspolitiken de senaste åren - och växande klassklyftor och annat som borde gynna SDP förmår partiet inte visa att man på ett trovärdigt sätt att de skiljer ut sig från Samlingspartiet och Centern, säger SDPs veteranpolitiker och mångåriga statsråd Erkki Tuomioja när vi sitter och samtalar i finska riksdagshuset en sen torsdagseftermiddag.
Tidigare fackliga ledaren Lauri Ihalainen som nu kandiderar för SDP och lär komma in i nya riksdagen känner stor oro för Finlands framtid. Till år 2030 kommer 400 000 fler att ha pensionerats och arbetskraften minskat med 150 000 personer. Han – och andra fackliga – ser hur 40 års principer om samarbete på arbetsmarknaden har fallit. Facken måste söka nya samverkansformer i löne- och avtalsfrågor. Det har gått ännu längre i Sverige. I Finland finns ännu mera kvar av trepartssamarbetet mellan arbetsmarknadens parter och staten. Med det lite bättre finska regelverket – vid upphandlingar och anlitande av olika entreprenörer etc - hade inte facket kunnat förlora ett Lavalmål som det i Vaxholm (lettiska skolbygget) i EU-domstolen, anser f d FFC-basen Lauri Ihalainen. Ändå kräver SDP nu i sitt valprogram att den så kallade beställaransvarslagen ska förnyas, och att den som är huvudentreprenör alltid ska ansvara för att hela underleverantörskedjan hanteras enligt gällande lagar och kollektivavtal inom branschen. En modell att ta efter också i Sverige.
SDP blev bara tredje största i förra riksdagsvalet och opinionssiffrorna nu talar för att det kan bli så igen den 17 april. I bästa fall kan man nu kanske bli knappt större än Centern men då med Centern och populistiska Sannfinländarna bara någon ynka procentenhet mindre. Blir det så, kommer regeringsbildandet efter valet bli allt annat än enkelt för det sannolikt största partiet Samlingspartiet (högern) som då får uppdraget att bilda en ny koalitionsregering.
Sedan följer ett nytt presidentval om ytterligare ett år. Det valet lär riksdagens talman, Samlingspartiets Sauli Niinistö ta hem, bara han ställer upp i valet.
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com (070-578 61 95); följer bl a nordisk politik sedan många år
PS. Som Erkki Tuomioja sa: “numera har vi inte en utan flera olika nordiska modeller”. Men så är inte samverkan mellan de nordiska ländernas socialdemokrati heller vad den en gång var.
Finska LO-skolan Kiljava lär kanske gå i KK redan nu till sommaren. Men också flera fackförbundsskolor går med stora ekonomiska underskott. Finska ABF/TSL har däremot en rätt god ekonomi – ännu. Man har försökt att få TSL att gå ihop med Kiljava men TSL vill inte det!
Observationer från en nordisk resa:
Den 17 april är det riksdagsval i vårt mesta grannland Finland. Hur det går? Sannolikt inte så bra för något av de traditionellt tre stora riksdagspartierna – Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna, SDP. Trots växande arbetslöshet, nya varsel som duggar tätt – pappersindustrin, viktiga mobiljätten Nokia (med tusentals i varselläge) etc – och ökande klassklyftor och fler fattiga som även märks i ett vintervackert Helsingfors så förmår inte de tongivande politiska partierna få någon riktig fart på valrörelsen. Och ute på arbetsplatserna pratas det knappast någon politik alls. Det är “märkligt hur kamplusten helt har runnit av socialdemokraterna”, som en av personerna runt ett lunchbord på Kosmos sa till mig.
- Om det gick dåligt för de svenska socialdemokraterna i senaste valet, så är läget ännu lite lite sämre för de finska s-partiet SDP inför stundande riksdagsval, säger mångåriga f d statsrådet och en av de tunga SDP-riksdagsledamöterna Erkki Tuomioja i finska riksdagshusets storståtliga granitborg.
Statskassan har tömts med nuvarande centerledda borgerliga koalitionsregerings politik, underskottet i statsbudgeten är nu uppe 8 miljarder euro (70 miljarder kr), arbetslösheten rekordhög, de sociala orättvisorna och inkomstklyftorna ökar och hälsoläget försämras. Barnfattigdomen ökar och 700 000 finländare lever i fattigdom. Men ändå förmår inte socialdemokraterna i opposition – och heller inte svaga Vänsterförbundet – “göra politik” av det här som man borde, anser Erkki Tuomioja. Men även Centern går mot ett svagt val (kanske 17- 18 % i väljarstöd) och även Samlingspartiet under finansminister Jyrki Katainen som största parti (kan få kanske runt 20-21 % av rösterna) gör ett sämre val än tidigare förväntat. SDPs väljarandel ser ut att hamna på ungefär samma nivå (17-18 %) eller någon halvprocent bättre än Centern. Möjligen, inte mer.
Samtal med fackligt aktiva, valombudsmän, riksdagskandidater, journalister och andra bekräftar den här bilden. Valtemperaturen är låg, ett valdeltagande på kanske 62-63 procent och proteststämningar mot de etablerade partierna med för små skillnader mellan dessa gynnar det framväxande, allt starkare populistpartiet Sannfinländarna med röstmagneten Timo Soini som en starkt väljarlockande och i debatterna slagfärdig ledarfigur. Låg mobilisering och stämningar av antietablissemangsval “mot makten” (Tuomioja m fl iakttagelse) gynnar Sannfinländarna och dess ledare Timo Soini, som kan bli lika stora som SDP och Centern. Soini tar från alla partiet, även just nu ledande och sannolikt största partiet i valet, Samlingspartiet.
Men mest har SDP tappat i sitt hittills starkaste distrikt, trä- och pappersindustriregionen Kymmenedalen med Kotka i sydöstra Finland som huvudort. Många arbetslösa är besvikna på SDP och även sitt fackförbund och går över direkt till Soini och hans populistiska protestparti; också fackligt förtroendevalda inom Pappers m fl förbund har gjort så i en del fall, konstaterar Erkki Tuomioja och en facklig redaktör, liksom SDP-riksdagskandidaten Mikael Hiltunen från Karis i Åboland.
Låg trovärdighet för SDP-ledningen – en parallell finns här till misstron mot Sahlin i svenska riksdagsvalet - med dess partiordf. Jytta Urpilainen och den färska partisekreteraren, Yleisradio-direktören Jungner (inte det fynd man trodde) pekas också ut som en negativ faktor för SDP nu i valet. De anses uppträda för ängsligt, kortsiktigt medieanpassat och föra lite för mycket av en de korta, tvära kastens valrörelse som inte inger förtroende med hastiga utspel som inte ens partistyrelsen alltid känner sig informerad om. Så det skulle inte förvåna om prognoserna i väljarutfall står sig att det kommer att bli ett nytt ledarbyte i SDP efter riksdagsvalet. (Någon som även märkes i småpratet på en festmottagning nyligen bland 100-talet folkrörelseaktiva i en lokal vid det “röda” Hagnäs torg i Helsingfors. Urpilainen fick det här uppdraget “lite för tidigt”; utan tillräcklig erfarenhet i bagaget.)
Att sedan fackföreningsrörelsen – ännu med en hög organisationsgrad – inte heller den förmår mobilisera och skapa tryck i valrörelsen gynnar inte heller SDP. Trots att partiet – bl a med hjälp av f d finska LO-ordföranden (FFC-basen) och SDP-riksdagskandidaten Lauri Ihalainen – utarbetat ett hyggligt bra valprogram när det gäller att skapa 100 000 nya jobb, ingen höjd pensionsålder (63 år nedre åldersgräns), stärka tryggheten (inte minst för inhyrd arbetskaft) och öka satsningarna på kompetenslyft. Skatterna vill man också höja med 1,5 miljarder euro (13,5 miljard kr), bl a på kapital och förmögenheter. Ändå förblir den politiska diskussion tam också ute på arbetsplatserna. Också Vänsterförbundet är svagt och förmår inte heller det suga upp det väljarmissnöje som nu går till Sannfinländarna. Många av dessa missnöjda röstar på dem eller röstskolkar. Trots hög arbetslöshet – 50 000 jobb har försvunnit med regeringspolitiken de senaste åren - och växande klassklyftor och annat som borde gynna SDP förmår partiet inte visa att man på ett trovärdigt sätt att de skiljer ut sig från Samlingspartiet och Centern, säger SDPs veteranpolitiker och mångåriga statsråd Erkki Tuomioja när vi sitter och samtalar i finska riksdagshuset en sen torsdagseftermiddag.
Tidigare fackliga ledaren Lauri Ihalainen som nu kandiderar för SDP och lär komma in i nya riksdagen känner stor oro för Finlands framtid. Till år 2030 kommer 400 000 fler att ha pensionerats och arbetskraften minskat med 150 000 personer. Han – och andra fackliga – ser hur 40 års principer om samarbete på arbetsmarknaden har fallit. Facken måste söka nya samverkansformer i löne- och avtalsfrågor. Det har gått ännu längre i Sverige. I Finland finns ännu mera kvar av trepartssamarbetet mellan arbetsmarknadens parter och staten. Med det lite bättre finska regelverket – vid upphandlingar och anlitande av olika entreprenörer etc - hade inte facket kunnat förlora ett Lavalmål som det i Vaxholm (lettiska skolbygget) i EU-domstolen, anser f d FFC-basen Lauri Ihalainen. Ändå kräver SDP nu i sitt valprogram att den så kallade beställaransvarslagen ska förnyas, och att den som är huvudentreprenör alltid ska ansvara för att hela underleverantörskedjan hanteras enligt gällande lagar och kollektivavtal inom branschen. En modell att ta efter också i Sverige.
SDP blev bara tredje största i förra riksdagsvalet och opinionssiffrorna nu talar för att det kan bli så igen den 17 april. I bästa fall kan man nu kanske bli knappt större än Centern men då med Centern och populistiska Sannfinländarna bara någon ynka procentenhet mindre. Blir det så, kommer regeringsbildandet efter valet bli allt annat än enkelt för det sannolikt största partiet Samlingspartiet (högern) som då får uppdraget att bilda en ny koalitionsregering.
Sedan följer ett nytt presidentval om ytterligare ett år. Det valet lär riksdagens talman, Samlingspartiets Sauli Niinistö ta hem, bara han ställer upp i valet.
Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com (070-578 61 95); följer bl a nordisk politik sedan många år
PS. Som Erkki Tuomioja sa: “numera har vi inte en utan flera olika nordiska modeller”. Men så är inte samverkan mellan de nordiska ländernas socialdemokrati heller vad den en gång var.
Finska LO-skolan Kiljava lär kanske gå i KK redan nu till sommaren. Men också flera fackförbundsskolor går med stora ekonomiska underskott. Finska ABF/TSL har däremot en rätt god ekonomi – ännu. Man har försökt att få TSL att gå ihop med Kiljava men TSL vill inte det!
posted by rbjorkenwall at 8:11 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home