Ikonen Nelson Mandela borde vara en inspiration även för demokratianhängarna i Nordafrika
Tänk om demokratianhängarna i arabvärlden kunde inspireras av Nelson Mandelas person och gärning!
Nu när det råder synnerligen turbulenta tider i Nordafrika – Egypten, Tunisien, urskillningslöst mördande i diktaturens Libyen (men Ghadaffi lär ändå förlora till slut) – och i länder som Jemen, Bahrain etc i Mellersta östern, finns skäl att minnas Nelson Mandela.
Låta sig inspireras av honom och det sätt på vilket rasåtskillnadspolitikens Sydafrika ändå kunde förändras – med en fredlig maktövergång. Nä, jag vet. Få har en ledarfigur som Nelson Mandela, hans like finns bara inte just nu. Men ändå.
Under 1970- och 1980-talen var kampen mot apartheid, rasåtskillnadspolitiken, i Sydafrika en central fråga för oss i Norden, för andra progressiva, framstegsvänliga rörelser, partier och internationellt engagerade organisationer i övriga Europa och världen. Tillsammans och ihop med ANC i Sydafrika
bröt de till slut ner hårdföra vitas maktmonopol och bäddade för ett fredlig förändring i Sydafrika. Det finns skäl att låta sig inspireras av detta också nu – när vi följer vad som sker i Nordafrika och på Arabiska halvön.
29-30 november 1985 blev en höjdpunkt i de svenska folkrörelsernas solidaritetsarbete för södra Afrika. Den svenska artisteliten ställde upp i projektet "Rock mot apartheid". Det arrangerades två stora galor i Scandinavium i Göteborg, en bra evenemangsstad.
"Berg är till för att flyttas", skrev Mikael Wiehe och Tomas Ledin i en gemensam sång. Det var stort!
Hela Sverige sjöng med, förutom några ungmoderater och en och annan “bekymrad” näringslivsdirektör som länge kanske levt högt på handeln med den vita överklassen i Sydafrika.
Under två dagar samlade artisterna in 12 miljoner kr (mycket pengar då, 1985) som stöd till ANC, African National Congress, som leddes av Oliver Tambo och den på Robben Island fängslade Nelson Mandela. ANC som var den ledande befrielserörelsen i Sydafrika.
Samtidigt med detta bidrog den Olof Palme-ledda svenska regeringen med fem miljoner kronor till ANC:s humanitära arbete.
Statsminister Olof Palmes korta tal i Scandinavium 29 november 1985 - bara tre månader före det tragiska mordet på honom en kall februarikväll 1986 – har blivit en klassiker.
Så här sade han bland annat: "Kom i håg att apartheidsystemet finns bara för att det får stöd utifrån. Om det stödet undanrycks och förbyts i ett motstånd då kan icke apartheid bestå. Om världens ungdom bestämmer sig för att apartheid skall bort, då kommer apartheid att försvinna. Och det är ett ansvar", sa Palme.
Olof Palme avslutade så här:
"Vi har ett gemensamt ansvar och vi kan tillsammans säga: Frige Nelson Mandela, upphäv undantagstillståndet, avskaffa apartheid, ge frihet åt Afrika!"
Tänk, den drömmen blev också verklighet. Opinionsbildningen mot rasförtrycket gav resultat till slut. Berg gick verkligen att flytta. "Världens ungdom", som Palme talade om, kunde påverka.
Apartheid avskaffades och ANC-ledaren Nelson Mandela, som hade suttit fängslad i 27 långa år på fängelseön Robben Island, blev fri 1990 och valdes så till det fria Sydafrikas första demokratiskt valda president 1994. Synd bara att Olof Palme aldrig fick uppleva det själv!
Nelson Mandela, 92 år fylla, är nu en gammal man med knackig hälsa men huvudet är ännu ungt. Men snart, mycket snart, är han rimligen borta. Borta – men inte glömd.
Men hans livsöde – denne blide man med stor karisma – valde försoningens och inte revanschens väg. Därför blev också maktövergången och demokratiseringen i Sydafrika fredlig. Hans metod och sätt att uppträda som ledare borde kunna vara en inspiration för all framtid.
Om han som ANC-ledare i stället valet våldets och den hårda konfrontationens mot den vita rasdiktaturen, så hade Sydafrika sannolikt hamnat i ett blodigt inbördeskrig. Men i stället valde Mandela freden, dialogen och de stegvisa reformernas väg.
De 27 år Mandela knackade sten på Robben Island blev aldrig en källa till hat och bitterhet hos Mandela. Visst är det märkligt, men så klokt, så klokt. Tänk om kommande, nya makthavare i Egypten, Tunisien m fl kunde ta lärdom av Mandela!?
Väl ute från fängelseön Robben Island 1990 blev han i stället den starkaste rösten för fredlig samexistens och försoning.
Nelson Mandela är ett av 1900-talets allra mest fascinerande människoöden, en ikon som borde vara en inspirationskälla även för vår tid.
Det går att omvandla även djupt odemokratiska samhällen utan blodiga revolutioner. I Sydafrika som på andra håll i världen. Men möjligen kräver det extraordinära personligheter och klokt ledarskap i de rörelser som ska åstadkomma just detta för att det ska kunna gå så relativt smärtfritt som ändå fallet blev i Sydafrika. Det är väl mera osäkert om länderna i Nordafrika och på Arabiska halvön som nu upplever en gryende demokratiseringsprocess full ut förfogar över just detta. Men inspiration av Nelson Mandela och hans gärning borde man ändå kunna få.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Nu när det råder synnerligen turbulenta tider i Nordafrika – Egypten, Tunisien, urskillningslöst mördande i diktaturens Libyen (men Ghadaffi lär ändå förlora till slut) – och i länder som Jemen, Bahrain etc i Mellersta östern, finns skäl att minnas Nelson Mandela.
Låta sig inspireras av honom och det sätt på vilket rasåtskillnadspolitikens Sydafrika ändå kunde förändras – med en fredlig maktövergång. Nä, jag vet. Få har en ledarfigur som Nelson Mandela, hans like finns bara inte just nu. Men ändå.
Under 1970- och 1980-talen var kampen mot apartheid, rasåtskillnadspolitiken, i Sydafrika en central fråga för oss i Norden, för andra progressiva, framstegsvänliga rörelser, partier och internationellt engagerade organisationer i övriga Europa och världen. Tillsammans och ihop med ANC i Sydafrika
bröt de till slut ner hårdföra vitas maktmonopol och bäddade för ett fredlig förändring i Sydafrika. Det finns skäl att låta sig inspireras av detta också nu – när vi följer vad som sker i Nordafrika och på Arabiska halvön.
29-30 november 1985 blev en höjdpunkt i de svenska folkrörelsernas solidaritetsarbete för södra Afrika. Den svenska artisteliten ställde upp i projektet "Rock mot apartheid". Det arrangerades två stora galor i Scandinavium i Göteborg, en bra evenemangsstad.
"Berg är till för att flyttas", skrev Mikael Wiehe och Tomas Ledin i en gemensam sång. Det var stort!
Hela Sverige sjöng med, förutom några ungmoderater och en och annan “bekymrad” näringslivsdirektör som länge kanske levt högt på handeln med den vita överklassen i Sydafrika.
Under två dagar samlade artisterna in 12 miljoner kr (mycket pengar då, 1985) som stöd till ANC, African National Congress, som leddes av Oliver Tambo och den på Robben Island fängslade Nelson Mandela. ANC som var den ledande befrielserörelsen i Sydafrika.
Samtidigt med detta bidrog den Olof Palme-ledda svenska regeringen med fem miljoner kronor till ANC:s humanitära arbete.
Statsminister Olof Palmes korta tal i Scandinavium 29 november 1985 - bara tre månader före det tragiska mordet på honom en kall februarikväll 1986 – har blivit en klassiker.
Så här sade han bland annat: "Kom i håg att apartheidsystemet finns bara för att det får stöd utifrån. Om det stödet undanrycks och förbyts i ett motstånd då kan icke apartheid bestå. Om världens ungdom bestämmer sig för att apartheid skall bort, då kommer apartheid att försvinna. Och det är ett ansvar", sa Palme.
Olof Palme avslutade så här:
"Vi har ett gemensamt ansvar och vi kan tillsammans säga: Frige Nelson Mandela, upphäv undantagstillståndet, avskaffa apartheid, ge frihet åt Afrika!"
Tänk, den drömmen blev också verklighet. Opinionsbildningen mot rasförtrycket gav resultat till slut. Berg gick verkligen att flytta. "Världens ungdom", som Palme talade om, kunde påverka.
Apartheid avskaffades och ANC-ledaren Nelson Mandela, som hade suttit fängslad i 27 långa år på fängelseön Robben Island, blev fri 1990 och valdes så till det fria Sydafrikas första demokratiskt valda president 1994. Synd bara att Olof Palme aldrig fick uppleva det själv!
Nelson Mandela, 92 år fylla, är nu en gammal man med knackig hälsa men huvudet är ännu ungt. Men snart, mycket snart, är han rimligen borta. Borta – men inte glömd.
Men hans livsöde – denne blide man med stor karisma – valde försoningens och inte revanschens väg. Därför blev också maktövergången och demokratiseringen i Sydafrika fredlig. Hans metod och sätt att uppträda som ledare borde kunna vara en inspiration för all framtid.
Om han som ANC-ledare i stället valet våldets och den hårda konfrontationens mot den vita rasdiktaturen, så hade Sydafrika sannolikt hamnat i ett blodigt inbördeskrig. Men i stället valde Mandela freden, dialogen och de stegvisa reformernas väg.
De 27 år Mandela knackade sten på Robben Island blev aldrig en källa till hat och bitterhet hos Mandela. Visst är det märkligt, men så klokt, så klokt. Tänk om kommande, nya makthavare i Egypten, Tunisien m fl kunde ta lärdom av Mandela!?
Väl ute från fängelseön Robben Island 1990 blev han i stället den starkaste rösten för fredlig samexistens och försoning.
Nelson Mandela är ett av 1900-talets allra mest fascinerande människoöden, en ikon som borde vara en inspirationskälla även för vår tid.
Det går att omvandla även djupt odemokratiska samhällen utan blodiga revolutioner. I Sydafrika som på andra håll i världen. Men möjligen kräver det extraordinära personligheter och klokt ledarskap i de rörelser som ska åstadkomma just detta för att det ska kunna gå så relativt smärtfritt som ändå fallet blev i Sydafrika. Det är väl mera osäkert om länderna i Nordafrika och på Arabiska halvön som nu upplever en gryende demokratiseringsprocess full ut förfogar över just detta. Men inspiration av Nelson Mandela och hans gärning borde man ändå kunna få.
Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 3:36 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home