Ett av Palmes sista tal 11 februari 1986 - säger mycket om hans politiska syn

Olof Palme i ett tal 11 februari 1986:

"Det samhälle vi vill ha skapar trygga människor som orkar dela med sig av det goda till varandra. Det hårda, egoistiska samhället skapar otrygga människor, som vänder taggarna mot varandra i sin ensamma oro för att bli en av de många, många förlorarna i de få vinnarnas paradis.

I det hårda konkurrenssamhället finns det inte något förtroende människorna emellan. Ty där måste människorna ständigt bekämpa varandra; den som inget har, måste slåss för sina möjligheter att få det bättre.

Och den som har något, måste ängsligt skydda och bevaka det från angrepp. Varje människa blir en medtävlare och ett tänkbart hot. Ur detta föds misstro och misstänksamhet. Ur detta föds slutligen också förtrycket, när de välbeställda tar sig rätten att till skydd för sin egendom och sina privilegier bygga murar mot vanliga människors krav på en mera rättvis fördelning. Det blir ett i längden isande kallt och ödsligt samhälle för alla att leva i."

Olof Palme i anförande vid SKTF:s jubileumskonferens den 11 februari 1986

Några minnesskärvor om Olof Palme och varför han saknas idag

Några reflektioner apropå Palme och saknaden efter honom idag:

Olof Palme drevs av övertygelsen om att utöka demokratins verkningskrets.

Ofta återkom han till att om man en gång anammat demokratins ideal, kan man plötsligt inte börja ställa upp begränsningar för den, för att ett egenintresse känner sig hotat.
Han drev på för att fördjupa och bredda demokratin och såg bland annat de anställdas inflytande på arbetsplatsen som en viktig del av demokratiseringen av samhället.

I ett tal från valrörelsen 1985 (jag hörde ett antal av dem på plats, också den avslutande strax före valdagen på Götaplatsen i Göteborg innan vi klev på nattåget till Stockholm och valdagen):

”Det finns de som anser att politiker inte ska lägga sig i, men demokrati innebär att de många människorna ska lägga sig i. Politik är inte fult. Det är demokratins nödvändiga redskap för att påverka ett annars obevekligt kommersiellt skeende.”

Kontrasten mot de högerpartier som i dag är satta att styra vårt land är direkt deprimerande. I Sverige i dag reduceras medborgarvärdet till det värde vi har som kunder på en marknad, utan ansvar för varandra. Bara kundvärde, inte det vidare begreppet medborgarvärde, som gamla utbildningsministern Bengt Göransson brukar säga.

- “Diktaturens kreatur”, “satans mördare.” Palme vågade ta i när så krävdes. Jag försöker lyssna till Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt men hör aldrig något motsvarande när demokratin och mänskliga rättigheter förtrampas. Aldrig, inte ens nu i mördandets Libyen. Men Palme hade sagt det nu.

De som var med och såg hur Nelson Mandela vid ett tillfälle besökte Sveriges Riksdag och stannade upp framför Palmes byst. Tystnaden är total. Minuterna går.

De närvarande kunde se hur Mandelas läppar rör sig, och de insåg att också han sade:
– Tack Olof Palme. Tack. (Men sagt på engelska)

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ikonen Nelson Mandela borde vara en inspiration även för demokratianhängarna i Nordafrika

Tänk om demokratianhängarna i arabvärlden kunde inspireras av Nelson Mandelas person och gärning!

Nu när det råder synnerligen turbulenta tider i Nordafrika – Egypten, Tunisien, urskillningslöst mördande i diktaturens Libyen (men Ghadaffi lär ändå förlora till slut) – och i länder som Jemen, Bahrain etc i Mellersta östern, finns skäl att minnas Nelson Mandela.

Låta sig inspireras av honom och det sätt på vilket rasåtskillnadspolitikens Sydafrika ändå kunde förändras – med en fredlig maktövergång. Nä, jag vet. Få har en ledarfigur som Nelson Mandela, hans like finns bara inte just nu. Men ändå.

Under 1970- och 1980-talen var kampen mot apartheid, rasåtskillnadspolitiken, i Sydafrika en central fråga för oss i Norden, för andra progressiva, framstegsvänliga rörelser, partier och internationellt engagerade organisationer i övriga Europa och världen. Tillsammans och ihop med ANC i Sydafrika

bröt de till slut ner hårdföra vitas maktmonopol och bäddade för ett fredlig förändring i Sydafrika. Det finns skäl att låta sig inspireras av detta också nu – när vi följer vad som sker i Nordafrika och på Arabiska halvön.

29-30 november 1985 blev en höjdpunkt i de svenska folkrörelsernas solidaritetsarbete för södra Afrika. Den svenska artisteliten ställde upp i projektet "Rock mot apartheid". Det arrangerades två stora galor i Scandinavium i Göteborg, en bra evenemangsstad.

"Berg är till för att flyttas", skrev Mikael Wiehe och Tomas Ledin i en gemensam sång. Det var stort!

Hela Sverige sjöng med, förutom några ungmoderater och en och annan “bekymrad” näringslivsdirektör som länge kanske levt högt på handeln med den vita överklassen i Sydafrika.

Under två dagar samlade artisterna in 12 miljoner kr (mycket pengar då, 1985) som stöd till ANC, African National Congress, som leddes av Oliver Tambo och den på Robben Island fängslade Nelson Mandela. ANC som var den ledande befrielserörelsen i Sydafrika.

Samtidigt med detta bidrog den Olof Palme-ledda svenska regeringen med fem miljoner kronor till ANC:s humanitära arbete.

Statsminister Olof Palmes korta tal i Scandinavium 29 november 1985 - bara tre månader före det tragiska mordet på honom en kall februarikväll 1986 – har blivit en klassiker.

Så här sade han bland annat: "Kom i håg att apartheidsystemet finns bara för att det får stöd utifrån. Om det stödet undanrycks och förbyts i ett motstånd då kan icke apartheid bestå. Om världens ungdom bestämmer sig för att apartheid skall bort, då kommer apartheid att försvinna. Och det är ett ansvar", sa Palme.

Olof Palme avslutade så här:

"Vi har ett gemensamt ansvar och vi kan tillsammans säga: Frige Nelson Mandela, upphäv undantagstillståndet, avskaffa apartheid, ge frihet åt Afrika!"

Tänk, den drömmen blev också verklighet. Opinionsbildningen mot rasförtrycket gav resultat till slut. Berg gick verkligen att flytta. "Världens ungdom", som Palme talade om, kunde påverka.

Apartheid avskaffades och ANC-ledaren Nelson Mandela, som hade suttit fängslad i 27 långa år på fängelseön Robben Island, blev fri 1990 och valdes så till det fria Sydafrikas första demokratiskt valda president 1994. Synd bara att Olof Palme aldrig fick uppleva det själv!

Nelson Mandela, 92 år fylla, är nu en gammal man med knackig hälsa men huvudet är ännu ungt. Men snart, mycket snart, är han rimligen borta. Borta – men inte glömd.

Men hans livsöde – denne blide man med stor karisma – valde försoningens och inte revanschens väg. Därför blev också maktövergången och demokratiseringen i Sydafrika fredlig. Hans metod och sätt att uppträda som ledare borde kunna vara en inspiration för all framtid.

Om han som ANC-ledare i stället valet våldets och den hårda konfrontationens mot den vita rasdiktaturen, så hade Sydafrika sannolikt hamnat i ett blodigt inbördeskrig. Men i stället valde Mandela freden, dialogen och de stegvisa reformernas väg.

De 27 år Mandela knackade sten på Robben Island blev aldrig en källa till hat och bitterhet hos Mandela. Visst är det märkligt, men så klokt, så klokt. Tänk om kommande, nya makthavare i Egypten, Tunisien m fl kunde ta lärdom av Mandela!?

Väl ute från fängelseön Robben Island 1990 blev han i stället den starkaste rösten för fredlig samexistens och försoning.

Nelson Mandela är ett av 1900-talets allra mest fascinerande människoöden, en ikon som borde vara en inspirationskälla även för vår tid.

Det går att omvandla även djupt odemokratiska samhällen utan blodiga revolutioner. I Sydafrika som på andra håll i världen. Men möjligen kräver det extraordinära personligheter och klokt ledarskap i de rörelser som ska åstadkomma just detta för att det ska kunna gå så relativt smärtfritt som ändå fallet blev i Sydafrika. Det är väl mera osäkert om länderna i Nordafrika och på Arabiska halvön som nu upplever en gryende demokratiseringsprocess full ut förfogar över just detta. Men inspiration av Nelson Mandela och hans gärning borde man ändå kunna få.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Storseger för SDP i Hamburg

Observerat om en tysk SDP-triumf i delstatsvalet i Hamburg:

Det tyska supervalåret 2011 med sju delstats- och två kommunalval kunde knappast börja bättre för de tyska socialdemokraterna SPD. Med nästan 50 procent av rösterna tog partiet hem en strålande valseger i hansestaden Hamburg, på många sätt lite av tysk socialdemokratis vagga.

- Resultatet är historiskt på två plan, ansåg även partiledaren Sigmar Gabriel i en första reaktion under valkvällen.
Hans spontana analys syftar då på socialdemokratiska vinster på över 15 procent samt ett historiskt jordskredsnederlag för Merkels kristdemokratiska CDU, som den senaste mandatperioden styrt i Hamburg.

Kristdemokraterna tappade drygt femtio procent av sin tidigare väljarkår och stannade vid rekordlåga 22 procent av rösterna.

För De gröna blev stödet nu 11,2 procent. För regeringsbildningen i delstaten Hamburg behövs partiet däremot inte. Hamburgs blivande SPD-borgmästare Olaf Scholz (med stort personligt förtroendekapital) tackade väljarna för förtroendet.
- Vi kommer att ta det på allvar och ska genomföra det som vi lovade under valrörelsen, sa han inför begeistrade anhängare.

Även det (höger)liberala partiet FDP och vänsterkonkurrenten Die Linke fick vardera cirka 6 procent av rösterna i Hamburg-valet den 20 februari.

För de tyska socialdemokraterna innebär valvinsten – visserligen väntad men ändå - i Hamburg en stark uppmuntran för marsvalen i delstaterna Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz.

Det tidigare krisande tyska socialdemokraterna är nu åter på banan igen i tysk politik. Kan möjligen även vara en liten uppmuntran även för just nu ledarkrisande svenska socialdemokrater – och möjligen (?) även för finska SDP inför marsriksdagsvalet i Finland.

Som i mycket annat här i världen så går det både upp och ner även i politiken. Politiskt förtroendekapital är en synnerligen flyktig tillgång. Ty ombytligheten i väljarnas förtroende kan förändra mycket ibland på även ganska kort tid. En säker seger igår kan lätt bli en lika stor förlust i morgon.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Avtal klart mellan Kiruna kommun och gruvbolaget LKAB om stadsflytten

Observerat apropå avtalet som nu är klart mellan Kiruna kommun och LKAB om flytten:

Kommunledningen i Kiruna och LKAB har nu förhandlat fram ett avtal som reglerar vilka hus som ska rivas, flyttas och hur mycket LKAB ska betala för den jättelikt stora stadsflytten i Kiruna stad..

Avtalet gäller stadsdelen närmast gruvan Kirunavaara med 300 lägenheter, stadshuset (K-märkt byggnadsminne) och Kirunas äldsta byggnader. Avtalet ska stå modell för hur resten av stadsflytten ska skötas.

På onsdagen den 16 februari offentliggjorde Kiruna kommun och gruvföretaget LKAB avtalet om hur den första etappen av stadsomvandlingen ska gå till. Överenskommelsen visar att statliga gruvbolaget LKAB är beredd att ta det ekonomiska ansvar för den för gruvverksamhetens fortsättning nödvändiga stadsflytt som svensk minerallagstiftning stipulerar. Precis som också Kirunas kommunledning har krävt.

I området närmast gruvan kommer 300 lägenheter rivas mellan 2014 och 2018. LKAB lovar att betala bygget ett nytt stadshus och flytten av några gamla byggnader.

– Vi känner oss nöjda med det här avtalet. Vi känner oss trygga i att LKAB står för kostnaderna, säger kommunalrådet Kristina Zakrisson (S).

Enligt avtalet, som ska upp för beslut i kommunfullmäktige måndagen 21 februari, innan det skrivs under, står det att det byggnadsminnesmärkta stadshuset ska rivas och LKAB ska betala för ett nytt.

Gruvföretaget får också köpa allmän mark av kommunen plus ledningarna i marken för 85miljoner.

Avtalet har tagit ett helhetsgrepp om alla gamla värdefulla byggnader. Det mesta ska rivas men 12 av stans 43 gamla arbetarbostäder, de så kallade bläckhornen (K-märkta; är uppvuxen i en av dem!), ska flyttas, liksom kyrkan (utsedd till Sveriges vackraste byggnad), Hjalmar Lundbohmsgården och några byggnader till.

– Det viktiga är att vi kommer igång, att det nu finns ett avtal. Vi bestämmer oss för att bygga 200 nya lägenheter, säger LKAB:s vd Lars-Eric Aaro och ser detta som startskottet för stadsflytten.

Lägenheter ska byggas, byggnader ska flyttas, men vart ska byggnaderna som flyttas ställas ner?

– Det finns ingen plats anvisad i dag. Men det står i avtalet när vi ska anvisa en plats för det, säger kommunstyrelsens ordförande Kristina Zakrisson (S).

Avtalet mellan Kiruna kommun och LKAB ska upp för beslut i kommunfullmäktige i Kiruna måndag den 21 februari.

Hur stora de totala flyttkostnaderna kommer att bli återstår att se när alla etapper är genomförda men sannolikt handlar det om kanske 20 – 25 miljarder kronor och motsvarar i nuläget vad gruvbolaget LKAB tjänar ihop på ett par år med nuvarande malmpriser och orderstock.

Visst har det kliat i fingrarna på Reinfeldts alliansregering att också vilja ha med synnerligen lönsamma LKAB på utförsäljningslistan men att omständigheter som denna stadsflytt, växande motstånd i riksdagen mot statliga utförsäljningar etc har i praktiken gjort att dessa planer fått avskrivas.

För övrigt finns för gruvföretaget LKAB samma problematik men i lite mindre skala med delsdelsflytt vid deras gruva i Malmberget i Gällivare kommun. I projekt av den här miljardklasstorleken – precis som vid andra infrastrukturinvesteringar - egentligen bara staten som möjlig finansiär. Marknaden orkar aldrig ta ansvar när något är riktigt stort och kräver “uthålliga investeringspengar” för dess genomförande. Realiteter är realiteter. Så är det nu en gång!

-----Fakta-------------------------------------------------------

20 procent av svensk varuexport kommer från mineralvaror (SCB-statistik för 2010), ungefär lika mycket som skogen svarar för i Sverige. 30 000 arbetar inom mineral- och gruvsektorn och antalet anställda väntas öka med ca 1 500 på orter som Pajala (Kaunisvaara-gruvorna har ju sin ekonomiska bas klar för att starta), Gällivare/Malmberget och Kiruna. Gruvindustrin är en framtidsbransch med goda framtidsutsikter. Dannemora gruva har ju öppnat igen så varför inte Grängesberg också, snart?

LKAB gjorde en rejäl vinst år 2010 på plus 12,3 miljarder kr, trots att bolaget nu har avsatt 3 miljarder kr i en första etapp till stadsomvandlingen i Kiruna och Malmberget. Ändå har man råd att dela ut 5 miljarder kr till ägaren staten i utdelning. Under 2010 levererade LKAB 26 miljoner ton järnmalmsprodukter,den högsta volymen någonsin under 2000-talet. Bolaget har under de senaste fem åren investerat för över 23 miljarder kr och har fortsatt hög investeringstakt för att kunna
leverera 30 miljoner ton järnmalmsprodukter årligen de kommande åren. LKAB-koncernen har nu ca 3 700 anställda, varav ca 600 utanför Sverige
----------------------

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Riksbanken, skatterna och arbetslösheten

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 18 februari 2011 m fl)

Observerat om Riksbanken, arbetslösheten och skattepolitiken:

Problemen infinner sig när man funderar över hur Riksbanken i Sverige – apropå deras senaste beslut om räntan och räntebanan - ser på framtiden. Då inser man att arbetslösheten, trots en god tillväxt och allt fler lediga jobb, aldrig i deras prognoser sjunker lägre än runt 6,5 procent.

Detta är alltså den berömda arbetslinjen ligger. Efter 100 miljarder i skattesänkningar (några omgångar av s k jobbskatteavdrag) ska tydligen över 300 000 personer gå arbetslösa när ekonomin sägs vara i balans.

Man ska vara rättvis och säga att kraftigt försämrad a-kassa och sänkta skatter har lett till att fler människor i dag är i sysselsättning. Men samtidigt är dock sysselsättningsfrekvensen nu låga 74 proc. mot 80 proc. när den var som allra bäst.

Men arbetslösheten biter sänkta skatter inte på. Om det nu ens på allvar var avsikten.

Regeringens politik är orättvis. Den straffar sjuka och arbetslösa, och kastar pengar efter dem som redan har. Men den är också ensidig och omodern.

I dag behövs utbildad arbetskraft inom bland annat byggsektorn och ett antal teknikbranscher. Och kapacitetsutnyttjandet inom industrin i stort är nu uppe i nära 90 procent och fortsätter växa. När ekonomin växer, kommer behoven att öka. Samtidigt har regeringen slaktat arbetsmarknadsutbildningarna.

100 000 av de arbetslösa saknar gymnasieutbildning. Dessa och andra grupper – långtidsarbetslösa, personer med funktionshinder etc – behöver ett kunskapslyft nu för att matcha dem mot kommande ökad efterfrågan.

Men finansminister Anders Borgs svar? Ett jobbskatteavdrag till har han utlovat kommande år. Däremot finns ännu ingen idé om hur företagen ska få utbildad arbetskraft, eller hur de arbetslösa ska få nya kunskaper som de behöver för att alls ha en rimlig chans att få jobb på arbetsmarknaden.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

"Fullt upp" - ett framtidsseminarium som visade vägen

Ett bra jobbseminarium som gav uppslag till en mera framtidsinriktad s-politik

Man undrar hur svenska regeringen egentligen tänker just nu, utöver då att man är stenhårt ideologistyrda förstås. Varför annars just nu alls sälja ut statliga bankaktier i Nordea – och därtill göra det så att ett finskt försäkringsbolag till en ännu större ägare i Nordea? Särskilt när det bara leder till att vår statsskuld blir fantastiska 6 promille lägre! Fantastiskt. Den svenska statsskulden var ju redan vid årsskiftet 2010/2011 nere i 35 procent av BNP. Vad har svenska folket för glädje av att Sverige blir ännu mera överbäst i klassen när t ex EU:s stabilitetspakt satt gränsen vid 60 proc. av BNP. Vore det inte bättre att att använda det utrymme som finns och investera stålarna i en bättre fungerande järnväg, utbildningssatsningar och en arbetsmarknadspolitik som tar ner lite av vår nuvarande massarbetslöshet?

Uppslag till sådana politiska insatser ges emellanåt. Exempelvis häromveckan (2 febr.) på ”Fullt Upp” i Stockholm, ett på många sätt utmärkt seminarium arrangerat av tre LO-fackförbund och Arbetarrörelsens tankesmedja och där sysselsättningen och våra socialförsäkringar stod i centrum för de olika inläggen. Det diskuterades omkring en socialdemokratisk strategi för full sysselsättning med deltagande av f.d. statsminister Göran Persson i gammal god form, Stefan Carlén, ekonom Handelsanställdas förbund, Lena Sommestad, f d miljöminister och nu professor i ekonomisk historia( presumtiv partiledarkandidat) och Per Lundborg, professor i nationalekonomi. Göran Persson uppehöll sig gärna omkring sunda statsfinanser och vikten av dessa i ett välfärdssamhälle. Men han sa också att rättvisan är produktiv och är i sig tillväxtskapande.

Sveriges ekonomi är starkt beroende av våra exportintäkter. Vi hade tidigare ett försprång gällande miljösatsningar vilket vi nu tappat till stor del. Ett nytt”Kunskapslyft” fast på ett högre plan kan då vara en av flera inslag i en för vår framtida sysselsättning och tillväxt nödvändig framtidssatsning. ”Marknaden är och ska vara vår tjänare och inte vår herre” kom också med i Göran Perssons "enkla analys utifrån det perspektiv en sörmländsk bonde har”.

Lena Sommestad berömde Persson för satsningen på det gröna folkhemmet. Lena tog även upp problematiken med att riskkapitalister idag hellre satsar sina pengar inom skola och vård istället för inom miljöområdet. Vi måste bygga ett samhälle som klarar framtidens utmaningar. Idag satsas en alltför mycket av samhällets resurser på kök och badrum i egna hem. Stefan Carlén från Handels pekade på att idag är sysselsättningsgraden, trots Borgs och Reinfeldts skrytvalser om jobbpolitiken nu nere på 74 % mot runt 80 % när den var som högst under tidigare s-regeringar. Han pekade också på att lönebildningen faktiskt fungerat hyfsat bra under en längre period vilket lett till reallöneökningar.

Ekonomiprofessorn Per Lundborg strök under vikten av goda statsfinanser och tack vare goda sådana vid krisens början klarade sig Sverige så bra genom denna enorma världsomfattande nedgång i ekonomin. Men vi måste satsa mer på investeringar i kunnande och infrastruktur, menade också han.

Det andra blocket under seminariedagen handlade om en politik för tillväxt och nya arbeten och deltog där gjorde Hans Tilly, förbundsordförande i Byggnads, Emma Lennartsson, ekonom i Kommunal, utredaren och blockets inledare Anders Nilsson, stadssekreterare Göteborg och Ola Asplund, utredningschef i IF metall. Emma Lennartsson tog upp det faktum att förskolan i dess grundstruktur ser ut som den gjorde för 35 år sedan och sa att vi måste investera i det som ger kunskap och kompetens. Någon kommer inte ihåg vem sa att den aktiva arbetsmarknadspolitiken inte alltid fungerat som den borde. Ola Asplund lyfte fram – liksom inledaren Anders Nilsson utifrån Göteborgs perspektiv - industrins fortsatta betydelse för landets utveckling men där måste vi bli bättre på att nyttja forskningen.

Energieffektivisering i boende togs inte helt oväntat upp av Hans Tilly, Byggnads ordförande, som saknade en aktiv bostadspolitik. Även Göran Persson och Lena Sommestad tog i det första seminarieblocket upp detta som den del i behovet att “jacka upp” våra infrastrukturinvesteringar. Anders Nilsson från Göteborg tog också upp frågan om fördelningen av samhällets samlade resurser som behöver en ny modell att beräkna dessa på ett mera rättvisande och heltäckande sätt.

Tredje och sista blocket tog upp temat Trygghet i förändring och deltagare här var Janne Rudén, förbundsordförande i Seko, Kjell Rautio, välfärdsutredare i LO, Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen och Bo Jangenäs, tidigare GD, IAF. Kjell Rautio höll en bra inledande genomgång om sjukförsäkringen och dess gravis växande förfall och sa bl a att det inte finns någon seriös forskning som kan stärka att det sker ett missbruk av sjukförsäkringen kopplat till en förändrad attityd. Sverige har idag de tuffaste kraven inom OECD omkring vårt sjukförsäkringssystem.

Sjukskrivningstalen började sjunka redan år 2003 påpekade Bo Jangenäs och menade att stupstocken i sjukförsäkringen inte ökat antalet som återkommit i arbete. Hittills har drygt 40 000 individer utförsäkrats, dessa hänvisas genom regeringens politiken till att söka jobb på den reguljära arbetsmarknaden, där de dock inte kommer in som Kjell Rautio konstaterade. Och som också påpekades i debattpanelen så riskerar cancersjuka att genom sjukförsäkringens regelverk hamn på gatan. ”Den som inte är medvetslös kan arbeta”, är tydligen regeringens inhumana linje. Och som Bo Jangenäs, f d generaldirektör för inspektionen för arbetslöshetskassorna, och andra påpekade har vi nu fått en sådan slakt av vår en gång rätt hyfsade arbetslöshetskassa att Sverige numera har Västeuropas sämsta försäkring vid arbetslöshet.

Men som Lena Sommestad påpekade redan under seminariets inledande jobbpolitiska block: de kommande åren kommer att leda till en renässans för humankapitalet - alltså människans värde och kompetens. Vi har inte råd att kasta bort var femte grundskoleelev som inte får gymnasiekompetens, vi har inte råd att förtidspensionera bort unga människor. Idag är arbetslivet brutalt, pressen så stor att många slås ut och det kanske arbetsmarknaden kan hålla sig med när det finns en halv miljon i reservarmén. Men inom kort – med en allt mera åldrad befolkning -kommer det att saknas folk till de flesta yrken.

Därför måste en framtidsinriktad socialdemokratis nya jobbpolitik handla om att skapa möjligheter för full sysselsättning. På riktigt - inte bara som läpparnas bekännelse på första maj.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Länk för vidare info: http://www.seko.se/Aktuellt/Nyheter/2011/Februari/Goran-Persson-2/

Långtidsutredningen sågar regeringens jobbpolitik

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 9 februari 2011 m fl)

Observerat om en långtidsutredning som sågar regeringens skatte- och jobbpolitik:

Det är intressant att ta del av den färska långtidsutredningen som görs inom finansdepartementets fram. Där sågar man jobbskatteavdragets av regeringen påstått goda effekter på sysselsättningen. De 80 miljarder som de rundhänt har delat ut och mest till dem som inte behöver pengarna, kunde använts på ett betydligt effektivare sätt, anser Långtidsutredarna.

En fördubbling av barnbidragen skulle exempelvis ha kostat en fjärdedel av denna summa och ändå med bättre effekt på inhemska konsumtionens upprätthållande. (Jämför f.ö att det var precis vad den tidigare statsministern Göran Persson också sa på jobbseminariet den 2 februari!)

Denna demaskering av regeringen borde betyda att småpartierna i regeringen borde känna sig mindre uppbundna av allianspartiernas överenskommelse före valet i höstas att införa ett femte jobbskatteavdrag till nästa år om ekonomin tål det.

Särskilt som de tre små i regeringen ju pratar vitt och brett om att inte införa ett sjätte och sjunde jobbskatteavdrag. Men varför då inte börja med att stoppa planerna på ett femte jobbskatteavdrag? Höj barnbidraget i stället, en bra åtgärd också med tanke på den växande barnfattigdomen som Röda korset visade i sin rapport för några dagar sedan.

Långtidsutredningen pekar också med rätta – precis som jobbkonferensen i några LO-facks regi den 2 februari där bl a Göran Persson deltog - på att det behövs en betydligt större satsning på yrkesutbildning och större ambitioner för att skapa jobb åt utlandsuppfödda.

Men Reinfeldt verkar ännu inte ha tagit till såg något av detta. Häromdagen stod han i en skola någonstans i Sverige och snackade jobb och sade att vi ska satsa mera på coacher på arbetsförmedlingen. Coacher?, när fler med Göran Persson ställer sig frågan om arbetsförmedlingen alls längre finns. Är det

inte bättre att börja rusta upp den – liksom arbetsmarknadspolitiken i stort – först så att vi åter får en arbetsförmedling värd namnet!?

Reinfeldts andra käpphäst att sänka arbetsgivaravgifterna rakt över utsätts för lika nedgörande kritik som jobbskatteavdraget av Långtidsutredningen.

Det heter i rapporten följande: "Generella sänkningar av arbetsgivaravgifter är inte en lämplig åtgärd för att stimulera sysselsättningen… Detta innebär att vi förordar ett avskaffande av den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna för personer upp till 26 år."

Regeringen Reinfeldt verkar onekligen vara en regering som har lite svårt att gör något rätt på ett antal mycket centrala områden som rör vår ekonomiska- och sysselsättningspolitik.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com