Löfvens mindre lyckade utspel om "affärsplanen"

Om Löfvéns “affärsplan” – ett mindre lyckat debattutspel: Den 24 september publicerade Stefan Löfven en artikel på DN-debatt (se länk: http://www.dn.se/debatt/vi-presenterar-en-ny-affarsplan-for-sverige) helt utan nyheter. Han kallade den för ”affärsplan för Sverige” och den bestod av fem punkter. Affärsplan är ett fånigt ord när man pratar om politik. Det andas konsult- och PR-mumbojumbo, marknadssnack och där medborgaren är reducerad till blott och enbart en kund vilken som helst. Ungefär som gammelmoderaterna brukade tycka. Alltså att Sverige ska drivas som ett aktiebolag, vattenkammade pojkspolingar i för stora kostymer. Och det är ett lätt ord att göra sig lustig över, precis som Expressen gör i en ledare 25/9 (se länk: om Stefan Löfvens hemliga affärsplan: http://www.expressen.se/ledare/stefan-lofvens-hemliga-affarsplan/. ) Vad är nästa steg? Ett partiprogram som Powerpoint-presentation på kommande partikongress,ett valmanifest som flödesschema med lean production á la industrin? Kollar man Nationalencyklopedin så framgår att en ­affärsplan en ”beskrivning av ett företag och vad det planerar att göra för att förverkliga sin affärsidé”. Visst finns en risk med att beskriva politiken – och speciellt så en s-politik - på detta sätt. Det ger inför medlemmar och väljare ett intryck av att man vill se Sverige som ett företag, där vi är medarbetare och kunder, inte medborgare. Och det gör det svårare att kritisera politiska motståndare – som alliansregeringen Reinfeldt – som målmedvetet arbetar på att just reducera människor och medborgare till kunder och konsumenter. Må sedan vara att den helt nyhetsbefriande Löfvén-artikeln på DN debatt under rubriken om affärsplan bitvis såg rätt hygglig ut – med visserligen ordrika och på konkreta besked fattiga resonemang om “traditionell politisk löfvenska” om kraftiga investeringar i kunskap, forskning och infrastruktur. Om att satsa på utbildning i stället för sänkta skatter. Därtill också om innovationer och ”bra omställningsförsäkringar” – det sistnämnda ska väl utläsas som synonymt med en reparerad a-kassa. Dock inga skarpa förslag nu. Möjligen – i budgetmotionen och på s-kongressen? – kommer det senare. Nu var det mest en “katalogaria” om socialdemokratisk politik. Men exakt vad, hur och när är svårare att veta. I snömoset av allt PR-nisseri och konsult jumbomumbo. Det viktiga – utöver att vissa som i s-kansliet brukar “rita ihop” texter av det här slaget på s-kansliet kanske inser (?) hur galet sånt här kan slå (se DN-debattaren om affärsplanen) - är dock att Socialdemokraterna inte kompromissar med det som är viktigt på riktigt. Att man inte kompromissar i kampen mot arbetslös­heten, vågar stå upp för jämlikhet och rättvisa som vägen till frihet och de många människornas möjligheter att “förverkliga sina bästa stämningars längtan” och förhoppningar om ett gott liv. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Viktig bok om vägen "åter till full sysselsättning"

Observerat apropå en debattbok om vägen “åter till full sysselsättning": Hittills har den nya socialdemokratiska partiledningen traskat försiktigt patrull efter finansminister Anders Borg. Så försiktigt att det nästan går att tala om ett inte obetydligt mått av Anders Borg-komplex och en ängslighetskultur som inte sällan blivit alltför övertaktisk. Möjligen har det – initialt- innan nya S-ledningen blivit varm i kläderna funnits ett visst drag av strategisk klokhet i detta. Men den tiden är nog med lite marginal nu över. Ty kraven på att formulera en egen ekonomisk s-politik ökar ju närmare valdagen vi kommer. Ja redan nu i halvtid på mandatperioden börjar det bli en nödvändighet att göra så. Och hjälp på traven i det arbetet finns att få. Häromdagen var jag på en intressant presentation av den färska debattboken "Åter till full sysselsättning"( Tiden debatt) skriven av ekonomerna Stefan Carlén i Handels-facket och Christer Persson, f d mångårig medarbetare i statsrådsberedningen och nu fristående ekonom och utredare. Ett centralt huvudtema i boken är att Socialdemokraterna nu måste leverera ett tydligt systemkritiskt alternativ när det gäller en efterfrågehöjande och aktiv ekonomisk politik. Nuvarande linje har för länge sedan nått vägs ände. "Tyvärr kan vi konstatera att målet om full sysselsättning i praktiken har devalverats inom arbetarrörelsen. I dagsläget ser vi ingen trovärdig politik för att nå full sysselsättning", skriver författarna i några skarpa och motiverade formuleringar. Fakta i verkligheten talar här ett tydligt språk: Hårda fakta om hur arbetslösheten inte har legat under 6 procent någon gång de senaste årtiondena. Sverige har idag 400 000 färre i jobb än vad som vore potentiellt möjligt, konstaterade de vid presentationen av boken. Författarna Carlén och Persson lyfter fram det ekonomisk-politiska tänkande som etablerades i 1990-talets början som huvudorsaken till att arbetslösheten bitit sig fast. Ekonomer och politiker prioriterade ned målet full sysselsättning och lade i stället i stort sett allt fokus på inflationsbekämpningen. Försämringen av arbetsmarknadsläget kom sedan att förstärktas av de förskjutningar som skett inom den kapitalistiska ekonomin, med allt större fokus på kortsiktig avkastning (“share holders value” och kvartalskapitalism) och finansiellt trixande av olika slag. Visserligen är det alls inget fel i att hålla koll på prisökningarna eftersom en ekonomisk politik som nonchalerar inflationsproblemet förr eller senare tenderar att få problem med tillväxten och sysselsättningen. Men det är också så att om politiken blir obalanserat oklok och får slagsida om prisstabilitet ges en för eller nära nog helt dominerande roll. Reinfeldts alliansregering har sedan maktskiftet 2006 satsat allt på utbudspolitik (skattesänkningar på dryga 200 miljarder kr) och det har inte fungerat. Regeringens egen långtidsutredning och expertmyndigheten IFAU (under arbetsmarknadsdepartementet) har haft svårt att styrka några resultat alls på jobbsidan av dessa enorma skattesänkningar. En verkligt tillväxtfrämjande ekonomisk politik kräver, menar författarna, åtgärder både för ökat utbud och ökad efterfrågan (läs stimulans och investeringar som höjer den inhemska efterfrågan). Carlén/Persson argumenterar för att överskottsmålet i budgeten ska avskaffas för att frigöra 35 miljarder kronor årligen till satsningar på t ex infrastruktur, bostadsbyggande och miljö- och klimatomställning. I boken visar författarna i illustrativa diagram och annat att den offentliga skulden mycket väl kan minska som andel av BNP även utan årliga överskott. Men också Riksbankens penningpolitik skulle behöva anpassas till detta, jämfört med nuläget. Något som dock inte berörs i boken. Grundbulten i Carlén och Perssons intressanta och läsvärda debattbok är det måste till ett ekonomiskt-politiskt omtänkande inom Socialdemokraterna för att Sverige åter ska kunna komma tillbaka till full sysselsättning och undvika att fastna i nuvarande massarbetslöshetsnivåer på runt 7-8 procent av arbetskraften. Så trots vissa brister – delvis betingade av det lilla formatet – så kan boken tveklöst rekommenderas. Inte minst för att den innehåller en mycket nyttig genomgång av hur dagens politik växt fram och dessutom ger en del uppslag och idéer som Socialdemokraterna, både partiledning och medlemmar i stort, kan ha nytta av i diskussionen om hur en visavi Reinfeldt och Borg alternativ ekonomisk politik skulle kunna se ut. En politik som vi i massarbetslöshetens Sverige just nu också skulle behöva! Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 18/9-12,Gotlands tidningar 2/10 m fl)

Sänkt bolagsskatt - nytt race to the bottom

Regeringens förslag om sänkt bolagsskatt med 16 miljarder kr kan användas långt bättre och kommer inte att ge några nya jobb i massarbetslöshetens Sverige. Även en intresseföreträdare som Leif Svensson, ordförande i Småföretagarnas riksförbund, håller med om att sänkningen inte ger några jobb alls. Gynnar det någon så är det väl de riktigt stora bolagen och är bara ännu ett exempel på missriktat race to the bottom. Men vilka bevis finns för att de funkar ens som lockbete för de riktigt stora bolagen som vill satsa i Sverige!? Betänk att t ex USA, ett land känt för låga skatter, har en bolagsskatt på 39,2 procent. Tyskland, ett land med många och starka bolag, har 30 procent i bolagsskatt. Sveriges nordiska EU-grannländer Danmark och Finland har runt 25 procent i bolagsskatt. Men nu ska Borg & Reinfeldt sänka den till 22 proc., alltså med 16 miljarder som rimligen kan och borde användas långt klokare än så här. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 28/9 m fl)

Finansminister Borgs "klargöranden" i ekots lördagsintervju

Observerat apropå lördagsintervjun med Anders Borg i radion: Borg var inbjuden som gäst i Ekots lördagsintervju 8 september, en intervjuserie som brukar vara mycket intressant då makthavare vanligtvis får svettas riktigt ordentligt. Men Anders Borg hade inget att frukta. Han fick i denna intervju främst inta rollen som ekonomisk expert - inte ansvarig politiker. Ekots ekonomikorrespondent Staffan Sonning ställde frågor som ”Vad kommer att hända i Spanien?” och ”Är eurokrisen över nu?” Det var lite synd. Gillar annars radions ekonomikorre Staffan Sonning men här “tog han inte riktigt i” som han borde. Anders Borgs uppdrag nu är ju att vara borgerlig politiker, en politiker med ett mycket stort ansvar för det samhälle vi har i Sverige i dag. Det finns en mängd av frågor som radiolyssnarna borde ha fått svar på. Några aktuella frågeställningar är bland annat dessa: Fredagen den 7 september rapporterade Ekot att antalet svenskar som lever på socialbidrag (försörjningsstöd) har ökat med 30 procent sedan Anders Borg blev finansminister. De allra flesta på grund av arbetslöshet och sjukdom. Är det här en utveckling som Anders Borg tycker är acceptabel? Var kanske det här själva syftet med politiken? Samtidigt presenterade Försäkringskassan en rapport som visar att en stor del av de människor som utförsäkrats från sjukförsäkringen står helt utan egen inkomst. Exakt hur de försörjer sig finns det inga säkra uppgifter på, men mycket talar för att de försörjs av sina anhöriga, eller av sparade medel. Vi har alltså fått ett nytt klassamhälle med människor som befinner sig ”utanför utanförskapet”. Är det här en utveckling som Anders Borg sympatiserar med? Eller tycker han att vi nu nått den nivå på den generella välfärden som Anders Borg önskade för 20 år sedan, när han skrev sin bok ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord?” Lördagen den 8 september presenterade (i DN) nationalekonomerna Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich en undersökning som visar att farhågorna för en betygsinflation i samband med friskoleexplosionen var väl motiverade. Vlachos och Tyrefors undersökning visar nämligen att elever på friskolor får högre betyg än eleverna på kommunala skolor. Ser Anders Borg detta som ett problem? Ser han kopplingen mellan sänkta studieresultat och vinstintressen inom skolan? I senaste Ekonomisk debatt konstaterar en grupp nationalekonomer att det inte går att utvärdera vilka effekter de fyra jobbskatteavdragen har haft. Det går helt enkelt inte att mäta effekterna av jobbskatteavdragen, som bara under åren 2007 till 2010 kostade statskassan 240 miljarder kronor, Anders Borg själv har i tidigare uttalanden hävdat att jobbskatteavdraget har skapat 120 000 jobb. Uttalanden han alltså nu – och tidigare även av bl a prof. Lars Calmfors - får invändningar och rätt många mothugg på. Vad har Anders Borg för svar att ge dessa nationalekonomer? Hur motiverar han de enorma skattesänkningarna? Frågor som under lördagens utfrågning inte kom att beröras, än mindre få några svar. Heller inte något om pensionärsskatten. Trots att pensionärerna varje månad på en snittinkomst på 15 000 kr betalar 340 kr mer i skatt än löntagare med samma inkomst. En djupt orättvis skatteorättvisa som borde bort. Men, Borg gav dock ett tydligt svar på en het inrikespolitisk fråga: Anders Borg kommer inte att tillåta att taket i a-kassan höjs. Trots att taket legat still på 18 700 kr/mån i sex år och allt färre numera får sina max 80 procent av inkomstbortfallet i a-kasseersättning. Borg motiverar detta med att en höjning av a-kassan, även om det bara skulle bestå under tre månader, skulle kosta 30 000 jobb. ”Vi har räknat på det här”, förklarade Anders Borg. Väl en ungefär lika “pålitlig” uträkning som den Borg och hans kompisar på finansen gjorde för att motivera jobbskatteavdragen.I stället vill vår finansminister införa ytterligare avgiftssänkningar för arbetsgivarna. Jo, för det har ju fungerat så bra hittills… Menar han. I grunden handlar detta dock om att Borg av ideologiska skäl vill att (lägst)lönerna ska hållas tillbaka, fackföreningarna tyglas och inkomstklyftorna växa. Sonning ställde så frågan: ”Är folk lata helt enkelt?” En fråga ingen politiker med självbevarelsebedrift någonsin skulle svara ja på, så Borg svarar: ”Nä… men jag tror att alla människor i olika utsträckning reagerar på incitament.” Borg talade – i en kaskad av ord – också om att regeringen först kan tänka sig att förbättra a-kassan när arbetslöshet nått ”nivåer där den ska vara, kanske då fem eller sex procent.” I praktiken är det ett erkännande att finansministern öppet och tydligt inte står för full sysselsättning och en politik för arbete åt alla. Ett svar som om något är ett mycket starkt motiv för väljarna att inte ge Borg fyra år till på finansministerstolen. Två mandatperioder är redan det åtminstone en period för mycket. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com PS. Låt mig tillägga en sak apropå Borg i lördagsintervju: Inte är det, vilket socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson försökte antyda i Dagens Nyheter 9 september, någon större skandal – eller ”populism” som hon uttryckte saken – att Anders Borg först nu öppnar plånboken för att göra helt nödvändiga investeringar i vägar, järnvägar och forskning. Okej, visst har Andersson rätt i att Borg konjunkturpolitiskt motiverat hade kunnat göra detta redan 2011, eftersom läget i svensk ekonomin varken var bättre eller sämre än det är idag. Men någon "skandal" är det ju inte att den moderate finansministern två år innan valet 2014 kopierar delar av den S-politik som han och hans regering sågade jäms med fotknölarna för bara ett år sedan. Däremot triangulering - som är så vanligt i dagens politiska kultur. Också i vårt land.

Obama och Clinton i Charlotte lade grunden för valstrategin

Observerat om Obama och Clinton i Charlotte och grunden för demokraternas valstrategi: Bill Clinton krattade rejält i manegen för Barack Obama på demokraternas konvent i Charlotte, North Carolina. För övrigt en delstat som Obama och demokraterna satsar hårt på att vinna i höstens val. Clinton försvarade Obamas politik och angrep republikanerna bättre än av vad Obama själv hittills gjort. Men Obama är som bekant ingen dålig talare han heller. Därtill har han ofta hållit de bästa talen när han är lite pressad. Precis som nu är fallet. I mångt och mycket är Obama-kampanjens hela upplägg ett grundläggande försvar för de fyra år vid makten i Vita huset. Det kunde ha varit så mycket värre, om republikanerna i stället vunnit för fyra år sedan. Det är inte det enklaste eller sexigaste budskap att sälja in. Speciellt inte när 60 procent anser att landet är på väg åt fel håll och mindre än 50 procent ger Obama själv godkänt. Just med detta lyckades den lysande talaren Bill Clinton mycket bra med i Charlotte. Något som sedan Obama kunde spinna vidare på någon dag senare. Främst då att övertyga väljarna att han lagt grunden för en återhämtning som visserligen varit lite sen men som nu ändå är på gång. Och – precis som Clinton – så måste Obama i kommande valrörelse och debatter få in några träffande, svidande kommentarer om sina motståndare och vad de egentligen vill. Inte minst då hur det republikanska partiet har drivit rätt rejält åt höger de senaste fyra åren. En linje som utmanaren Romney också håller sig till – och som många amerikanska mittenväljare är mer eller mindre skeptiska till. Men viktigt är också för Obama att han övertygande nog förmår förklara vad han vill göra om han får fyra år till vid makten. Det har före konventet i Charlotte varit lite tunnsått med sådana besked. En realitet i sammanhanget är att amerikanska presidenter – brukar oftast kunna bli omvalda - mera sällan åstadkommer lika mycket under sin andra period vid makten som under den första.Sannolikheten är stor att presidenten – om han blir omvald – ändå måste handskas med ett representanthus som domineras av republikanerna och möjligen så även när det gäller senaten. Obama levde i stort upp till förväntningarna I det tal som Barack Obama höll på demokraternas avslutande konventdag i Charlotte i North Carolina var utmärkt, om också det inte kunde vara lika visionsglimrade change-inspirerande som det han höll för fyra år sedan i Colorado. Framför allt var det ett tal där Obama påminde konventets demokrater och n av väljarna om varför de röstade på honom för fyra år sedan och även övertygade en hel del av dem att ge Obama fyra år till. Alltså att ge honom lite mera tid. Just detta var vad han i praktiken mest av allt bad om i Charlotte i matchen mot Mitt Romney i novembervalet. Utgångsläget när han tog över efter den rätt misslyckade George W. Bush med kraftiga underskott i de offentliga finanserna och krisen på finansmarknaden var tuffare än förväntat. Men det är nu långsamt på väg åt rätt håll med jobben och ekonomin. Men någon enkel resa “lovar det inte nu heller” att bli om han får fortsätta fyra år till. - Vår väg är tuffare, men leder till en bättre plats. Ja, vår väg är längre, men vi reser tillsammans, sa han mot slutet av sitt flitigt applåderade tal. Innan dess hade han flera gånger talat om vilket avgörande vägval väljarna nu står inför. Därför gick han också hårdare åt sin motståndare (Romney) – som han dock bara nämnde vid namn en enda gång. Av tradition brukar det på sådana här tillställningar mest vara vicepresidentens uppgift att såga motståndaren längs med fotknölarna, men Joe Biden (som talade före Obama) talade mer om vilken stor ledare och statsman Obama har utvecklats till. Obama varnade för att Romney & Co vill ha rösterna, utan att presentera någon plan. Detta beror på att de egentligen bara vill pröva gamla recept, menade han. Eller som presidenten ironiserade om Romney och hans vice Paul Ryan: - Har ni överskott? Prova en skattesänkning. - Underskottet är för stort? Ta en skattesänkning till. - Känner ni en förkylning komma? Ta två skattesänkningar, plocka bort lite regleringar och ring oss på morgonen. Han drev också med Romneys och Paul Ryans brist på utrikeserfarenhet. Hur Romney kallat Ryssland för fienden nummer ett, hur han kan få problem med diplomatin med Peking om han inte kan besöka olympiska spel utan att förolämpa värdarna, etc. Ibland kändes talet nästa som ett State of the Union-tal, det årliga talet inför kongressen. En del har vi onekligen hört förr. Han höll ett tal för ungefär ett år sedan också där han presenterade sin jobbplan. Även det lät lite som gårdagens tal. Men den gången vände han sig till kongressen. I sitt konvents- och valupptaktstal vände Obama sig till hela det amerikanska folket – till både de egna aktivisterna och väljarna i stort som såg talet på TV. Han uppmanade dem välja rätt väg, genom att rösta på honom. Han listade upp en del saker han sa sig vilja göra. Vi fick bland annat se den gröne, miljöaktive Obamas återkomst. Något som amerikanarna annars inte sett så mycket av under de fyra år som gått. Inte minst därför att han haft en motspänstig och obstruerande republikansk kongressmajoritet emot sig. För fyra år sedan var det mycket tal från Obama om hopp och förändring. Nu i Charlotte tog presidenten tillbaka kontrollen över orden i i retoriskt effektiva vändningar. Ett sådant exempel var när han sade att valet för fyra år sedan inte handlade om honom. Det handlade om väljarna, om att väljarna var förändringen. - Ni fick det att hända! sade han och exemplifierade med effekter av sjukvårdsreformen (= genomförandet av “Obamacare”). - Ni gjorde det möjligt, sade han. Det var en dröm som kunde förverkligas. På samma sätt pratade han om hopp igen. Han sig sig aldrig ha varit så förhoppningsfull om Amerika. Det är folket, väljarna, som ger honom det hoppet, sade han. - Jag är förhoppningsfull, tack vare er, sade han och illustrerade det med några berättelser om människor han mött. På många sätt inte olikt hans State of the Union-tal. Inte minst ex-president Bill Clinton visade i sitt tal onsdagen den 5 september att det inte varit bara tomma ord. Påminde om allt som hänt. Varnade för allt som kunde komma om Mitt Romney skulle få ta över. Ett tal som – Clinton är en övertygande och skicklig retoriker – nog lär locka tillbaka en del av Obama-väljarna från 2008. Clinton liksom Obama själv gjorde ett bra jobb i Charlotte när det gällde att påminna dem om varför de en gång tog honom som president. Och många vill också att Obama ska lyckas. Hela storyn med Obama är ju så bra och många vill också att den ska få ett lyckligt slut. Om detta sedan räcker för att få ut tillräckligt många till valurnorna i november återstår att se. Innan dess har vi tre viktiga tv-debatter (plus en med med vicepresidenterna) och det kommer även tre, nya arbetslöshetsrapporter innan valdagen i november. Viktiga rapporter som helst behöver visa att siffrorna pekar åt rätt håll för att öka Obamas chanser till ytterligare fyra år i Vita huset. Ska vi gissa att Obama får sina fyra år till – men först efter en tämligen tät fight mot utmanaren Mitt Romney. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Idetrött regering försöker ladda om med besök i Kiruna

Observerat om att regeringsalliansen är i malmfälten och försöker blåsa liv i sin trötta och idélösa politik: Den svenska politiska debatten har sedan ungefär ett år tillbaka i mångt och mycket handlat om sådant som missgynnar den borgerliga Reinfeldt-ledda regeringen. Om ting som motståndet mot att företag gör vinster på välfärdens skolor och åldringsvård, samt att skolan dras med problem efter sex års borgerligt ansvar för skolpolitiken. I det läget – med vikande opinionssiffror och regeringens småpartier som hänger på gärdsgården - pytsar regeringen dessa veckor ut höstbudgeten bit för bit för att få uppmärksamhet i medierna. Regeringen far på turné. För en vecka sedan var den i Linköping och då berättade man för media om att regeringen nu utlovar en satsning på bl a Ostlänken (ny järnväg mellan Järna och Norrköping/Linköping). Härom dagen var den i Helsingborg och droppade lite fler budgetnyheter. Onsdagen den 5 september var alliansledarna i Kiruna, där statliga gruvjätten LKAB dominerar näringslivet. Den staden ligger i S-rött fiendeland. Stefan Löfvens socialdemokrater var där ett 50-procentsparti i senaste valet och har troligen ännu lite bättre siffror nu när S har 35 procent i riksmätningarna mot katastroflåga 30,7 för S i valet 2010. Under många år - från oljekrisen 1973 och några årtionden framåt – förknippades min barndoms- och uppväxtort Kiruna med problem. Arbetslösheten var hög, AMS kallades allmänt i folkmun för Alla Måste Söderut, för att få jobb. Också jag flyttade då till Göteborg för att jobba och plugga vidare. I början av 80-talet uppmanade företagsdoktorn Trolle regeringen Fälldin att lägga ned LKAB. Men LKAB blev dock kvar, men utflyttningen från Kiruna var fortsatt stor. Kiruna minskade från 70-talets mitt från över 30 000 invånare till ungefär 23 000 nu – men men stor framtidsoptimism och go. Detta för att nu på 2000-talet vände det rejält. Suget efter den fina järnmalmen i Kiruna sålde allt bättre – men boomen i Kina och kraftigt stigande järnmalmspriser. LKAB gick åter – trots miljardstora årliga investeringar – åter med mångmiljardvinst. Vissa år med fem miljarder kronor eller ännu lite mer i ren nettovinst. Det skedde samtidigt som LKAB bröt sig allt djupare ned under Kiruna och propåerna kom om att stora delar av stadens centrum med K-märkta byggnader som stadshus, bostadshusen Bleckhormen och den unika kyrkan och mycket i staden måste flyttas med början redan 2013/2014 när gruvan äter sin in under nuvarande stadscentrum. Arbetslösheten är rekordlåga, knappa tre procent, mot rikssnittets åtta. Och varje vecka flygs det in personal utifrån landet för att det inte går att få tag i tillräckligt med utbildad personal i kommunen. Så utbildningssatsningar behövs för en bransch där personalbehovet är runt fem tusen inom fem år. Enbart lite nya infrastruktursatsningar räcker inte. I Pajala startas ny gruvbrytning med början i en första gruva kanske redan i november. Malmen därifrån måste fraktas med lastbilar till järnvägen i Svappavaara. Långtifrån idealt men däremellan ska nu byggas en bättre, delvis ny, väg. Regeringen deklarerade 5 aug. att den anslår 3,5 miljarder kronor "gruvrelaterad infrastruktur" till vägbygget och förbättring av Malmbanan med dubbelspår på stora sträckor av järnvägen där allt fler och tunga malmtåg ska gå i en allt stridare ström mot hamnen i Narvik. Det ska ske 2013 till 2017. Det är självklart både bra och nödvändigt. Därutöver borde – men det har regeringen ännu inget sagt men riksdagsoppositionen borde ställa skarpa krav på – nödvändiga statliga miljarder anslås och annat stöd garanteras för att Kiruna kommun. Detta när man de kommande åren ska påbörja byggandet av det nya centrum (nytt stadshus, flyttad kyrka, nya bostäder och lokaler etc) och stöd ges till boende och småföretagare som utan särskilt stöd annars kommer att åsamkas minst fördubblade månadskostnader jämfört vad de nu betalar i bostäder och lokaler som kommer av rivas (och i några få fall flytta) när gruvan äter sig in i staden. Jag skrev om behoven på den här punkten på ledarsidan i NSD den 2 augusti. Den regeringströtta alliansen gör väl så gott den kan i sin höstoffensiv. Reinfeldt pratar vackert i Rapport och Aktuellt om malmen i Kiruna med dess fina kvalitet och den helt nödvändiga upprustningen av infrastrukturen där. Och just den här i norr lär nog också bli av. Men sådana offensiver har vi annars sett varje höst i rätt många år nu. Pressade som regeringspartierna nu är av låga opinionssiffror, en oppositionsledare (Stefan Löfven) som står allt starkare i såväl Kiruna som väljaropinionen i landet i stort. Trots “uppställningen” från regeringsalliansen i Kiruna den 5 september går det inte att komma ifrån intrycket att alliansen känns ofräsch, luggsliten och att man allt oftare tvingas sno oppositionens förslag eftersom man själv allt oftare saknar egna idéer och förslag. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Norrbottens-Kuriren 19/9, Piteå-tidningen 2/10-12 m fl)