Bättre samverkan krävs inom forskningspolitiken

Ökat fokus på samverkan mellan stat/landsting, akademi och näringsliv krävs i forskningspolitiken. När teknik möter medicin uppstår inte sällan ljuv musik. Men för att det ska uppstå lite oftare räcker inte nuvarande forskningssatsningar. Dessa måste nu snarare minst fördubblas – som andel av varje satsad vårdkrona i landet- från sex till tolv miljarder kr årligen för att Sverige åter ska vara med på banan. Detta inte bara för framtidens patienter som kan få nya behandlingsmetoder utan också för framtidens företag som kan sälja produkter på världsmarknaden. Just nu bereder regeringen sin nästa forskningsproposition. Förra propositionen för fyra år sedan gav visserligen välbehövligt men ändå otillräckligt penningmässigt lyft. Dessutom var samverkan och förankringen i näringslivet alldeles för svag. Om denna obalans kommer att rättas till i kommande forskningspolitiska proposition är skrivet i stjärnorna. Det är dock känt att utbildningsministern Jan Björklund är lite för passionerat intresserad av ett Nobelpris till Sverige. Ett sådant lär dröja – om det ens kommer - och är i vilket fall som helst helt fel fokus. Tvärtom anser allt fler att det nu krävs en forskningspolitik som sätter just samverkan mellan forskningen inom akademin och näringslivet i första rummet. Och på att forskningsresultat också måste ge avkastning som i sin tur kan investeras i ny forskning. Inte minst så på den livsviktiga life science-forskningen. Ett av många goda sådana regionala exempel är Center for Medical Image Science and Visualization (CMIV) i Linköping och Visualiseringscenter i Norrköping där företag som Siemens och Philips sätter sina senaste instrument i forskarnas händer för att få reda på hur man kan använda dem på bästa sätt. Den ser ut som en läsplatta och man sköter den genom att trycka på skärmen, förstora och flytta runt, men det virtuella obduktionsbordet är stort som ett köksbord. Om man blev röntgad på 70-talet så motsvarade de bilder man då fick fram cirka 15 megabyte, vilket i dag är några få knäpp med en liten digitalkamera. Dagens teknik erbjuder en informationsmängd som är en miljon gånger större, vilket för med sig att utrustningen som används även måste kunna sålla fram de relevanta skikt man vill titta på. Läkaren kan operera med knivskarp precision exakt där hon/han vill. Allt annat kan lämnas oskadat. Ett riktmärke för årets forskningspolitiska beslut måste vara ökad samverkan mellan den akademiskt inriktade forskningen och den som utförs inom industrin, såväl nationellt som regionalt. Där det redan sker är det uppenbart vilka fördelar det ger och det är avgörande för om nya verksamheter ska kunna uppstå och t ex nya och ännu bättre fungerande hjälpmedel för funktionshindrade, ny och säkrare hjälpmedel vid olika kirurgiska ingrepp etc kunna tas fram och bli använda i stor skala. Något som i sin tur även kan generera nya exportinkomster för Sverige. Samverkan är inte något som kan kommenderas fram, men däremot att skapa bättre förutsättningar än vad som finns i dag. Företag och forskare måste hitta varandra bättre än som nu är fallet. Det är först när man erkänner olikheterna och finner metoder för att förena dessa som god samverkan kan uppstå. Ingen kan med säkerhet förutse vad som kommer ut av sådana satsningar eller vilka företag som startas. Däremot är vi övertygade om att ett stort antal företag kommer uppstå i kölvattnet av en framgångsrik samverkan. Det är när långsiktig kunskapsutveckling och forskning av god kvalitet möter näringslivets behov som stora gemensamma vinster kan uppnås. Men utan en fördubbling (från 6 till 12 miljarder, se Ingvar Carlsson m fl i DN 27/5) av de resurser som nu satsas på medicinsk forskning – life science – blir det inte möjligt för Sverige att hämta igen vad som gått förlorat på senare år och som nedläggningen av läkemedelsjätten AstraZenecas forskning i Södertälje nyligen bara är ett lika dystert som färskt exempel på att Sverige nu tappar mark. När statsminister Fredrik Reinfeldt snorkigt och korttänkt avfärdat S-ledaren Stefan Löfvens återkommande tal om samverkan mellan stat, akademi och näringsliv som inbjudningar som lite “fika” så visar han bara att han inte vill förstå att det här ytterst handlar om samverkanssamtal om Sveriges framtid. Men Reinfeldt har väl svårt att medge att Löfven här är inne på ett spår som de själva, trots sex år vid makten, hittills nonchalerat å det grövsta och nu har svårt att självkritiskt medge. Robert Björkenwall,(robert.bjorken@telia.com)

Den svenska modellen finns inte längre i landet Lagom

Observerat om landet lagom som blivit ett mediokert mittenland i välfärdssammanhang: Den svenska modellen med trygga socialförsäkringar finns inte längre. Den modellen är redan förpassad till historieböckerna. Det kan den som närmare studerar i Socialförsäkringsutredningens senaste delrapport ”Sveriges socialförsäkringar i jämförande perspektiv” snabbt konstatera. Förr påstods ofta i olika sammanhang att Sverige var landet Lagom. Men när det gällde vår välfärdsmodell var just detta aldrig riktigt sant. Jämförelsevis var nämligen vårt land på många sätt betydligt mer framgångsrikt än många andra. Men så är det alltså inte sedan ett antal år tillbaka. I en underlagsrapport till den statliga socialförsäkringsutredningen, som presenterades måndagen den 21 maj, är Sverige inte ens längre landet Lagom. I det avseendet har Sverige på bara några år blivit sämre än en blek medelmåtta i den industriella världen. Och just detta är alldeles särskilt tydligt när det gäller arbetslöshetsförsäkringen, a-kassan. Ännu år 2005 var den svenska a-kassan näst bäst i världen. Nu år 2012 ligger den under snittet bland de jämförda industriländerna. Den som blir arbetslös får på papperet 80 procent av en inkomstförlust de 200 första dagarna. Därefter är ersättningen 70 procent. Men det är bara teoretiskt snömos. I verkligheten är det betydligt sämre än så. Eftersom den högsta ersättningen, alltså taket, beräknas på maximalt 18 700 kronor i månadsinkomst är det bara 12 procent av de arbetslösa som får åtta av tio kronor ersatta. Resten får alltså betydligt mindre. Vi talar om nästan nio av tio löntagare som inte har en ersättning från a-kassan som är anständig; snarare är den ofta ner mot 60-65 procent. Utförsbacken i denna ”trygghetsliga” har sannerligen varit dramatisk de senaste åren. Sverige ligger nu sämre än länder som t ex Italien, Danmark och Belgien. Även i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen märks försämringarna (men i regeringen Reinfeldts retorik kallas de för reformer). Den faktiska ersättningen vid sjukdom – om man nu ens blir bedömd som sjuk av försäkringskassan – har på bara några år minskat med fem procentenheter. När det gäller arbetsskadeförsäkringen rapporterar SvD att det i dag bara är fem länder som har lägre ersättningsnivåer än Sverige. ”Det har blivit sämre sociala rättigheter rakt över. Det är anmärkningsvärt att Sverige är det land som rört sig mest under de senaste fem åren när det gäller socialförsäkringarna”, säger professor Joakim Palme, en av rapportens författare, till SvD-tidningen. ”Den svenska modellen har byggts på att majoriteten av befolkningen har fått någonting för sina skattepengar. Vi har kommit till en brytpunkt när inte ens medelsvensson får fullgott inkomstbortfallsskydd av de allmänna försäkringarna. Det är inte bara höginkomsttagare som nu är beroende av tilläggsförsäkringar”, säger han vidare. Något som nu även fått folkpartiet och liberala tidningar (22/5) att säga att försämringen av a-kassan har gått för långt och att den nu är i behov av en upprustning. I kölvattnet på denna utveckling tvingas löntagarna nu stegvis rusta sig för ojämlikhet och otrygghet och ta egna försäkringar. Och därmed betala “dubbelt” – först via allmänna socialförsäkringsavgifter och sedan privat via egna försäkringar - för sin numera allt magrare trygghet. Steg för steg bryts den svenska välfärdsmodellen sönder. En medveten effekt av Reinfeldts politik för att låta dessa försämringar vara med och delfinansiera deras genomförda skattesänkningar (totalt 70 miljarder kr). Den här utvecklingen visar att det nu krävs en ny politik för att vända utvecklingen. Eftersom denna nedmontering av den sociala tryggheten har varit en medveten strategi från regeringen – “arbetslinjen”, jo tjenare! (med 8 % öppen arbetslöshet) – är det inte mycket att hoppas på från det hållet. Snarare då att det kan riskera att bli ännu lite sämre. Från den socialdemokratiska oppositionen gäller det att nu med kraft gå på offensiven, presentera förslag om höjda tak, alltså höjd högsta ersättning, i både sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen samt lägre avgifter så att fler löntagare känner a-kassan som tillräckligt attraktiv att gå med i. Ska svenska hushåll känna trygghet inför det oväntade som kan ske i livet, exempelvis sjukdom och arbetslöshet, gäller det att i handling bygga upp det som på senare år har rivits ner eller tillåtits förfalla. Det handlar om människors vardagstrygghet; om Sverige som välfärdsland; om jämlikhet och solidaritet; om möjligheten att klara framtida tillväxt och jobb. Uppgiften att driva på ligger serverad som på en silverbricka för den nya LO-ledning (K-P Thorvaldsson m fl) som tillträder efter sista helgen i maj månad. Nya S-ledningen under ex-metallaren Stefan Löfvens ledning borde också kunna göra mer av den här på många sätt trista bekräftelsen om att Sverige numera är ett rätt mediokert mittenland. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a LT, Östersund 24/5 och Västerbottens Folkblad, Umeå, den 26 maj 2012)

Försvagat LO byter ledning

Analys:Ett försvagat LO byter ordförande och ledning Det är ett klart försvagat LO som Karl-Petter “Kålle” Thorwaldsson – nu ABF-ordf. och ombudsman i IF Metall - tar över på LO-kongressen sista helgen i maj månad. Det måste konstateras att det inte varit någon glansperiod för den fackliga arbetarrörelsen under Wanja Lundby-Wedins 12-åriga ordförandeskap för LO vid Norra Bantorget i Stockholm. Medlemstappet har varit betydande, den fackliga organisationsgraden har sjunkit rejält (från 83 % till 67 % sedan år 2000) bland arbetare och den opinionsbildande rollen i samhällsdebatten har också devalverats kraftigt den de senaste tio åren. Det blir därför den nye ordförandens viktigaste uppgift att fokusera på medlemsvärvning bland främst de unga i arbetslivet och att återge LO den centrala roll i svensk opinionsbildning och svensk samhällsutveckling som slarvats bort under 2000-talet. Nu har andra intressen och andra aktörer som förment opolitiska ekonomer i LOs motpart Svenskt Näringsliv och andra mer eller mindre uttalade högerlobbyister tagit över agendan och beretts utrymme för sitt nyliberala budskap att det blir ett bättre samhälle ju ojämlikare det är och desto större klyftor det skapas i samhället. Motelden från vänstersidan har varit förvånansvärt svag, och särskilt så från LO-sidan. Lägg till detta att Socialdemokratin har haft en partiordförande (Mona Sahlin) som istället för att angripa samhällets orättvisor stod i förlustvalrörelsen 2010 oftare hyllade småföretagarna som hjältar i samhället och mera tamt angrepp de växande klassklyftorna och den växande arbetslösheten i Sverige under den moderatledda regeringen Reinfeldt, nu inne på sin andra mandatperiod. Den tvehågsna och alltför anpassligt ängsliga politik som Mona Sahlin stod för skapade ingen grund för en offensiv för vänstern. Det är ett sannolikt viktig orsak till att den glöd för ett rättvisare samhälle som historiskt burits upp av arbetarnas fackliga centralorganisation Landsorganisationen i Sverige förflackades under Wanja Lundin- Wedins 12-åriga ledning som LO-ordförande. Tyvärr måste därför konstateras att kombinationen Sahlin-Wedin varit allt annat än lyckat när de lett varsin gren av den svenska arbetarrörelsen. Engagemanget för att skapa ett mer humant, på arbete åt alla inriktat och rättvisa samhälle har inte riktigt funnits där och måste nu därför bli mycket starkare. Men för LOs del måste också - i rättvisans namn konstateras - att den sista sex åren av Wedin-Lundby-epoken präglades av en borgerlig regerings offensiv mot de sociala trygghetssystem (läs nedrustad a-kassa, försämrad sjukförsäkring etc) som arbetarrörelsen under 1900-talets långa regeringsperiod stegvis byggde upp. Från att Sverige t ex haft världens nästa bästa arbetslöshetsersättning – a-kassa – är den numera inte bättre än en högst medelmåttig sådan och bara runt 12 procent får numera ens 80 procent av inkomstbortfallet när de förlorar sitt jobb. Ingen tidigare borgerlig regering – 1991-94 (Bildt-åren) och Fälldin-åren under andra halva av 70-talet – har vågat ge sig på och försämra den sociala tryggheten som skett i Sverige under M-ledaren Fredrik Reinfeldts år vid makten (från hösten 2006 och framåt). Men varken LO övriga delar av svensk arbetarrörelse förmådde heller erbjuda tillräckligt tufft motstånd mot denna regeringsledda nedrustningspolitik. LO uppträdde för passivt och kunde ha mobiliserat på ett helt annat sätt än man gjorde för att bjuda motstånd mot försämringarna för de mest utsatta i vårt samhälle. För detta har LO-ledningen under Wanja Lundby-Wedin ett inte obetydligt ansvar. Nu höll man i bästa fall bara fanan litet halvhögt. Som jämförelse kan sägas att LO på 70-talet under de borgerliga regeringarna 1976-82 på ett helt annat sätt än under 2006-2012 ändå förmådde dominerade samhällsdebatten i Sverige. Men visst, det faktum att LO fått sina ekonomiska ramar kraftigt nedskurna och tvingas banta sin centrala organisation med 30 procent har också spelat roll i för deras försämrade förmåga att ta för sig i samhällsdebatten. Wanja Lundby-Wedin erkänner också i en avskedsintervju för en arbetsmarknadsreporter (SvD 15 maj) att hon visserligen gjort så gott hon kan, men medger samtidigt att LO varit för dåliga att med kraft driva kravet på full sysselsättning och att man varit otydlig i stort i också andra samhällsfrågor. Det går inte heller att bortse ifrån att svenska LO:s defensiva hållning i samhällsdebatten har förstärkts av att Wanja Lundby-Wedin förtroendemässigt varit svårt skadeskjuten sedan år 2009 av att hon då underlät att ta reda på fakta om de oförsvarligt förmånliga pensionsförmånerna i pensionsbolagen AMF för dess chef Christer Elmehagen. Något som för övrigt flera LO-förbund kritiserade henne för, och vissa även krävde hennes avgång för. Ovanpå detta avslöjades hennes märkliga förmåner i Riva del Sole-affären (en italienska semesteranläggning nära Grosseto, nordväst om Rom). Stig Malm (ordförande i LO 1983-1993) i LO tvingades att avgå 3 december 1993 för att han godkänt en alltför generös avgångspension för byggnadsbolagets chef i BPA. Men känd som han var för många uttalanden om “skållade råttor”, “rosornas krig” etc var den generösa BPA-chefspensionen nog snarare droppen som fick bägaren att rinna över år 1993. Så många tydliga plumpar i protokollet hade inte Wanja Lundby-Wedin. Men hennes tidigare svaga auktoritet som LO-ledare fick sig ytterligare en törn av AMF-skandalen 2009. Därifrån hämtade hon sig aldrig riktigt utan kanan utför blev större under hennes tre sista år vid rodret på Norra Bantorget. Sannolikt kan det heller inte uteslutas att en företrädare från den offentliga sektorn – Lundby-Wedin har tidigare varit undersköterska och sedan ombudsman i i Kommunal – inte bemöts med samma respekt som en som har bakgrund i och erfarenheter från konkurrensutsatta industrin. Avtalssekreteraren Bardh (bakgrund i Fastighets) har väl heller inte riktigt lyckats i sin samordnande roll att få ihop LO tillräckligt enigt inför de återkommande lönerörelserna. Det kan därför inte uteslutas att det i LO-valberedningens länge så motsättningsfyllda och snåriga överväganden kan ha spelat roll att det till slut blev IF Metallaren Karl-Petter Thorwaldsson från industrin och inte Kommunals vice ordförande Tobias Baudin – blir nu förste vice i LO – som blev “paketlösningen” om hur nya LO-toppen ska se ut. Hur dessa två ihop kommer att fungera ihop med en ny avtalssekretere från Byggnads - plus ny andre vice ordf. från Seko - och hur väl de tillsammans klarar uppgiften att återta vad som gått förlorat under senare år för LO på arbetsmarknaden och i opinionsbildningen får framtiden utvisa. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dagbladet, Sundsvall, 26 maj 2012)

Löfven i lördagsintervju och en stingslig finansminister

En av publikservice radions bästa program i Sverige är dess kunniga lördagsintervjuer. I ekots lördagsintervju (12/5) pressades Socialdemokraternas nye partiledare Stefan Löfven rätt hårt av den alltid påläste utfrågaren Tomas Ramberg. Vad händer med sysselsättningen om Socialdemokraterna drar bort 20 miljarder från företagssektorn? var frågan. Löfven svarade att det inte skulle bli så stora effekter eftersom vare sig sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga eller momssänkningen på krogen gett några eller i varje fall väldigt få nya jobb. Och i så fall blir kostnaden för var och en av dessa fåtaliga jobb väldigt dyrt. Löfven angav i intervjun skillnaden i effektivitet med olika åtgärder så här. Om regeringens uppgift skulle vara riktig att de 16 miljarderna skulle ge 8 000 jobb, så ska det jämföras med att samma summa skulle räcka till 40 000 jobb i offentlig sektor. Nu lovade han tyvärr inte det sistnämnda som ett förslag i höstens budgetförslag. Men det visar ändå att de som säger att vi inte har råd med offentlig sektor har fel, i varje fall om man jämför med subventioner av privat sektor. Och faktum är att ytterst få bedömare tror på siffran 8 000 jobb som regeringen påstår är resultatet av pengarullningen.Troligen inte regeringen själv heller. Löfven själv – Ramberg spelade upp gamla uttalanden av honom - fick givetvis också förklara varför han ändrat sig i den här frågan. Som ordförande för IF Metall uttalade han sig 2010 positivt om förslaget när det infördes. Löfvens svar var att han måste ändra sig när verkligheten visat att det inte gett resultat. Det är en sak att försöka med olika åtgärder, så stort problem är ungdomsarbetslösheten, men det som inte fungerar måste ändras. Socialdemokraterna vill i stället prioritera de ungdomar som inte klarat sin gymnasieexamen, där är arbetslöshetssiffran 40 procent i dag. Erbjuds dessa unga en bättre utbildning, ökar det också deras chanser på arbetsmarknaden. Måndagen den 14 maj kom ny kritik som stöder Socialdemokraternas förslag att återställa momssatsen på restauranger. Regeringens eget Finanspolitiska råd beskriver krogmomsen som ett branschstöd och de anser att regeringens beräkningar om vilka jobb det ger som kraftigt överskattade. Man varnar samtidigt för att även andra branscher med skiftande argument kommer att argumentera för sänkt momssats i just deras branscher. Finanspolitiska rådet kritiserar även regeringen för att ha ett alltför stort överskott i statsbudgeten. ”Sverige är på väg att bli som Norge och en del rika arabstater och en ytterligare uppbyggnad av statens förmögenhet är svår att motivera”, sade Lars Jonung, ordförande i Finanspolitiska rådet till radioekot den 14 maj. I förra veckan diskuterades också en utvärdering av det så kallade jobbkskatteavdragets effekt (satsade 70 miljarder kr i inkomstskattesänkningar) på jobben i en hearing i riksdagshuset. Också i detta fall är oberoende bedömare högst osäkra om jobbeffekterna. Dock inte regeringen själv, givetvis. Fast det regeringen – via en av finansdepartementets egna statssekreterare - presenterade redogörelse var väl snarare ett försvar för jobbskatteavdraget (läs inkomstskattesänkningarna som sådana) än en riktig utvärdering av jobbeffekter. Sannolikt var den delvis även riktat till övriga borgerliga småpartier som hellre vill se förslag som sänkt värnskatt och sänkt arbetsgivaravgift. Fakta i målet är ju också här att knappast någon vet om den här skattesänkningstypen överhuvudtaget ger nya jobb. I vintras ansåg expertorganet IFAU – utvärderas bl a arbetsmarknadseffekter - att det inte gick att utreda. Nu tror man trots det att det kanske ändå har gett vissa positiva effekter. Men regeringens egen “utvärdering” tar bara upp alternativa skattesänkningar. Samtidigt har sjukförsäkring och a-kassa raserats. Hur påverkar det de arbetslösa? Och framförallt: Vad hade inte 70 miljarder kunnat användas till på arbetsmarknaden i form av utbildning och investeringar i upprustad infrastruktur och annat? Regeringen svänger sig med många siffror i debatten. Samtidigt struntar man helt i eller viktar bara bort oberoende expertorgans utvärderingar när de kommer fram till resultat som inte passar deras bild. Det vi kristallklart däremot vet är att arbetslösheten inte minskat. Tvärtom ökar den något och verkar ha “parkerat” på rekordhöga 7,5-8 procent i öppen arbetslöshet och ett växande stort antal långtids- och ungdomsarbetslösa. De borde erkänna att skattesänkningar för dem är ett egenvärde. Även om de inte gett och ger så värt många fler jobb. Men i finansminister Anders Borgs värld – börjar han inte bli väl stingslig och inte så lite självgod? – så heter det alltid bara att hans och regeringens finanspolitik varit framgångsrik och väl avvägd. Möter den kritik – från oberoende granskade expertorgan och andra – så har de givetvis bara fel. Ty den finanspolitik som förs är rakt igenom “framgångsrik och väl avvägd”. Punkt. Någon som är förvånad över att moderaterna nu också sedan en tid tillbaka brottas med sjunkande siffror i väljaropinionen? Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Hfors, den 15 maj 2012 m fl)

Positiv S-trend i viktiga EU-länder och första kraftmätningen mellan Löfven och Reinfeldtt

Söndagen den 6 maj var en bra dag för europeisk socialdemokrati. I Frankrike segrade socialisternas Francois Hollande – inte helt oväntat – över högerns och sitta presidenten Nicolas Sarkozy med till slut rätt klara siffror. I juni lär denna anti-Sarkozyvåg leda till att även franska parlamentet får en klar vänstermajoritet. Och nu blir det mera av tillväxt(pakt) och inte enbart åtstramningspakt inom EU, som en konsekvens av detta. Tyskland har redan förstått signalen från franska valet och utlovar nu diskussioner inom EU om utformningen av en tillväxtpakt med satsningar på investeringar och annat jobbskapande. Återstår sedan att se hur omfattande det blir. Tysklands förbundskansler, kristdemokraten Angela Merkel, har också inrikespolitiska skäl för detta. Delstatsvalet i nordtyska Schleswig-Holstein – också söndagen den 6 maj – gick nämligen henne emot. Pikant nog har den tyska delstaten Schleswig-Holsteins och den franska republikens flaggor samma färgval, fast färgsättningen på den ena ligger lodrätt och på den andra vågrätt. Och nu blir det med stor sannolikhet en rödgrön koalitionsregering i stället för en svart-gul (kristdem. CDU och liberalerna FDP). Och om en vecka kan samma trend upprepas i den viktiga, stora industridelstaten Nordrhein-Westfalen om nu liggande opinionstrend står sig. (Lägg därtill att Labour gick fram kraftigt i de färska kommunvalen häromdagen i Storbritannien.) I Tysklands nordligaste delstat ökade SPD till 30,4 procent (+ 5 procent) av rösterna. Det är visserligen något mindre än väntat, men leder sannolikt till att SDP-ledaren Torsten Albig där blir nu regeringschef för en tänkbar koalitionsregering inom kort. Trolig allianspartner är då det gröna partiet som fick 13,2 procent (+0.8 procent) av rösterna samt Südschleswigscher Wählerverband, ett danskt minoritetsparti som fick 4,6 procent av rösterna och är undantaget från fem-procents-strecket för representation i delstatsparlamentet. Tillsammans har dessa tre partier ett mandats övervikt över de svart-gula på den borgerliga sidan. Den röda valsegern i den stora franska republiken (världens femte största ekonomi) och och den nordtyska delstaten innebär att förbundskansler Angela Merkels politiska agenda kommer att behöva modifieras. Också med tanke på kommande delstatsval i Nordrhein-Westfalen inom kort och kommande tyska förbundsdagsval år 2013. Det franska valresultatet är ett nederlag för CDU-kanslerns favorit Sarkozy, och därmed upphör även eran "Merkozy" i den europeiska politiken. Det nya läget medför en modifiering av och en ökad tonvikt på tillväxt och mindre av svångremspolitik i de fransk-tyska relationerna, liksom inom Euro-landblocket inom EU. Återstår att se om det nya samarbetsmönstret blir ökad tonvikt "Merklande" eller på "Hollankel". Visar det sig sedan att Angela Merkels trend att förlora delstatsval fortsätter också i viktiga Nordrhein-Westfalen och delstatsparlamentet i Düsseldorf den 13 maj, så kommer Angela Merkel och hennes CDU-parti att ha växande problem framför sig inför nästa förbundsdagsval år 2013. SDPs förhoppningar om en ny röd-grön tysk regering i Berlin ökar samtidigt men blir bl a beroende av hur den nya uppstickaren Piratpartiet fortsätter att klara sig – först i N-Westfalen och sedan i förbundsdagsvalet, och om Merkels skakiga koalitionspartner FDP (liberaler) överlever spärren på 5 procent av rösterna för representation i parlamentet i Düsseldorf respektive i förbundsdagen i Berlin. Uteslutet är då inte – om majoritetsläget förblir oklart – att Tyskland återgår till en stor koalition mellan CDU och socialdemokraterna SDP. Effekterna av dessa s-framgångar ute i Europa – delvis kända när debatten började – präglade indirekt även den första partiledardebatten i SVTs Agenda med färska Stefan Löfven, S, och det med viss spänning emotsedda duellerna mot främst moderaternas Fredrik Reinfeldt. Hur det gick? En hygglig debut av i detta sammanhang orutinerade Stefan Löfven mot en uppenbarligen något störd och arrogant Reinfeldt. Löfven lät sig inte provoceras av Reinfeldts lite väl maktarroganta stil utan höll i stort sett bra genom hela debatten. Bästa kortet för Löfven var arbetslösheten – särskilt den rekordhöga ungdomsarbetslösheten; hela 40 % bland unga utan gymnasieutbildning. Men han hade dock vissa problem med att visa tydligt hur S ska få ner den från nuvarande massarbetslöshetsnivå. Enbart utbildningssatsningar räcker inte. Han sade, vilket han bord, t ex inget om behovet av för en aktiv näringspolitik så viktiga infrastrukturinvesteringar etc (kunde t ex ha tagit gruvindustrin som växer och är i behov av infrainvesteringar som exempel här). Och Löfven måste lära sig att visa lite mera passion ibland, visa sig engagerad också. Inte enbart vara nedtonat ansvarsfull. Samtidigt har just detta – så här långt – att Löfven uppträder lite lågmält tryggt, gjort att han vinner på sin trygga, sävliga och norrländska stil mot Reinfeldts lite väl maktarroganta stil. Men lite mer passion ibland från Löfvens sida skulle inte heller skada. Löfven får träna lite mer på det här inför kommande debatter! Lite bättre och mera genomarbetade svar på vinsterna i välfärdstjänsterna skulle heller inte skada. Nu blev Löfvens svar på den här punkten lite för tunt och håller inte riktigt vid en prövning mot den råa verkligheten och inför valet 2014. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com