Försvagat LO byter ledning

Analys:Ett försvagat LO byter ordförande och ledning Det är ett klart försvagat LO som Karl-Petter “Kålle” Thorwaldsson – nu ABF-ordf. och ombudsman i IF Metall - tar över på LO-kongressen sista helgen i maj månad. Det måste konstateras att det inte varit någon glansperiod för den fackliga arbetarrörelsen under Wanja Lundby-Wedins 12-åriga ordförandeskap för LO vid Norra Bantorget i Stockholm. Medlemstappet har varit betydande, den fackliga organisationsgraden har sjunkit rejält (från 83 % till 67 % sedan år 2000) bland arbetare och den opinionsbildande rollen i samhällsdebatten har också devalverats kraftigt den de senaste tio åren. Det blir därför den nye ordförandens viktigaste uppgift att fokusera på medlemsvärvning bland främst de unga i arbetslivet och att återge LO den centrala roll i svensk opinionsbildning och svensk samhällsutveckling som slarvats bort under 2000-talet. Nu har andra intressen och andra aktörer som förment opolitiska ekonomer i LOs motpart Svenskt Näringsliv och andra mer eller mindre uttalade högerlobbyister tagit över agendan och beretts utrymme för sitt nyliberala budskap att det blir ett bättre samhälle ju ojämlikare det är och desto större klyftor det skapas i samhället. Motelden från vänstersidan har varit förvånansvärt svag, och särskilt så från LO-sidan. Lägg till detta att Socialdemokratin har haft en partiordförande (Mona Sahlin) som istället för att angripa samhällets orättvisor stod i förlustvalrörelsen 2010 oftare hyllade småföretagarna som hjältar i samhället och mera tamt angrepp de växande klassklyftorna och den växande arbetslösheten i Sverige under den moderatledda regeringen Reinfeldt, nu inne på sin andra mandatperiod. Den tvehågsna och alltför anpassligt ängsliga politik som Mona Sahlin stod för skapade ingen grund för en offensiv för vänstern. Det är ett sannolikt viktig orsak till att den glöd för ett rättvisare samhälle som historiskt burits upp av arbetarnas fackliga centralorganisation Landsorganisationen i Sverige förflackades under Wanja Lundin- Wedins 12-åriga ledning som LO-ordförande. Tyvärr måste därför konstateras att kombinationen Sahlin-Wedin varit allt annat än lyckat när de lett varsin gren av den svenska arbetarrörelsen. Engagemanget för att skapa ett mer humant, på arbete åt alla inriktat och rättvisa samhälle har inte riktigt funnits där och måste nu därför bli mycket starkare. Men för LOs del måste också - i rättvisans namn konstateras - att den sista sex åren av Wedin-Lundby-epoken präglades av en borgerlig regerings offensiv mot de sociala trygghetssystem (läs nedrustad a-kassa, försämrad sjukförsäkring etc) som arbetarrörelsen under 1900-talets långa regeringsperiod stegvis byggde upp. Från att Sverige t ex haft världens nästa bästa arbetslöshetsersättning – a-kassa – är den numera inte bättre än en högst medelmåttig sådan och bara runt 12 procent får numera ens 80 procent av inkomstbortfallet när de förlorar sitt jobb. Ingen tidigare borgerlig regering – 1991-94 (Bildt-åren) och Fälldin-åren under andra halva av 70-talet – har vågat ge sig på och försämra den sociala tryggheten som skett i Sverige under M-ledaren Fredrik Reinfeldts år vid makten (från hösten 2006 och framåt). Men varken LO övriga delar av svensk arbetarrörelse förmådde heller erbjuda tillräckligt tufft motstånd mot denna regeringsledda nedrustningspolitik. LO uppträdde för passivt och kunde ha mobiliserat på ett helt annat sätt än man gjorde för att bjuda motstånd mot försämringarna för de mest utsatta i vårt samhälle. För detta har LO-ledningen under Wanja Lundby-Wedin ett inte obetydligt ansvar. Nu höll man i bästa fall bara fanan litet halvhögt. Som jämförelse kan sägas att LO på 70-talet under de borgerliga regeringarna 1976-82 på ett helt annat sätt än under 2006-2012 ändå förmådde dominerade samhällsdebatten i Sverige. Men visst, det faktum att LO fått sina ekonomiska ramar kraftigt nedskurna och tvingas banta sin centrala organisation med 30 procent har också spelat roll i för deras försämrade förmåga att ta för sig i samhällsdebatten. Wanja Lundby-Wedin erkänner också i en avskedsintervju för en arbetsmarknadsreporter (SvD 15 maj) att hon visserligen gjort så gott hon kan, men medger samtidigt att LO varit för dåliga att med kraft driva kravet på full sysselsättning och att man varit otydlig i stort i också andra samhällsfrågor. Det går inte heller att bortse ifrån att svenska LO:s defensiva hållning i samhällsdebatten har förstärkts av att Wanja Lundby-Wedin förtroendemässigt varit svårt skadeskjuten sedan år 2009 av att hon då underlät att ta reda på fakta om de oförsvarligt förmånliga pensionsförmånerna i pensionsbolagen AMF för dess chef Christer Elmehagen. Något som för övrigt flera LO-förbund kritiserade henne för, och vissa även krävde hennes avgång för. Ovanpå detta avslöjades hennes märkliga förmåner i Riva del Sole-affären (en italienska semesteranläggning nära Grosseto, nordväst om Rom). Stig Malm (ordförande i LO 1983-1993) i LO tvingades att avgå 3 december 1993 för att han godkänt en alltför generös avgångspension för byggnadsbolagets chef i BPA. Men känd som han var för många uttalanden om “skållade råttor”, “rosornas krig” etc var den generösa BPA-chefspensionen nog snarare droppen som fick bägaren att rinna över år 1993. Så många tydliga plumpar i protokollet hade inte Wanja Lundby-Wedin. Men hennes tidigare svaga auktoritet som LO-ledare fick sig ytterligare en törn av AMF-skandalen 2009. Därifrån hämtade hon sig aldrig riktigt utan kanan utför blev större under hennes tre sista år vid rodret på Norra Bantorget. Sannolikt kan det heller inte uteslutas att en företrädare från den offentliga sektorn – Lundby-Wedin har tidigare varit undersköterska och sedan ombudsman i i Kommunal – inte bemöts med samma respekt som en som har bakgrund i och erfarenheter från konkurrensutsatta industrin. Avtalssekreteraren Bardh (bakgrund i Fastighets) har väl heller inte riktigt lyckats i sin samordnande roll att få ihop LO tillräckligt enigt inför de återkommande lönerörelserna. Det kan därför inte uteslutas att det i LO-valberedningens länge så motsättningsfyllda och snåriga överväganden kan ha spelat roll att det till slut blev IF Metallaren Karl-Petter Thorwaldsson från industrin och inte Kommunals vice ordförande Tobias Baudin – blir nu förste vice i LO – som blev “paketlösningen” om hur nya LO-toppen ska se ut. Hur dessa två ihop kommer att fungera ihop med en ny avtalssekretere från Byggnads - plus ny andre vice ordf. från Seko - och hur väl de tillsammans klarar uppgiften att återta vad som gått förlorat under senare år för LO på arbetsmarknaden och i opinionsbildningen får framtiden utvisa. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dagbladet, Sundsvall, 26 maj 2012)