Olof Palme - 26 år efter ett mord som aldrig glöms
Den 28 februari var det 26 år sedan Socialdemokraternas partiordförande och landets statsminister Olof Palme mördades en råkall sen kväll på öppen gata i Stockholm efter ett biobesök med hustrun Lisbet.
Ett halvår tidigare (september 1985) hade han vunnit valet – igen, efter en för Palme slitsam valrörelse då han som vanligt gav precis allt och lyckades bli återvald med en övertygande klar marginal. Moderaternas dröm om maktskifte hade än en gång grusats.
Saknaden i dagens politiska Sverige är stor efter en politiker som Olof Palme. Främst då för den lidelse och det engagemang som han alltid stod för – där han ensam, ibland nästan lite skenbart frånvarande stod där och vaggade på sina egna fötter och lutade sig över talarstolen.
Mer än någon annan bidrog han till att föra in känslor i politiken i Sverige. Något som idag är mycket långt borta – i den kultur av grått administrerande och ekonomjargong som utmärker dagens svenska politiska debatt på toppnivå.
– Vår partiordförande är som en tennisboll, har hans efterträdare och nära förtrogne Ingvar Carlsson sagt när han skulle karaktärisera hur Palme ibland kunde hoppa upp och ned av otålighet. Ständigt rastlös, ständigt på väg, ständigt ivrig och frustande av reformlusta och vilja att göra skillnad.
Demokratisk socialist, reformist, samhällsförändrare, övertygad demokrat. Så kan hans profil och gärning i några korta ord sammanfattas.
– Politik är att vilja, konstaterade Palme ofta. Det blev hans ledord; politik är att vilja. Att inte ge upp, inte ge efter, att tro på att värderingar ska kunna styra och forma samhället.
Att demokratin tar täten och går före, visar vägen och bestämmer, tuktar och vid behov tyglar marknaden, inte följer efter den som en strykrädd knähund. Palme trodde på och drevs av övertygelsen att demokratins verkningskrets måste öka, inte snöpas och minska, inte retirera.
Olof Palme återkom tvärtom gång på gång till att den som en gång har tagit till sig och erkänt demokratins ideal, kan inte heller plötsligt bara börja ställa upp hinder och begränsningar för den, bara för att det snöda egenintresset av ena eller andra skälet känner sig hotat.
Han drev på för att fördjupa och bredda demokratin och såg bland annat de anställdas inflytande på arbetsplatsen som en viktig del av demokratiseringen av samhället.
Så här sa han flera gånger i sin sista valrörelse, valåret 1985: ”Det finns de som anser att politiker inte ska lägga sig i, men demokrati innebär att de många människorna ska lägga sig i. Politik är inte fult. Det är demokratins nödvändiga redskap för att påverka ett annars obevekligt kommersiellt skeende.”
Kontrasten mot 2012 års värld och ideal är stor. I Sverige – som i flertalet andra länder lever och styrs vi av ett krympt, insnävat demokratiideal –, har medborgarvärdet devalverats och krympt. Reduktionen innebär bland annat att vi numera i allt fler sammanhang reducerats till blott och bart kunder på en marknad, utan ansvar för varandra, utan eller med reducerat ansvarstagande för ting som borde vårdas och värnas gemensamt i ett medborgarskap som ser längre än till det snäva egenintresset.
”Diktaturens kreatur, satans mördare” – och annat liknande kunde Olof Palme säga om makthavare som dödade oliktänkande och med militärstöveln förtrampade demokratiska och medmänskliga ideal. Sånt hör vi nära nog aldrig idag – inte ens när det är synnerligen befogat att ta till starka ord som dessa. Men Olof Palme vågade. Och för det ska han också hedras och tackas när nu såväl vanligt folk som höga dignitärer lägger sina blommor vid hans grav nära Sveavägen när han mördades för 26 år sedan. Tack Olof Palme är det då många som tyst för sig själv säger när de böjer sitt huvud i vördnad över hans oegennyttiga gärning i medborgarnas tjänst.
På ett fullkomligt unikt sätt förenade Olof Palme folks vardagsliv med världspolitik och ett rastlöst arbetande, analytiskt intellekt med en vibrerande passion i ständig rörelse framåt. I oegennyttig tjänst för landet och folket. Just ingen – inte ens hans värsta fiender, och sådana fanns! – kunde förneka och vanligt folk aldrig någonsin tveka på hans övertygelse, på att den hela tiden fanns där och rastlöst ville göra mer och bättre. Därför fick han rörande ofta hemstickade luvor och tröjor med posten. Som om man ville skydda honom mot en kall och otrevlig värld där utanför.
“Man vet ju aldrig vad som finns där ute”, sade han ju själv när han stod vid fönstret den sista intervju Palme gav bara ett antal timmar innan han skulle iväg på bion och det mord som tog hans liv på promenaden hem från bion.
Så också nu – 26 år efter ett i folkdjupet omskakande mord på landets statsminister Olof Palme – är det många som tyst för sig själv i olika delar av landet mumlande säger: Tack Olof. Tack för allt du ändå hann göra för oss!
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (minns väl valrörelsen 1985 ty då var jag själv med då och deltog aktivt i valjobbet då)
PS. Olof Palme - Demokrati och människovärde (1975). www.youtube.com
Olof Palme talar på den socialdemokratiska partikongressen 1975 om vad som skiljer socialdemokratin från den marxistiska vänstern och de borgerliga partierna
Ett halvår tidigare (september 1985) hade han vunnit valet – igen, efter en för Palme slitsam valrörelse då han som vanligt gav precis allt och lyckades bli återvald med en övertygande klar marginal. Moderaternas dröm om maktskifte hade än en gång grusats.
Saknaden i dagens politiska Sverige är stor efter en politiker som Olof Palme. Främst då för den lidelse och det engagemang som han alltid stod för – där han ensam, ibland nästan lite skenbart frånvarande stod där och vaggade på sina egna fötter och lutade sig över talarstolen.
Mer än någon annan bidrog han till att föra in känslor i politiken i Sverige. Något som idag är mycket långt borta – i den kultur av grått administrerande och ekonomjargong som utmärker dagens svenska politiska debatt på toppnivå.
– Vår partiordförande är som en tennisboll, har hans efterträdare och nära förtrogne Ingvar Carlsson sagt när han skulle karaktärisera hur Palme ibland kunde hoppa upp och ned av otålighet. Ständigt rastlös, ständigt på väg, ständigt ivrig och frustande av reformlusta och vilja att göra skillnad.
Demokratisk socialist, reformist, samhällsförändrare, övertygad demokrat. Så kan hans profil och gärning i några korta ord sammanfattas.
– Politik är att vilja, konstaterade Palme ofta. Det blev hans ledord; politik är att vilja. Att inte ge upp, inte ge efter, att tro på att värderingar ska kunna styra och forma samhället.
Att demokratin tar täten och går före, visar vägen och bestämmer, tuktar och vid behov tyglar marknaden, inte följer efter den som en strykrädd knähund. Palme trodde på och drevs av övertygelsen att demokratins verkningskrets måste öka, inte snöpas och minska, inte retirera.
Olof Palme återkom tvärtom gång på gång till att den som en gång har tagit till sig och erkänt demokratins ideal, kan inte heller plötsligt bara börja ställa upp hinder och begränsningar för den, bara för att det snöda egenintresset av ena eller andra skälet känner sig hotat.
Han drev på för att fördjupa och bredda demokratin och såg bland annat de anställdas inflytande på arbetsplatsen som en viktig del av demokratiseringen av samhället.
Så här sa han flera gånger i sin sista valrörelse, valåret 1985: ”Det finns de som anser att politiker inte ska lägga sig i, men demokrati innebär att de många människorna ska lägga sig i. Politik är inte fult. Det är demokratins nödvändiga redskap för att påverka ett annars obevekligt kommersiellt skeende.”
Kontrasten mot 2012 års värld och ideal är stor. I Sverige – som i flertalet andra länder lever och styrs vi av ett krympt, insnävat demokratiideal –, har medborgarvärdet devalverats och krympt. Reduktionen innebär bland annat att vi numera i allt fler sammanhang reducerats till blott och bart kunder på en marknad, utan ansvar för varandra, utan eller med reducerat ansvarstagande för ting som borde vårdas och värnas gemensamt i ett medborgarskap som ser längre än till det snäva egenintresset.
”Diktaturens kreatur, satans mördare” – och annat liknande kunde Olof Palme säga om makthavare som dödade oliktänkande och med militärstöveln förtrampade demokratiska och medmänskliga ideal. Sånt hör vi nära nog aldrig idag – inte ens när det är synnerligen befogat att ta till starka ord som dessa. Men Olof Palme vågade. Och för det ska han också hedras och tackas när nu såväl vanligt folk som höga dignitärer lägger sina blommor vid hans grav nära Sveavägen när han mördades för 26 år sedan. Tack Olof Palme är det då många som tyst för sig själv säger när de böjer sitt huvud i vördnad över hans oegennyttiga gärning i medborgarnas tjänst.
På ett fullkomligt unikt sätt förenade Olof Palme folks vardagsliv med världspolitik och ett rastlöst arbetande, analytiskt intellekt med en vibrerande passion i ständig rörelse framåt. I oegennyttig tjänst för landet och folket. Just ingen – inte ens hans värsta fiender, och sådana fanns! – kunde förneka och vanligt folk aldrig någonsin tveka på hans övertygelse, på att den hela tiden fanns där och rastlöst ville göra mer och bättre. Därför fick han rörande ofta hemstickade luvor och tröjor med posten. Som om man ville skydda honom mot en kall och otrevlig värld där utanför.
“Man vet ju aldrig vad som finns där ute”, sade han ju själv när han stod vid fönstret den sista intervju Palme gav bara ett antal timmar innan han skulle iväg på bion och det mord som tog hans liv på promenaden hem från bion.
Så också nu – 26 år efter ett i folkdjupet omskakande mord på landets statsminister Olof Palme – är det många som tyst för sig själv i olika delar av landet mumlande säger: Tack Olof. Tack för allt du ändå hann göra för oss!
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (minns väl valrörelsen 1985 ty då var jag själv med då och deltog aktivt i valjobbet då)
PS. Olof Palme - Demokrati och människovärde (1975). www.youtube.com
Olof Palme talar på den socialdemokratiska partikongressen 1975 om vad som skiljer socialdemokratin från den marxistiska vänstern och de borgerliga partierna
posted by rbjorkenwall at 8:15 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home