Kraftfullt State of the Uniontal av Obama - plattform inför höstens val
Observerat och värderat om Obama och USA-valet:
Samtidigt med att krisande svenska socialdemokrater – efter partiledaren Håkan Juholts plötsliga avgång 21 januari – brottas med frågan om vem som ska bli tillfällig, ny partiledare (sannolikt IF Metall-ordf. Stefan Löfvén blir den som utses som tillfällig ledare) sitter jag och lyssnar på president Barack Hussein Obamas offensiva, kampanjartade State of the Uniontal. Ett tal som kanske såg uppåt femtio miljoner amerikaner på TV. Retoriskt lysande. Och sannolikt var det timslånga anförandet startskottet även för Obamas omvalskampanj inför stundande kraftmätning mot republikanernas Mitt Romney, eller om det nu blir sluggern Newt Gingrich som blir Obamas motståndare i presidentvalet i november i USA.
I detta timslånga anförande på bästa sändningstid hade Obama sin chans att väcka liv i de egna kärnväljare som han är beroende av för en lyckosam kampanj, och han vet att dessa kärnväljare är hårt prövade av stor arbetslöshet och kärva ekonomiska tider, och därför inte sällan rätt frustrerade.
Mycket litet av den förändringsanda – change - som han vann presidentposten på finns nu kvar. Mycket beroende på att Obama – efter att han knappt fem i tolv lyckades backa igenom sin kompromissade sjukvårdsreform (= ger 35 milj. fler amerikaner en sjukvårdsförsäkring) – sedan senhösten 2011 nödgats anpassa sig till en dagordning satt av såväl den högerradikala Tea Partyrörelsen som vann många nya mandat i 2011 års kongressval. Ovan på detta har så Obama haft stora bekymmer med växande arbetslöshet och kraftigt uppbromsad ekonomisk tillväxt som följt i spåren av bank- och finanskrisen, och som näran nog omöjliggjort det mesta av Obamas ambitioner på den ekonomiska politikens och skattepolitikens område.
Men därmed inte sagt att det skulle vara kört för demokraten Obamas chanser att bli omvald i november. Den senaste tiden har en ny opinion vuxit fram i amerikansk politik och samhällsdebatt. Den har burits fram av en ilsken och ungdomligt frimodig Occupy Wall Streetrörelse, som verkligen fått genomslag.
Social rättvisa, protester mot finanskapitalet och mot de rika (som republikanen Romney, god för 1,2 miljarder kr) som betalar mindre i skatt än deras egna sekreterare i näringslivet. Det här har – fått även miljardärer som Buffet, Sorovs och andra att kräva att de ska betala mer i skatt och – därtill har slagit an en gammal folklig ton av rättvisa och folkligt bred arbetarpopulism som alltid funnits – ibland under ytan, ibland öppet och tydligt - i det amerikanska samhället.
President Obama knöt an till just detta i sitt State of the Uniontal. Han talade med kraft och passion om behovet av att beskatta de rikaste miljonärerna och miljardärerna mer. Han illustrerade detta med tydliga exempel som att miljardären Warren Buffett betalar mindre i skatt än sin egen sekreterare.
Obamas tal var i praktiken också ett rakt och hårt slag i magen på den republikanska valrörelsen, där ex-riskkapitalisten och ex-guvernören Mitt Romney nu kritiseras just för att han betalar så litet skatt (futtiga 14 proc. - och som till helt nyligen också vägrat redovisa sina inkomstdeklarationer).
Givetvis fanns sedan också sådant som för skandinaviska öron, men inte amerikanska, känns mera främmande – såsom de patriotiska och militära “framgångarna”, t ex apostroferandet av den SEAL-grupp av commandosoldater som avrättade Al Qaida-ledaren bin Ladin i våras i Pakistan. Den amerikanska president finns inte som låter bli att också lyfta fram sådant i sina tal till nationen. Så är det i USA – oavsett om presidenten är en reforminriktad demokrat eller en mera högerradikal republikan.
Också det här är “normal rekvisita” i den amerikanska politiska kulturen. Men ändå: för världen i stort och för medelamerikanen som kämpar med sina bolån, en skakig arbetsmarknad och låg ekonomisk tillväxt lägger nog ändå sitt hopp till en ny seger i november för Obama. Får han chansen att vrida politiken bara ett snäpp åt det mer progressiva håller så påverkar det också hela världspolitiken. Världen blir då lite mindre otrygg och hoppet ökar något om att den globala ekonomin trots allt ska utvecklas i lite mera gynnsam riktning de kommande åren.
En annan sak är sedan att med tanke på Kinas växande, starkare ställning blir det allt svårare att argumentera för det amerikanska, ekonomiska ledarskapet som så många amerikaner ännu tror. Tror på USA:s unika förmåga och ödesbestämda plats i ledningen, även om omvärlden länge har sett en trend att USA gradvis försvagas medan Kina, Indien och Brasilien kommer allt starkare. Något som Obama dock har långt lättare att erkänna än retoriskt mera högstämda republikaner som Romney och Gingrich, som båda fortsätter att förespråka fortsatta avregleringar och mera av renare kapitalism utan statlig (federal) inblandning (trots att en alltför oreglerad finansmarknad redan flera gånger visat sig bli sin egen värsta fiende).
Vem av dessa två republikaner – Romney eller Gingrich – som till slut får möta Obama i en avgörande kraftmätning återstår att se. Närmast stundar republikanska primärval i viktiga Florida och sedan kommer det att rulla på sannolikt till senvåren eller försommaren innan det blir helt klart vem av de två som till slut kommer att utmana Obama om Vita huset i november.
Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com
Samtidigt med att krisande svenska socialdemokrater – efter partiledaren Håkan Juholts plötsliga avgång 21 januari – brottas med frågan om vem som ska bli tillfällig, ny partiledare (sannolikt IF Metall-ordf. Stefan Löfvén blir den som utses som tillfällig ledare) sitter jag och lyssnar på president Barack Hussein Obamas offensiva, kampanjartade State of the Uniontal. Ett tal som kanske såg uppåt femtio miljoner amerikaner på TV. Retoriskt lysande. Och sannolikt var det timslånga anförandet startskottet även för Obamas omvalskampanj inför stundande kraftmätning mot republikanernas Mitt Romney, eller om det nu blir sluggern Newt Gingrich som blir Obamas motståndare i presidentvalet i november i USA.
I detta timslånga anförande på bästa sändningstid hade Obama sin chans att väcka liv i de egna kärnväljare som han är beroende av för en lyckosam kampanj, och han vet att dessa kärnväljare är hårt prövade av stor arbetslöshet och kärva ekonomiska tider, och därför inte sällan rätt frustrerade.
Mycket litet av den förändringsanda – change - som han vann presidentposten på finns nu kvar. Mycket beroende på att Obama – efter att han knappt fem i tolv lyckades backa igenom sin kompromissade sjukvårdsreform (= ger 35 milj. fler amerikaner en sjukvårdsförsäkring) – sedan senhösten 2011 nödgats anpassa sig till en dagordning satt av såväl den högerradikala Tea Partyrörelsen som vann många nya mandat i 2011 års kongressval. Ovan på detta har så Obama haft stora bekymmer med växande arbetslöshet och kraftigt uppbromsad ekonomisk tillväxt som följt i spåren av bank- och finanskrisen, och som näran nog omöjliggjort det mesta av Obamas ambitioner på den ekonomiska politikens och skattepolitikens område.
Men därmed inte sagt att det skulle vara kört för demokraten Obamas chanser att bli omvald i november. Den senaste tiden har en ny opinion vuxit fram i amerikansk politik och samhällsdebatt. Den har burits fram av en ilsken och ungdomligt frimodig Occupy Wall Streetrörelse, som verkligen fått genomslag.
Social rättvisa, protester mot finanskapitalet och mot de rika (som republikanen Romney, god för 1,2 miljarder kr) som betalar mindre i skatt än deras egna sekreterare i näringslivet. Det här har – fått även miljardärer som Buffet, Sorovs och andra att kräva att de ska betala mer i skatt och – därtill har slagit an en gammal folklig ton av rättvisa och folkligt bred arbetarpopulism som alltid funnits – ibland under ytan, ibland öppet och tydligt - i det amerikanska samhället.
President Obama knöt an till just detta i sitt State of the Uniontal. Han talade med kraft och passion om behovet av att beskatta de rikaste miljonärerna och miljardärerna mer. Han illustrerade detta med tydliga exempel som att miljardären Warren Buffett betalar mindre i skatt än sin egen sekreterare.
Obamas tal var i praktiken också ett rakt och hårt slag i magen på den republikanska valrörelsen, där ex-riskkapitalisten och ex-guvernören Mitt Romney nu kritiseras just för att han betalar så litet skatt (futtiga 14 proc. - och som till helt nyligen också vägrat redovisa sina inkomstdeklarationer).
Givetvis fanns sedan också sådant som för skandinaviska öron, men inte amerikanska, känns mera främmande – såsom de patriotiska och militära “framgångarna”, t ex apostroferandet av den SEAL-grupp av commandosoldater som avrättade Al Qaida-ledaren bin Ladin i våras i Pakistan. Den amerikanska president finns inte som låter bli att också lyfta fram sådant i sina tal till nationen. Så är det i USA – oavsett om presidenten är en reforminriktad demokrat eller en mera högerradikal republikan.
Också det här är “normal rekvisita” i den amerikanska politiska kulturen. Men ändå: för världen i stort och för medelamerikanen som kämpar med sina bolån, en skakig arbetsmarknad och låg ekonomisk tillväxt lägger nog ändå sitt hopp till en ny seger i november för Obama. Får han chansen att vrida politiken bara ett snäpp åt det mer progressiva håller så påverkar det också hela världspolitiken. Världen blir då lite mindre otrygg och hoppet ökar något om att den globala ekonomin trots allt ska utvecklas i lite mera gynnsam riktning de kommande åren.
En annan sak är sedan att med tanke på Kinas växande, starkare ställning blir det allt svårare att argumentera för det amerikanska, ekonomiska ledarskapet som så många amerikaner ännu tror. Tror på USA:s unika förmåga och ödesbestämda plats i ledningen, även om omvärlden länge har sett en trend att USA gradvis försvagas medan Kina, Indien och Brasilien kommer allt starkare. Något som Obama dock har långt lättare att erkänna än retoriskt mera högstämda republikaner som Romney och Gingrich, som båda fortsätter att förespråka fortsatta avregleringar och mera av renare kapitalism utan statlig (federal) inblandning (trots att en alltför oreglerad finansmarknad redan flera gånger visat sig bli sin egen värsta fiende).
Vem av dessa två republikaner – Romney eller Gingrich – som till slut får möta Obama i en avgörande kraftmätning återstår att se. Närmast stundar republikanska primärval i viktiga Florida och sedan kommer det att rulla på sannolikt till senvåren eller försommaren innan det blir helt klart vem av de två som till slut kommer att utmana Obama om Vita huset i november.
Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 4:28 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home