Om "reinfeldtare", "juholtare" och svensk socialdemokratis kris
Observerat om “reinfeldtare”, “juholtare” och socialdemokratins krisläge:
Jul- och nyårsledigheten är över i svensk inrikespolitik. Nu i mitten av januari går Sveriges riksdag åter igång med sin vårtermin och den politiska diskussionen börjar så smått att varva upp. Med nya “juholtare” - alltså att först säga en sak och sedan backa – och med nya “reinfeldtare", alltså att säga en sak och sedan i praktiken göra tvärtom när utfallet av regeringens politik mot “utanförskap”, skatter och annat i efterhand analyseras mot hårda fakta.
Knappt hemkommen från en “solbrännaresa” till Mexico över årsskiftet så hamnar S-ledaren Håkan Juholt direkt i hetluften. Har han ljugit om hur partiets budgetmotion blev till i höstas? Var det han eller någon annan som i en preliminär version tog bort A-kassestödets höjning?
Varför är han emot svenskt deltagande i europluspakten när förre S-ledaren Göran Persson är för en medverkan? Stämmer Juholts påståenden på Folk och försvar-konferensen i Säen att regeringen Reinfeldt utformat den nya försvarspolitiken med stöd av Sverigedemokraterna?
Om nu svenska försvaret är underfinansierat med sex till åtta miljarder kronor, vad vill S då göra åt det? Och vad har Juholt att säga om nya låga opinionssiffror för S på 23,6 procent som Aftonbladet publicerade häromdagen?
Frågorna hopar sig för S-ledaren. Flera är befogade och en politiker på högsta nivån, som Juholt, ska kunna presentera vad man vill på olika områden och ska kunna vad som är fakta och gäller på området i fråga. Därvidlag har han slirat ibland
Att kräva att Juholt har rätt fakta om försvaret, som var hans huvudområde innan han blev partiledare, är rimligt. Kanske har Juholt varit för snabb, formulerat sig för tillspetsat eller för hårdraget då han säger att nya försvaret är framtaget med stöd av Sverigedemokraterna.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har den senaste tiden – utöver att han hållit en mycket låg profil – fått påskrivet (“reinfeldtare”) för att tidigare först själv ha kritiserat andra – också sin egen företrädare Bo Lundgren som m-ledare – för att ge de rikaste de största skattesänkningarna
och sedan själv i regeringsställning göra tvärtom och sänka den ännu mer för de rikaste, som SCB och Riksdagens utredningstjänst visat i sina studier. Samma sak med det av honom visavi Göran Persson kritiserade det “utanförskapet” (= icke arbetande) som nu visat sig vuxit mer under hans regeringsår.
Detta att först kritisera andra och sedan själv göra tvärtom mot vad man tidigare sagt är att göra en “reinfeldtare”. Ett begrepp som framför allt fått betydande spridning i olika sociala medier.
Negativ spiral för S-ledaren Juholt – klarar han att bryta mönstret?
S-ledaren Juholt har dock fått sin tveksamma beteckning “att göra en Juholtare” (= backa från det man tidigare sagt) än mera “etablerad” än Reinfeldts variant. Och det har också satt sina avtryck i opinionsmätningarna. Man kan och ska alltid diskutera trovärdigheten – kvaliteten på dem är högst skiftande - i de olika mätningar som nästan dagligdags publiceras. Men att de har en central betydelse för den offentliga debatten och de stora mediernas nyhetsvärdering behöver nog ingen tveka om.
Det är inte ovanligt att enstaka förändringar för ett parti – även dem som ligger inom felmarginalen - innebär att vissa så kallade analytiker, statsvetare och politiska journalister drar väl förkastade slutsatser och går fullständigt i spinn. Trots att de ibland har klent på fötterna.
Vad gäller Socialdemokraterna i Sverige råder det dock ingen tvekan om att partiet opinionsmässigt just nu befinner sig tydligt under katastrofvalresultatet från år 2010. Partiet kan ha tappat så mycket som sju-åtta, kanske tio procentenheter på ett halvår.
Partiledaren Håkan Juholt har sedan “affären med hans bostadsersättning” (riksdagsersättningen för dubbelt boende) hösten 2010 hamnat i en ond cirkel i olika medier.
Lite förenklat kan det beskrivas så här: Efter en publicerad opinionsmätning med dåliga siffror blir det krisrubriker i medierna. Särskilt markant så i kvällspressen (Aftonbladet och Expressen).
Efter en första krisrubrik passar någon “översmart” socialdemokrat på att anonymt att läcka något ofördelaktigt om partiledaren. Kanske att han skulle ha ljugit (om budgetmotionens innehåll) eller varit föremål för någon slags intern revision (riksdagens boersättning).
Sant i sak eller inte (troligen inte). Men efter att den anonyma läckan har åstadkommit en andra krigsrubrik i kvällspressen kliver det så fram någon ny socialdemokrat, ofta från den tidigare S-ledningen runt Mona Sahlin. Varför kan man fundera mycket över.
Men när så nästa person - mer eller mindre öppet - förkunnar att alla problem egentligen är Juholts fel, ibland i kombination med kritik av den beredningsprocess som fick Juholt vald som S-ledare.
Detta i sin tur genererar en ny krigsrubrik i kvällspressen – och fram hoppar då några kommenterande politiska “förstå-sig-på-are”. Tvärsäkert menar de att det nu råder fullt inbördeskrig i det stora oppositionspartiet samt att “Juholts dagar är räknade” (i Aftonbladet, TV-Akutellt m fl).
Med vilka källor då? Jo, de har nyss talat med just den försmådde/ratade som tidigare har läckt uppgiften anonymt. Och så har det rullat på i stort sett ända fram till jul och nyår. Allt medan alla viktiga sakpolitiska frågor hamnat i bakvatten och just ingen medierapportör bryr sig om när vittring finns om att snart kunna fälla en “sextontaggare” (Juholt; har dock visat sig segare än vissa trott). Och så rullar det på.
Precis som tidigare S-ledaren Mona Sahlin har nu även Håkan Juholt fått lära sig hur svårt det är att bryta onda cirklar och tvätta av sig inpräntade förlorarstämplar. Sahlin lyckades aldrig göra det. Blir det så också för Juholt? Återstår att se.
Välkänt är hur Sahlin klev in i sin negativa spiral utan slut i samband med bildandet av det förtida rödgröna samarbetet på senhösten år 2008. Efter att ett och ett halvt år gått hade samarbetet inneburit ett ras på 10- 15 procentenheter för Socialdemokraterna. Och då var hoppet om maktskifte 2010 kört.
Hade inte sjukförsäkringen blivit en stor fråga i valrörelsens slutskede och gett Socialdemokraterna god draghjälp, hade väl S riskerat att få ett valresultat på samma nivå som dagens opinionsmätningar i stället för de 30 procent man fick i september 2010.
S-ledaren Sahlin lyckades aldrig bryta sin onda cirkel och fick lämna partiordförandeskapet våren 2011, då Juholt trädde till på S-kongressen. Men hur länge sitter han kvar? Politik är främst en förtroendebransch, där verkligt förtroende byggs upp stegvis under lång tid men däremot snabbt kan raseras.
En ond cirkel bryts inte av sig själv. Tvärtom kräver det någonting utöver det vanliga. Kräver något som överraskar och väcker intresse för annat, något som förändrar den politiska agendan.
Så ska Juholt alls ha en chans att vända sin trend och bryta sig loss ur sin onda cirkel, så krävs nu sannolikt inte bara ett utan flera rejäla initiativ. Det kräver att han och partiet i konkreta åtgärder visar hur de stora orden och höga ambitionerna i hans ofta så goda tal omsätts i handfast politik.
Exempelvis ett bra program mot arbetslösheten (växer nu och är snart 8 proc.), i skarpa åtgärder mot växande utanförskap och ökande barnfattigdom men troligen också en viss ommöblering i den laguppställning Juholt har i s-riksdagsgruppen där alldeles för få hittills satt några djupare avtryck. Alternativet till det är att det negativa rullar på som nu och Juholts dagar som S-ledare i Sverige kan vara över när vi går in i sommaren 2012. Den risken är inte helt obetydlig.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. för övrigt skulle det inte direkt överraska om Finland snart har sin första icke-socialdemokrat på ett bra tag som landets nästa president. Just nu är det lite för mycket som talar för att SDP lyckas sämre nu än i tidigare presidentval.
Jul- och nyårsledigheten är över i svensk inrikespolitik. Nu i mitten av januari går Sveriges riksdag åter igång med sin vårtermin och den politiska diskussionen börjar så smått att varva upp. Med nya “juholtare” - alltså att först säga en sak och sedan backa – och med nya “reinfeldtare", alltså att säga en sak och sedan i praktiken göra tvärtom när utfallet av regeringens politik mot “utanförskap”, skatter och annat i efterhand analyseras mot hårda fakta.
Knappt hemkommen från en “solbrännaresa” till Mexico över årsskiftet så hamnar S-ledaren Håkan Juholt direkt i hetluften. Har han ljugit om hur partiets budgetmotion blev till i höstas? Var det han eller någon annan som i en preliminär version tog bort A-kassestödets höjning?
Varför är han emot svenskt deltagande i europluspakten när förre S-ledaren Göran Persson är för en medverkan? Stämmer Juholts påståenden på Folk och försvar-konferensen i Säen att regeringen Reinfeldt utformat den nya försvarspolitiken med stöd av Sverigedemokraterna?
Om nu svenska försvaret är underfinansierat med sex till åtta miljarder kronor, vad vill S då göra åt det? Och vad har Juholt att säga om nya låga opinionssiffror för S på 23,6 procent som Aftonbladet publicerade häromdagen?
Frågorna hopar sig för S-ledaren. Flera är befogade och en politiker på högsta nivån, som Juholt, ska kunna presentera vad man vill på olika områden och ska kunna vad som är fakta och gäller på området i fråga. Därvidlag har han slirat ibland
Att kräva att Juholt har rätt fakta om försvaret, som var hans huvudområde innan han blev partiledare, är rimligt. Kanske har Juholt varit för snabb, formulerat sig för tillspetsat eller för hårdraget då han säger att nya försvaret är framtaget med stöd av Sverigedemokraterna.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har den senaste tiden – utöver att han hållit en mycket låg profil – fått påskrivet (“reinfeldtare”) för att tidigare först själv ha kritiserat andra – också sin egen företrädare Bo Lundgren som m-ledare – för att ge de rikaste de största skattesänkningarna
och sedan själv i regeringsställning göra tvärtom och sänka den ännu mer för de rikaste, som SCB och Riksdagens utredningstjänst visat i sina studier. Samma sak med det av honom visavi Göran Persson kritiserade det “utanförskapet” (= icke arbetande) som nu visat sig vuxit mer under hans regeringsår.
Detta att först kritisera andra och sedan själv göra tvärtom mot vad man tidigare sagt är att göra en “reinfeldtare”. Ett begrepp som framför allt fått betydande spridning i olika sociala medier.
Negativ spiral för S-ledaren Juholt – klarar han att bryta mönstret?
S-ledaren Juholt har dock fått sin tveksamma beteckning “att göra en Juholtare” (= backa från det man tidigare sagt) än mera “etablerad” än Reinfeldts variant. Och det har också satt sina avtryck i opinionsmätningarna. Man kan och ska alltid diskutera trovärdigheten – kvaliteten på dem är högst skiftande - i de olika mätningar som nästan dagligdags publiceras. Men att de har en central betydelse för den offentliga debatten och de stora mediernas nyhetsvärdering behöver nog ingen tveka om.
Det är inte ovanligt att enstaka förändringar för ett parti – även dem som ligger inom felmarginalen - innebär att vissa så kallade analytiker, statsvetare och politiska journalister drar väl förkastade slutsatser och går fullständigt i spinn. Trots att de ibland har klent på fötterna.
Vad gäller Socialdemokraterna i Sverige råder det dock ingen tvekan om att partiet opinionsmässigt just nu befinner sig tydligt under katastrofvalresultatet från år 2010. Partiet kan ha tappat så mycket som sju-åtta, kanske tio procentenheter på ett halvår.
Partiledaren Håkan Juholt har sedan “affären med hans bostadsersättning” (riksdagsersättningen för dubbelt boende) hösten 2010 hamnat i en ond cirkel i olika medier.
Lite förenklat kan det beskrivas så här: Efter en publicerad opinionsmätning med dåliga siffror blir det krisrubriker i medierna. Särskilt markant så i kvällspressen (Aftonbladet och Expressen).
Efter en första krisrubrik passar någon “översmart” socialdemokrat på att anonymt att läcka något ofördelaktigt om partiledaren. Kanske att han skulle ha ljugit (om budgetmotionens innehåll) eller varit föremål för någon slags intern revision (riksdagens boersättning).
Sant i sak eller inte (troligen inte). Men efter att den anonyma läckan har åstadkommit en andra krigsrubrik i kvällspressen kliver det så fram någon ny socialdemokrat, ofta från den tidigare S-ledningen runt Mona Sahlin. Varför kan man fundera mycket över.
Men när så nästa person - mer eller mindre öppet - förkunnar att alla problem egentligen är Juholts fel, ibland i kombination med kritik av den beredningsprocess som fick Juholt vald som S-ledare.
Detta i sin tur genererar en ny krigsrubrik i kvällspressen – och fram hoppar då några kommenterande politiska “förstå-sig-på-are”. Tvärsäkert menar de att det nu råder fullt inbördeskrig i det stora oppositionspartiet samt att “Juholts dagar är räknade” (i Aftonbladet, TV-Akutellt m fl).
Med vilka källor då? Jo, de har nyss talat med just den försmådde/ratade som tidigare har läckt uppgiften anonymt. Och så har det rullat på i stort sett ända fram till jul och nyår. Allt medan alla viktiga sakpolitiska frågor hamnat i bakvatten och just ingen medierapportör bryr sig om när vittring finns om att snart kunna fälla en “sextontaggare” (Juholt; har dock visat sig segare än vissa trott). Och så rullar det på.
Precis som tidigare S-ledaren Mona Sahlin har nu även Håkan Juholt fått lära sig hur svårt det är att bryta onda cirklar och tvätta av sig inpräntade förlorarstämplar. Sahlin lyckades aldrig göra det. Blir det så också för Juholt? Återstår att se.
Välkänt är hur Sahlin klev in i sin negativa spiral utan slut i samband med bildandet av det förtida rödgröna samarbetet på senhösten år 2008. Efter att ett och ett halvt år gått hade samarbetet inneburit ett ras på 10- 15 procentenheter för Socialdemokraterna. Och då var hoppet om maktskifte 2010 kört.
Hade inte sjukförsäkringen blivit en stor fråga i valrörelsens slutskede och gett Socialdemokraterna god draghjälp, hade väl S riskerat att få ett valresultat på samma nivå som dagens opinionsmätningar i stället för de 30 procent man fick i september 2010.
S-ledaren Sahlin lyckades aldrig bryta sin onda cirkel och fick lämna partiordförandeskapet våren 2011, då Juholt trädde till på S-kongressen. Men hur länge sitter han kvar? Politik är främst en förtroendebransch, där verkligt förtroende byggs upp stegvis under lång tid men däremot snabbt kan raseras.
En ond cirkel bryts inte av sig själv. Tvärtom kräver det någonting utöver det vanliga. Kräver något som överraskar och väcker intresse för annat, något som förändrar den politiska agendan.
Så ska Juholt alls ha en chans att vända sin trend och bryta sig loss ur sin onda cirkel, så krävs nu sannolikt inte bara ett utan flera rejäla initiativ. Det kräver att han och partiet i konkreta åtgärder visar hur de stora orden och höga ambitionerna i hans ofta så goda tal omsätts i handfast politik.
Exempelvis ett bra program mot arbetslösheten (växer nu och är snart 8 proc.), i skarpa åtgärder mot växande utanförskap och ökande barnfattigdom men troligen också en viss ommöblering i den laguppställning Juholt har i s-riksdagsgruppen där alldeles för få hittills satt några djupare avtryck. Alternativet till det är att det negativa rullar på som nu och Juholts dagar som S-ledare i Sverige kan vara över när vi går in i sommaren 2012. Den risken är inte helt obetydlig.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. för övrigt skulle det inte direkt överraska om Finland snart har sin första icke-socialdemokrat på ett bra tag som landets nästa president. Just nu är det lite för mycket som talar för att SDP lyckas sämre nu än i tidigare presidentval.
posted by rbjorkenwall at 7:36 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home