Eurokrisen - kanske tio år av krisbekämpning innan resultat
Euron krisar och europeisk socialdemokrati ha problem att formulera ett program för möjliga lösningar av krisen
EU är just nu inne i en svår kris och mycket talar för att den krisen kan bli både långvarig och synnerligen påfrestande för redan hårt prövade medborgare i flera EU-länder. I detta svåra krisläge står tyvärr socialdemokraterna i Europa tämligen nakna och vet inte riktigt vad de vill och borde göra.
Det finns uppenbara ledarskapsproblemet inom de mera socialdemokratiskt inriktade partierna och andra progressiva i Europa kring hur man ska tackla nuvarande eurokris i Europa. Det är tämligen kristallklart att Europas S-partier knappast så här långt har lyckats bli eniga om någon gemensam linje och än mindre ett gemensamt program för hur eurokrisen och dess konsekvenser för ländernas ekonomier, arbetsmarknad och sociala situation de närmaste åren borde hanteras på ett rimligt balanserat sätt. Och ingen verkar heller veta om vi ens kan förvänta oss något sådant innan först franska presidentvalet våren 2012 och sedan det tyska förbundsdagsvalet år 2013 är genomförda. Och det krisande EU-kärnlandet Italien med sin expertregering kan väl även den hamna i ett parlamentsval när som helst nästa år eller så.
Också mot den här lite problematiska bakgrunden var det intressant att ta del av de “felkonstruktionsproblem” och “dåliga utförare”-analyser som gavs på ett informativt Global utmaning-seminarium den 24 november om eurokrisen med bl a ekonomiprofessor Lars Calmfors, och den i bl a finansmarknadsfrågor pålästa och intresseväckande s-riksdagsledamoten Leif Pagrotsky, f d mångårigt statsråd på olika poster. Ingen av dessa två – och andra som ingick i seminariepanelen – tror på någon lätt väg tillbaka för just nu krisande euroländer. Kanske tar det uppåt tio år innan krisen är löst. Euron såldes in i för lättsinnigt, bilden var inte körklar när den såldes ut till allmänheten av “bilhandlaren” (= eurons förespråkare). Tyvärr gjorde man det, som bl a Leif Pagrotsky påpekade, innan säkerhetsfrågorna var lösta (= regelverket kring euron var inte konstruerat för att klara olika möjliga problem), såsom asymmetriska störningar som överhettningar och bubblor i bank- och bostadssektorn (krisens orsaker i Spanien och Irland) och än mindre för att ha mekanismer att klara olika inbyggda statsfinansiella problem med rekordhög statsskuld, misskötsel av offentliga finanser etc som i Grekland och Italien (länder som sannolikt inte ens borde ha fått ingå i eurosystemet).
Men nu sitter man där, och inga lösningar är enkla. Alla möjliga sådana är lika obekväma och smärtsamma och kommer därtill att ta lång tid innan de når resultat. Och expertregeringar är tyvärr inga lösningar på problemet heller – och folk är heller inte med på noterna och kommer i olika val och på annat sätt visa sitt missnöje med åtgärderna (chockterapi eller annat) och sannolikt rösta bort regeringar, så fort tillfälle ges. Särskilt som vi – i krisbekämpningens och nedskärningarnas spår – kan förvänta oss att en redan hög arbetslöshet kommer
att växa ytterligare rätt mycket. Så uppåt tio år av åtgärder lär det ta innan Europa är på någorlunda fötter igen. Det verkar vara en rimlig hypotes, ansåg flera av panelisterna på Global utmaning-seminariet i Stockholm den 24 november.
En intressant observation som då nämndes var att Sverige – när Göran Persson tog över efter Bildtåren - hösten 1994 då hade en större statsskuld än Grekland, nu vid krisens utbrott. En annan sak är sedan att den svenska reala ekonomin i industri och så var klart bättre än Greklands, och förmågan att på sikt återvinna sin styrka när finans- och fastighetskrisen mest akuta fas var övervunnen. Men ändå tog det, som Pagrotsky påpekade, tio år av Göran Persson-ledda saneringar och hårda tag innan Sverige var på god och stabil nivå igen och sedan kunde lämna över med finanserna i god ordning, överskott i vår statsbudget på 40 miljarder och en statsskuld som låg på så där några och fyrtio procent av BNP i statsskuld hösten 2006. Alltså klart under de 60 procent av BNP i önskvärd, högsta statsskuld som europrojektets regelverk ansåg nödvändiga. Denna solida och goda krockkudde har sedan den sittande regering Reinfeldt och hans finansminister bekväm kunnat luta sig emot när de åkt ut i Europa och “läxat upp” andra EU-länder för sina mindre välskötta offentliga ekonomier.
Gott så. Men såväl prof. Lars Calmfors som Leif Pagrotsky var rätt inse i panelen häromdagen att på många sätt är euron ett projekt med klara inbyggda problem och felkonstruktioner – och utan klara mekanismer för ingripande vid kriser av det slag man nu befinner sig i. Lätt så till detta bristande eller rent av i en del fall usla förare som aldrig borde suttit och “rattat” projektet som de tillåtits göra. Men nu sitter man där i “eländet” och har inget annat alternativ än att både var och en för sig och tillsammans försöka lösa de problem som som vi nu sett och ser effekterna av. Men tyvärr är ingen lösning – bland några möjliga (antingen hårda budgetsaneringar och begränsade EU-gemensamma stödåtgärder eller så mera massiva stödåtgärder – är enkel och inga quick fix-ar finns det heller. Oddsen, menade t ex prof. Lars Calmfors är väl så där 50-50 att det kan lyckas men det kan också bli en mer eller mindre svår recession och ekonomisk depression, risk för politiska revolter (populiströrelser) och en rätt dyrbar nota för bl a de tyska och andra skattebetalare.
Ett vet vi dock säkert. Det stundar många, många år – kanske uppåt tio år – av uppoffringar och rätt hårda krisåtgärder i Europa innan det är “över“ . Och en så lång period av chocker och svåra omställningar – och överlever euron utan att delas upp i två grupper? – kommer att skapa stora problem för olika regeringar och i relationerna mellan folket/väljarna och de olika politiska partierna, med många och svårbedömda konsekvenser som följd. Risken för växande populistpartier – som Sannfin. och liknande – kan komma att vinna ökat stöd i spåren av eurokrisen och chockterapiernas följder för medborgarna i olika krisländer.Exempelvis rörelser som i Tyskland vill slåss för D-Marken och inte vägra vilja vara med om att betala för eurokrisens nota.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com
-------------------------------------------------------------------------------------Fakgrundsmaterial
Lars Calmfors – om Eurokrisländerna (bilder han visade på seminariet)
Orsaker till krisen i euroländerna
Irland/Spanien
• Asymmetriska störningar:
överhettningar/bubblor
• Inbyggt problem
• Slapp finansiell reglering
• Inga EU-instrument för att ingripa
Grekland/Portugal/Italien
• Långvarig misskötsel av de offentliga finanserna
• Brister i stabilitetspakten
– för lite betoning skuldnivå
- för sena sanktioner
- för svårt fatta beslut
Strategier – lösningsvägar
Muddling through
• Begränsade stöd
• Budgetsanering och tillväxtreformer
• 50 procents chans att lyckas
• 50 procents chans att det blir akut finanskris
• Recession/depression
• Men euron kan överleva
Massiva stöd
• Akut finanskris undviks
• Kan fungera på sikt med finanspolitisk union
• Men kan också medföra stora kostnader för skattebetalarna i
Tyskland och andra länder
• Politisk revolt
• Euron spricker
• Nordeuro och Sydeuro
EU är just nu inne i en svår kris och mycket talar för att den krisen kan bli både långvarig och synnerligen påfrestande för redan hårt prövade medborgare i flera EU-länder. I detta svåra krisläge står tyvärr socialdemokraterna i Europa tämligen nakna och vet inte riktigt vad de vill och borde göra.
Det finns uppenbara ledarskapsproblemet inom de mera socialdemokratiskt inriktade partierna och andra progressiva i Europa kring hur man ska tackla nuvarande eurokris i Europa. Det är tämligen kristallklart att Europas S-partier knappast så här långt har lyckats bli eniga om någon gemensam linje och än mindre ett gemensamt program för hur eurokrisen och dess konsekvenser för ländernas ekonomier, arbetsmarknad och sociala situation de närmaste åren borde hanteras på ett rimligt balanserat sätt. Och ingen verkar heller veta om vi ens kan förvänta oss något sådant innan först franska presidentvalet våren 2012 och sedan det tyska förbundsdagsvalet år 2013 är genomförda. Och det krisande EU-kärnlandet Italien med sin expertregering kan väl även den hamna i ett parlamentsval när som helst nästa år eller så.
Också mot den här lite problematiska bakgrunden var det intressant att ta del av de “felkonstruktionsproblem” och “dåliga utförare”-analyser som gavs på ett informativt Global utmaning-seminarium den 24 november om eurokrisen med bl a ekonomiprofessor Lars Calmfors, och den i bl a finansmarknadsfrågor pålästa och intresseväckande s-riksdagsledamoten Leif Pagrotsky, f d mångårigt statsråd på olika poster. Ingen av dessa två – och andra som ingick i seminariepanelen – tror på någon lätt väg tillbaka för just nu krisande euroländer. Kanske tar det uppåt tio år innan krisen är löst. Euron såldes in i för lättsinnigt, bilden var inte körklar när den såldes ut till allmänheten av “bilhandlaren” (= eurons förespråkare). Tyvärr gjorde man det, som bl a Leif Pagrotsky påpekade, innan säkerhetsfrågorna var lösta (= regelverket kring euron var inte konstruerat för att klara olika möjliga problem), såsom asymmetriska störningar som överhettningar och bubblor i bank- och bostadssektorn (krisens orsaker i Spanien och Irland) och än mindre för att ha mekanismer att klara olika inbyggda statsfinansiella problem med rekordhög statsskuld, misskötsel av offentliga finanser etc som i Grekland och Italien (länder som sannolikt inte ens borde ha fått ingå i eurosystemet).
Men nu sitter man där, och inga lösningar är enkla. Alla möjliga sådana är lika obekväma och smärtsamma och kommer därtill att ta lång tid innan de når resultat. Och expertregeringar är tyvärr inga lösningar på problemet heller – och folk är heller inte med på noterna och kommer i olika val och på annat sätt visa sitt missnöje med åtgärderna (chockterapi eller annat) och sannolikt rösta bort regeringar, så fort tillfälle ges. Särskilt som vi – i krisbekämpningens och nedskärningarnas spår – kan förvänta oss att en redan hög arbetslöshet kommer
att växa ytterligare rätt mycket. Så uppåt tio år av åtgärder lär det ta innan Europa är på någorlunda fötter igen. Det verkar vara en rimlig hypotes, ansåg flera av panelisterna på Global utmaning-seminariet i Stockholm den 24 november.
En intressant observation som då nämndes var att Sverige – när Göran Persson tog över efter Bildtåren - hösten 1994 då hade en större statsskuld än Grekland, nu vid krisens utbrott. En annan sak är sedan att den svenska reala ekonomin i industri och så var klart bättre än Greklands, och förmågan att på sikt återvinna sin styrka när finans- och fastighetskrisen mest akuta fas var övervunnen. Men ändå tog det, som Pagrotsky påpekade, tio år av Göran Persson-ledda saneringar och hårda tag innan Sverige var på god och stabil nivå igen och sedan kunde lämna över med finanserna i god ordning, överskott i vår statsbudget på 40 miljarder och en statsskuld som låg på så där några och fyrtio procent av BNP i statsskuld hösten 2006. Alltså klart under de 60 procent av BNP i önskvärd, högsta statsskuld som europrojektets regelverk ansåg nödvändiga. Denna solida och goda krockkudde har sedan den sittande regering Reinfeldt och hans finansminister bekväm kunnat luta sig emot när de åkt ut i Europa och “läxat upp” andra EU-länder för sina mindre välskötta offentliga ekonomier.
Gott så. Men såväl prof. Lars Calmfors som Leif Pagrotsky var rätt inse i panelen häromdagen att på många sätt är euron ett projekt med klara inbyggda problem och felkonstruktioner – och utan klara mekanismer för ingripande vid kriser av det slag man nu befinner sig i. Lätt så till detta bristande eller rent av i en del fall usla förare som aldrig borde suttit och “rattat” projektet som de tillåtits göra. Men nu sitter man där i “eländet” och har inget annat alternativ än att både var och en för sig och tillsammans försöka lösa de problem som som vi nu sett och ser effekterna av. Men tyvärr är ingen lösning – bland några möjliga (antingen hårda budgetsaneringar och begränsade EU-gemensamma stödåtgärder eller så mera massiva stödåtgärder – är enkel och inga quick fix-ar finns det heller. Oddsen, menade t ex prof. Lars Calmfors är väl så där 50-50 att det kan lyckas men det kan också bli en mer eller mindre svår recession och ekonomisk depression, risk för politiska revolter (populiströrelser) och en rätt dyrbar nota för bl a de tyska och andra skattebetalare.
Ett vet vi dock säkert. Det stundar många, många år – kanske uppåt tio år – av uppoffringar och rätt hårda krisåtgärder i Europa innan det är “över“ . Och en så lång period av chocker och svåra omställningar – och överlever euron utan att delas upp i två grupper? – kommer att skapa stora problem för olika regeringar och i relationerna mellan folket/väljarna och de olika politiska partierna, med många och svårbedömda konsekvenser som följd. Risken för växande populistpartier – som Sannfin. och liknande – kan komma att vinna ökat stöd i spåren av eurokrisen och chockterapiernas följder för medborgarna i olika krisländer.Exempelvis rörelser som i Tyskland vill slåss för D-Marken och inte vägra vilja vara med om att betala för eurokrisens nota.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com
-------------------------------------------------------------------------------------Fakgrundsmaterial
Lars Calmfors – om Eurokrisländerna (bilder han visade på seminariet)
Orsaker till krisen i euroländerna
Irland/Spanien
• Asymmetriska störningar:
överhettningar/bubblor
• Inbyggt problem
• Slapp finansiell reglering
• Inga EU-instrument för att ingripa
Grekland/Portugal/Italien
• Långvarig misskötsel av de offentliga finanserna
• Brister i stabilitetspakten
– för lite betoning skuldnivå
- för sena sanktioner
- för svårt fatta beslut
Strategier – lösningsvägar
Muddling through
• Begränsade stöd
• Budgetsanering och tillväxtreformer
• 50 procents chans att lyckas
• 50 procents chans att det blir akut finanskris
• Recession/depression
• Men euron kan överleva
Massiva stöd
• Akut finanskris undviks
• Kan fungera på sikt med finanspolitisk union
• Men kan också medföra stora kostnader för skattebetalarna i
Tyskland och andra länder
• Politisk revolt
• Euron spricker
• Nordeuro och Sydeuro
posted by rbjorkenwall at 4:10 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home