Reinfeldt tänker högt om pensionsåldern men börjar i fel ända
Sverige har nästan Europas högsta ungdomsarbetslöshet. I det läget väljer statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att ge en intervju, i Dagens Nyheter, där det främsta budskapet är att vi borde jobba tio år längre än nu innan vi får pension, till 75 år.
Från den mjuka intervjusoffan på planeten Rosenbad lät statsminister Reinfeldt tisdagen den 7 februari meddela att medborgarna i landet – med en snittålder för män på 78 år – i stället för att ta hand om barnbarn, läsa böcker, fiska eller gå ut med hunden borde överväga att gå i pension vid 75 års ålder istället för, som i dag, vid 65 år. Flertalet kroppsarbetande män och kvinnor i normala jobb – i vården, på byggen och i verkstadsindustrin – pallar inte med fysiskt att ens gå kvar så länge utan för dessa grupper är snarare den faktiska pensionsåldern runt 62 år och några månader. Så inte undra på att budskapet i den här statsministerintervjun om att arbeta till 75 år ses som tämligen verklighetsfrämmande.
Kanske inte för den som likt Reinfeldt varit verksam i politiken – och med bara totalt 4 månader i ett vanligt bankjobb utanför politikens värld – så är väl detta med att arbeta längre fullt möjligt. Med den bakgrunden brukar ett “efter politiken”-liv – Reinfeldt är 49 år om han förlorar valet 2014 och måste avgå – betyda styrelseposter i näringslivet, välbetalda konsultjobb i någon PR-firma eller en landshövdingepost. Vad det betyder för ett vårdbiträde eller en byggnadsarbetare med slitna knän, axlar och rygg är däremot minst sagt oklart. Statsministern har om detta senare bara lite svepande suddigt sagt att “när jobbet blir för tungt får väl han eller hon jobba med något annat”. Men vad detta annat innebär för den utslitne är högst oklart och hur den “karriärväxlingen” i praktiken ska gå till förblir högst oklart.
Visst, ligger det kanske någonting sympatiskt i tanken på att den som vill –och kan – får fortsätta göra en insats i arbetslivet även efter 65-årsdagen. Men i praktiken är detta ju bara möjligt för vissa grupper – och förutsätter dessutom arbetsgivare som är villiga att behålla eller anställda sådana lite äldre. Lättast så för den som har en tillsvidareanställning (“fast anställning”), där rätten finns att frivilligt jobba kvar på sin arbetsplats till 67 år.
Men som verkligheten ser ut för många så är det här i dagsläget önskedrömmar i det blå och att börja diskussionen i helt fel ände. Bättre och viktigare är att förbättra arbetsmiljön och förhållandena i stort så att fler faktiskt kan arbeta ens fram till 65 år innan de går i pension. En annan viktig sak är att satsa mer på kompetensutveckling och livslångt lärande – vilket statsministern knappast alls berör i sin intervju om pensionsålderns höjning – så att det ens blir teoretiskt möjligt för fler att byta arbetsuppgifter och söka andra anställningar. Lägg därtill att det nya pensionssystemet så utformat att det kraftigt missgynnar de sämst ställda ekonomiskt och ger dem livslångt en längre månadspension än de som redan idag orkar arbeta lite längre upp i åren.
Så när dessa grupper hör statsministern fundera på höjd pensionsålder till 75 år ser – nio av tio svenskar är starkt negativa i olika tidningsenkäter den 7 febr. – de hans funderingar som ett uttryck för att statsministern lever i och kommen från en annan värld, bortom den som är normala svenskars vardag.
Så vill han och regeringen ha någon som helst trovärdighet i dessa pensionsfunderingar så borde de snarare göra mer för att återupprätta arbetet för ett bättre arbetsliv, en ambition som sedan många år är nästan helt försvunnen från den politiska dagordningen.
Arbetsförhållandena måste blir bättre så att normala löntagarna inte ska behöva slitas ut på jobbet utan kunna förvärvsarbeta till åtminstone 65 år. Därutöver behövs större möjligheter till omskolning och utbildning genom hela livet; satsningar på vuxenutbildning och livslångt lärande.
Det kräver att regeringen åter bygger upp den kommunala vuxenutbildning som den har raserat och formar ett studiemedelssystem som gör det möjligt att studera också i högre ålder. Dessutom borde politikerna överväga att återinföra en ny modell av den gamla delpensionen (avskaffat i mitten av 90-talet).
Istället för att nödgas gå helt i pension vid 62-63 år, kanske fler löntagare frivilligt kan jobba kvar på deltid till kanske 66-67 års ålder eller. Men detta måste då vara möjligt att göra utan att förlora så mycket ekonomiskt som om man gör denna arbetstidsförkortning inom ramen för det nuvarande pensionssystemet.
Sannolikt krävs därtill också en mindre höjning av nuvarande pensionsavgift på så där en dryg procentenhet av lönesumman för att göra vårt nuvarande svenska pensionssystem lite mera robust och rättvist.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
PS. Som framgår av jämförbar statistik är den faktiska pensionsåldern lägre i Finland, Danmark och Tyskland m fl länder än den är i Sverige. Bara Island och Sydkorea arbetar längre och Japan och något land till ungefär lika länge som Sverige.
Apropå pensionsålder undrar jag om Reinfeldt har en aning om att det totalt t ex bara är 350 metallarbetare i hela Sverige som jobbar efter 65 år och än färre undersköterskor? Vet han att var femte man dör mellan 65 och 75 års ålder..? Vore kul om nån påläst reporter någon gång frågade t ex Reinfeldt om sånt när han göra sina utspel...
0 Comments:
Post a Comment
<< Home