Om karriärsossar och vad deras vandringar mellan politik och näringsliv betyder

Observerat om karriärsossar och vad deras karriärvandringar betyder:

Stefan Stern, den tidigare stabschefen, statssekreteraren, och biträdande partisekreteraren för Socialdemokraterna ­– han som var ­Mona Sahlins närmaste man ­– har nu fått nytt jobb. Stern ska nu lansera privata alternativ inom vård, skola och äldreomsorg för Kreabs moderföretag Magnora.

Magnora – familjen Emilssons ägarbolag - är majoritetsägare i PR-firman Kreab Gavin Anderson, Demoskop, friskolekoncernen Kunskapsskolan och Silver life som ska driva äldreomsorg i privat regi. Kreab har som bekant uppmärksammats för att flera ledande personer har kopplingar till Moderaterna.

Inom Magnora kommer Stefan Stern att få arbeta tillsammans med till exempel den tidigare MUF-ordföranden Thomas Idegard som jobbar deltid som rådgivare för verksamheter inom skola och andra välfärdstjänster.

I en DN-debattartikel för ett par veckor sedan tog Stern tydligt ställning för privata alternativ inom välfärden och menade att den Juholtska-linjen var ”ett uppbrott från tjugo års pragmatisk S-politik”. Men nu har Stefan Stern tydligt bekänt färg med sin nya anställning. Han har “hittat hem”. Desto bättre då att Stefan Stern inte längre har inflytande över den socialdemokratiska politiken. Det tycker nog många är befriande.

Det här med Stern aktualiserar frågan om vad dessa “vandringar” mellan S och näringslivet betyder och i grunden är ett uttryck för. Sannolikt är denna tendens också långt viktigare än man kan tro för arbetarrörelsens – partiets och fackets – förvandling och kräftgång.

Förr i tiden – fram till skiftet 1989/90 kanske - gick parti- och regeringstjänstemän till HSB, Riksbyggen, Metall, Byggnads, Statsanställda, LO, Folksam etc när de gick vidare eller för att övervintra när S tappat makten. De nyrekryterades som gjordes till partiets rådgivarstaber skedde också i hög grad därifrån.

Numera är situationen förändrad. Nu har dessa uppdrag/lön hos och går till Carema, Pysslingen, Attendo Care och andra privata “skattesnyltare” (= verksamheten och vinsterna betalas av skattebetalarna). Eller hamnar i rena lobbyorganisationer och PR-byråer med intressen och lejonparten av uppdragen i privata näringslivet. Vilka informationer “bär” de med sig dit – utan karenstid - vid sådana direktövergångar? Och med vilka värderingar återvänder de – när så sker – därifrån tillbaka till s-rådgivarstaberna? Är sådana “återrekryteringar” verkligen problemfria? Och hur ska en rörelse med sådana svängdörrar kunna hålla ihop, tänker nog rätt många?

Det här “nya mönstret” borde beskrivas och analyseras systematiskt: vad som hänt och vilka konsekvenser det fått och får för politikutformningen inom socialdemokraterna. Men vem gör det jobbet? Viktigt också med tanke på att somliga av dessa “karriärvandrare” inte sällan tycker att de själva är överlägset smartast och inte sällan med misstro och mer eller mindre dold udd uttalar sig om folkvalda i riksdagen och ännu tydligare negativt så om vanliga kongressombud på en parti- eller facklig kongress.

Ändå är det just dessa som ofta sitter i TVs morgonsoffor och radion och slentrianmässigt som påstådda “kännare av socialdemokraterna” städslas för att förnumstigt analysera “det politiska läget” för dagen. Och på Sveriges viktigaste åsiktsanslagstavla – DN debatt – har de alltid en öppen tribun.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com