Observerat och värderat om politiska läget i Sverige just nu
I SVT:s Agenda söndagen den 26 februari intervjuades statsminister Reinfeldt. Han föreföll trött, hängde med huvudet. Gav ett klart intryck av att ha fått soppatorsk och att han var ideologiskt trött.
När Reinfeldt konfronterades med siffror om att den svenska a-kassan är en av de sämsta i den rika världen och det stora antal människor som tvingas gå på socialbidrag (som är uselt det också) hade han inga offensiva svar alls. Man riktigt såg hur utfrågaren fick vittring på en statsminister – det var något som gungade i hela hans framtoningen. Och ändå kunde utfrågaren Anna Hedenmo kunnat varit långt tuffare mot honom och t ex påpekat att fyrdubblingen av egenavgiften ihop med den låga ersättningen från a-kassan är – utöver det skärpta arbetsvillkorskravet för a-kassa – huvudorsakerna till att så få numera har a-kassa.
Hur som helst är ett intressant läge just nu i svensk politik. På många håll inom medierna finns det nog ett dåligt samvete över att man inte granskat den sittande regeringen och fixerat sig vid drev mot S-politiker (Juholt). Resultatet av det blir just nu att granskningen av Alliansregeringen ökar, samtidigt som det dåliga mediesamvetet gör att granskningen av Löfvens nya, inte helt välbalanserade och klokt sammansatta lag avtar – där har det snarare varit litet överdriven hejarklackskänsla den senaste tiden. I själva verket står ju Löfven i vissa avseenden mycket nära den borgerliga linjen – inför den rådande massarbetslösheten tycks såväl borgerlighet som socialdemokrati vara rätt så ense om att offentlig sektor inte ska växa, trots att det med all sannolikhet är en av flera viktiga förutsättningar för att arbetslösheten ska kunna bringas ner på något märkbart sätt. Men så länge det t ex på skatteområdet bara skiljer krogmomsen – 5,4 miljarder i återtagning – och avskaffandet av dyra nedsättningen av arbetsgivaravgiften för ungdom (15 miljarder) så är det ju i praktiken bara runt 20 miljarders skillnad på det skattepolitiska området mellan de två alternativen. Knappast någon oceanstor skillnad.
Hur stor skillnaden sedan egentligen är mellan (S) och borgerlighet när det gäller a-kassan är än så länge rätt oklart: Alla – också Socialdemokraterna - är livrädda för att stämplas som bidragspartier. Dithän har det gått: Sociala rättigheter i form av t ex olika sociala försäkringar stämplas numera som bidrag.
Som bekant är det inte heller i den snart gångna vinterns stora stridsfråga, den om vinster i vården och välfärdstjänsterna, särskilt stor, märkbar skillnad mellan (S) och Alliansen. Det är inte utan att det även bland liberala kommentatorer dras en lättnadens suck förnummits: Vi får ha Rut-avdragen (flitiga användare som just dessa är av Rut) kvar och skatterna ska nog inte höjas ens om vi skulle få en S-ledd regering efter valet 2014.
Men de skillnader som finns rör t ex synen på krogmomsen (dyr och ger ytterst få jobb) och stödet till arbetslösa ungdomar, liksom i att S i stället för fiaskot FAS3-gratisjobbstationen vill ha Göran Perssons gamla plusjobb med kollektivavtalsenlig lön i stället för dem med störst problem att få fotfäste på ordinarie arbetsmarknad. På dessa punkter – och ytterligare några – finns viktiga skillnader. Under Löfvens ledning verkar det också som om en mer offensiv syn på investeringar, innovationer och aktiv näringspolitik kan komma att sjösättas. Inte oviktigt det heller.
Så om den nya S-ledningen – vilket en del säkert gjorde - såg Reinfeldt i Agenda i söndags blev de nog rätt nöjda: mannen är i gungning. Problemet är dock att även socialdemokratin svajar och har programmässigt mycket att bevisa ännu. En annan sak är sedan om och möjligen när Socialdemokraterna åter blir ett stabilt några och trettio procentsparti igen. Teoretiskt skulle väl – men då krävs långt mer än vad S hittills förmått visa – ett stöd på närmare 35 procent kunna ligga inom möjligheternas gräns kanske om ett år eller så. Men finns den styrkan och förmågan? Kanske, möjligen.
Men Reinfeldt och hans regering har uppenbarligen soppatorsk, är initiativlösa och utmärks av skylla-ifrån-sig-mentaliteten samt maktens arrogans. Enbart därför kommer de sannolikt att få det tufft i valet 2014, långt tuffare än de hade i det lättvunna valet 2010 då motståndet var alldeles för lättviktigt.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
PS. Som bekant har vi nu 230 000 långtidsarbetslösa och växer tämligen snart till bortåt 260 000. Hur sannolikt är det att dessa någonsin får ett vanligt arbete igen om den här utvecklingen fortsätter? Föga troligt skulle jag vilja säga.
När Reinfeldt konfronterades med siffror om att den svenska a-kassan är en av de sämsta i den rika världen och det stora antal människor som tvingas gå på socialbidrag (som är uselt det också) hade han inga offensiva svar alls. Man riktigt såg hur utfrågaren fick vittring på en statsminister – det var något som gungade i hela hans framtoningen. Och ändå kunde utfrågaren Anna Hedenmo kunnat varit långt tuffare mot honom och t ex påpekat att fyrdubblingen av egenavgiften ihop med den låga ersättningen från a-kassan är – utöver det skärpta arbetsvillkorskravet för a-kassa – huvudorsakerna till att så få numera har a-kassa.
Hur som helst är ett intressant läge just nu i svensk politik. På många håll inom medierna finns det nog ett dåligt samvete över att man inte granskat den sittande regeringen och fixerat sig vid drev mot S-politiker (Juholt). Resultatet av det blir just nu att granskningen av Alliansregeringen ökar, samtidigt som det dåliga mediesamvetet gör att granskningen av Löfvens nya, inte helt välbalanserade och klokt sammansatta lag avtar – där har det snarare varit litet överdriven hejarklackskänsla den senaste tiden. I själva verket står ju Löfven i vissa avseenden mycket nära den borgerliga linjen – inför den rådande massarbetslösheten tycks såväl borgerlighet som socialdemokrati vara rätt så ense om att offentlig sektor inte ska växa, trots att det med all sannolikhet är en av flera viktiga förutsättningar för att arbetslösheten ska kunna bringas ner på något märkbart sätt. Men så länge det t ex på skatteområdet bara skiljer krogmomsen – 5,4 miljarder i återtagning – och avskaffandet av dyra nedsättningen av arbetsgivaravgiften för ungdom (15 miljarder) så är det ju i praktiken bara runt 20 miljarders skillnad på det skattepolitiska området mellan de två alternativen. Knappast någon oceanstor skillnad.
Hur stor skillnaden sedan egentligen är mellan (S) och borgerlighet när det gäller a-kassan är än så länge rätt oklart: Alla – också Socialdemokraterna - är livrädda för att stämplas som bidragspartier. Dithän har det gått: Sociala rättigheter i form av t ex olika sociala försäkringar stämplas numera som bidrag.
Som bekant är det inte heller i den snart gångna vinterns stora stridsfråga, den om vinster i vården och välfärdstjänsterna, särskilt stor, märkbar skillnad mellan (S) och Alliansen. Det är inte utan att det även bland liberala kommentatorer dras en lättnadens suck förnummits: Vi får ha Rut-avdragen (flitiga användare som just dessa är av Rut) kvar och skatterna ska nog inte höjas ens om vi skulle få en S-ledd regering efter valet 2014.
Men de skillnader som finns rör t ex synen på krogmomsen (dyr och ger ytterst få jobb) och stödet till arbetslösa ungdomar, liksom i att S i stället för fiaskot FAS3-gratisjobbstationen vill ha Göran Perssons gamla plusjobb med kollektivavtalsenlig lön i stället för dem med störst problem att få fotfäste på ordinarie arbetsmarknad. På dessa punkter – och ytterligare några – finns viktiga skillnader. Under Löfvens ledning verkar det också som om en mer offensiv syn på investeringar, innovationer och aktiv näringspolitik kan komma att sjösättas. Inte oviktigt det heller.
Så om den nya S-ledningen – vilket en del säkert gjorde - såg Reinfeldt i Agenda i söndags blev de nog rätt nöjda: mannen är i gungning. Problemet är dock att även socialdemokratin svajar och har programmässigt mycket att bevisa ännu. En annan sak är sedan om och möjligen när Socialdemokraterna åter blir ett stabilt några och trettio procentsparti igen. Teoretiskt skulle väl – men då krävs långt mer än vad S hittills förmått visa – ett stöd på närmare 35 procent kunna ligga inom möjligheternas gräns kanske om ett år eller så. Men finns den styrkan och förmågan? Kanske, möjligen.
Men Reinfeldt och hans regering har uppenbarligen soppatorsk, är initiativlösa och utmärks av skylla-ifrån-sig-mentaliteten samt maktens arrogans. Enbart därför kommer de sannolikt att få det tufft i valet 2014, långt tuffare än de hade i det lättvunna valet 2010 då motståndet var alldeles för lättviktigt.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
PS. Som bekant har vi nu 230 000 långtidsarbetslösa och växer tämligen snart till bortåt 260 000. Hur sannolikt är det att dessa någonsin får ett vanligt arbete igen om den här utvecklingen fortsätter? Föga troligt skulle jag vilja säga.
posted by rbjorkenwall at 3:13 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home