Populismen i Finland och dess möjliga förklaringar

Observerat apropå finska “sensationsvalet” av Soinis parti till den överlägsna och enda valvinnaren i Finland

Några kommentarer om finska valet och dess lärdomar. Var det i grunden en så stor knall som svenska riksmedier i sin rapportering gett intryck av? Tycker inte det efter att själv ha varit där på plats, läst, rest och pratat med folk. Underströmmen i väljarkåren var tydlig: Soini och hans Sannfinländska parti skulle gå fram kraftigt, förutsatt att de fick ut sina väljare till valurnorna. Och just detta lyckades de också med. Valdeltagandet blev något över 70 procent i stället för annars mera troliga runt 63-65 procent.

Det är i grunden när etablerade partier som socialdemokratin släpper rättvise- och jämlikhetstanken och blir lite för mycket marknadifierade som en flank öppnas för populistpartier att som i Soinis fall köra hårt med “det glömda folket” – pensionärer, arbetslösa, barnfattigdom växande sjukvårdsköer etc etc – till “vänster” om socialdemokraterna. Finska SDP upptäckte detta väl sent men ändå tidigt nog för att – i sin oppositionsroll – lägga om kursen 12-14 dagar innan och bli tuffare och rakare i slutspurten. Det räddade SDP så pass att de ändå blev jämnstora med Soinis parti. Annars hade SDP hamnat någon procentenhet under Soini i väljarstöd. Och väl att märka: hade Soini fått 1,5 % till så hade hans parti blivit störst, större än Samlingspartiet som ju också förlorade väljare till Soini, liksom SDP och Centern (mest). Då hade Timo Soini och inte Saml.-partiledaren Jyrki Katainen blivit regeringsbildare nu.

Studerar man utfallet i de olika valkretsarna i Finland så ser man hur bra Soinis parti gått över hela landet. Soinis parti är nu lika stor som socialdemokratern, SDP, även i Helsingfors och de två andra storstadsregionerna Tammerfors och Åbo-regionen och större än SDP “dynamiska “Umeå-lika” Uleåborg med sina lite dryga 100 000 inv. Och Soinis parti Sannfinländarna snodde många SDP-väljare i pappersindustriorter där SDP haft sina starkaste fästen... EU- och eurokritiken från Soini här i kombination med en vänsterkritik mot välfärdens brister och anti-etablissemangskritik som Soini är så skicklig på. (Lars Törnman i Kiruna/Malmfälten när han var som mest framgångsrik hade lokalt just det där samtidigt som S uppträdde mer än lovligt valhänt och oskickligt, och därmed ökade hans spelplan ännu lite mer på 90- och början av 2000-talet.)

Soini är, helt klart, skickligare än “greven och betjänten” (Wachtmeister och Bert Karlsson) var i NyD 1991-94 och är mycket skickligare än SD-Jimmy Åkesson (som ändå försökt göra sin “hemläxa”). Men i grunden förvånar det inte att SD stöder S här mot utförsäljningar och avregleringar. För krisande socialdemokrater i Sverige är en av många lärdomar från senare år att man själv tidigare borde tydligare erkänt avregleringarnas – och underhållsbristerna inom järnvägen – misslyckanden på vissa av infrastrukturområdet. Och därtill varit vassare i sin allmänna samhällskritik. Då hade S – ihop med en mera trovärdiga ekonomisk politik än den Östros stod för - kommit bättre ut i senaste riksdagsvalet. Och sannolikt nu snabbare kommit igenom S-partiets nuvarande “glastak” på runt 30 % i väljar- och opinionsstöd.

Nu tror jag S i Sverige har max så där ett år på sig att vända skutan och gradvis bygga upp det förtroende partiet raserat på i grunden mest egna misstag och överfinurlig det våta fingrets “triangulering”.

Så det gäller att dra rätt slutsatser av den makt- och populistkritik som också socialdemokratiska partier möts av på olika håll i Norden och Europa – och framför allt våga göra det!

När det gäller Soinis populistiska parti så kan hans 39 mandat stora riksdagsgrupp spricka – när han sitter i regeringsställning ihop med Samlingspartiet och Socialdemokraterna. Men i så fall går de där 6-7 med “främlingsfientliga” Jussi Hallah-aho i Helsingfors i spetsen sin egen väg. De övriga 33 – 32 i gruppen kontrollerar nog däremot Soini. Men svag research av Rapport häromdagen att just intervjua den “udda” Jussi Hallah-aho av alla i sin rapportering från finska valet.

Själv känner jag igen ett och annat i det som nu skett i Finland från från mina tidigare diskussioner med Bergen-professorn Aarebrot om Carl I Hagen/Siv Jensens Fremskrittsparti-väljare (han är proffs på dem!). En hel del från Norge påminner om Soinis väljarframgång nu i Finland...vad gäller valsociologin och hur väljare kan vinnas av en driven populist som Soini som vill exploatera “de otillfredsställda förväntningarnas missnöje”.

Där finns kärnan i Soinis framgång ihop med att han släppte upp en EU- och eurokritik som andra partier (och särskilt tidigare statsministern Paavo Lipponen) lagt locket på under många år. Just detta och bara i begränsad grad påstådd exploatering av främlingsfientlighet förklarar att Soini femdubblade sin röstandel och nästan på kuppen blev Finlands nästa statsminister. Ytterligare 1,5 procents större stöd och han hade blivit det i stället
för Jyrki Katainen!

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om en informativ och bra fotoutställning värd mång besökare

Gå och se en mycket informativ och fin fotoutställning på Fotografiska i Stockholm medan den ännu finns kvar

1994 spreds nyheten över världen, nyheten att det skedde ett folkmord i Rwanda. Milisgrupper från Hutu-folket mördade en miljon människor av Tutsi-folket på bara hundra dagar. FN förhöll sig passivt. Samtidigt blev hundratusentals flickor och kvinnor systematiskt våldtagna. Sexuell tortyr förekom också. Många av offren smittades med HIV och flera av deras barn fick också sjukdomen.

Fotografen Jonathan Torgovnik arbetar för tidningen Newsweek och han reste till Afrika för att göra ett reportage om AIDS. Då träffade han en del kvinnor som hade överlevt folkmordet i Rwanda. Han ville höra deras berättelser och därför har han rest till Rwanda flera gånger under de senaste åren. Nu ställer Fotografiska museet på Stadsgårdskajen i Stockholm fram till första maj ut hans kanonfina porträtt av kvinnorna tillsammans med deras berättelser. Flera av dem skildrar övergreppen för första gången. En av dem heter Sylwina.

- Milismännen tvingade oss att titta på, medan de dödade människor, säger hon. Vi bad att de skulle döda oss också, men de vägrade. Flera av dem våldtog mig brutalt, jag vet inte riktigt hur många de var. Jag blev gravid och smittad med HIV. Det var så fruktansvärt att jag försökte ta livet av mig. Alla mina syskon blev dödade, men flera av deras barn överlevde. Nu har barnen blivit mitt hopp och jag betyder allt för dem. De vill inte höra talas om min HIV-smitta, men den är ju en del av verkligheten. Min dotter Marianne är mitt liv. Jag kommer att ha henne hos mig så länge jag lever. Det enda som bekymrar mig är vad som händer när jag dör. Jag är osäker inför morgondagen, eftersom jag har HIV. Det är arvet av folkmordet, avslutar hon.

Man tror att 20 000 barn föddes på grund av våldtäkterna 1994. Nu är de tonåringar. En del har blivit fostrade med kärlek, men andra har knappt fått någon omvårdnad alls. Deras mödrar har inte kunnat ta hand om dem.

Brigitte utsattes även hon för massvåldtäkterna i Rwanda. Sedan blev hon bortrövad av en Hutu – man som höll henne fången i Burundi i sex år. Där blev hon våldtagen åtskilliga gånger och födde tre barn. Under den här tiden blev hon HIV-smittad och nu är hon rädd för att dö.

- Jag tror inte att du förstår vad jag har varit med om, även om du lyssnar på mig, säger hon. Men jag är glad att du ska berätta för ditt folk om lidandet som kvinnor och flickor i Rwanda har gått igenom.

Ni som har möjlighet, gack iväg till Fotografiska museet i gamla Tullhuset (kanonfint restaurerat och mycket ändamålsenligt iordningsställt för fotokonsten) vid Stadsgårdskajen i Stockholm och se denna synnerligen givande och informativa utställning av Jonathan Torgovniks fina bildberättelser om folkmorden och massvåldtäkterna i afrikanska Rwanda. En utställning som förtjänar en stor publik – och förhoppningsvis hinner få det innan utställningen upphör den första maj.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Några kommentarer om finska riksdagsvalets resultat

Observationer apropå finska riksdagsvalet 17 april 2011:

Man ska generellt vara lite försiktig med att beskriva Soini och hans parti som högerpopulister. De är snarare lite åt vänster, är i mångt och mycket de underprivilegierade, “glömda folkets” och protestens parti mot makthavare. Många – också i Sverige – gör det stora felet här att för mycket beskriva dem som högerpopulister. Det är de inte och inte primärt heller ett främlingsfientligt parti, däremot ett nationalpopulistiskt parti som exploaterar den anti-EU och anti-euroopinion som aldrig Lipponen m fl tillät komma fram när frågan om anslutning bara kördes igenom utan föregående folkomröstningar. Nu har den kritiken nåt ut brett och förklarar till en inte obetydlig del varför nästan var femte väljare röstar på karismatiske och skicklige kampanjpolitikern Soini och hans parti.

Och märk väl: Soinis parti är stora (+ 10,9 %) även i Helsingfors, tagit tre mandat där (bara ett färre än SDP och De gröna som båda har fyra mandat) och i växande Nylands valdistrikt – alla växande kommuner runt Helsingfors – är Soinis parti (+12,9%) lika stort som socialdemokraterna med vardera 7 mandat, i Åboland (där Nokia är stora i Salo och varsel hänger i luften) är Soinis parti (+ 15,5 %) också nu bara ett mandat (3) mindre än socialdemokraterna och samlingspartiet (har vardera 4 mandat), i valdistriktet Birkeland där bl a Finlands andra stad Tammerfors ingår har också Soinis parti (+ 16,2 %) nu lika många mandat (4) som SDP, i valdistriktet i Kymmenedalen där bl a Kotka och Villmanstrand ingår – mycket pappersindustri där i regionen med problem - och traditionellt är SDPs starkaste valkrets är visserligen SDP ännu störst med fyra mandat men där gick Soinis parti fram med 18 proc. och är nu näst störst med 3 mandat.

I Vasa – valdistriktet i svenskspråkiga Österbotten – är visserligen Centern och svenska folkpartiet ännu störst med vardera 4 mandat men där gick Soinis parti fram med över 11 proc. och har nu 3 mandat, ett mer än socialdemokraterna (och det är ändå partiordföranden Urpilainens valkrets och där SDP ändå höll ställningarna och gick fram en proc. till 14 % i väljarstöd. Här tappade statsministerpartiet Centern stort till Soinis parti... I Uleåborg – en annan valkrets där det finns många Nokia-anställda som nu är varselhotade, centern är starka och vänsterförbundet starkare än SDP – gick Soinis parti fram med 16,7 % och har nu 4 mandat, ett mer än Vänsterförbundet och två mer än SDP (2 mandat) och här tappade Centern 3 mandat och gick ner från 9 till 6 mandat. Samlingspartiet har bara 2 mandat i Uleåborgs valdistrikt – och där Uleåborg är en centralort av Umeås storlek, eller något mer. I en annan valkrets – Tavastehus med bl a Björneborg och Rauma vid kusten som större orter – är Soinis parti nu också lika stora som SDP med vardera 2 mandat, liksom Samlingspartiet. Här tappade SDP 5,4 % i väljarstöd och Centern ännu mer (8,6 %) medan Soinis parti ökade med 18,5 % etc etc.

Visst, sannolikt finns en viss övervikt – när vi vet säkert – av män bland Soinis väljare. Men “det glömda folket”, de missnöjda och underprivilegierade men också många småföretagare, pensionärer, arbetslösa etc är också sannolikt bara lite färre (säg 45 % eller så) kvinnor än män.

Håller med om det som ofta sägs om tidsandans och tajmingens betydelse i politiken. I den meningen är den sällan rättvis, politiken alltså. Men hade inte socialdemokraterna de sista tio – tolv dagarna lagt om kursen och “anpassat” sig mer till Soinis eurokritiska och samhällskritiska linje hade partiet förlorat mer än man nu gjorde och då sannolikt kanske bara fått 17,5 –18 % i väljarstöd i stället för de 19 – 19,1 % man nu fick! Och märk väl: Soinis Sannfinländska parti fick också 19 procent men tre mandat färre än SDP på nästan på tiondelen samma väljarandel.

Den nya finska regeringen kommer sannolikt att bestå av Samlingspartiet (störst men tappade också och fick bara 3 mandat mer än SDP), socialdemokraterna och Sannfinländarna med kanske nåt litet parti som juniorpartner därtill. Det verkar det mest sannolika nu. Och då blir Jyrki Katainen, Saml., ny statsminister i Finland.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com (där finns en kompletterande och lite annan analys)

Apropå Borgs vårbudget och den sänkta restaurangmomsen

Lösningen på vår jobbkris är knappast att vi börjar äta mer ute på krogen. För övrigt så innebär ju momsskattesänkningen schablonmässigt att varje företagare i branschen får i genomsnitt 250 000 kr i gåva av skattebetalarna - mindre belopp för de mindre företagarna och många miljoner för var och en av de stora krogarna och företagen. Kul för dem förstås. Men är det här verkligen den mest angelägna användningen av 5 500 miljoner kronor?

För min del kan jag tänka mig många bättre och klokare sätt att använda 5,5 miljarder kr av våra gemensamma skattepengar än till just sänkt restaurangmoms.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Malmfältens omvandling

(Publicerad i bl a Norrbottens-Kuriren 10 april och i NSD inom kort)

Staten har ett ansvar för Malmfältens omvandling.

Vi medverkade nyligen i mycket välbesökta seminariet ”Stadsflytten av Kiruna och Malmberget – Gruva och kultur” i Stockholms ABF-hus som samlade mer än 200 norrbottningar i förskingringen och andra intresserade. LKAB presenterade sina nya gruvplaner och de krav på stadsflyttning av som verksamheter kräver. Effekter på rennäring, infrastruktur, miljö, kultur och flytt av K-märkta byggnader diskuterades också.

Vi anser att svenska staten och inte enbart gruvbolaget LKAB och berörda kommuner måste ta ett stort ansvar för att underlätta den gigantiska omvandlingen med kostnader på en nivå som sällan eller aldrig upplevts tidigare i Sverige. Sannolikt totalt kanske till en nota på 25 miljarder kr när alla flyttetapper är genomförda. Det motsvarar ungefär den summa som LKAB investerat i sin gruvverksamhet de senaste fem åren. Men tack vare att LKAB fortsatt är statligt - och räddades på fötter av Olof Palmes regering på 80-talet – och med rekordhöga miljardvinster, har LKAB råd och är berett att ta ett stort ekonomiskt ansvar för samhällsomvandlingen i Malmfälten. Avtal om detta har också slutits med Kiruna kommun och ett liknande avtal kommer också att träffas med Gällivare kommun till sommaren.

Stadsflytten på de bägge orterna för med sig behov av nylokaliserad infrastruktur, flyttning av hus och behov av nybyggda bostäder som LKAB ska medverka till att finansiera. Ett problem som tynger allmänheten - med rätta påpekat av Gällivares kommunalråd Tommy Nyström - är de ökade hyror som stadsomvandlingen kan komma att drabba de boende i nyproduktionen. En viss höjning borde kunna accepteras p g a standardförbättring, men den måste vara rimlig. Särskilt förmånliga räntor eller annan subventionering kan staten behöva ordna i rådande extraordinära situation.
Samernas åsikter måste noga efterhöras vid statsomvandlingen, även om det kan komma att bli svårt att helt undvika kollisioner mellan motstående intressen. Kommunerna kan behöva få extern hjälp vid detaljplaneringen och när en särskild miljöplan vid stadsomvandlingen utarbetas.

Vidare ställs ännu mer omfattande krav vad gäller arbetskraftsförsörjning, olika utbildningsinsatser och när annan näringsverksamhet måste planeras. Staten måste ikläda sig ett huvudansvar för de osedvanligt omfattande arbetsuppgifterna. Så t ex skulle länsstyrelsen kunna ges ett tidsbegränsat uppdrag att samordna en biståndsverksamhet, utöver sina tillsynsuppgifter. Men man måste i så fall tillföras medel och projektdestinerad kompetent personal, sannolikt också från centralt håll.

Men tyvärr går det inte att bortse från den oro som finns för att denna process påbörjas i en tid då den moderatledda alliansregeringen är på väg att försvaga statens roll och kompetens samt vill driva vidare planerna att sälja ut statliga bolag. Malmfälten och dess människor behöver tvärtom nu ett starkt samhälle och offensiva statliga bolag som stöd vid kommande rekordstora stadsomvandling .

I statens uppdrag måste nu också ingå att i samråd med kommunerna utarbeta en gemensam totalplan som bland annat upphöjer Kiruna till ett svenskt arktiskt centrum motsvarande Tromsøs ställning i Norge och Rovaniemis i Finland. Den gamla tanken på ett kvalificerat norrbottniskt konstmuseum med lokalisering till Kiruna måste äntligen förverkligas. För Gällivare-Malmbergets del behövs insatser som stärker ortens roll som ett svenskt skidsportcentrum. Dessutom borde besöksnäringen och vintern nu ses som resurs – inte som en plåga – och de båda kommunerna ges bättre förutsättningar att utveckla denna nya basnäring betydligt i framtiden.

Med rätt åtgärder borde dess andel i antalet sysselsatta kunna fördubblas på tio års sikt i de två kommunerna. Nu krävs att staten kliver fram och tar på sig det ansvar som krävs för att stadsomvandlingen i Malmfälten ska kunna bli ett mönsterbildande föredöme vid projekt av detta unika slag.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare och ex-Kirunabo
Gunnar Lassinantti,ABF Stockholm, ex-norrbottning

Unga arbetslösa flyr Spanien

Observerat om Spanien – de unga flyr landet i allt större skaror

Vi går runt lite planlöst strosande på i det på många sätt välordnade spanska Kataloniens huvudstad Barcelonas välstädade gator med genomtänkta – bättre än i Stockholm – cykelbanor, täta busskollektivtrafiknät och smidigt fungerande och gott underhållna t-banenät och funderar på tillståndet. Spanien har eurozonens fjärde största ekonomi och är för stor för att tillåtas falla likt Greklands, Irlands eller Portugals. Men märk väl: 47-miljonersnationen Spanien har en lägre skuldandel än Storbritannien och Tyskland. Men en utdragen recession – med en svårartad fastighetsbubbla och 700 000 nya, osålda bostäder – har försatt Spanien i den högsta arbetslösheten inom EU, drygt 20 procent (4,3 mil.). Och allra värst är den för de unga. Så de unga med utbildning flyr ny landet, söker sig utomlands i en omfattning som inte skett sedan 1960-talet.

Men då med den skillnaden att nu reser unga spanjorer med jobbförhoppningar längre bort än man gjorde på 60-talet. Många söker sig till länder som USA, som tar emot fler arbetssugna unga spanjorer än Frankrike och Tyskland ihop. En del väljer Kanada och växande ekonomier som Brasilien och vissa andra latinamerikanska länder tar också emot fler unga spanjorer på jakt efter jobb och en ny framtid.

De senaste tio åren var läget i Spanien ett helt annat. Då tog ett ekonomiskt växande Spanien – likt en magnet – emot 5 miljoner utländska arbetssugna. Nu söker sig i stället företrädelsevis unga spanjorer bort från landet i sin jakt på jobb och en ny framtid i utlandet. Detta eftersom jobbchanserna är små i hemlandet med en ungdomsarbetslöshet på över 40 procent (just nu 43 %). När välutbildade unga därtill – i den mån de får något jobb alls – som alternativ nödgas konkurrera och dra sig fram på lågavlönade servicejobb på knappa 300 euro (ca 2 700 kr) i månaden, som ju inte räcker på sin höjd till att ens resa till och från jobbet varje dag, som en ung spanjor konstaterade. Trots att de boende hemma inte har några boende kostnader. Inte så underligt då att antalet unga spanjorer som lever i utlandet har ökat med 20 procent de senaste tre åren.

Men med 43 procents ungdomsarbetslöshet har de unga inte mycket val. Varför då inte hellre pröva att bo och arbeta några år i Skottland, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, USA, Kanada eller Brasilien. Och somliga förbereder sig på språkkurser i tyska etc på hemmaplan i Madrid eller Barcelona innan de ger sig i väg och söker lyckan i utlandet. Hur många fler det kommer att bli så söker sig utomlands bland “Spaniens förlorade generation” finns dock inga exakt siffror på eftersom inte alla ens bryr sig om att registrera sig på spanska konsulat i utlandet. Men år 2010 var det 100 000 fler spanjorer som gjorde så, och därtill ett okänt antal som inte ens bryr sig om att registrera sig. Men inget tyder på att flödet utomlands av unga spanjorer kommer att minska under 2011. Alternativet att stanna kvar hemma och möjligen då få ett “dörr-till-dörr”-säljare med ingen garanterad månadsinkomst är inget lockande alternativ.

Tyvärr är inte heller en akademisk examen längre någon garanti för en hyfsat bra anställning på Spaniens just nu tämligen paralyserade arbetsmarknad. Även bland universitetsutbildade (29 år eller yngre) är nämligen arbetslösheten just nu 19 procent, nästan i nivå med den generella arbetslösheten på runt 20 procent och oavsett vilken utbildning de sedan råkar ha.

Dessutom får i regel även de med universitetsexamina i regel – när de lyckas – jobb som i 44 procent av fallen ligger klart under deras kompetens. Så många arbetslösa akademiker ljuger medvetet vid sina jobbansökningar om deras utbildningar för att undvika att ratas av arbetsgivare med motivet att de är överkvalificerade för det sökta jobbet. Det är dubbelt så många jämfört med EU-snittet, enligt organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD.

Jämför detta med t ex att ekonomiskt nu åter blomstrande Tyskland samtidigt har en brist på 48 000 ingenjörer. Så de som flyttar bland de unga i Spanien gör det för att möjligheterna till jobb och en hygglig framtid är bra mycket större utomlands, konstaterar intervjuade unga spanjorer. Det gäller löner, arbetstider och övriga arbetsvillkor.

En något udda men ändå intressant uppgift om det föränderliga Spanien är att numera är det faktiskt så landet inte längre ens är ledande i Europa när det gäller att ta en “efter lunch”-siesta. Bara en av tio spanjorer tar numera en daglig kortare siesta, enligt en färsk studie. Faktum är att andelen sådan “power nap”-slummer numera är högre i Tyskland än i Spanien. Och eftersom spanjorerna samtidigt ändå fortsätter med sina sena middagar och sena sänggående så går spanjorerna till jobbet – de som nu ha ett jobb - dagen där mera hålögda och med större sömnskuld än
många andra européer. Idag sover spanjorerna i snitt 20 minuter mindre (bl a färre som tar siesta) dagligen än för tio år sedan. Och nyligen höjde den spanska socialistregeringen (PSOE) under José Zapateros ledning landets pensionsålder till 67år, och fick nyligen beröm för det av Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Men på vad sätt en sådan åtgärd skapar fler jobb för Spaniens många unga arbetslösa är svårt att se.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com