Recension: Jens Stoltenberg om hans tid i Nato

Jens Stoltenbergs Min tid i Nato är en rak berättelse om ett stycke spännande nutidshistoria. Den som har följt det senaste årtiondets ström av så många dåliga nyheter i vår omvärld är bekant med det mesta. Också Natos nära-döden-upplevelse och USA:s hotande sorti under den oberäkneligt impulsive Donald Trump. Likaså Rysslands annektering av först Krim och sedan dess fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022. Allt skedde under Jens Stoltenbergs tio år (2014-2024) som generalsekreterare i Nato, därtill övertalad och rekryterad av USA:s dåvarande president Barack Obama. Sedan övertalad att fortsätta några år till av Joe Biden, trots löftet till hustrun att flytta hem till Norge. Nu har han summerat alla dessa år av återkommande hot och uppblossande kriser på sin lågmälda, eftertänksamma prosa. Lika pragmatiskt och tålmodigt som när han muntligen hanterat Donald Trump, Turkiets Recep Tayyip Erdoğan (vid Natos utvidning) och en av Putins anfallskrig hårt pressad Volodymyr Zelenskyj i Ukraina. Varje gång gjorde han det med stor behärskning och med nästan sövande tålamod, med klart lägre profil än den verbalt kaxigare föregångaren Anders Fogh Rasmussen men också med klart större integritet än den devot Trump-slickande holländske efterträdaren Mark Rutte. ”Med åren har jag fått lång erfarenhet och god kännedom om de frågor vi arbetade med”, skriver Jens. Också när bakslag och motgångar då och då kom så ”jag greps av besvikelse och viss resignation, andra skulle säga att jag blev mer pragmatisk och realistisk”, konstaterar han också. Men han lyckades med det viktiga att både lämna ett hyfsat sammanhållet Nato med USA fortsatt inne och Norden enat inne i samma allians. Det senaste är kanske Stoltenbergs största framgång och på många sätt Putins Ukraina-krigs strategiskt viktiga konsekvens. Lite dåligt samvete har dock Stoltenberg över att han pressade partikamraten och statsministern Magdalena Andersson att påskynda Sveriges Natoprocess innan den partiinterna opinionen är helt med på noterna. Han beklarar också att på tvärs mot tidigare löfte släppa in Finland i Nato ett år före Sverige. Mycket beroende på såväl Turkiets som Ungerns nej mot Sverige samtidiga inträde, vad som var det ursprungliga löftet. Plågsamt för Stoltenberg var också när han i ett telefonsamtal med en mycket pressad Zelenskyj den 22 februari 2022 ansåg sig nödgad att säga nej om en flygförbudszon över Ukraina från Natos sida. ”Att stänga lufttrymmet skulle innebära direkt konflikt med Ryssland.” Och en sådan direkt konflikt med Putins Ryssland ville inte Nato ha. Men det samtalet och beskedet ”var smärtsamt” att ge Zelenskyj skriver Stoltenberg. Fin och mycket sympatisk läsning är det när Stoltenberg skriver om sina nära band med pappan Thorvald Stoltenberg som var tidigare norsk utrikesminister, fredsmäklare och jordnära politiker. Thorvald var mycket engagerad in i det sista i samtal med sonen Jens på sin dödsbädd. Det är fin läsning när Jens är som mest personlig i sin Min tid i Nato.Jens pappa Thorvald minns jag som en fin man, starkt engagerad humanist och mycket engagerad i utvecklingen i Arktis. Robert Björkenwall (robert.eg@outlook.com) Recension: Jens Stoltenberg; Min tid i Nato (2025); Översättning Ninni Holmqvist; Albert Bonniers Förlag; 400 s. (Pubicerad i bl a Arbetarbladet 22/10, Sydöstran och tidn Rörelsen m fl) https://demokraatti.fi/recension-stoltenberg-har-skrivit-om-tiden-i-nato)

Frankrike - både svår budget- och politisk kris

Frankrike har haft fem premiärministrar på två år. Dessutom länge haft stora problem med att få igenom en budget i nationalförsamlingen. Alltsammans liknar allt mer en fars, säger folk i Paris. Och därtill krisen kommer allt närmare en hårt pressad president Emmanuel Macron själv. Men själv har han inga som helst planer på att avgå. utan sitta kvar perioden ut till nästa presidentval 2027. Trots att mycket av krisen i Frankrike är just hans eget fel. Detta sedan han utlyste sitt felspekulativa nyval till nationalförsamlingen 2024. Och med ett svårt bakslag för hans eget mittenblock som följd i det nya parlamentet. Inget av de tre blocken - Macrons mitten, ett stort och spretigt vänsterblock och Marine Le Pens högernationalister - i nationalförsamlingen nu är starkt nog att forma en majoritet. Starkt nog att en budget som inte utan rejäla kompromisser går att lotsa igenom nationalförsamlingen. I denna i Frankrike - och på andra håll - så politiskt deprimerade tid. Om nu inte Macrons egen utvalda preminärminister Sébastien Lecornu - för andra gången inom 27 dagar - lyckas bättre nu är krisen akut. Så han måste nu på på kort tid både lyckas med att både forma en regering, bli godkänd och få ihop en budget som accepteras i den i tre block splittrade nationalförsamlingen. Och där särskilt Le Pens högernationalistiska block ger ingen hjälp utan vill ha nyval. I vänsterblocket finns en viss chans att kanske få stöd av en gruppering, Socialistpartiet, men då krävs rejäla eftergifter. En sådan är att skjuta fram eller frysa genomförandet av pensionsreformens höjning av pensionsålderns planerade höjning till 64 år. Något som miljontals demonstrerande fransmän fortsatt motsätter sig. Något som såväl nygamla premiärministern Lecornu som Macron öppnat för att de, nu lite motvilligt, kan diskutera frågan igen. Men sannolikt krävs också att beskattningen av de rikaste måste diskuteras. Socialistpartiet med dess ledare Olivier Faure - vill helst själv bli premiärminister - kräver att även de rikaste är med och bidrar när vanliga fransmän nu måste dra åt svångremmen p g a Frankrikes stora budgetunderskott på närmare 5,4 procent. Det är ju klart över de max 3 procent som EU:s finanspolitiska regelverk tillåter. Och något som redan resulterat i att Frankrike fått ett sänkt kreditbetyg och därmed dyrare att låna på den internationella kapitalmarknaden. Betänk då att Frankrike redan har en statsskuld på 113 procent av BNP, och är nu det tredje mest skuldsatta EU-landet efter Grekland och Italien. Men hittills har de franska underskotten inte lett till några större problem. Frankrike är lite som Europas USA. Underskotten har bedömts gå till tillväxthöjande åtgärder. men viss ökad oro börjar märkas. Olika premiärministrar som styrt under Macrons presidentskap har försökt minska statsskulden med olika sparpaket. Bland annat borttagna helgdagar och så också en höjning av pensionsåldern till 64 år. Åtgärder som möts med stora massprotester på franska gator och torg. Och efter det misslyckade nyvalet 2024 är det nu ännu svårare att få igenom den sparpolitiken i budgeten i det splittrade parlamentet. Och avgångskraven har också ökat på president Macron själv. Men han lär sitta kvar hela andra perioden ut till 2027. Men han lär behöva vika ner sig och acceptera att han och hans regering inte kommer att få igenom den önskade höjningen av pensionsåldern. Något som även den internationella finansmarknaden vill ha. Men inte folket, tänker jag. När jag flanerar på Paris allt fler bilfria gator, som den borgmästaren Anne Hidalgo, socialist, varit drivande bakom. Frankrike har av tradition ett starkt och generöst välfärdssystem. Och just rätten att kunna gå i en tidig pension är viktig för fransmännen, så varje försök som hittills gjort att förändra det har skapat stor folklig vrede. Så sannolikt lär det inte gå heller nu - om den nygamla premiärministern Lecornu och hans regering alls ska kunna sitta kvar. Försöker den så göra, så faller den och Frankrike har en politisk kris igen. Alternativet är att pensionssystemets förändring blir fryst och någon slags uppgörelse sker med Socialistpartiet och De gröna. Däremot inte med mera vänsterradikala Okuvade Frankrike (med J-L Mélenchon) som också ingår i Vänsteralliansen NFP. Men de två andra i NFP-blocket lär också kräva att i budgetuppgörelsen även ingår en ökad beskattning av de rikaste i Frankrike. Och det av rättviseskäl. Om inte, så blir det ny politisk kris och eventuellt ännu ett nyval om hörnet. Men går ens det utan att dessa också tas med i den franska regering? , vars budget, enligt Le Monde, Macron vill ska vara antagen senast 31 december. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 13/10,tidn Rörelsen 16/10 m fl) https://www.tidningenrorelsen.se/p/70d8911f-cc16-432b-9a1d-66655b65e54a

Gaza - vår tids Vietnam men lösning nu på väg

Gaza har på många sätt blivit vår tids Vietnam. Svenskar och även andra nordbor har inte varit så här upprörda över ett krig sedan amerikanernas orättfärdiga krig i Vietnam. Sannolikt kommer Netanyahus och israelernas brutala och mot internationellt regelverk stridande krigföring i Gaza också kan få viss påverkan kommande svenska riksdagsval. Det gäller särskilt regeringsfrågan hösten 2026, precis som Vietnamfrågan påverkade inrikespolitiken i Sverige på 1970-talet. Då försvarade högern med M-ledaren Gösta Bohman USA:s krig medan S-ledaren Olof Palme allt hårdare kritiserade den amerikanska politiken och de brutala bombningarna av Vietnam. Och samma sker nu om kriget och israelernas systematiska bombningar av Gaza. I takt med att mediebilderna rullat in har den svenska – och andra länders – opinion svängt allt tydligare till Israels nackdel. I Sverige, Norge, Finland, Danmark, Frankrike, Spanien och, faktiskt men försiktigare, i historiskt så Israelvänliga Tyskland. Och med det kraven på länge så handfallen och velande EU att man nu omedelbart borde frysa handelsavtalet med Israel, inte köpa den extrema israeliska bosättarrörelsens jordbruksprodukter samt öka stödet till FN:s palestinska flyktingbistånd via UNRWA. Socialdemokraterna och övrig opposition i Sverige jagar allt mera envist Ulf Kristerssons Tidöregering för att den som nästan enda nation stoppat bistånd till UNRWA. För att man inte gör tillräckligt för palestinierna och är passiv inför israelernas krigsförbrytelser i Gaza. Opinionstrycket gör nu också att Tidöpartierna splittrats i två läger. På ena sidan Sverigedemokraternas (SD), Jimmie Åkesson och Kristdemokraternas (KD), Ebba Busch som fortsatt hårdnackat är på Israels linje, oavsett vad. Allt medan Moderaterna med Ulf Kristersson börjar bli allt mera pressad av opinionen, liksom Liberalerna. Något som även i EU-sammanhang gjort att Kristersson och hans regering mest suttit passiv och försiktigt agerande när andra länder rest krav på att handelsavtalet med Israel borde frysas. Men betydelse här har också hur det nu går med genomförandet av Trumps plan med släppande av 20 israeliska gisslan, frisläppandet av 200 palestinska fångar och om vapenvilan i Gaza håller efter uppgörelsen om vapenvilan i Sharm el-Sheikh. Mottagen med glädje av många. Men fallgroparna i 20-punktsplanen är ännu många. Och djävulen bor alltid i detaljerna. Trycket från USA och arabvärlden gör att såväl Israel som Hamas nu båda – utom de extrema bosättarrörelsen – är för vapenvila och någon slags fred; varaktig återstår att se. Och visst suktar Trump efter att få Nobels fredspris. Nu när fred i Ukraina ännu är långt borta. Men Trump får det inte i år heller. Så om det nu verkligen blir ett slut på Israels krigade i Gaza, så kommer korruptionsrättegångarna mot Trumps kompis Netanyahu att återupptas. Och döms han sedan – mycket möjligt – så riskerar Netanyahu fängelse. En hotfaktor som hittills hållit igång regeringen Netanyahus krig i Gaza sedan oktober 2023. Och allt tidigare förhandlingsförsök gått i stöpet. I bästa fall går allt vägen nu med Sharm el-Sheikh-avtalet i Egypten. Ty ingen vill få skulden för ännu ett misslyckande. Och för palestinierna är det bra att den populära, länge fängslade ledaren Marwan Barghouti är med bland de 200 fångar som Israel ska frige. Han är palestiniernas framtid. Om palestinierna sedan får chansen att snart välja populära Barghouti (ibland betecknad som palestiniernas Mandela) som ny ledare efter korrupta Abu Abbas så kan läget förändras också för dem. Men oaktat hur hållbar uppgörelsen nu om Gaza blir så vägen tillbaka mot återvunnet internationellt anseende för Israel – efter dess brutala krigföring I Gaza – kommer att bli ytterst svår och ta tid. Också efter en ny och bättre regering efter ett nyval i Israel. Och i hela den här historien har Ulf Kristerssons splittrade Tidöregering visat sig hamna på fel sida av historien. Robert Björkenwall PS Israel vägrar att inkludera Barghouti bland de 200 som ska frisläppas. De är rädda för honom som palestiniernas mest karismatiska ledare. (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 7/10,tidn Rörelsen 11/10)

Ett bra kommunalråd är både "mullvad och örn"

Hur ska ett bra kommunalråd vara? Fyra minns jag särskilt. En var i min födelsestad Kiruna, kommunalrådet ”Hälso-Pelle” (Pettersson) kallad efter hans tid som hälsoinspektör innan han blev ett folkligt populärt kommunalråd. Han var just ett sådant kommunalråd som löste många problem genom att röra sig bland folk på gator och torg – och vara en ”doer”. Göran Johansson i Göteborg likaså. Samma typ som ”Hälso-Pelle”. Till och med A-lagarna i Brunnsparken i Göteborg ”stramade upp sig” och lovade vara nyktra och rösta på valdagen. Minns det väl - en skrattande Göran när vi fortsatte mot Avenyn.. En tredje var folkskolläraren ”Röde Börje” Andersson i Borlänge. Samma typ också han. Han berättade vid ett tillfälle för mig varför han valde att göra processen kort och avgå nästan direkt i vantrivsel som försvarsminister i Palmes regering. Detta och mycket annat berättade folklige Röde Börje när vi satt och pratade om hans tid populärt kommunalråd i Borlänge en kall februaridag 1991 – mitt under USA:s ”Desert storm” I Kuwait. När vi satt vid brasan i hans fritidshus i Valsan och pratade om hur är en bra kommunalpolitiker ska vara. En story vi sedan kom att använda på en S-konferens i Uppsala. Och storyn handlade om när Börjes efterträdare Georg Karlsson (bakgrund i Kvarnsvedens pappersbruk) var på besök i Kvarnsveden och träffade sina gamla arbetskompisar. Dessa klagade då på snöskottningen, varpå Georg svarade: Jag sysslar bara med målstyrning nu som kommunalråd. Och skrattade humoristiskt. Vad lär vi oss av det här?, frågade Röde Börje. Jo, att en bra kommunalpolitiker måste vara ”både mullvad och örn”. I Uppsala senare blev det många skratt bland deltagarna när Börje drog den här storyn för deltagarna. Men Georg Karlsson – folklig också han – sa faktiskt aldrig så, utan tog tvärtom tag i problemet och fixade att snön skottades. Så storyn hittade vi på för att illustrera hur en bra kommunalpolitiker borde vara! Hela det här illustrerar väl hur den pedagogiske Röde Börje såg på rollen som förtroendevald och folkligt förankrad ”doer”, och bra kommunalråd. Och omvald blev han med stor övervikt. Men i Stockholm trivdes han inte. Så sitta i regeringen ville han inte! Övertalades av Olof Palme att bli försvarsminister med ångrade sig raskt. Det var inget för honom. ”Bättre att vara i Borlänge och bestämma än att vara en bland många knapptryckare i Stockholm.” Robert Björkenwall (Publiceradi bl a Arbetarbladet 23/9, Sydöstran 23/9, tidn Rörelsen 4/10 m fl) https://www.sydostran.se/ledare/en-bra-kommunalpolitiker-ar-bade-mullvad-och-orn/

Livsval, drömmar och yrkesbyte som aldrig blev av

Vi har väl alla någon gång ställt den där klassiska frågan om livet när man kommit en bit på väg: Is that all there is? Är det här allt, inget mer? Också jag har umgåtts med tanken på andra jobb än de jag verkligen haft och gjort, och somt har jag väl också testat. Farsans 40-åriga miljö på LKAB med gruvan. Där blev några år sommarjobb, liksom på vaktmästeriet på Kiruna lasarett (med döingar på britsar etc) innan flytten efter avslutad skolgång och lust att i några år bygga Volvos P 1800-bilar, lite sociologi- och internationell politikstudier, en stor arbetsmiljöundersökning på Volvos personvagnsenheter. Det resulterade i en del mediehallå i Göteborg, egna skriverier och lite samarbete med prof Joakim Israel i hans Sociologi 1 och 2-bokprojekt. Men biståndsarbete i Chile hoppade jag av ifrån på några journalisters inrådan inför risken av en förestående militärkupp där, precis som det också blev! I stället flytt till Stockholm och lite mera studier kombinerat med skrivande av studiematerial om arbetsmiljö och annat för Metall, en sommarmånad blev det också jobb på en plastfabrik som en vänsterlutande kibbutz drev nära Natanya (nära Haifa). Sedan förlagsredaktör i sju år med författande och produktion av studiematerial för Metall men också byggförbunden och i stort skola arbetslivprojekt - och sedan även ett ta fram Bättre arbetsmiljö för Internationella Metallfederationen, IMF, i Genève, utbildningsjobb på ILO-skolan i Turin, lite längre biståndsutbildningar på några olika håll i Indien och Östafrika etc. Innan så först Metall och sedan Kommunal och Statsanställdas (Seko nu) rekryterade mig till sina ordförandekanslier. Totalt nästa tjugo år. Stack också emellan med jobb ett par år i 80-talets mitt för Sten Andersson m fl på Sveavägen 68 med utredar- och valbudskapsjobb, sedan även en kortare period som politisk sakkunnig på socialdepartementet. Lärorika erfarenheter och förtrogenhetskunskap som gav lite annat än statsvetenskapliga studier. Riktigt roligt var det också att 2009-2010 vara utredare i riksdagens s-kansli och resa runt med Peter Hultqvist i hela Sverige och samla ihop allt i en fullmatad utredningsrapport med många bra förslag om en bättre fungerande regionalpolitik på många olika politikområden. Tyvärr gjort maktförhållandena att förslagen inte kunde bli verkstad. Däremot valde jag inte att påbörja UDs fina aspiratutbildning, som jag efter att ha pratat med attachéer i Bagdad, Kairo och Där es Saalam på några olika stipendieresor jag gjort. Livet där kändes för mycket som en "instängd bubbla". Att enbart ta utbildningen och sedan hoppa kändes inte som schysst. Arbetat på ambassaden i Helsingfors (lärt mig finska på egen hand) eller London hade jag däremot gärna gjort. Jag har alltid trivts mycket bra med hantverket att skriva. Att gräva och granska och, ibland, reta upp någon läsare. Allt enligt principen följ var pengarna hamnar, publish and be damned. Och journalistförbundet har jag tillhört sedan 1982. I några år även varit både vice och ordförande för Stockholms journalisternas seniorer på 2020-talet. En på många sätt givande och trivsam verksamhet, inte minst socialt och som intellektuell stimulans. Samma gäller ju alla resor som jag gjort på olika håll i världen. Många reportage och en och annan bok (Finland, EU, Metallindustrin i Norden etc) har det också blivit av detta. Men jag har aldrig strävat efter att alltid bli omtyckt som skribent. Tvärtom. Däremot att någon gång få lite rätt, eller "där hade du ändå en point". Men om jag nu skulle kompletterat mitt yrkesliv med något annat? Finns det? Det jobb som jag verkligen skulle ha velat pröva på är att ha varit lokförare på tåg till Norrland. Redan som mycket ung i Kiruna kollade jag malm- och persontågen där, och tjuvåkte även ibland med dressin på järnvägen. Vi åkte mycket tåg i början, våt familj innan farsan fick sin första folkabubbla (VW). Kom att ha flera. Tåg blev det på kolloresor flera gånger från Kiruna till Laholm, en lång tågresa då. Och andra gick till Sundsvall och många tågresor i Sverige samt även till Narvik och så runt om i Finland. Flera nattåg mellan Kiruna och Stockholm. Minns Bastuträsk med varmkorv. Haparandabanan från Boden. Rälsbuss där, liksom på inlandsbanan mellan Gällivare och Östersund och alla stoppen med Ullriksfors (med kaffekorg), Storuman, Jokkmokk m fl. Det annorlunda Sverige, glesa och rofyllda. I de klassiska gula rälsbussarna kunde unga sitta vid en låst förarpanel i vagn två, och leka att man körde tåget. Där och då blev lokförare ett drömyrke för många. Att köra ett stort, långt och många ton tungt malmtåg till Narvik. Eller ett nattåg norrut på vintern var en dröm. Känslan av RC-lokets starka motorkraft i ryggen kombinerat med utsikten över ett vinterklätt Norrland under natten är oslagbar. Det är lite som den på många sätt bästa, folkliga svenska nationalsången - i Monika Thörnells eller Jerry Williams version av En vintersaga: "Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten Gårdarna släcker sina ljus" "Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå Frusna drömmar uti monarkin" "Det är då som det stora vemodet rullar in Och från havet blåser en isande, gråkall vind." Det är ett drömyrke som jag aldrig fick testa. Andra har nog några andra Robert Björkenwall (Publicerad i bl Arbetarbladet 2/10-25; https://demokraatti.fi/drommar-och-yrkesbyten-som-aldrig-blev-av

Recension om Karin Petterssons Förbannelsen

Med stort intresse har jag nu tagit mig igenom Karin Petterssons vassa, välskrivna men också bekymmersamma debatt- och essäbok Förbannelsen. Hennes granskning om hur Sverige och Socialdemokraterna fastnade i 1990-talets avregleringar, marknadifieringen och förlorade framtiden. Förbannelsen är f.d. chefredaktören, tidigare politiska tjänstemannen i finansdepartementet och nuvarande Aftonbladets kulturchef Karin Petterssons hågkomster och uppgörelse med 1990-talet och ”en tid när ekonomin alltid trumfade politiken”. Visserligen har Socialdemokraternas marknadsliberala ekonomism också om välfärden och basala publika nyttigheter och infrastruktur analyserats tidigare av flera forskare och välkända debattörer. Exempelvis Björn Elmbrant i Marknadens tyranni med flera. Men Karin Pettersson genomför den här granskningen med ett sympatiskt, personligt tilltal och konkret. Om när Sverige – starkt påverkat av omvärldens politiska klimat – gjorde sitt vägval efter 1990-talskrisen. Och som nu, enligt Pettersson och andra, tycks ha det svårt att vrida tillbaka. En scen som Pettersson lyfter fram i boken när hon går in till finansminister Pär Nuder i regeringen Persson för att säga upp sig från sin politiska tjänst där. ”Han satt bakom sitt stora skrivbord i Adelcrantzska palatset och han mötte beskedet med en blandning av irritation och arrogans.” ”Om du lämnar nu ska du inte tro att du kan komma tillbaka.” Men som tydligt framgår av boken vill hon inte tillbaka. Så hon tog Nuders besked lugn, det var inget problem alls. Efter det kom hon även att komplettera och fördjupa sina tankar om marknadsliberalismen, IT och techjättarnas plattformar med studier vid Harvard och MIT i USA. Och om det har hon sedan skrivit med en kritisk blick. Det är både läs- och tänkvärt. Redan innan techmiljardärerna och Donald Trumps MAGA-rörelses fake news nära nog fullständigt tog över och dominerade på alla sociala plattformar. Och rätt snart även starkt inspirerat även den starkt framväxande högerpopulismen på många håll i Europa. Om det har Karin Pettersson som kulturchef på Aftonbladet också skrivit återkommande och kritiskt granskande på tidningens kultursida. Och en bok ihop med Martin Gelin, Internet är trasigt (2018). Karin Pettersson har ett tydligt ärende med sin bok: marknadens förbannelse i politiken från 1990-talet måste brytas. Och nya politiska visioner är nödvändiga för att kunna hantera nutidens och framtidens stora och svåra frågor. Så läs gärna Petterssons Förbannelsen. Om du vill förstå varför vi hamnade här – och få lite vägledning om vägen framåt. Robert Björkenwall Recension: Karin Pettersson; Förbannelsen – Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden (2025); Albert Bonniers Förlag; 250 s (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 19/9-25,tidn Rörelsen 25/9 m fl) https://demokraatti.fi/recension-karin-pettersson-skriver-om-marknadens-forbannelse

Det lutar mot en ny Arbeiderpartiregering ledd av Jonas Gahr Støre i Norge

- Jag har en god känsla, sade statsministern och Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre redan innan vallokalerna hade stängt i Norge. När 94 procent av rösterna är räknade ser Arbeiderpartiet (Ap) ut att få 28 procent av rösterna, medan högerpopulistiska Sylvi Listhaugs Fremskrittspartiet (FrP) har 23,8 procent med fördubblat understöd. Høyre (H) som leds av Erna Solberg har 14,6 procent som skulle innebära nästan sex procentenheters förlust. 85 mandat krävs för majoritet. De rödgröna ser ut att få 89 mandat mot 80 mandat för det borgerliga blå blocket. Ännu för ett antal månader sedan låg Ap dåligt till, ungefär 8-10 procent lägre än nu på valdagen. Genidraget var när Jonas Gahr Støre ombildade regeringen, fortsatte styra ensam utan Senterpartiet (Sp) och tog in ikonen och f.d. Natobossen Jens Stoltenberg som finansminister i regeringen. Och med det kom ett klart uppsving och en tydlig Jens Stoltenberg-effekt. Och med det kom självförtroendet tillbaka till Arbeiderpartiet och statsminister Støre. Ap vågade tro på ett omval igen och med kraft driva sina viktiga familjepolitiska- och välfärdsfrågor samt ta in de skatter (även förmögenhetsskatten) som krävs för en fortsatt god välfärd. Och då fortsatt med Jonas Gahr Støre som statsminister ännu fyra år till. ”Jens-faktorn” har hjälpt Støre och Ap till den här framgången. Jens Stoltenbergs ikonstatus i Norge, så populär i ett läge där liberaler, borgerliga mittenväljare och många unga hyser stor tveksamhet till populistiska Sylvi Listhaug som tänkbar statsminister. Den jämförelsen vinner Jonas Gahr Støre som tryggare på posten. Till Stoltenbergs populäritet som Støres finansminister bidrar även att han har bäst kunskaper om oljefonden och hur den bäst ska skötas, vilket ökar hans pålitlighet. Stoltenberg kan dessutom utrikes- och säkerhetspolitiken i en orolig tid. I praktiken har Norge haft, och har, tre utrikesministrar, nämligen Støre, Stoltenberg och den egentliga utrikesministern Espen Barth Eide. De har alla tre varit glasklara om Gaza, om stödet till Ukraina och kritiken mot Vladimir Putins Ryssland. Och den tydligheten har även spelat roll och gynnat Ap bland unga väljare. Så även utrikespolitiken – jämte välfärdsfrågorna, skatterna, även för Listhaugs framgång som motpol, och klassklyftorna – för att det nu blir fyra år till med Støre och en troligen ny enpartiregering med Ap igen. Detta efter en stark valrörelse av Arbeiderpartiet. Høyres ledare Erna Solberg lär däremot avgå rätt snart efter det här svåra valnederlaget. Socialdemokraterna i Sverige har att lära av Ap hur de har tagit fajten med högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Robert Björkenwall (publicerad i Arbetarbladet,Helsingfors 8/9, Sydöstran 9/9 m fl) Anmärkning:När alla röster var räknade blev det fortsatt AP-styre Jonas Gahr Støres ledning.

San Francisco - en favoritstad med skavanker

Alla har vi några favoritstäder,de som har en speciell plats i våra hjärtan. För min del är eller numera snarare var det San Francisco i Kalifornien en av en knapp handfull favoritstäder i världen. Ingen vet riktigt vad ständigt jordbävningshotade San Francisco egentligen är bra för, men alla vill hit. En stad där varje gathörn är ett drama i sig, nästan tar andan ur en. Man rundar ett kvarter eller två och, plötsligt, befinner man sig på en av dessa gator som ser ut att störta bråddjupt ner i Stilla havet. Det är hisnande vackert. Och dramatiskt. Men numera tyvärr också nedgången med mängder av hemlösa knarkare och utesovare på Taylor Street i centrala delar av San Francisco. Det som en gång var hippiebandens och kärlekens huvudstad. Och där alltför många dog redan unga av knark och fylla (Joplin, Hendrix etc) och bara några få nådde en hög ålder som geniet Brian Wilson, Beach Boy-stjärnan som dog i juni 2025. I San Fransisco började också Demokraternas nu största stjärna Gavin Newsom, nu Californiens guvernör, sin politiska bana som borgmästare. En av få som med kraft och fräckhet nu både törs och kan utmana Trump på hans egen hemmaplan. Visst är ”Frisco” mycket schabbigare idag. Men fint är ännu att se den "berömda röda bron", Golden Gate, då och då försvinna in i dimman i det ständigt växlande San Francisco-klimatet. En dimma som aldrig är långt borta men lika snabbt kan försvinna. Bara mistlurarnas bröl vägleder då den sjögående trafiken från Japan, Sydostasien och Alaska och in mot någon av hamnarna i bukten mellan San Francisco och tvillingstaden Oakland i Bay area. Nästan mitt i farleden - mellan den maffiga "röda bron" och container-hamnen kan man ofta se, ibland bara ana, fängelseön Alcatraz, numera ett fint museum och fågelberg. Men det som Trump nu drömmer om att göra till ett fängelse igen. Här har berömda gangsters som Al Capone suttit av delar av mångåriga fängelsestraff. Golden Gate-bron var en gång världens längsta hängbro (klar 1933, 227 meter hög och med en total längd på 2 737 meter). Numera bara kanske sjunde längst i världen; tätt följd av den svenska Höga kusten-bron (invigd 1997; 1 867 meter) över Ångermanälven. Öresundsförbindelsen som invigdes år 2000 är totalt sett längre men dess motsvarande höga snedkabelbro är däremot kortare, 1 092 meter). Men hur som har den "den röda bron" över Golden Gate ändå behållit sin dragningskraft på den tillfällige besökaren i San Francisco. En stad som visserligen "bara" har sjunkande runt 700 000 innevånare men på många ställen en "täthet" och storstads-puls. Om också numera lite nedgånget schabbig. Men ”all you need is love” i kärlekens olika uttryck tolerant har San Francisco länge varit. Här föddes den första beatniken. Här sågs också den första hippien blomma. Och här och omgivande Bay Area gick också startskottet för de första demonstrationerna mot det orättfärdiga Vietnam-kriget på 60- och 70-talen. I tvilling-staden Oakland (ca 450 000 inv.) - tvärs över bukten – knöt en gång för nu rätt många år sedan de svarta pantrarna sina nävar mot himlen i protest mot orättvisor och diskriminering av de svarta i USA. En diskriminering som nu på allvar är tillbaks med Trump och Maga-republikanerna. I San Francisco fick också de homosexuella - bögar och flator - sin fristad. Här kunde som på få andra ställen de aidssjuka leva sina sista år med större värdighet än på andra håll i USA. En och annan ton av "frisco-jazzen" kan med lite tur ännu höras mellan skyskraporna. Ungefär där de ikoniska kabelvagnarna har sin startpunkt. Och den som sett biofilmer som Bullit (med Steve McQueen i hisnande bilfärder) eller Chinatown (med en lysande Jack Nicholson) kan ana vilka miljöer och dramatik som ryms i en stad som San Francisco. Men mera då än nu. Numera är det dock inte lika lätt att starta något "garageföretag" (i IT-branschen etc) i den här stan, där bara ett garage kostar som en villa i Ohio. Så numera finns mera av sånt runt San José nära Stanford universitetet. Ett annat högt rankat universitet här i Bay area är Berkeley, där bland annat professor Robert Reich länge var en uppskattad lärare men numera är en bitande hård kritiker av Trumps politik. Reich går att följa på olika sociala medier, såsom Facebook och Substack. Berkeley når man det fina och snabba Bart-tåget, bara några stationer bort från San Fransisco. Berkeley är som andra högt rankade universitet svindyrt, kräver antingen rika föräldrar eller att man råkat ha turen att ha fått ett generöst stipendium. Berkeley har också fostrat många nobelpristagare så klassen där är hög. Av de där en gång så berömda samhällsprotesterna märks mindre nu, men helt borta är de inte bland studenterna. Så är fint att bara att gå runt på campus i Berkeley, i Oakland eller i San Francisco, kolla konsten på t ex museet för modern konst, slinka in på nån bar, sippa på det goda lokala Anchor-ölet och njuta av atmosfären i den liberala och mycket anti-Trump miljön i Gavin Newsomska Californien. En delstat som faktiskt ensam är världens fjärde största ekonomi i världen. Kalifornien är också etta i industriproduktion, etta i jordbruk, etta i nya start up företag och etta i högre offentlig utbildning i USA. Samtidigt som man har den hårdade vapenkontrollen och därför 43 procent färre vapendödade än i resten av USA. Fakta som guvernör Newsom gärna lyfter fram i sina attacker mot Trump och Magarepublikanerna. Men sedan Newsom också blir Demokraternas nästa presidentkandidat återstår att se. Men just nu är han Demokraternas klart ledande stjärna. Och han har stöd av Barack Obama. Robert Björkenwall (publicerad i bl a Arbetarbladet 31/8, tidn Rörelsen 31/8 m fl https://demokraatti.fi/san-francisco-en-favoritstad-med-skavanker

Nytt chockbud om ännu mer flytt för ytterligare 6 000 i Kiruna

Ännu mera stadsflytt i Kiruna Bara en vecka efter den framgångsrik och världsvitt bevakade kyrkoflytten [19-20/8] i Kiruna kom en kalldusch för kommunen. Den 28 augusti meddelade gruvbolaget LKAB att inom tio år måste ytterligare ca tre tusen bostäder ersättas för ytterligare 6 000 inv i Kiruna. Detta när järnmalmsgruvan tar ännu mer av gamla Kiruna stads mark i anspråk när gruvan tuggar sig allt längre in under stan. Och fortsätta levererar miljardvinster varje år till statskassan. Det här beskedet nu är ännu en rejäl utmaning för kommunledningen och de boende i stan. Sannolikt för tuff att hantera helt ensam ihop med LKAB. Så nu måste de statsråd I regeringen som representerar staten steppa upp och hjälpa kommunen med bostadsbyggande, infrastruktur, ny dragning av järnväg med nytt resecentrum, nytt sjukhus och mycket annat. De får väl äta kräftor på regeringens samkväm på statsministerns residens Harpsund först. Men sedan borde flera statsråd ansvariga för infrastruktur, bostäder, näring m fl rökas ut så de kommer ut med lite vettiga besked till Kiruna kommun. Om det kommer att ske?, alls inte säkert. Troligen inte utan mycket starkt opinionstryck, sannolikt! Hittills har berörda statsråd hellre suttit på läktaren och tittar åt annat håll än stöttat Kiruna i dess tuffa och sega statsomvandling. Och nu väntar en ny omgång för att ordna bytt boende för 6 000 ytterligare som måste flytta inom tio år. Sannolikt inte ens säkert att det slutar där. Med det här nya beskedet så innebär det att totalt 12 000 kirunabor direkt har berörts av den omfattande statsomvandlingen. Och ännu mer kan komma längre fram. Den här nya tio-åriga stadsomvandlingen är budgeterad till 22,5 miljarderkr men malmens värde under marken beräknas vara värt minst 1 000 miljarder! Om staten, via regeringen, inte slutar sitta på läktaren och nu går proaktivt in och stöttar Kiruna så är risken att ännu fler flyttar från Kiruna och ut mot kusten. Gott om jobb finns i Kiruna men redan brist på boende - och nu behövs ännu mer. Ett arbete som behöver sätta igång snart - med Statens fastighetsverks, SFVs, aktiva stöd. Detta eftersom SFV är den myndighet som förvaltar den statliga marken i och runt Kiruna. Så det tidsödande arbetet med all planläggning måste komma igång utan dröjsmål innan ett byggande stegvis kan komma igång med 3 000 nya bostäder för de så tålmodiga kirunaborna. Men allt mera frustration och ilska har också börjat smyga sig in hos kommunledningen p g a en regering som inte stöttar utan bara sitter på läktaren. Det är helt oacceptabelt när staten årligen tjänar så många miljarder årligen på gruvan i Kiruna. Robert Björkenwall (Publicerad i Arbetarbladet 30/8 m fl; https://demokraatti.fi/nytt-bud-om-annu-mera-stadsflytt-i-kiruna)

Räcker regeringens stora budgetstimulanser till omval?

Visst lär det komma leenden och ansträngda budskap om att bättre tider stundar från Ulf Kristerssons regerings höstsamling och kräftkalas på Harpsund i fagra Sörmland. Men trots en senkommen godispåse på 80 miljarder kr i olika budgetstimulanser som från 2026 ska delas till folket är det ändå svårt att tro att Tidöregeringen ska få nytt förtroende i september 2026. Det enda hoppet för sittande regering är nog att oppositionen grovt missköter och tappar sig i valrörelsen. Annars lär det nog inte gå att bli omvald. Det enda hoppet för sittande regering är nog att oppositionen grovt missköter och tappar sig i valrörelsen. Annars lär det nog inte gå att bli omvald. Men med löften om nya skattestimulanser, allmosa för flertalet och mycket mer för dem som redan har det bäst väl regeringen ge intrycket att nu ska det bli fart på tillväxten och efterfrågan I ekonomin. Visst är skattepolitiken, rätt utformad, ett viktigt finanspolitiskt instrument för ökad efterfrågan i "nolltillväxtens" Sverige just nu. Utöver då massiva investeringar brett i vår försummade, nedgångna infrastruktur och bostadsbyggandet. Liksom att även sådant som barn- och bostadsbidraget höjs rejält. Men när det gäller skattepolitiken så måste den reformeras så att den blir mer rättvist rimlig. Vad Sverige däremot inte behöver alls är att fortsätta ha Europas snabbaste tillväxt av nya miljardärer och snabbast ökande klassklyftor (belagt i kvalificerad forskning). Rätta till sådana skevheter och Sverige som nation blir som helhet både rikare, lite mer trivsamt och, faktiskt, mer uthålligt välmående att bo i. Ett land där fler än bara några få omhuldade kelgrisar får pröva sina vingar och "förverkliga sina bästa stämningars längtan" (Hj Brantings ord). Det kräver dock att Kristerssons högerborgerliga regering byts ut 2026. Det är heller inte möjligt att förverkliga en bättre tingens ordning för vanligt folk med att fortsätta ha rekordhöga 8-9 % i arbetslöshet, en a-kassa som tillhör de sämsta i Europa och där regeringen nu planerar ska sänka ersättningen redan efter 100 dagars arbetslöshet. Ingen seriös forskning - expertmyndigheten IFAU m fl - anser det vara en klok väg framåt. Så inte heller när ersättningen från a-kassan trappas ner redan efter 100 dagar. Finns inget stöd i arbetsmarknadsforskningen där heller att det är vägen framåt för lägre arbetslöshet. Tvärtom. "Vingarnas frihet och trygghet" (som svenske ekonomen Gösta Rehn sa) förutsätter en bra a-kassa som ger trygghet vid omställningar och att man ska våga satsa på utbildning och sedan nytt jobb, flytta etc. Så inte heller på den här punkten håller sittande regerings politik streck när den prövas mot seriös forskning på området. Men till slut lär väl ändå "hut gå hem" när en fördomsfull SD-högerns politik prövas mot den hårda verkligheten. Månne om inte folk nu förstått det. Insett att den här sittande Tidöregering under en svag och allt mera strykrädd statsminister Kristersson nu under tre år uppvisat sin totala oförmåga att styra landet. Och rimligen då få respass i valet nästa år!? Trots de 80 miljarder kr som regeringen nu vill satsa i väl senkomna stimulanser (skatter och annat) I sin sista budget före valet. Och då börja rulla ut från januari 2026. Det sägs dessutom att regeringen inte tänker servera någon snaps till kräftorna på sitt kalas. En regering som inte vågar ta ens en snaps till kräftorna. Kan den verkligen överleva ett val? Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet och Sydöstran 28/8-25 m fl) https://www.sydostran.se/2025-08-28/racker-regeringens-stora-budgetstimulanser-till-omval/