Amerikanska valet och klimatfrågans icke-roll - exemplet Florida

Tyvärr finns ingen quick fix som kan rädda oss från den allt mera besvärande klimatfrågan. Allra minst så i USA, där klimatfrågan (särskilt bland republikanerna) spelar nära nog ingen roll alls i det förestående amerikanska president- och kongressvalet hösten 2016. Okej, möjligen i Kalifornien då eftersom vattenbristen (läs torkan) blir allt mera besvärande och guvernören Jerry Brown, demokrat, gör vad han kan (ransonering i väntan på mera långsiktiga lösningar) för att få folk att förstå att vattnet är en allt begränsad resurs och inte folk längre kan slösa med hur som helst. Men i en annan solstat, Florida, är nonchalansen och den politiska cynismen långt större. Särskilt så bland republikanska politiker (med mycket få undantag). Och varifrån Hillary Clintons två främsta republikanska motståndare – ex-guvernör Jeb Bush, Florida och senator Marco Rubio, Florida - har sin politiska bas. Men trots att USA – i takt med allt fler återkommande extremväderförhållanden, stigande havsnivåer etc – redan år 2012 fick skadekostnader för naturkatastrofer på 780 miljarder kr (=näst mest i landets historia) och t ex tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden som på lite sikt riskerar att dränkas att stigande havsvattennivåer (60 centimeter fram till 2060, säger en amerikansk klimatrapport), så är en vanlig väljar- och politikerreaktion antingen tystnad, “jag bryr mig inte”, “det råder ingen enighet om att det kommer att ske” (= förnekelse) eller möjligen att “då får jag väl flytta när det blir dags”. - Det är nästan som om man vill säga...tyst, tala inte om det, så går det nog över, säger t ex professorn i miljörätt Richard Grasso vid Nova Southeastern University i Fort Lauderdale, lite norr om miljonstaden Miami (riskerar på sikt att hamna under vatten). Nästan hälften av Floridas 133 mil av sandstränder håller redan på att erodera bort. Och värdet av anläggningar och byggnader längs Floridas hotade kuster har ett uppskattat värde på 15 biljoner kr och de tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner arbetar tillsammans ihop fyra femtedelar av delstatens ekonomi. Så enbart dessa fakta ger ger en tydlig bild av klimatfrågans växande betydelse men som hittills bara ett ytterst fåtal, såsom stadsplaneraren Don Craig i det om kanske 20 år under vatten liggande Key West (närmare Havanna än Miami) och Phil Stoddard, borgmästare i South Miami (är professor i biologi vid Florida International Univ. i Miami) och några till. Stoddard förutspår – i takt med att havsnivån börjar stig med 30 cm (en fot), fler återkommande orkaner etc – ett framtida ras på såväl befolkningstillväxten som fastighetspriserna (nu skyhöga). Och redan nu säger han: “Jag råder gärna folk att köpa högt och sälja lågt” liggande fastigheter för att vara lite mera säkra inför framtiden. Enligt honom är det de unga som bäst har fattat budskapet medan deras föräldrar ännu inte har förstått att många, många inte kommer att kunna bo kvar där de nu råkar bo kustnära och lågt liggande ut mot Floridas strandlägen. Jag tänker lite på allt det här (och på Don Craigs råd till unga i Key West att “flytta”) när jag kollar banprofilen och sträckningen över alla broar och lågt liggande gator och bostadsområden som maratonlöparna avverkar när de (så också min maradebuterande dotter) gör sina dryga fyra mil i folkligt trevliga Miami Marathon. Hur ser det ut här om 20 år, eller om 30-35 år? Visst är det något surrealistiskt över en klimatpåverkande utveckling som många förnekar, låtsas om inte finns eller berör dem (men säkert deras barn!) och som – med få undantag i den mera lokala debatten – ännu spelar nära nog ingen märkbar roll alls (mest tydligt så bland republikanerna) i den uppseglande amerikanska president- och kongressvalsracet inför höstens partikonvent, kandidatkröningar och långa valrörelsecirkus inför avgörandet i november 2016. Men visst vore det lite bättre då om Hillary Clinton snarare än Jeb Bush eller Marco Rubio, båda Florida-republikaner, blev den som då flyttar in i Vita huset!? Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 12/5, Gotlands tidningar 3/8, Vasabladet 28/7, Sundsvalls tidning 28/8,Östra Småland 12/10 m fl)

Finska folket röstade bort sin regering men vilken ny sådan man får var länge lite mera oklart

I finska riksdagsvalet den 19 april röstade låga 70 procent av folket bort den sittande och den senaste tiden allt mera inbördes grälande regeringen Stubb. Men riktigt vad folket nu vill ha i stället är lite mera oklart. Bortsett då ifrån att de två oppositionspartierna Centern (största valvinnaren) och populistiska Sannfinländarna ( nu näst största parti) blev valvinnare och där Centern blir statsministerparti och kanske båda kommer att ingå i nya regeringen som lär komma till i början av maj månad. Någon av valets förlorarpartier, Stubbs Samlingsparti och Socialdemokraterna, SDP (näst största parti i avgående regeringen), lär sannolikt också ingå i nya, Sipiläs centerledda regeringskoalition. Om det sedan blir en så kallad rödmylleregering, där Centern och Socialdemokraterna ingår eller om det blir en grönblå, rent borgerlig regering med Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna ingår, ja, det återstår att se. Hur som helst måste nu de finska Socialdemokraterna – förlorade åtta mandat och är nu med sina 16,5 procent i väljarstöd nya riksdagens blott fjärde största parti – ta lärdom av valförlusten. (S-ledaren Rinne gjorde ingen riktigt bra avslutande valdebatt i finska televisionen; men fick ändå flest personröster av valda 34 SDP-riksdagsledamöter, och av vilka hela 21 är kvinnor!) Hur som helst måste SDP nu göra sin hemläxa, gå tillbaka till sina idémässiga rötter, rusta upp sin organisation, förbättra sin dialog med folket på fältet och våga mer och samtidigt nu i närtid göra sitt vägval. Gå i opposition och se på när en Sipilä-ledd, renodlat borgerlig regering börjar göra tuffa nedskärningar i budgeten på så där 6 miljarder euro (= 56 miljarder sv. kr)för kommande mandatperiod och samtidigt säga sig försöka få ner den nu dryga 10 procentiga arbetslösheten samt fart på exporten igen. C-ledaren Sipilä och andra (SDP mfl) menar dock att en så stor nedskärning är för mycket. Alternativt att trots valförlusten ändå ingå i det valsegrande mittenpartiet Centerns och it-miljonären Juha Sipiläs ledda koalitionsregering, där möjligen även Timo Soinis populistiska Sannfinländarna också kan komma att ingå. Men en faktor som kan tala för att SDP, trots allt, ingår i regeringen är att SDP behövs som “vakthund” och garant för att också fackföreningsrörelsens synpunkter vägs in vid regeringens lösningar av viktiga samhällsekonomiska och arbetsmarknadspolitiska frågor. Även regeringsbildaren Sipilä lär tycka så. Återstår att se vilket vägval S-ledaren Rinne , och partiledningen nu slutligen gör. Inget av alternativen är helt givet i nuläget. Men till slut visade sig att valsegraren Sipilä föredrog Stubb och Samlingspartiet framför Rinne och SDP som tredje part ihop med Soinis SannFin och Centern i sin nya regering. Och då blir det för SDP nu att gå i en förhoppningsvis aktiv oppositionsroll. Den tiden i oppositionen bör också användas för att förnya partiet från golv till tak - allt från organisationen, verksamheten, profilen, symbolerna, framtidsvisionen – men däremot inte idéarvet! I det jobbet borde nog SDP-ledaren Antti Rinne ta lite hjälp av sin företrädare Eero Heinäluoma och hanss erfarenhet och analytiska förmåga. Men vi får väl se hur det går med den saken och om förnyelsen görs så grundligt som den nu borde. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Sundsvalls tidning 18/9-15 m fl)

Förhoppningar fanns med det bler inte Labour i minoritetstyre med skotska SNP-mandas stöd efter valet 7 maj

Den 7 maj gick Storbritannien till val. Ett val som ansågs vara mera osäkert vad gäller utgången än på mycket länge. Inget av de två stora partierna – oppositionens Labour eller regeringspartiet Tory – ansågs kunna samla så många röster att de når egen majoritet. Snarare då att båda två kommer att samla så där runt 34 procent av rösterna vardera och att Labour eller högerpartiet Tory sedan på sin höjd kan formera en regering med parlamentariskt stöd och mandattillskott från något eller några småpartier som lyckas ta mandat i nya parlamentet i maj. Väljarna upplevde – långt in i valrörelsen – att skillnaderna mellan alternativen och de två stora partierna är för små för att riktigt locka och många verkar i stället söka sig till småpartier som högerpopulistiska Ukip (tar främst Tory-väljare), skotska nationalistpartiet SNP (riskerar ta många skotska Labourväljare), De gröna eller möjligen Lib.demokraterna. Om om dessa småpartier sedan verkligen vinner mandaten i de enmansvalkretsar där de ligger bäst till är en helt annan sak. Tory-ledaren och premiärministern David Cameron har på olika sätt länge agerat för att försöka vinna tillbaka väljare från Ukip genom att kopiera delar av deras invandrarkritiska politik. Med hittills lyckats mindre väl. Så t ex gick Tories till val år 2010 på att begränsa netto-invandringen till ”tiotusental”. Följden av detta blev bara – och här finns paralleller till dansk politik (läs främlingsfientliga Dansk folkeparti) – att Ukip gynnades av detta och fick sitt stora genombrott i brittiska lokalvalen år 2013. Regeringen Camerons omläggning av invandringspolitiken år 2014 ledde sedan till att Ukip (under skicklige Nigel Farages ledning; också om Ukip bara fick ett mandat i 7 maj-valet) blev största parti i valet till Europaparlamentet år 2014. Och börjar nu även arbetarpartiet Labour i årets valrörelse spela med “invandringskortet” är risken stor att även Labour kan komma att förlora till Ukip och indirekt gynna Tories i parlamentsvalet den 7 maj. Tyvärr verkar man valstrategiskt här sannolikt ha gjort ett felbeslut genom att lyfta invandrarfrågan också i sin egen valrörelse. När man snarare borde fokusera och lägga allt krut på den växande ojämlikheten och skapa hopp för sina traditionella och presumtiva, unga och nya väljargrupper. Visserligen är Storbritannien år 2015 ett långt rikare nation än vad man var för 15-20 år sedan. Men samtidigt är det också ett mer ojämlikt och klassdeltat samhälle än på mycket länge. Klyftorna i det brittiska klassamhället har vidgats rejält. Det prekariat – alla dessa växande skaror med osäkra arbets- och livsvillkor - som Guy Standings och andra beskriver i sina böcker och artiklar blir stadigt allt fler, samtidigt som också den brittiska medelklassen åser inte utan skräck hur välfärdens skyddsnät får allt större maskor. Och ytterligare andra samhällsforskare, ekonomer och opinionsbildare i brittisk press ställer sig frågan om vad som kan och borde göras mot den växande brittiska ojämlikheten. Men kommer de ledande brittiska politikerna i valrörelsen nu att ens försöka problematisera kring och än mindre skissa på några möjliga svar på den frågan? Nä, just detta kom inte att spela någon mera avgörande roll i valkampanjen, där Tory-ledaren till slut visade sig vara en skickligare makt- och kampanjpolitiker än utmanaren Ed Miliband i Labour. Tvärtemot förväntat slog alla opinionsmätningar fel och David Camerons Tories regerar vidare med egen majoritet (pus 24 mandat på sina totalt 37 proc. i brittiskt väljarstöd), de skotska nationalisterna i SNP, sög nära nog samtliga tidigare Labour-väljare plus en del Libdem.väljares stöd och ökade med 50 mandat i Skottland medan Labour inte kunde kompensera förlusten av 40 mandat till vänsterpopulistiska SNP i Skottland på andra håll i Storbritannien och nu blev ett 26 mandat tappade mindre parti jämfört med förra valet. Bara ett enda mandat lyckades Labour behålla i sitt tidigare starkaste fäste Skottland. Så vad kunde Labour-ledaren Ed Miliband annat göra än att erkänna nederlaget och meddela sin avgång som partiledare!? Labours misstag var att driva en alltför defensiv valrörelse, där man inte tog nationalismen på allvar, tog sina tidigare "säkra" väljare för givna och sakande en tillräckligt trovärdig politik för medelklassen. Därför blir det nu ytterligare en mandatperiod ute i den politiska kylan för Labour som nu hade förhoppningar om en maktskifte. Men helt förvånande var väl det här ändå inte. Detta eftersom det fanns - informellt - en del oroade och självkritiska Labour-politiker i brittiska parlamentet redan i valrörelsens slutveckor hyste tveksamheter om maktskiftet verkligen skulle komma till stånd. Bland mycket annat för att Labours valkamoanj var lite väl defensivt ängslig och för att Labour under Ed Milibands ibland lite osäkra ledning inte heller riktigt verkade vilja/våga lyfta frågan och göra den växande ojämlikheten till sin stora valfråga. Och vågar man inte det, ja då är det synnerligen osäkert - menade dessa - om Labour ens förmår putta bort Cameron och Tories från makten och åstadkomma det maktskifte i Westminster och på 10 Downing Street som Storbritannien annars så väl skulle behöva efter åren med högerstyre under ledning av David Cameron. Men den nationalistiska vänstervågen i Skottland underskattades också grovt, liksom att ett parti som vill vinna val aldrig får ta några väljare för givna (ex.vis i tidigare Labour-starka Skottland). Då ökar risken - precis som blev fallet i valet den 7 maj att förhoppningarna om en valframgång i stället förbyts i besvikelse och svår baksmälla. Särskilt om man också råkar lida brist på en riktigt trovärdig berättelse som förmår fånga de många väljarna förtroende och stöd. Så nu blir det i stället ytterligare en mandatperiod med Tories David Cameron vid rodret i 10 Downing Street. Men bara en sista, viktig observation och det är att det nog inte heller att bortse från att svaret på varför det gick som det gick har ytterligare en viktig förklaring, nämligen “taktikröstningskampanjen” i många brittiska medier. Daily Mail t ex hade instruktioner om hur man bör taktikrösta i 50 distrikt, så ingalunda oviktigt. Utöver då detta viktiga att Labour tappade hela 40 mandat till skotska SNP. En inte helt oviktig del i utfallet av det brittiska valet är den massiva och väl samordnade kampanj som den Torysstödjande pressen basunerade fram i slutdelen av valkampanjen. Man manade med alla till buds stående medel alla britter som på något vis ogillade Labour att taktikrösta på Torykandidater för att stoppa en hotande Labour seger. Och den kampanjen lyckades verkligen. Det märks inte minst på att landets borgerliga väljare, även på de ställen som varit bra fästen för Liberaldemokraterna och för UKIP, nu röstade fram Tory-kandidaten och på de valkretsar där Labour i alla normala fall haft en möjlighet, eftersom de borgerligt sinnade fördelade sina röster på tre, nu verkligen taktikröstade Tory. Utfallen för Tory (plus 26 mandat) och förlusterna för såväl Liberaldemokraterna (fick katastrofalt låga 8 mandat nu) som Ukip (bara ett mandat) är en klar bekräftelse på just detta. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Det eftersatta civilförsvaret

Att Sverige efter år av försummelser och underfinansiering av försvaret och tidvis en till naivitet gränsande bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen nu äntligen åter börjar satsa på försvaret är välkommet. Nya ubåtar är beställda, förbättrat luftförsvar, enheter på Gotland ska åter komma till och nya satsningar på armén är eller kommer snart på sin plats. Men allt det till trots kvarstår fortfarande en allvarlig restpost i försvaret. I samma takt som övriga delar av försvaret tilläts förfalla har civilförsvaret med det psykologiska försvaret och folkskyddet i form av skyddsrum och tillgång till skyddsutrustning hamnat på undantag. En nysatsning där är lika angelägen som satsningen på försvarets hårda materiel. Att spänningen i vår del av världen åter ökat och att det gamla intresse som Sovjetunionen hade av Sverige har återkommit från rysk sida vittnar våra skyddsmyndigheter samfällt om. Och det gäller inte enbart intresse i form av kränkningar av svenskt luftrum eller mer rysk aktivitet i form av fler och in mot Sverige riktade militärövningar utan också rysk aktivitet i Sverige. I september 2014 berättade chefsanalytikern vid SÄPO:s kontraspionage Wilhelm Unge hur den ryska underrättelseaktiviteten ökat i Sverige. En del av den har från SÄPO:s sida tolkats som direkt förberedelse för krig eller i alla fall förberedelse för ökat bruk av våld mot Sverige. En detalj i sammanhanget är ryska inköp av stora mängder kartor över militärt och säkerhetsmässigt känsliga delare av Sverige. Med den under försvarsminister Sten Tolgfors(m) gjorda omläggningen försvann eller minskade delar av det civila försvaret betänkligt. Verksamheter som Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar bakades in i den nya Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Den nya myndigheten blev mer koncentrerad på hur olyckor och oväder ska hanteras än på utifrån kommande militära hot. Den del som blev kvar för att hitta och möta propaganda och säkerhetspolitiskt förvillande eller krigsförberedande ryktesspridning fick allt mindre utrymme. Vår möjlighet att i tid stoppa och bemöta cyberattacker och militärt organiserad ryktesspridning är dessvärre undermålig. Enligt Lars Nicander – utredningschef på Försvarshögskolan – behövs det idag en massiv satsning i form av pengar och språkkompetens för att kunna klara av att möta hoten från internet. Att det finns en även mot Sverige från rysk sida riktad propaganda och ett lågintensivt ”internetkrig” är tveklöst. Det har till viss del kommit i dagen genom konflikten i Ukraina. Analyser av datatrafiken har visat att det finns en mindre armé av ”nättroll” som i form av bloggare har till uppgift att förvilla och att söva den internationella opinionen. Den uppgiften har förts fram av bland annat den tidigare NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen och bekräftas också av bland andra Ulrik Franke på FOI som i media fört fram att ryska ”nättroll” opererar mot Sverige. Ett lika stort men till skillnad från ”trollen” mer direkt materiellt förödande hot mot internet och mot andra delar av kommunikationssverige är den fortsatta utvecklingen av elektronikförstörande vapen. De toner som kommit från Moskva om beredskap att sätta sina kärnladdningar i stridsberedskap kan inte utan vidare fösas undan. Högt lagda och för ändamålet utformade kärnladdningar ger upphov till en elektromagnetisk puls (EMP) som kan slå ut all elektronik, telekommunikationer och elförsörjning över stora områden. Vid det amerikanska kärnvapenprovet Starfish Prime 1962 slog bombens EMP ut elektrisk utrustning 1 445 kilometer från explosionsplatsen. Även om vi idag bedömer risken för krig som liten och risken för krig med massförstörelsevapen som ännu mindre så är den inte obefintlig. De skyddsrum vi har i Sverige i dag räcker inte för att skydda befolkningen från CBRN-kriget … kemiska, biologiska, radioaktiva och nukleära vapen. Även det ansvaret ligger på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Också till det behövs nya resurser nu satsar de kommande åren fram till 2020. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Göteborgs-Posten 8 april, Arbetarbladet 7/4, Sundsvalls tidning 6/4, Dala-Demokraten 7 april, Hela Hälsingland (HT,S-K, Lj-P, Ljusnan) 10 april 2015, Blekinge läns tidning och Kristianstadsbladet m fl)