Förhoppningar fanns med det bler inte Labour i minoritetstyre med skotska SNP-mandas stöd efter valet 7 maj

Den 7 maj gick Storbritannien till val. Ett val som ansågs vara mera osäkert vad gäller utgången än på mycket länge. Inget av de två stora partierna – oppositionens Labour eller regeringspartiet Tory – ansågs kunna samla så många röster att de når egen majoritet. Snarare då att båda två kommer att samla så där runt 34 procent av rösterna vardera och att Labour eller högerpartiet Tory sedan på sin höjd kan formera en regering med parlamentariskt stöd och mandattillskott från något eller några småpartier som lyckas ta mandat i nya parlamentet i maj. Väljarna upplevde – långt in i valrörelsen – att skillnaderna mellan alternativen och de två stora partierna är för små för att riktigt locka och många verkar i stället söka sig till småpartier som högerpopulistiska Ukip (tar främst Tory-väljare), skotska nationalistpartiet SNP (riskerar ta många skotska Labourväljare), De gröna eller möjligen Lib.demokraterna. Om om dessa småpartier sedan verkligen vinner mandaten i de enmansvalkretsar där de ligger bäst till är en helt annan sak. Tory-ledaren och premiärministern David Cameron har på olika sätt länge agerat för att försöka vinna tillbaka väljare från Ukip genom att kopiera delar av deras invandrarkritiska politik. Med hittills lyckats mindre väl. Så t ex gick Tories till val år 2010 på att begränsa netto-invandringen till ”tiotusental”. Följden av detta blev bara – och här finns paralleller till dansk politik (läs främlingsfientliga Dansk folkeparti) – att Ukip gynnades av detta och fick sitt stora genombrott i brittiska lokalvalen år 2013. Regeringen Camerons omläggning av invandringspolitiken år 2014 ledde sedan till att Ukip (under skicklige Nigel Farages ledning; också om Ukip bara fick ett mandat i 7 maj-valet) blev största parti i valet till Europaparlamentet år 2014. Och börjar nu även arbetarpartiet Labour i årets valrörelse spela med “invandringskortet” är risken stor att även Labour kan komma att förlora till Ukip och indirekt gynna Tories i parlamentsvalet den 7 maj. Tyvärr verkar man valstrategiskt här sannolikt ha gjort ett felbeslut genom att lyfta invandrarfrågan också i sin egen valrörelse. När man snarare borde fokusera och lägga allt krut på den växande ojämlikheten och skapa hopp för sina traditionella och presumtiva, unga och nya väljargrupper. Visserligen är Storbritannien år 2015 ett långt rikare nation än vad man var för 15-20 år sedan. Men samtidigt är det också ett mer ojämlikt och klassdeltat samhälle än på mycket länge. Klyftorna i det brittiska klassamhället har vidgats rejält. Det prekariat – alla dessa växande skaror med osäkra arbets- och livsvillkor - som Guy Standings och andra beskriver i sina böcker och artiklar blir stadigt allt fler, samtidigt som också den brittiska medelklassen åser inte utan skräck hur välfärdens skyddsnät får allt större maskor. Och ytterligare andra samhällsforskare, ekonomer och opinionsbildare i brittisk press ställer sig frågan om vad som kan och borde göras mot den växande brittiska ojämlikheten. Men kommer de ledande brittiska politikerna i valrörelsen nu att ens försöka problematisera kring och än mindre skissa på några möjliga svar på den frågan? Nä, just detta kom inte att spela någon mera avgörande roll i valkampanjen, där Tory-ledaren till slut visade sig vara en skickligare makt- och kampanjpolitiker än utmanaren Ed Miliband i Labour. Tvärtemot förväntat slog alla opinionsmätningar fel och David Camerons Tories regerar vidare med egen majoritet (pus 24 mandat på sina totalt 37 proc. i brittiskt väljarstöd), de skotska nationalisterna i SNP, sög nära nog samtliga tidigare Labour-väljare plus en del Libdem.väljares stöd och ökade med 50 mandat i Skottland medan Labour inte kunde kompensera förlusten av 40 mandat till vänsterpopulistiska SNP i Skottland på andra håll i Storbritannien och nu blev ett 26 mandat tappade mindre parti jämfört med förra valet. Bara ett enda mandat lyckades Labour behålla i sitt tidigare starkaste fäste Skottland. Så vad kunde Labour-ledaren Ed Miliband annat göra än att erkänna nederlaget och meddela sin avgång som partiledare!? Labours misstag var att driva en alltför defensiv valrörelse, där man inte tog nationalismen på allvar, tog sina tidigare "säkra" väljare för givna och sakande en tillräckligt trovärdig politik för medelklassen. Därför blir det nu ytterligare en mandatperiod ute i den politiska kylan för Labour som nu hade förhoppningar om en maktskifte. Men helt förvånande var väl det här ändå inte. Detta eftersom det fanns - informellt - en del oroade och självkritiska Labour-politiker i brittiska parlamentet redan i valrörelsens slutveckor hyste tveksamheter om maktskiftet verkligen skulle komma till stånd. Bland mycket annat för att Labours valkamoanj var lite väl defensivt ängslig och för att Labour under Ed Milibands ibland lite osäkra ledning inte heller riktigt verkade vilja/våga lyfta frågan och göra den växande ojämlikheten till sin stora valfråga. Och vågar man inte det, ja då är det synnerligen osäkert - menade dessa - om Labour ens förmår putta bort Cameron och Tories från makten och åstadkomma det maktskifte i Westminster och på 10 Downing Street som Storbritannien annars så väl skulle behöva efter åren med högerstyre under ledning av David Cameron. Men den nationalistiska vänstervågen i Skottland underskattades också grovt, liksom att ett parti som vill vinna val aldrig får ta några väljare för givna (ex.vis i tidigare Labour-starka Skottland). Då ökar risken - precis som blev fallet i valet den 7 maj att förhoppningarna om en valframgång i stället förbyts i besvikelse och svår baksmälla. Särskilt om man också råkar lida brist på en riktigt trovärdig berättelse som förmår fånga de många väljarna förtroende och stöd. Så nu blir det i stället ytterligare en mandatperiod med Tories David Cameron vid rodret i 10 Downing Street. Men bara en sista, viktig observation och det är att det nog inte heller att bortse från att svaret på varför det gick som det gick har ytterligare en viktig förklaring, nämligen “taktikröstningskampanjen” i många brittiska medier. Daily Mail t ex hade instruktioner om hur man bör taktikrösta i 50 distrikt, så ingalunda oviktigt. Utöver då detta viktiga att Labour tappade hela 40 mandat till skotska SNP. En inte helt oviktig del i utfallet av det brittiska valet är den massiva och väl samordnade kampanj som den Torysstödjande pressen basunerade fram i slutdelen av valkampanjen. Man manade med alla till buds stående medel alla britter som på något vis ogillade Labour att taktikrösta på Torykandidater för att stoppa en hotande Labour seger. Och den kampanjen lyckades verkligen. Det märks inte minst på att landets borgerliga väljare, även på de ställen som varit bra fästen för Liberaldemokraterna och för UKIP, nu röstade fram Tory-kandidaten och på de valkretsar där Labour i alla normala fall haft en möjlighet, eftersom de borgerligt sinnade fördelade sina röster på tre, nu verkligen taktikröstade Tory. Utfallen för Tory (plus 26 mandat) och förlusterna för såväl Liberaldemokraterna (fick katastrofalt låga 8 mandat nu) som Ukip (bara ett mandat) är en klar bekräftelse på just detta. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com