Det politiskt radikala Umeå - hur blev det möjligt?

Häromdagen var jag på ett intressant seminarium om Norrlands snabbast växande stad, det unga universitets- och det postindustriella Umeå. En dynamisk norrländsk metropol där det vänsterpolitiska arvet förvaltas och växer, borgerligheten däremot inte alls och där hela kommunen utmärks av att vara ett levande, tolerant och synnerligen förenings- och kulturaktivt samhälle med ett stort mått av socialt kapital. Studiecirkeltraditionen är också stark och antalet aktiva flest i hela landet, den fackliga organisationsgraden och medvetenheten om facket som en bärande viktig trygghetsfaktor mycket god, kultur- och musiklivet starkt och det s-ledda kommunstyret har genom åren väl förstått vikten av och varit lyhörda nog att hålla dialogen levande med den unga, starkt studentdominerade befolkningen och de många föreningsaktiva umebornas önskemål och behov. Ett konkret uttryck för allt detta var kommunvalet i september 2014, där t ex Moderaterna bara fick 16,3 procent, den samlade borgerligheten (inkl. Sverige-Demokraternas svaga 3,2 %!) blygsamma 33,4 procent medan S ensam fick 35,9 procent, V fick 13,0 procent och hela det rödgröna, styrande blocket hela 63,8 procent av Umeå-bornas röster. Fyra möjliga förklaringar till den rödgröna framgångssagan i Umeå gavs på seminariet i panelsamtalet med statsvetarprofessorn Anders Lidström, miljöprofilen, ex-umeåbon och professorn Sverker Sörlin samt ex-luleåbon och LO:s vice ordförande Tobias Baudin. Umeå har länge varit en stad med starka sympatier åt vänster, precis som stora delar av övriga Norrland. Den traditionella konflikten mellan arbetare och kapitalägare engagerar fortfarande stora delar av ”industrivänstern”, samtidigt som den ”postindustriella vänstern” med livskvalitet, miljö kön, etnicitet och sexuell läggning som några profilområden växer och attraherar nya vänsterväljare och tillsammans gör att vänstersidan fortsatt förblir mycket starka i det “röda” Umeå medan den borgerliga sidan röststöd förblivit konstant sedan 1972-73. Trots den starka befolkningstillväxten och postindustriella utvecklingen i Umeå med över 119 000 invånare och drygt 36 000 studenter (en del på distans). Umeå viker i dessa avseenden starkt av mot andra jämförbara universitetsorter såsom Uppsala (med 26,8 % s-röstande) och Lund (blott 22,8 % s-röstande). Universitetsorten Linköping är däremot lite mera lik Umeå med en s-röstandel på 32,3 procent men den samlade vänstersidan är däremot alls inte lika stark där som i Umeå. Främst för att den “postindustriella” delen av vänstern där inte alls är lika stark som i Umeå. Samma sak gäller för östgötska universitets-tvillingorten Norrköping. som i likhet med Linköping har s-ledda, blocköverskridande styre sedan valet 2014. Så Umeå sticker ut här vid en jämförelse med liknande universitetsorter. Tänkbara faktorer som förklarar till denna tydliga skillnad ansåg panelen gå att söka i sådant som Umeås politiska arv sedan 1970-talet då staden kallades det för det ”röda Umeå” på grund av sitt politiskt radikalat universitet i kombination med den tydliga kopplingen till arbetarrörelsens traditionellt starka ställning i Norrland, de många norrländska studenter som sökte sig till Umeå, “läseriet” och den starka studiecirkeltraditionen. Tobias Baudin, LO, lyfte för sin del fram att Umeå har gott om unga aktiva medlemmar i facket i valrörelsen 2014 (och i tidigare val), den höga fackliga organisationsgraden i Umeå och den starka kopplingen som finns där mellan fackliga frågor och socialdemokraternas egna politiska prioriteringar. Att det socialdemokratiska partiet i Umeå leds av skickliga politiker med ett attraktivt och tilltalande partiprogram kan också ha påverkat framgångarna, ansåg statsvetarprofessorn Anders Lidström. En stark tillit till staten och det offentliga spelar också roll, enligt honom. En annan viktig punkt kan också vara att Umeå och hela Västerbottens är i avsaknad av en distinkt överklass, vilket tidigt gjorde det möjligt för att koncentrera arbetarrörelsens kamp mot att lyfta arbetarklassen ur nöd och elände, inte på samma sätt som på andra håll mot överheten. Detta i sin tur kan förklara varför borgerligheten är svagare organiserad i Umeå och “frisinnet” (socialliberalismen) gjorde kontaktytan mjukare gentemot arbetarrörelsen. Professor Sverker Sörlin menade för sin del att en annan förklaringsfaktor också ska sökas i att Umeå fört en framgångsrik hållbarhetspolitik med en stark tradition av tolerans för nya idéer och tankar. Han tog även arvet från frikyrkorna (läsandet) och sade lite skämtsamt att graden av acceptans till homosexualitet har en korrelation till allt annat gott i ett samhälle, och just Umeå toppade länge toleransindexen i Sverige. Mera kärnfullt sammanfattade han detta så här:: – Det som hänt i Umeå skulle aldrig kunna hända i östra Skåne Sammantaget finns alltså en väv av delorsaker till Umeås politiska vänsterprofil. Det visst är det intressant att S fortsatt kan vara så starka och växa i en universitetsstad som egentligen inte har sina rötter i en gammal industri- eller bruksort som annars är en vanlig förklaring till det ännu starka S-stödet i Norrland. Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com