Hjalmar Branting och kampen för allmän och lika rösträtt

Olle Svennings fyllliga och välskrivna bok om “Hövdingen”, biografin över Hjalmar Branting ger oss läsare av svensk arbetarrörelsehistoria både tankeväckande och väl researchad kunskap om den socialdemokratiske partiledaren, hans idéer och skickliga kamp ihop med liberalerna för den allmänna och lika rösträttens införande i Sverige. På köpet får vi också – trots 2010-talets moderaters (högerns) försök att tvätta bort sitt idéarv – bred exposé över den svenska högerns idéarv. Med stor omsorg med fakta och välresearchad källforskning är Svennings bok därtill en biografi på god akademisk nivå men utan dess ibland rätt snårigt tyngande språkdräkt. Den förre Aftonbladet-journalisten skriver en både vacker och mycket läsbar prosa som även icke akademiskt skolade men samhällsintresserade personer kan ha stor behållning av att läsa. På köpet får man också en bra kunskap om vilken formidabel strateg Hjalmar Branting var men också om hur svag han var i det mera politiskt exekutiva som finans- och statsminister. Det senare var han också själv synnerligen medveten om och såg därför helst alltid att andra än just han iklädde sig sådana administrativt tunga förtroendeposter. Utöver allt annat minnesvärt – också om Brantings många internationella, socialdemokratiska kontakter i Frankrike, Tyskland m fl - i boken är kanske alldeles särskilt en sak som somliga, främst då inom borgerliga lägret, helst inte vill höra talas om. Det är historien om Hjalmar Branting som med hela sin strategiska kunskap och energi tog kampen för fullvärdig svensk politisk demokrati – med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Och motståndarna här var den politiska högern, allt medan liberalernas mest upplysta ledare stod på samma sida som Branting. Det är ju inte precis obekant hur ledande moderater under Fredrik Reinfeldts partiledarår oblygt och fräckt försökt förfalska sin historia, oaktat att det fanns och finns ett stort antal historiskt kunniga som genast kunde avslöja detta försök till bluff. Under 50 år fördes i Sverige en hård kamp för allmän och lika rösträtt för män och kvinnor.Något som ett ihärdigt motstånd från högerkrafterna under den segt långa folkliga kampanj för dess stegvisa genomförande, som bedrevs av socialdemokrater och liberaler. Motståndarna var högern, de etablerade makthavarna. Till dessa hörde kungahuset, militären, kapitalägarna och alla dessa konservativa som satt i dåvarande riksdagens första kammare. Högern genomdrev under tidigt 1900-tal vad de ända till för ett par år sedan skröt med som ”allmän rösträtt”. Men den omfattade bara män och var dessutom utformade enligt en 40-gradig skala efter förmögenhet och inkomst vid val till kommuner och landsting. Landstingen utsåg sedan ledamöterna i riksdagens första kammare, och där man sedan kunde kontrollera beslut i avgörande viktiga ekonomiska frågor. Större delen av svenska folket hade däremot ingen rösträtt och högern menade att så skulle det helst också förbli. Men på stora folkkongresser samlades folket – i många fall med just Hjalmar Branting som främste agitator – till möten runt om i landet och krävde fullvärdig demokrati. Ofta fick de mötas vid vägskäl eller andra allmänna platser när konservativa myndigheter med hjälp av polis bekämpade folkets kravställande om allmän och lika rösträtt. Så länge högern hade en chans motarbetade de långt in på 1910-talet dessa idéer och krav på allmän och lika rösträtt, tills de slutligen tvingades ge upp inför en upplyst majoritet bland svenska folket. Det dröjde dock ända till slutet av 1918 innan högern gav de upp. Men i riksdagen fortsatte de ändå att hävda att den författning om allmän och lika rösträtt som var på väg att antas inte alls var den författning de önskade sig. Men efter ett nytt riksdagsval infördes så två år senare, år 1920, också en allmän rösträtt för kvinnor. Flera år senare än som fallet var i t ex vårt nordiska grannland Finland. Först i och med detta fick till slut så storbonden och hans piga båda samma politiska styrka, en röst för var och en. Inte olika antal röster beroende på förmögenhet och inkomst. I den kampen att det till slut blev så spelade Hjalmar Branting en avgörande viktig roll, som framgår av Olle Svennings alldeles utmärkta och läsvärd biografi “Hövdingen. Hjalmar Branting – en biografi” (Albert Bonniers förlag). Den förtjänar att bli läst – också av dagens unga och samhällsintresserade medborgare i 2010-talet mycket annorlunda Sverige. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com