Franska och svenska perspektiv i politiken - bromsa eller satsa?

Precis hemkommen från Paris – där franska socialistpresidenten Hollande och hans regering har stora problem – så läser jag in mig på alla kommentarer om nya Löfven-regeringen och dess program. Kan konstatera att den innehåller få riktigt tunga politiker men däremot en hel del nya och några rena chanstagningar som kan få stora problem att leverera på sina områden, därest de inte nu får mycket kompetenta statssekreterare och rådgivare och själva snabbt nog förmår “läsa in sig” på sina sakområden. Stefan Löfvens första rege­ringsförklaring innehöll heller inga stora överraskningar. Vi får en regering som vill ha en dialog med näringslivet, hålla fast vid blocköverskridande uppgörelser och som vill prata med alla om framtidens energipolitik. Och – återstår i vilken takt och till vilken nivå – återupprätta a-kassan och sjukförsäkringen samt att införa 90-dagarsgarantin för unga och att ­införa en tredje pappamånad. Kan räcka en bit – om leveransen blir av inom en rimlig närtid inför kommande mycket ovissa nästa riksdagsval (eller möjligen ett förtida val om regeringen faller före 2018). Men bristande efterfrågan, fortsatt åtstramningspolitik, växande osäkerhet om framtiden, stor arbetslöshet och växande klassklyftor i stora delar av EU-Europa och så kan problemet för Löfven och hans regering – utöver den skakiga riksdagssituationen - att leverera lägre arbetslöshet, bättre skola och socialförsäkringar och annat som utlovades i valmanifestet. Väljarläckaget till populistiska protestpartiet SD kan – vid utebliven rimlig leverans – leda till ännu lägre väljarandel för S i nästa riksdagsval. I Frankrike är detta sedan en tid tillbaka mycket tydligt. Främlingsfientlig och högerpopulistiska Marie Le Pens Front National, FN, är ju redan ett klart största arbetarpartiet i Frankrike. Dig går och har redan gått allt fler forna socialistväljare med arbetarbakgrund. Oddsen för Hollande och hans socialistpartiregering (sedan 2012) ser minst sagt skakiga ut inför nästa president- och parlamentsval. Å andra sidan råder nu maktkamp i det borgerliga gaullistpartiet mellan f d presidenten Sarkozy (ogillas av många) och f d premiärministern Alain Juppé. I Frankrike växer de sociala problemen i spåren av den ekonomiska åtstramningspolitiken. Enbart i Paris är t ex bostadsproblemen växande stora och där t ex 135 000 personer med små inkomster konkurrerar om de ynka 12 000 “sociala bostäder” för mindre bemedlade som finns att tillgå i Paris. Och i spåren av den nya, mera högerinriktade ekonomiska politik som nya premiärministern Manuel Vall och hans Rottschildbank-ekonom till finansminister Macron nu för så ökar risken för att missnöjda fransmän åter börja fylla gatorna i Paris m fl med besvikna vänsterväljare. Väljare som anser att regeringen i stället borde stimulera konsumtion och efterfrågan mer än att satsa på nya åtstramningar när det råder deflation och ingen tillväxt alls i den franska ekonomin. Särskilt som – t ex välkände ekonomen Paul Krugman – Frankrike varken är Grekland eller Italien och borde satsa mer på ekonomisk stimulanspolitik, när landet ändå har en hyfsat handelsnetto och och kan låna för investeringar till historiskt låg ränta. Men på grund av bland annat uselt rykte i media har pressats in i en ond cirkel av mer och mer av åtstramningspolitik som bara leder till ekonomisk nolltillväxt. Det är en – som Krugman konstaterar – en trist historia att president Hollande inte förmått vara den politiska ledare i Europa som förespråkat mer av stimulanspolitik i stället för balanserad budget-ortodoxi och åtstramningspolitik som kört ner hela Europa i en nolltillväxtpolitik. När Hollande nu också han väljer fel väg, så “vet ingen hur illa det kan gå” för Europas ekonomi i stort (Krugman). Och i spåren av detta misslyckande växer frustrationen och högerpopulismen som politisk kraft. Vilken väg väljer Löfven, finansminister Magdalena Andersson i denna dystra omvärld? Investera, satsa på arbetslöshetsbekämpning och höja efterfrågan, släppa överskottsmålet på en proc. av BNP och anse att balans i våra finanser är fullt tillräckligt!? Ja det återstår att se. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 7/10, NSD 9/10, Dala-Demokraten 13/10, Piteå-tidningen 13/10, Östra Småland 14/10, Vasabladet 16/10 m fl)