Ingvar Carlsson 80 år - har mycket att lära också 2010-talets politiker

Observerat och värderat: Söndagen den 9 november 2014 fyllde f d s-partiledaren och statsministern och Norden-vännen Gösta Ingvar Carlsson 80 år. Den av makten och ämbetet så erlanderskt oförstörde hedersknyffeln, sommargotlänningen och klassresenären Ingvar Carlsson förtjänar att uppmärksammas för detta och sin oegennyttiga gärning i svenska folkets tjänst. Han förlorade tidigt sin pappa – fint skildrad i hans läsvärda minnesbok Lärdomar - och växte upp med med en självuppoffrande arbetande ensamstående mamma i ett enkelt arbetarhem i Borås. Hans klassresa via studier i Lund och fram till rollen som först Olof Palmes nära medarbetare, mångårigt statsråd och sedan statsminister är en av 1900-talets vackra svenska folkhemsberättelser. När han växte upp var det allt annat än självklart för arbetarbarn att få studera vidare på universitet. Men det socialdemokratiska folkhems- och välfärdsbygget gjorde att Ingvar och andra likasinnade arbetarbarn fick chansen att växa, utvecklas och få förverkliga “sina bästa stämningars längtan” (Hj. Brantings ord). Den högre utbildningen blev under Per Albin Hanssons och Tage Erlanders folkhemsbygge inte längre förbehållen bara de välbeställda i samhället. Därför kunde även den ambitiöse sonen till en fattig och självuppoffrat kämpande textilarbeterska i Borås kunde skaffa sig en pol mag-examen vid Lunds universitet. Sedan följde rätt snart en lång politisk gärning – med första politiska lärospåren som SSU-are – som hjälpreda ihop med Olof Palme i statsminister Tage Erlanders kansli, folkvald s-riksdagsledamot, bostads-, utbildnings- och miljöminister, vice statsminister med parhästen Palme, s-partiledare och (efter mordet på Olof Palme år 1986) statsminister . I alla dessa roller var Ingvar Carlsson själv med och byggde vidare på idolen och fadersgestalten Tage Erlanders välfärdssamhälle. Ett steg-för steg-reformarbete som under 1960- och 1970-talen ledde till stora satsningar på fler och bättre bostäder, sjukvård, tandvård, äldreomsorg, barnomsorg och samt en rejäl reformering av arbetslivets villkor i Sverige. Som politiker hade Ingvar Carlsson också en stark känsla för hela Sverige, inte bara för storstadsregionerna utan också för andra och mera regionalt mera ocentrala delar av Sverige;såsom Gotland, Norrbotten och andra. Dessutom var och är han än idag en sann nordist och värnare av goda relationer med inte minst Finland. Något som tydligt märktes av när vi för ett antal år sedan i ett litet seniorgäng gjorde en resa och under angenäma former träffade bland annat Paavo Lipponen och Ulf Sundqvist samt olika beslutsfattare i landsskapsstyrelsen i Mariehamn på Åland. Som utbildningsminister 1971-73 var han med och satsade på regionala högskolor såsom Luleå Tekniska högskola i Norrbotten (dagens Luleå tekniska universitet, LTU) och andra. Klok satsningar som rätt snart visat sig bli viktiga verktyg i en bättre fungerande regional utvecklingspolitik för att hela landet ska leva. Högskolan på Gotland, i Borlänge-Falun och i Sundsvall-Östersund är andra exempel på liknande satsningar av stor regional betydelse – och som gett fler chansen att skaffa sig en högre utbildning. Som partistyrelserepresentant och Olof Palmes förlängda arm var han i hög grad också delaktig i arbetet med Norrbottens utvecklingsplan och för att rädda de basindustrier – gruvorna (LKAB i malmfälten) och stålindustrin etc - som år 1982 befann sig i en allvarlig kris och behövde statsmaktens stöd för att komma på fötter igen. Dessutom var han som Palmes efterträdare och statsminister åren 1986-1991 klok nog att se till att den engagerade industriministern Thage G Peterson fick tillräckligt med resurser för att kunna satsa på en aktiv regionalpolitik. En regional politik av det aktiva slag som Sverige tyvärr varit i stor avsaknad av under de senaste åtta-nio åren.Något som jag – nyss hemkommen från en resa i Kiruna och den stora stadsomvandlingen (cityflytten p g a att LKAB-gruvan gradvis äter upp nuvarande centrum) där – har skäl att reflektera över också nu när LKAB och kommunledningen är i behov av uppbackning och resurstillskott av statsmakten i den omfattande stadsförnyelse som precis ska påbörjas och pågå fram till 2025-2030. Slutnotan för allt detta lär inte understiga 20 miljarder kr när allt är klart. När man närmare reflekterar över nu- och dåtid kan man inte heller låta bli att fundera över hur det alls gått med andra viktiga politiska beslut som 1950-talets avgörande viktiga ATP-reform (tjänstepensionsreformen) eller för den delen med 1960-talets utbyggnad välfärdspolitiken om dåtidens S-ledning enbart följt folkopinionen. Detta med tanke på att ATP var allt annat än en självklar socialdemokratisk reform värd att ta strid för i ett läge när många var tveksamma och opinionen minst sagt kluven. Men väl genomförd tyckte en klar majoritet att reformen var både klok och framsynt. Ett annat exempel Carlssons aktiva tid var när dåvarande finansministern och landsvägsagitatorn Gunnar Sträng reste ut i landet och argumenterade (folkbildade) inför motspänstiga åhörare och kommunalt förtroendevalda för införandet av mervärdesskatten oms (det som senare blev moms) som instrument för att betala utbyggnaden av den offentliga välfärdssektorn på 1960-talet. Som regel brukade dessa 1,5 timmes långa föredragningar sedan sluta med att de kommunalt förtroendevalda reste sig upp och sade: “kan vi inte införa den där omsen nu genast”. “Vi förstår ju nu att den verkligen behövs.” Men som Ingvar Carlsson så ofta konstatera när han reste runt i landet som statsminister: ”Vi måste driva opinion istället för att ständigt bara undersöka opinionen”. Ord som dagens PR-nissar och kortsiktigt agerande och ängsliga politiker nu på 2010-talet har skäl att begrunda. Också Sveriges nuvarande statsminister Stefan Löfven,s, och hans statsrådskollegor. De – som många andra – har ibland väl lätt att hamna i väl närsynt opinionsanalyserande och att löper då risken att bli ängsliga vindflöjlar med fladdring kompassnål i stället för att frimodigt våga argumentera och driva opinionsbildning och idédebatt om det som de verkligen tror på - och väljarna förväntar sig att de så också ska våga vara. Dagens socialdemokrati har mycket att lära av Ingvar Carlsson. Också nu – i 2010-talets mitt. Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 11/11, Dala-Demokraten 12/11 m fl)