Ett demokratiskt misslyckande

Apropå kommande valanalyser och behovet av att analysera ett viktigt demokratiskt misslyckande: Sverige har blivit ett svårskött pastorat. För såväl de tidigare regeringspartierna som för vänsterpartiet och dagens regeringspartier, socialdemokraterna och miljöpartiet, har valresultatet knappast motsvarat förväntningarna. På partikanslierna har arbetet med valanalyserna dragit i gång. Så också inom socialdemokraterna. S är onekligen i behov av en djupare analys av varför S missade förändringsvinden i väljarkåren och landade på dåliga 31 procent i senaste valet. Men viktigt i analysarbetet är också att lägga kraft på att förklara de egna insatserna och bortförklara motgångarna borde frågan om varför Sverigedemokraterna kunnat utvecklas till landets tredje största parti vara det som hamnar i fokus. En av förklaringarna till Sverigedemokraternas framgång, som inte minst av demokratiskäl behöver granskas i grunden, är den i väljarnas ögon uppenbara känsla av brist på skillnad i politik och mål mellan Alliansen och vänsteroppositionen. Genom ett slags ständigt nervöst politiskt fegande, triangulering och politisk ”Följa John”- mentalitet lyckades de samlade partistrategerna och kommunikationskonsulterna i sin rädsla att trampa någon väljargrupp på tårna sudda ut ideologierna och den konflikt som borde vara nerven i all politik. I stället för att vägleda väljarna genom en bra berättelse om framtiden och vad man som parti vill uppnå med sin politik och varför man vill det drunknade debatten i en för alla utom de mest insatta obegriplig röra av ofta nära nog samma siffror och procentsatser. För stora delar av en för politiskt finsnickeri ljumt intresserad väljarkår gav det mesta av alla valrörelsens debatter ingenting att hänga upp sitt val på. Den konflikt mellan alliansen och vänsterblocket som borde varit tydlig låg utsuddad. Kvar på manegen fanns egentligen bara en riktig konflikt – den mellan samtliga andra och Sverigedemokraterna. I backspegeln kan vi se hur isoleringen av Sverigedemokraterna skapade den nya politiska gränslinjen. Bland tillräckligt många väljare som misstrogna mot politiker och makthavare efter åtta år med Alliansen efterlyste en ny ledning blev svaret inte en röst på vänsterblocket utan på det oprövade och av alla angripna och därmed också upplevda riktiga alternativet. I skaran av politiker och partier kunde Jimmie Åkesson och hans bitvis lite oborstade partiföreträdare framstå som ”riktiga” och med fötterna i vanliga människors vardagsverklighet äkta talare för det annars maktlösa folket. Partiets endimensionella politik och tal om ”Det gamla Sverige” vann anklang. Att inse att det bakom Sverigedemokraternas framgång ligger ett från såväl Alliansen som dagens regeringspartier demokratiskt misslyckande kräver ingen djupare utredning. I lyftet för Sverigedemokraterna ligger en genuin brist på tillit till politik, politiker och politikers vilja att bygga ett tryggt Sverige för ”vanligt” folk. Från en studie av partiets väljare hade 27 procent mycket litet och 46 procent litet förtroende för politiker. Hur fortsättningen kan tänkas se ut ligger helt i händerna på de partier som inte kan dela de värderingar och den människosyn som gömmer sig i Sverigedemokraterna. Om deras politik inte kan bli tydlig, ge även sinsemellan rejäla alternativ och hitta svar på det som i Ställdalen fick 35.4 procent, Falköping 21,1 och i Ljusnarsberg 23,8 procent att lägga rösten på Sverigedemokraterna kan nästa val bli nästa steg på en demokratisk allt brantare utförsbacke. Och för socialdemokraternas del gäller det att i kommande val bli mycket bättre på att tydliggöra skillnaderna mellan de politiska alternativen. S har inte råd att ännu en gång äventyra sin särställning i svensk politik på det sätt som man gjort i de två senaste riksdagsvalen. Och S i Norrbotten onekligen – rätt förväntat – gjorde där ett svagt landstingsval. Robert Björkenwall:robert.bjorken@telia.com (skriver tillsammans med Jaan Ungerson) Publicerat i bl a NSD 24/11, LT i Jämtland 25/11, Piteå-tidningen 23/12 m fl