Paul Krugman och den tudelade och problematiska ekonomisk-politiska utvecklingen i världen

Så här vid årsskiftet och inför troligen väl fromma förhoppningarna om ett bättre 2015 än 2014 – och apropå kommande nyval i Grekland och förväntad vänsterseger där – så har jag roat mig med att reflektera lite kring ekonomiprofessor Paul Krugmans senaste, mycket läsvärda krönika om vår “Twin Peaks Planet” i New York Times den 1 januari 2015. (Se http://www.nytimes.com/2015/01/02/opinion/paul-krugman-twin-peaks-planet.html) Det är en mycket läsvärd betraktelse över utvecklingen för de mycket rika (nu ännu mera snorrika), den växande medelklassen i Kina och Indien och om hur arbetarklassen i västliga industriländer som USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och EU-länderna inte alls fått del av den ekonomiska utvecklingen under de senaste tiotalet åren. Krugman skriver, som vanligt, på en lysande bra prosa (långt från vad snåriga ekonomer annars presterar!) om den här oroande, allvarliga utvecklingen och dess politiska konsekvenser och refererar till såväl Thomas Pikettys välförtjänta bästsäljare “Capital in the Twenty-First Century” som nya hårddata i Branko Milanovics studie vid City University i New York om hur elitskiktet blivit ännu mycket rikare och även medelklassen i Kina och Indien haft stora fördelar av den ekonomiska utvecklingen sedan Berlinmurens fall. Andra grupper har däremot inte alls haft samma goda utveckling. Och anmärkningsvärt illa har utvecklingen varit för arbetarklassens inkomsttagare i våra västliga industriländer, skriver den tidigare nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Visserligen, skriver Krugman, går Milanovics data bara fram till år 2008. Men vi kan vara rätt säkra på att den här gruppen har haft en ännu sämre inkomst- och standardutveckling efter 2008 och fram till nu. Varför? Jo, effekterna kommer av en kombination av hög arbetslöshet, stagnerade lönenivåer och olika regeringars budgetåtstramande politik på grund av en överdrivet stort fokus av budgetåtstramande motiv om att till varje pris strama åt och skära i olika sociala trygghetssystem, gynnande av de verkligt rika, minskad facklig organisationsgrad, krympande eller stagnerande löner etc. Sammantaget har detta gjort att arbetarklassen i gemen inte alls fått del av de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling som främst då kommit de verkligt rika till del och gjort dem ännu mera snorrika. På den här punkten är Paul Krugman mycket kritisk mot även progressiva liberala och socialdemokratiska politiker som Frankrikes Francois Hollande, Storbritanniens Labour-ledare Ed Milliband, president Obama i USA och andra för att de bara mumlande vågar ge röst åt den här oroande utvecklingen. Och följden? Jo, ett växande stöd för olika populistiska partiet, företrädelsevis på högerkanten, såsom fallet är med UKIP i Storbritannien, National Front (Le Pen) i Frankrike och andra liknande. Här skulle även SD i Sverige kunna nämnas, även om Paul Krugman inte tar just det exemplet. När inte progressiva politiska partiers ledare – av rädsla att bli anklagade för oansvarig ekonomisk politik – inte vågar beskriva verkligheten sådan den är och utmana elitens prioriteringar samt att modifiera sin alltför ensidiga fokusering på budgetunderskott och åtstamningspolitik (austerity policy) så lämnat fältet vidöppet för företrädelsevis högerpopulistiska krafter att kliva in här och artikulera det missnöje och kritik som finns och vinner ett växande väljarstöd i folkdjupet över den här orättvisa, växande ojämlikhetsskapande utvecklingen. Krugman anser att ledande politiker och opinionsbildare måste “leva upp till realiteterna att nuvarande” globala ekonomisk-politiska “upplägg inte fungerar för alla”. De verkligt rika och den växande, gynnade medelklassen i utvecklingsländer som Indien och Kina är självfallet mycket positiva till den senaste decenniernas utveckling för egen del. Men missmodet och misströstan inom arbetarklassen i de västliga industriländerna är också en realitet. Och, enligt Krugman, så kommer dåliga saker att hända “om vi inte gör något åt detta” reella problem. Också progressiva svenska politiker som t ex Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra har anledning att läsa och reflektera över budskapet i den oftast mycket kloke och läsvärde Paul Krugmans varningar och budskap. Särskilt inte om EU-Europa och de nordiska länderna inte under 2015 med större allvar börjar bekämpa arbetslösheten och de växande klassorättvisorna och isärdragandet av våra samhällen. Dessutom visar OCED- och andra studier att samhällen med för stor ojämlikhet tappar i ekonomisk tillväxt och blir som helhet fattigare än de annars skulle vara. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com Fotnot: http://www.nytimes.com/2015/01/02/opinion/paul-krugman-twin-peaks-planet.html?module=Search&mabReward=relbias%3Aw%2C%7B%222%22%3A%22RI%3A18%22%7D&_r=1 (Publicerad i bl a Arbetarbladet 7/1-15, Dala-Demokraten 8/1-14 m fl)