Det politiskt radikala Umeå - hur blev det möjligt?

Häromdagen var jag på ett intressant seminarium om Norrlands snabbast växande stad, det unga universitets- och det postindustriella Umeå. En dynamisk norrländsk metropol där det vänsterpolitiska arvet förvaltas och växer, borgerligheten däremot inte alls och där hela kommunen utmärks av att vara ett levande, tolerant och synnerligen förenings- och kulturaktivt samhälle med ett stort mått av socialt kapital. Studiecirkeltraditionen är också stark och antalet aktiva flest i hela landet, den fackliga organisationsgraden och medvetenheten om facket som en bärande viktig trygghetsfaktor mycket god, kultur- och musiklivet starkt och det s-ledda kommunstyret har genom åren väl förstått vikten av och varit lyhörda nog att hålla dialogen levande med den unga, starkt studentdominerade befolkningen och de många föreningsaktiva umebornas önskemål och behov. Ett konkret uttryck för allt detta var kommunvalet i september 2014, där t ex Moderaterna bara fick 16,3 procent, den samlade borgerligheten (inkl. Sverige-Demokraternas svaga 3,2 %!) blygsamma 33,4 procent medan S ensam fick 35,9 procent, V fick 13,0 procent och hela det rödgröna, styrande blocket hela 63,8 procent av Umeå-bornas röster. Fyra möjliga förklaringar till den rödgröna framgångssagan i Umeå gavs på seminariet i panelsamtalet med statsvetarprofessorn Anders Lidström, miljöprofilen, ex-umeåbon och professorn Sverker Sörlin samt ex-luleåbon och LO:s vice ordförande Tobias Baudin. Umeå har länge varit en stad med starka sympatier åt vänster, precis som stora delar av övriga Norrland. Den traditionella konflikten mellan arbetare och kapitalägare engagerar fortfarande stora delar av ”industrivänstern”, samtidigt som den ”postindustriella vänstern” med livskvalitet, miljö kön, etnicitet och sexuell läggning som några profilområden växer och attraherar nya vänsterväljare och tillsammans gör att vänstersidan fortsatt förblir mycket starka i det “röda” Umeå medan den borgerliga sidan röststöd förblivit konstant sedan 1972-73. Trots den starka befolkningstillväxten och postindustriella utvecklingen i Umeå med över 119 000 invånare och drygt 36 000 studenter (en del på distans). Umeå viker i dessa avseenden starkt av mot andra jämförbara universitetsorter såsom Uppsala (med 26,8 % s-röstande) och Lund (blott 22,8 % s-röstande). Universitetsorten Linköping är däremot lite mera lik Umeå med en s-röstandel på 32,3 procent men den samlade vänstersidan är däremot alls inte lika stark där som i Umeå. Främst för att den “postindustriella” delen av vänstern där inte alls är lika stark som i Umeå. Samma sak gäller för östgötska universitets-tvillingorten Norrköping. som i likhet med Linköping har s-ledda, blocköverskridande styre sedan valet 2014. Så Umeå sticker ut här vid en jämförelse med liknande universitetsorter. Tänkbara faktorer som förklarar till denna tydliga skillnad ansåg panelen gå att söka i sådant som Umeås politiska arv sedan 1970-talet då staden kallades det för det ”röda Umeå” på grund av sitt politiskt radikalat universitet i kombination med den tydliga kopplingen till arbetarrörelsens traditionellt starka ställning i Norrland, de många norrländska studenter som sökte sig till Umeå, “läseriet” och den starka studiecirkeltraditionen. Tobias Baudin, LO, lyfte för sin del fram att Umeå har gott om unga aktiva medlemmar i facket i valrörelsen 2014 (och i tidigare val), den höga fackliga organisationsgraden i Umeå och den starka kopplingen som finns där mellan fackliga frågor och socialdemokraternas egna politiska prioriteringar. Att det socialdemokratiska partiet i Umeå leds av skickliga politiker med ett attraktivt och tilltalande partiprogram kan också ha påverkat framgångarna, ansåg statsvetarprofessorn Anders Lidström. En stark tillit till staten och det offentliga spelar också roll, enligt honom. En annan viktig punkt kan också vara att Umeå och hela Västerbottens är i avsaknad av en distinkt överklass, vilket tidigt gjorde det möjligt för att koncentrera arbetarrörelsens kamp mot att lyfta arbetarklassen ur nöd och elände, inte på samma sätt som på andra håll mot överheten. Detta i sin tur kan förklara varför borgerligheten är svagare organiserad i Umeå och “frisinnet” (socialliberalismen) gjorde kontaktytan mjukare gentemot arbetarrörelsen. Professor Sverker Sörlin menade för sin del att en annan förklaringsfaktor också ska sökas i att Umeå fört en framgångsrik hållbarhetspolitik med en stark tradition av tolerans för nya idéer och tankar. Han tog även arvet från frikyrkorna (läsandet) och sade lite skämtsamt att graden av acceptans till homosexualitet har en korrelation till allt annat gott i ett samhälle, och just Umeå toppade länge toleransindexen i Sverige. Mera kärnfullt sammanfattade han detta så här:: – Det som hänt i Umeå skulle aldrig kunna hända i östra Skåne Sammantaget finns alltså en väv av delorsaker till Umeås politiska vänsterprofil. Det visst är det intressant att S fortsatt kan vara så starka och växa i en universitetsstad som egentligen inte har sina rötter i en gammal industri- eller bruksort som annars är en vanlig förklaring till det ännu starka S-stödet i Norrland. Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com

Oklart vilken regering Finland får efter vårens riksdagsval

Om några månader är det riksdagsval i Finland. En indikation på hur det kan gå kom idag i finska public service-televisionen, YLEs, färska gallup (genomförd av Taloustutkimus) med 3 419 intervjuade personer. Där framgår att det ledande regeringspartiet Samlingspartiet (ung. moderaterna) tappar och nu har rasat ner till tredje största parti med 16,3 procent i opinionsstöd. Näst störst och på uppgång är Socialdemokraterna, SDP (näst störst i nu sittande finska koalitionsregeringen). som nu får 17,2 procent (+1,9 %) i opinionsstöd. Men fortsatt klart största stöd än än något sjunkande trend har det största oppositionspartiet Centerpartiet med 26,0 procent i stöd. Det högerpopulistiska protestpartiet Sannfinländarna, ligger nu på klart lägre nivåer än i höstas och samlar nu 14,8 procent i opinionsstöd. De Gröna och Vänsterförbundet har båda runt 8 procent (8,3 respektive 8,2 procent) i den här opinionsmätningen, medan juniorparten i finska regeringen, Svenska folkpartiet, i nuläget har 4,2 procent i opinionsstöd inför riksdagsvalet den tredje söndagen i april 2015. Vilken regering som sedan kommer att bildas efter nästa riksdagsval nu i vår är mera oklart men någon form av bredbasig flerpartiregering där Socialdemokraterna och Centerpartiet alternativ Samlingspartiet ingår som de två största partierna är ingen djärv gissning i nuläget, liksom att det lilla, “eviga” regeringspartiet Svenska folkpartiet också lär finnas med på nytt. Sedan återstår att se om Vänsterförbundet och/eller De gröna – som ofta men inte just nu – båda eller en av dessa även de lär kunna komma med och få ministerposter i en ny blåröd, eller grönröd koalitionsregering efter valet. I båda fallen skulle det då innebära att SDP-partiledaren Antti Rinne, nu finansminister, liksom SDP-veteranen (och nuvarande utrikesministern) Erkki Tuomioja och ytterligare några ledande SDP-politiker med rätt stor sannolikhet komma tillbaka som statsråd i också den nya regeringen efter valet. Lite mera osäkert är vem som blir statsminister och leder den nya koalitionsregeringen. Men av tradition brukar statsministerposten går till det största partiet i den aktuella, nya regeringskonstellationen. Blir det så att Centern ingår så talar mycket i nuläget för att statsministern då blir en centerpartist. Men ingår i stället Samlingspartiet – just nu mindre än Socialdemokraterna – så är det inte alls lika givet att statsministern i den nya regeringen blir den nu sittande Carl Bildt-kompisen Alexander Stubb, Samlingspartiet. Står sig opinionsläget och SDP blir större än Samlingspartiet kan i ett sådant fall nästa statsminister i Finlands nya regering i stället heta Antti Rinne (lite av Stefan Löfven-kopia med samma typ av facklig bakgrund). Om Samlingspartiet i valet blir mindre än SDP och båda fortsätter i regeringen så skulle då Stubb och Rinne sannolikt komma att byta plats; Rinne bli statsminister och Stubb finansminister. SDP-ledaren Rinne har i intervjuer de senaste dagarna förklarat sig nöjd med att SDP nu sakta är på väg uppåt och håller på att återerövra förtroende i väljarkåren. Detta trots att det den senaste tiden gått tungt för en finsk ekonomi (har tagit mycket stryk av att ingå i eurozonen) som står och stampar, arbetslösheten är fortsatt hög, delar av utrikeshandeln (livsmedelsindustrin m fl) och turistnettot drabbats hårt av EUs embargopolitik mot Putins Ryssland så har Samlingspartiet (Stubb & Co) tagit mera stryk i opinionsmätningarna av detta än vad den i opinionen just nu stigande koalitionspartnern Socialdemokraternas Rinne (finansminister), Tuomioja (utrikesminister), Lauri Ihalainen (arbetsmarknadsminister) m fl gjort. Möjligen slutar senvårens finska riksdagsval med att oppositionspartiet Centerpartiet snart återkommer ihop med SDP i regeringsställning (s k rödmylleregering) och i stället Samlingspartiet går i opposition efter kommande finska riksdagsval. Och får då, om man blir största parti, även statsministerposten medan Rinne fortsätter som finansminister. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. Apropå val: intressant att notera att Merkels kristdemokrater, CDU, häromdagen gjorde ett riktigt uselt delstatsval i Tysklands näst största stad Hamburg med rekordlåga 16 proc. i väljarstöd medan SDP och kar regerar vidare i 1,8 miljonersstaden Hamburg med 46,7 proc. i väljarstöd under Olaf Scholtz fortsatta ledarskap. (Publicerad i bl a Skånska dagbladet 3/2-15, Piteå-tidningen 4/2, NSD 13/2, LT i Jämtland 21/2 m fl)

Två bra Krugman-krönikor i NYT värda att läsa och begrunda

Två bra Krugman-krönikor, dels en om Grekland under Tsipras, dels om Europas ekonomiska politik (varit ansvarsfull på fel sätt), http://www.nytimes.com/2015/01/26/opinion/paul-krugman-ending-greeces-nightmare.html?rref=collection%2Fcolumn%2Fpaul-krugman&contentCollection=opinion&action=click&module=NextInCollection®ion=Footer&pgtype=article http://www.nytimes.com/2015/01/23/opinion/paul-krugman-much-too-responsible.html?rref=collection%2Fcolumn%2Fpaul-krugman&action=click&contentCollection=Opinion&module=Collection®ion=Marginalia&src=me&pgtype=article Båda är värda att läsa och begrunda. En helt annan sak är sedan om centrala beslutsfattare verkligen bryr sig eftersom de sitter så hårt fast i tidigare, okloka beslut. Vill de socialdemokratiska partierna i Europa överleva och inte fortsätta att krympa måste de ha svar på om eurozonens nedskärningsmani verkligen är rätt väg att gå. /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Rätt av fem LO-förbund att nu kräva ökade framtidsinvesteringar

Häromdagen kom på DN debatt åter frågan upp om att det nu är dags att överge det så kallade överskottsmålet i våra offentliga finanser. Denna gång var det förbundsordförandena i de samverkande LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko som framförde kravet om att statens överskottsmål nu borde överges för att lämna mera utrymme för nödvändiga framtidsinvesteringar i bostadsbyggande och transportnätets infrastruktur. Ett högst rimligt och i nuläget motiverat krav tycker allt fler. Varför? Jo för att det skulle öppna möjligheter för tillväxtfrämjande investeringar på närmare 30 miljarder kronor årligen som kommer att behöva göras de närmaste tio åren. Ty redan nu vet vi att betydligt fler bostäder behöver byggas och äldre bostäder renoveras i bostadsnödens Sverige. Känt och väldokumenterat är också att vår transportapparat inte håller måttet och att vi skulle behöva göra rejäla upprustningar samt satsa betydligt med även på underhållet av våra vägar och järnvägar än som fallet är i nuläget. Något som i sin tur skulle Sverige bättre rustat för växande framtida behov än som nu sker. Att överge det 1-procentiga överskottsmålet i våra offentliga finanser till förmån för ett balansmål är något som även många ledande ekonomer och tunga opinionsbildare tidigare också framfört som både sakligt motiverat och för att den vägen möjliggöra fler framtidsinvesteringar. Att nu också ett fem LO-förbundsbaser så gör på Dagens nyheters debattsida (19/1-15) så gör är både rätt och rimmar dessutom väl med de mer ekonomiskt aktiva politiska rekommendationer som även LO-ekonomerna tidigare fört fram i sina rapporter och på olika seminarier det senaste halvåret. Fakta är ju dessutom att Sverige har en i förhållande till vårt lands samlade ekonomi en synnerligen låg statsskuld; knappa 38 proc. av BNP mot t ex över 77 procent för det ekonomiskt starka Tyskland. Svenska statens samlade förmögenhet är också väsentligt större än skulderna. Så utrymmet är gott nu att i nuvarande 0-räntemiljö låna upp mer kapital för angelägna framtidsinvesteringar i ökad bostadsbyggande och infrastrukturinvesteringar. Detta särskilt som vi ju också har en fortsatt hög arbetslöshet och behöver få mera fart på hjulen och sätta fler i arbetet. Just nu arbetar Sverige betydligt under sin ekonomiska och jobbmässiga förmåga. Faktum är också att Sverige nu och sedan ett antal år tillbaka har på tok för låga – för framtida behov osunt låga - investeringar i vår fysiska infrastruktur. Den som någon gång då och då t ex åker tåg behöver heller inte tveka om att investeringarna och underhållet av vår järnväg har oacceptabla brister. Industrins godstransportansvariga klagar också ofta med rätta på deras produkter inte når kunderna på utlovad tid. Och i landets tillväxtregioner råder skriande brist på bostäder som är möjliga för vanliga löntagare och högskolestuderande att efterfråga. Konsekvenserna av dessa i runda slängar så där 28-30 miljarder kr årligen för låga investeringarna blir att vår samlade ekonomiska tillväxt hålls tillbaka, arbetslösheten är högre än den borde/kunde vara och det i sin tur gör att vi får lägre, årliga skatteinkomster. Och följden av det blir i nästa led att också resurserna till vård, skola och omsorg blir lägre än vad de hade behövt vara. Så klokskapen nu borde bli att även våra politiska beslutsfattare i regering och riksdag nu vågar riva av plåstret och säga vi kan och borde låna lite mer för framtidsinvesteringar och lägga fast att det räcker med att ha ett balansmål för våra offentliga finanser över en konjunkturcykel. Att ligga kvar med ett överskottsmål på en procent är i nuläget överambitiöst och hammar tillväxten, investeringarna och kampen mot arbetslösheten.Särskilt som Socialdemokraterna ju har som mål att nå EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 Det är dags att sätta lite mera fart på Sverige nu! Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a LT i Jämtland 26/1-15 m fl)

Alliansen, Folk & Försvar och den nya M-ledningen som har en hemläxa att göra så inte borde fuskas bort

Jaha, då blev det helgen 10-11 januari 2015 klart att den reelle M-partiledaren Anna Kindberg Batra nu också är formellt utsedd till posten, och därmed också till den reelle oppositionsledaren i borgerliga alliansen. Arvet med ett stort antal problem att hantera efter Reinfeldt-eran ska nu hon också försöka hantera. Hur mycket till så kallad omprövning och förnyelse som det verkligen kommer att bli, det återstår det att se. Tveksamheten om detta är dock stor på många håll. Inte minst då vad gäller förmågan och viljan att inse att tidigare M-ledda regeringars ivern att ständigt sänka skatter tog över frågan vilka resurser som centrala politikområden faktiskt kräver för att kunna fungera ens rimligt väl. Lysande väl än mindre så. Uppenbart är att just detta faktum gäller på det just nu så omdiskuterade området försvaret. Där har det ju tämligen länge stått klart att underförsörjningen med resurser till försvaret nu i dessa folk & försvars-tider syns extra skarpt, och inte minst då med ett mer nationalistiskt aggressivt Ryssland i vårt nära grannskap. Ett annat akut arv från alliansregeringens år vid makten är det svårt eftersatta bostadsbyggandet i landet. Också här skärps problemen nu än mer av den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen – med den kraftigt ökade asylinvandring som följt av det ökade militära våldet i framför allt Syrien och från IS-styrda krigsområden i Irak. För den befolkningsökning det leder till innebär förstås en ökad efterfrågan på bostäder. Som adderar till den brist som redan finns, med risk för betydande problem för integrationspolitiken – och för ökat stöd för högerpopulistiska partier.Men medan en hel del talar för att Moderaterna kommer att ompröva sin inställning till försvaret, finns inga motsvarande tecken när det gäller bostadsbyggandet – åtminstone inte om man med det menar förslag på åtgärder som skulle få effekt. M-politiken på det här området är att betrakta som önskelistor, med den vanliga orealistiska tron på ”marknadens” – och vinstintressets – förmåga att lösa alla problem. Om man ser till de utfästelser, som Moderaterna gjorde när de sjösatte sin så kallade arbetslinje 2006, kan vi bara konstatera att den politiken har misslyckats. Idén var att öka sysselsättningen genom att göra det mer lönsamt att arbeta (via stora skattesänkningar) och kraftigt försämrats försäkringsskydd för arbetslösa, arbetsskadade, sjukskrivna etc. Tanken bakom den teoretiska ekonomiska modellen var att lägre arbetslöshet och höjd förvärvsfrekvens skulle leda till att skatteintäkterna skulle öka, och detta i sin tur senare kunna satsas på välfärden. Men arbetslösheten – ungdoms-, långtids- och den generella arbetslösheten – nu är klart än när den politiken började omsättas efter maktskiftet hösten 2006 Dessutom har följden också blivit gradvis allt svårare att hantera de växande resursbristerna inom sjukvården och äldreomsorgen. Klart dokumenterat är också att det lett till att många fler hänvisas till socialbidrag, antalet barn i fattiga familjer växer, fler bostadsområden i landet än tidigare befinner sig i vad som motsvarar också alliansens egna kriterier på ”utanförskap” samt att bilden blir allt tydligare att socialtjänsten i landets kommuner går på knäna. Sammantaget innebär det här att vissa ekonomers och M-teorierna bakom den moderata ”arbetslinjen” inte på långa vägar höll vad de utlovade. Är den någon som på senare tid ens sett någon ekonom som tidigare stod bakom den forskning moderaterna brukade åberopa som nu längre vill gå ut och försvara den linje som de ännu för några år sedan var mer eller mindre starka förespråkare för? Tror inte det. Så den nyvalda M-ledningen har onekligen rätt mycket att göra om man verkligen skulle vilja göra nödvändiga omprövningar av den gamla, på tämligen många punkter tämligen misslyckade allianspolitiken. Blir det av? Tror inte det. Bortsett ifrån att man nu försöker dölja sitt Tror någon seriös person att det skulle göra det svenska försvaret billigare än det redan nu redan alliansens regeringsår underförsörjda svenska försvaret? Bortsett ifrån att man nu försöker dölja sitt eget misslyckande i försvarspolitiken kommer med att försåtsminerat försöka föra in Nato-frågan och kräva att regeringen ska låta utreda ett svenskt Nato-medlemskap. ? Eller konfliktytorna visavi ett aggressivt Ryssland mindre spänningsfyllda än de redan är med ett alliansfritt Sverige och Finland!? Med stor sannolikhet alls icke så utan svarare tvärtom. Men det är förståeligt att alliansen behöver visa lite dådkraft och samtidigt försöka dölja sitt eget misslyckande med hur de själva tidigare hanterat försvarsfrågan och resurstilldelningen till försvaret och andra bärande viktiga, offentliga verksamheter. Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com

Paul Krugman och den tudelade och problematiska ekonomisk-politiska utvecklingen i världen

Så här vid årsskiftet och inför troligen väl fromma förhoppningarna om ett bättre 2015 än 2014 – och apropå kommande nyval i Grekland och förväntad vänsterseger där – så har jag roat mig med att reflektera lite kring ekonomiprofessor Paul Krugmans senaste, mycket läsvärda krönika om vår “Twin Peaks Planet” i New York Times den 1 januari 2015. (Se http://www.nytimes.com/2015/01/02/opinion/paul-krugman-twin-peaks-planet.html) Det är en mycket läsvärd betraktelse över utvecklingen för de mycket rika (nu ännu mera snorrika), den växande medelklassen i Kina och Indien och om hur arbetarklassen i västliga industriländer som USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och EU-länderna inte alls fått del av den ekonomiska utvecklingen under de senaste tiotalet åren. Krugman skriver, som vanligt, på en lysande bra prosa (långt från vad snåriga ekonomer annars presterar!) om den här oroande, allvarliga utvecklingen och dess politiska konsekvenser och refererar till såväl Thomas Pikettys välförtjänta bästsäljare “Capital in the Twenty-First Century” som nya hårddata i Branko Milanovics studie vid City University i New York om hur elitskiktet blivit ännu mycket rikare och även medelklassen i Kina och Indien haft stora fördelar av den ekonomiska utvecklingen sedan Berlinmurens fall. Andra grupper har däremot inte alls haft samma goda utveckling. Och anmärkningsvärt illa har utvecklingen varit för arbetarklassens inkomsttagare i våra västliga industriländer, skriver den tidigare nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Visserligen, skriver Krugman, går Milanovics data bara fram till år 2008. Men vi kan vara rätt säkra på att den här gruppen har haft en ännu sämre inkomst- och standardutveckling efter 2008 och fram till nu. Varför? Jo, effekterna kommer av en kombination av hög arbetslöshet, stagnerade lönenivåer och olika regeringars budgetåtstramande politik på grund av en överdrivet stort fokus av budgetåtstramande motiv om att till varje pris strama åt och skära i olika sociala trygghetssystem, gynnande av de verkligt rika, minskad facklig organisationsgrad, krympande eller stagnerande löner etc. Sammantaget har detta gjort att arbetarklassen i gemen inte alls fått del av de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling som främst då kommit de verkligt rika till del och gjort dem ännu mera snorrika. På den här punkten är Paul Krugman mycket kritisk mot även progressiva liberala och socialdemokratiska politiker som Frankrikes Francois Hollande, Storbritanniens Labour-ledare Ed Milliband, president Obama i USA och andra för att de bara mumlande vågar ge röst åt den här oroande utvecklingen. Och följden? Jo, ett växande stöd för olika populistiska partiet, företrädelsevis på högerkanten, såsom fallet är med UKIP i Storbritannien, National Front (Le Pen) i Frankrike och andra liknande. Här skulle även SD i Sverige kunna nämnas, även om Paul Krugman inte tar just det exemplet. När inte progressiva politiska partiers ledare – av rädsla att bli anklagade för oansvarig ekonomisk politik – inte vågar beskriva verkligheten sådan den är och utmana elitens prioriteringar samt att modifiera sin alltför ensidiga fokusering på budgetunderskott och åtstamningspolitik (austerity policy) så lämnat fältet vidöppet för företrädelsevis högerpopulistiska krafter att kliva in här och artikulera det missnöje och kritik som finns och vinner ett växande väljarstöd i folkdjupet över den här orättvisa, växande ojämlikhetsskapande utvecklingen. Krugman anser att ledande politiker och opinionsbildare måste “leva upp till realiteterna att nuvarande” globala ekonomisk-politiska “upplägg inte fungerar för alla”. De verkligt rika och den växande, gynnade medelklassen i utvecklingsländer som Indien och Kina är självfallet mycket positiva till den senaste decenniernas utveckling för egen del. Men missmodet och misströstan inom arbetarklassen i de västliga industriländerna är också en realitet. Och, enligt Krugman, så kommer dåliga saker att hända “om vi inte gör något åt detta” reella problem. Också progressiva svenska politiker som t ex Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra har anledning att läsa och reflektera över budskapet i den oftast mycket kloke och läsvärde Paul Krugmans varningar och budskap. Särskilt inte om EU-Europa och de nordiska länderna inte under 2015 med större allvar börjar bekämpa arbetslösheten och de växande klassorättvisorna och isärdragandet av våra samhällen. Dessutom visar OCED- och andra studier att samhällen med för stor ojämlikhet tappar i ekonomisk tillväxt och blir som helhet fattigare än de annars skulle vara. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com Fotnot: http://www.nytimes.com/2015/01/02/opinion/paul-krugman-twin-peaks-planet.html?module=Search&mabReward=relbias%3Aw%2C%7B%222%22%3A%22RI%3A18%22%7D&_r=1 (Publicerad i bl a Arbetarbladet 7/1-15, Dala-Demokraten 8/1-14 m fl)