Straffsparksläge för oppositionen att ta över regeringsmakten i valet 2014

Efter sju regeringsår och en 8-procentigt bedrövlig stor arbetslöshet gick häromdagen finansminister Anders Borg (M) till riksdagshuset för att överlämna mandatperiodens sista budget. Som sammanfattning av regeringen Reinfeldts och Anders Borgs sju år i regeringsställning är finansplanen ingen uppmuntrande läsning. Värst av allt är att arbetslösheten har svämmat över alla breddar som en svår vårflod. Nästan lika illa är den tudelning och växande klassuppdelnings isärdragning av nationen i klara vinnare och lika klara förlorare på utvecklingen. Den är nu väsentligt högre än när den moderatledda regeringen tillträdde år 2006. Arbetslösheten väntas dessutom – enligt regeringens bedömning; grundad på de insatser den själv säger sig göra – ligga kvar på över åtta procent också under valåret 2014.För Sverige som nation och för samhällsekonomin är det mycket illa, eftersom det betyder att Sverige inte tar tillvara på alla människors vilja till produktivt arbete och egen försörjning. För de enskilda människor som drabbas av den här utvecklingen är det lika illa, eftersom vi vet att arbetslöshet sänker och dödar drömmar och livsprojekt samt starkt bidrar till den växande ojämlikheten och otryggheten samt starkt bidrar till en växande ojämlikhet och otrygghet i Sverige. Först i slutet av nästa mandatperiod – om nu regeringen Reinfeldt får, mindre sannolikt, nytt förtroende av väljarna i valet 2014 – hoppas Anders Borg och alliansen att arbetslösheten ska vara nere under sju procent i öppen arbetslöshet. Så perspektivet är allt annat än muntert om väljarna nu skulle ge regeringen ytterligare fyra år vid makten hösten 2014. Vill verkligen de svenska medborgarna ha den föga uppmuntrande prognosen kanske förverkligad efter ytterligare fyra år med Reinfeldt? Undrar det. Detta efter detta svåra misslyckande med arbetslösheten under Reinfeldts och Borgs nu sju och snart åtta år vid makten. Särskilt som det sades i valpropagandan från deras sida redan under 2006 att fler människor i arbete och ett minskat så kallat utanförskap var deras allians främsta uppgift om de fick makten. Och detta med hjälp av rekordstora skattesänkningar (hittills totalt 130 miljarder kr och nu ytterligare 16 miljarder valåret 2014) samt omfattande utförsäkringar av sjuka och arbetslösa, det senare har ju – tillsammans med nerskärningar i välfärden – fått betala de stora skattesänkningarna. Dessutom skulle lönekostnaderna (=lägstlönerna, de så kallade reservationslönerna) pressas ner genom lägre a-kasseersättning. Den högre utbildningen skulle hållas tillbaka (läs minskat antal platser i utbildning) och nya avdragsmöjligheter infördes på skatten för hushåll som tar in städ- och läxhjälp i hemmet. Däremot gjordes ytterst lite för att stimulera tillväxten och jobben med investeringar i nya bostäder, energiproduktion, i järnvägar, vägar och annat som är viktigt för en uthållig inhemsk ekonomisk tillväxt och i fler och välbetalda jobb. Och följden blev att Sverige nu “fastnat” i rekordhöga åtta procents arbetslöshet och en mångdubbling av såväl långtids- som ungdomsarbetslösheten. Det är i det här perspektivet svårt att förstå att regeringen – efter sju år vid makten och misslyckandet med arbetslösheten – fortsätter att hålla fast vid samma politik, med nya mångmiljardstora jobbskattesänkningar (inkomstskattesänkningar enbart från inkomst på arbete), trots det synnerligen magra resultatet vad gäller arbetslöshetsbekämpningen och ambitionen att minska det så kallade utanförskapet. För att få perspektiv på den nya, femte rundan med jobbskattesänkningar så är nya valårsbudgetens satsningar på bättre fungerande arbetsförmedling för unga arbetslösa, åtgärder för de långtidsarbetslösa, lärlings- och YA-jobb knappt 800 miljoner jämfört med nästan 16 gånger mer på ett nytt, femte jobbskatteavdrag (12 miljarder + 3 miljarder på höjd brytpunkt vid statlig beskattning). En skattesänkning som ger ett vårdbiträde 188 kr mer i månaden i plånboken medan en högavlönad ovanför brytpunkten för statlig inkomstskatt (= höjd från 36 160 till 37 417 kr/mån; kostar 3 miljarder kr) får 589 kr mer i månaden. Ålderspensionärerna får en 100-lapp i sänkt skatt men blir ändå förlorare eftersom pensionen år 2014 kommer att sänkas med några hundralappar. Och skatteklyftan på flera tusenlappar till ålderspensionärens nackdel består och kommer att växa ytterligare något år 2014. För den som är långtidssjuk, arbetslös eller har “förtidspension” (t ex MS- och Parkinson-sjuka etc) får ingenting och gapet vid beskattning på över tiotusen kr per år vid samma inkomstläge som en som har inkomst av lön kommer nästa år att växa lite till. Samma sak gäller t ex en föräldraledig som är hemma med barn och har föräldrapeng från Försäkringskassan. De är i samma läge och även för dem ökar skatteorättvisan ytterligare något under 2014. Den 8-procentiga öppna arbetslösheten i kombination med denna växande stora skatteorättvisa samt verkligheten med det – dokumenterad i färska opinionsmätningar – växande folkliga upplevelsen att kvaliteten i skolan, sjukvården och äldreomsorgen har blivit sämre fungerande under senare år faktorer som talar för att regeringen Reinfeldt kan få växande problem att klara det återval man ännu hoppas på i valet 2014. Den verkligheten är regeringen Reinfeldt svåraste motståndare och hinder när det gäller att klara ännu ett andra återval. Så mycket talar för att efter åtta år med Reinfeldt kommer den verkligheten och medborgarnas känsla att ännu mer av samma politik vill en majoritet inte ha ytterligare fyra år till. Så det är “straffsparksläge” för oppositionen – och socialdemokraterna – nu i valet hösten 2014. Om också det då och då händer att oskickligheten och svikna nerver gör att även till synes givna mål uteblir. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. Det är och förblir en svår taktisk tabbe att från S sida låsa fast sig för att avtrappningen av femte jobbskatteavdraget ska börja först vid 60 tusen – omfattar väl max 2,5-3 % av alla skattebetalare – när den snarare borde börja vid så där 30 – 35 tusen och de miljarderna som då skulle “återvinnas” har många och klokare användningsområden i välfärden och i bekämpningen av rekordarbetslösheten. (Publicerad i bl a Vasabladet 27 sept. 2013 m fl)

S i Sverige tappade fotfästet och greppet om dagordningen efter mordet på Anna Lindh

Om hur S i Sverige med mordet på Anna Lindh tappade fotfästet och greppet om den politiska dagordningen: Den 11 september 2013 var det tio år sedan dåvarande statsministern Göran Persson kallade till presskonferens för att meddela att utrikesminister Anna Lindh avlidit. En mördares sanslösa knivhugg på varuhuset NK i centrala Stockholm dagen innan hade skadat henne så svårt att hennes liv inte gick att rädda. Sannolikt handlade det om ett politiskt mord utförd av psyksjuk ung man med rötter från Balkan. Med mordet förlorade inte bara en familjs två söner sin mamma och mannen i familjen sin hustru. Socialdemokratiska partiet förlorade också sin sannolikt troliga partiledare och en blivande statsminister. En skicklig svensk utrikesminister hade ryckts bort, bokstavligt talat mitt i steget. Mitt i livet och med sina bästa år ännu framför sig som en av Sveriges ledande politiker. Det råder ingen tvekan om att Anna Lindh var Göran Perssons självskrivna om ännu då icke formellt utkorade efterträdare. Tio år efter mordet på Anna Lindh har socialdemokratin i Sverige fortfarande inte hämtat sig. Efter många års skolning och starka insatser var Anna Lindh tämligen given att ta över uppgiften som socialdemokratisk partiledare och blivande statsminister. Och det redan i god tid före valet 2006. Hon gick med i ungdomsförbundet SSU som mycket ung, blev sedermera både riksdagsledamot och förbundsordförande, miljöminister och utrikesminister. Däremot trivdes hon nog inte så bra som kommunpolitiker och borgarråd i det “stökiga” Stockholms stadshus. Med sin goda förmåga att göra politiken begriplig, sin vinnande, glada personlighet, starka ideologiska vilja parad med en sund pragmatism, fanns det nog ingen tvekan: Anna Lindh hade tillträtt som statsminister och partiledare redan innan valet 2006. Många har påpekat den stora likheten med Olof Palme. Precis som han hade hon talets gåva. Hon hade också ett starkt patos och en ideologisk drive som på många sätt var lik Olof Palme. Och de var bägge rastlösa reformister. Därför var hon svensk socialdemokratis framtid, en framtid som stäcktes i och med att hon mördades innan hon fick chansen att prövas och verka också i partiledarrollen och som statsminister. Precis som Olof Palme – om också i en annan tid och kanske i något mindre grad – gjorde hon Sverige lite större internationellt än vad vårt lands storlek egentligen motiverade. Men till skillnad mot Palme (när han mördades 1986) så hade Anna Lindh vid sin bortgång ännu sina bästa politiska år framför sig. Anna Lindh hade så mycket kvar att göra, så stora förhoppningar inom socialdemokraterna var knutna till just hennes person. Inte utan rätt eftersom hon redan hunnit prövas på flera poster och hade alla förutsättningar att sannolikt bra klara också den tyngsta uppgiften som partiledare och statsminister. Hon var en på många sätt vardagsnära internationalist med hjärtat till vänster. Men med mordet på henne förändrades allt. Hela det stora och starka socialdemokratiska partiet i Sverige förlora på något sätt fotfästet. Inte omedelbart men gradvis och ändå tydligt. Man tappade både riktning och självförtroende och kom sedan också att förlora greppet om den politiska dagordningens agendasättande i Sverige. Ännu tio år efter mordet på Anna Lindh har socialdemokratin i Sverige fortfarande inte riktigt hämtat sig från detta, vilket de två senaste stora valförlusterna år 2006 respektive 2010 (en ännu större katastrof) också utgör bekräftelser på. Först nu börjar socialdemokraterna i små steg – inga jättekliv, precis – så sakterligen att långsamt, långsamt återhämta sig från denna tio-åriga svacka. Om det är tillräckligt mycket för att med den lågmälde och pragmatiske Stefan Löfven som ledare också vinna valet hösten 2014 och då vara regeringsfähig nog att återkomma till den makt som man tidigare så länge nästan prenumererade på. Ja, det återstår att se. Ty svensk socialdemokrati har på senare tid – utöver att man numera sedan länge inte vinner några valspurter – haft en viss förmåga (“skicklighet” skulle gamle s-partisekreteraren Sten Andersson sagt, om han levat nu) att också förlora val som man egentligen borde vinna. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad bl a i Arbetarbladet 12/9, Vasabladet m fl)

Höyres Erna Solberg blir Norges nästa statsminister

Erna Solberg blir Norges nye statsminister. Valresultatet är entydligt och inget tvivel råder om att Høyres ledare kommer att ta över styret i Norge i oktober månad efter avgående statsminister Jens Stoltenberg och hans rödgröna regering som nu förlorat regeringsmakten efter åtta år. Överraskande? Nä, snarare ett väntat maktskifte i oljerika Norge. Visserligen lyckades Arbeiderpartiet efter en bra långspurt (Stoltenberg bar partiet i valspurten) lyckades förbli största parti (30,9%) i Stortingen men ändå gjorde ett av sina klart sämsta stortingsval. Nu blir Norge politiskt blåare med Erna Solberg som statsminister och sannolikt högerpopulistiska Fremskrittspartiets, Frp, ledare Siv Jensen som ny finansminister i en borgerlig tre- eller fyrpartiregering.. De “stigande förväntningarnas missnöje” (skolan, sjukvården och infrastrukturen; alla dessa har klara brister) gjorde att Stoltenbergs regering, trots låg arbetslöshet och god, välskött offentlig ekonomi inte klarade ett tredje omval. För små skillnader mellan de två alternativen gjorde också att många väljare kunde säga att vi kan lika gärna byta och pröva något nytt. Värt att tänka på också S i Sverige som ett år före valet ligger på i stort sett samma opinionsstöd som i katastrofvalet 2010. Nuvarande S-strategi med för små avstånd till alliansen håller sannolikt inte och lyfter inte S nu i höst och fram till april nästa år så kanske S får svårt att vinna mer än på sin höjd en pyrrhusseger (i mycket p g a alliansens svaghet med de två små nära riksdagsspärren). Särskilt inte eftersom S i Sverige heller inte sedan länge brukar vinna några valspurter så finns det i april-maj nästa år ingen “fallhöjd” inför valspurten så kan vinsten i valet riskera att bli oerhört knapp för Stefan Löfven och socialdemokraterna. En alltför “tövande” och ängslig oppositionspolitik riskerar för S i Sverige att betala sig illa i valet. Värt att ha i åtanke när vi nu noterar vad som hänt i det norska valet. Vilka mera exakt som Elna Solberg som blivande statsminister vill/kan ta med i sin regering är i nuläget oklart. Det är i vilket fall som helst det första hon som regeringsbildare hon nu måste ta itu med. Helt enkelt blir det inte att få med alla fyra på den borgerliga sidan. Varken Kristdemokraterna eller liberala Venstre är så förtjusta i högerpopulistiska Siv Jensens Frp-parti (näst störst med 16,3 proc. i väljarstöd) så det är inte alls givet att alla fyra blir med i Solbergs nya regering. Kanske bra tre partier, vilket i och för sig också räcker för att få en majoritet i Stortinget. Mycket kompromissande lär komma att krävas av Høyres ledare Erna Solberg om det ska lyckas henne att få med alla fyra i den nya regeringen. Med årets valresultat – runt 26,9 proc. i väljarstöd (+ 18 mandat) mot Aps nästan 30,8 proc (- 9 mandat) – för Høyre är man i stort sett tillbaka på samma nivå som under Kåre Willochs glansperiode för 30 år sedan. Det var ju inte alla som trodde att “Jern Erna” – hennes profil är mjukare nu sedan ett antal år tillbaka – skulle mäkta med att få tillbaka partiet till regeringsställning med tanke på att hon som partiets då färska ledare bara fick 14,5 procent i väljarstöd i sitt första val som partiledare år 2005. Men Høyres ledere har arbetat tålmodigt och hårt i flera år och hållit det borgerliga lägret så pass samlat att hoppet om att en gång kunna bilda en borgerlig koalitionsregering har varit levande och möjligt att tro på. Och nu är hon där åtta år senare. En annan sak är sedan att hon och Høyre tappat ett antal procent de sista veckorna i valrörelsen – som det så ofta brukar göra för partiet när valdagen närmar sig. Vinnare på den borgerliga sidan i valspurten har i stället varit de andra tre borgerliga partierna Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre (gynnats av sin kritik bl a av planerade oljeborrningar vid Lofoten-Vesterålen m m). Vinnare i valspurten har på den andra kanten varit i främsta rummet Jens Stoltenberg och hans Arbeiderpartiet, som genomfört en bra valspurt (började dock öka först i augusti och framåt) men ändå inte så mycket att man lyckades få upp tillräckligt många egna sympatisörer från sofflocket. Ändå måste det konstateras att Ap blev själva valkampens främsta vinnare och lyckades svinga sig upp till dryga 30 procent i väljarstöd (mot annars befarade låga 26 proc.) och därmed förbli landets största parti. De två mindre regeringspartierna Senterpartiet, Sp, och vänsterpartiet SV hade det jobbare under hela valspurten och särskilt SV, som vacklade hela valnatten igenom på båda sidor om spärrgränsen men till slut lyckades hamna på rätt sidan om den med sina 4,1 procent och bärga hem 7 representanter (- 4) i det nyvalda Stortinget. Sp fick 5,4 procent av rösterna och 10 mandat (-1) i nya Stortinget. Det här gör att det rödgröna blocket har 72 mot det borgerliga blockets 96 mandat. Därutöver finns ett mandat för De gröna från Oslo i nya Stortinget. Så inom några veckor har därför Norge antingen en borgerlig tre- eller möjligen fyrpartiregering, ledd av Erna Solberg. En annan sak är sedan om den lyckas hålla ihop hela den 4-åriga mandatperioden eller om den – som de flesta borgerliga regeringar i Norge gjort sedan 1920-talet – faller samman i förtid. Då lär Jens Stoltenberg och Ap stå där beredda att ta över som minoritetsregering fram till nästa stortingsval hösten 2017. Ty något nyvalsinstrument finns icke i den norska författningen. Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Piteå-tidningen 12 sep.,Arbetarbladet 10/9 m fl)

Norska stortingsvalet - lutar åt maktskifte den 9 september

Det drar ihop sig till val i Norge, mera exakt måndagen den nionde september. Bryr vi oss? Tja, om amerikanska presidentval skrivs och rapporteras det massor i svenska medier medan intresset och utrymmet vad gäller val i våra nordiska grannländer är långt mycket snålare. Norges ekonomi är nu lika stor som Sveriges, även om befolkningen bara är drygt hälften så stor som vår. Lägg därtill att Norge är en växande, viktig handelspartner och med stort inflöde av gränshandlande norrmän och besökare inom turismen/besöksnäringen. Så vem som styr i Norge borde följas med lite större intresse – också i vår land. Norge brukar byta regeringar ofta. Med undantag för valet 2009 – då Arbeiderpartiet med Jens Stoltenberg vann med 5 000 rösters övervikt – så har man i Norge bytt regering i varje val i 20-talet år. I valet 2009 lyckades det dock – efter en väl genomförd och offensiv valrörelse av Ap – för den socialdemokratiskt ledda regeringen Stoltenberg (med koalitionspartnerna Senterpartiet och vänsterpartiet SV) att behålla makten, trots att den tappade lite grann i väljarstöd och vinstmarginalen i mandat blev mycket liten. Norge har nu i åtta år styrts av en i många avseenden rätt framgångsrik och enig trepartikoalition där, förutom socialdemokratiska Arbeiderpartiet, också landets motsvarighet till Vänster- och Centerpartiet ingår. Statsminister Jens Stoltenbergs S-parti är dominerande i koalitionen. I valet 2005 fick S cirka 35 procent av rösterna och lite mer än så i mandat räknat. Nu i valet den 9 september är det dock ytterst tveksamt om Ap når mer än kanske högst 32-33 procent i väljarstöd. Och även vänsterpartiet SV och Senterpartiet ser ut att tappa något jämfört med valet 2009. Den ekonomiska utvecklingen och arbetsmarknadsläget har varit god i Norge en lång tid. Det borde gynna den sittande regeringen men gör sannolikt så inte – denna gång. Så nu ser det ut som Stoltenbergs regering nu går mot en förlust. I vissa mätningar har de tre regeringspartierna bara fått 35 procent, alltså det stöd som Ap (S) i Norge ensamt fick för åtta år sedan. Den tidigare, karismatiske Ap-partisekreteraren Martin Kolberg – senare stortingspresident/talman – har i vissa sammanhang uttryckt visst missnöje över att Ap agerat för ängsligt och försiktigt på senare tid, och först nu i valrörelsens slutspurt lagt om kursen i en mera offensiv och frimodig riktning. Det har också betalat sig för Ap i form av något stigande opinionssiffror mot åtminstone 32-33 proc. i stöd i vissa mätningar. Något som sannolikt räcker för att åter göra Ap till Norges största parti i stortinget den 9 september men troligen ändå leda till att Höyres ledare Erna Solberg och inte Jens Stoltenberg blir Norges statsminister efter den 9 september. Vissa menar att det är den goda ekonomiska utvecklingen i Norge i kombination med en lust att vilja pröva något nytt som fäller Stoltenberg och hans regering. Norrmännen sägs ha drabbats av det som brukar för de stigande förväntningarnas missnöje. Många väljare tycker att mer borde göras, särskilt i välfärden, när ekonomin är så bra och den stora oljebuffertfonden växer ytterligare i rask takt. Särskilt det populistiska, högerradikala Fremskrittspartiet, Frp, under Siv Jensens ledning skjuter in sig på detta i kombination med att man som vanligt kör hårt med invandringen som valfråga. Och det räcker sannolikt att lyfta Frp till så där runt 15 procent i väljarstöd (Frp har tidigare haft ännu mer, runt 20-22 proc. i stöd) – och ihop med Höyres runt 30 procent i stöd samt de två små Kristdemokraterna och liberala Venstre är chansen/risken stor att dessa formerar Norges nästa regering. Erna Solberg har som den borgerliga sidans statsministerkandidat sagt sig vara beredd att ta in främlingsfientliga och populistiska Frp och Siv Jensen i regeringen, något som Höyre tidigare varit emot. Men alltså inte nu längre. Ap och Jens Stoltenberg ihop med de två mindre koalitionspartnerna lär behöva kraftsamla rejält och lägga på en riktig rökare i spurten om han vill undvika att nödgas lämna över statsministerposten den 9 september. Men troligen så räcker det inte utan Ap förblir nog ännu störst i stortinget men Norges statsminister blir Höyres Erna Solberg. För övrigt lär nog också Labor och premiärminister Kevin Rudd förlora parlamentsvalet i Australien några dagar före norska valet och aussies där få Abbott på den borgerliga sidan (med kanske 10-talet mandats övervikt) som ny premiärminister de kommande åren. Allt medan kristdemokraternas kansler Angela Merkel lär få fortsätta ytterligare en regeringsperiod som förbundskansliet i Tyskland efter valet den 22 september. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 3 sept. 2013, Piteå-tidningen 7 sept. m fl)