Nästan inga specialister när importen av utomnordisk arbetskraft blev öppen

Dagens Nyheters reportageartikel 29 jan. om den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen visar hur invandrare tvingas arbeta för slavlöner åt kriminella arbetsgivare. En forskare påpekar att regeringen inte gärna kan vara ovetande att det rör sig om avancerad lönedumping i branscher där lönerna redan är låga och där det finns många arbetslösa i Sverige som skulle kunna ta jobb. Ska man vara förvånad att det blev så här? Nä, tror inte det. Alltsammans var egentligen väntat och gick att förutse. Men på borgerliga ledarsidor, som till exempel Expressens, kvittrar skribenterna oförtrutet på om att ingångslönerna inom restaurangnäringen och handeln måste sänkas. Den välbetalda medelklassen i Stockholm struntar i vad som händer i köksregionerna. De äter bara glatt på som om allt är frid och fröjd. Läget är nu till och med värre än många befarade när miljöpartiet gjorde upp med alliansregeringen om att överlåta till arbetsgivarna att själva utan kontroll får avgöra om de hade behov av att importera arbetskraft. Följden har blivit ett träsk av geschäft med handel av sådan tillfälliga jobbtillstånd, brottslighet, hänsynslös exploatering och skärpta motsättningar på arbetsmarknaden. Och ändå har vi sannolikt bara sett början... http://www.dn.se/ekonomi/bara-ett-av-tre-arbetstillstand-gar-till-specialister /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Lite djupkunskap och forskarresultat är aldrig fel när man debatterar

Den som verkligen vill titta lite mer på djupet – bortom ytliga Janne Josefsson-knäck om fattiga barn – kan med fördel läsa t ex professor Tapio Salonens genomgång på Svenska Dagbladets Brännpunktsida 20/1 (gärna då kompletterad med isponibel realinkomst-diagram som finns tillgängliga och där det också framgår att just den nedersta tiondelens, decilens, situation är just dem som Tapio Salonen också pratar om). Se länk: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ojamlikheten-bland-barn-har-okat-kraftigt_7842004.svd Vad olika organisationer sysslar med ska utsättas för kritik, det har Josefsson rätt i. Men det riktigt intressanta här är i slutändan – hur ser den sociala verkligheten ut? Hade Josefsson varit en tänkande och inte bara en kännande journalist hade han kunnat belysa dessa svåra frågor,och förtjänstfullt breddat diskussionen genom att t ex intervjua prof. Tapio Salonen om detta. Har ni läst Zlatan-boken? Där konstaterar han - miljöskildringen från Rosengård är en av bokens verkliga behållningar! - att hemma var kylskåpet hos pappa alltid tomt, hans halvsyster försvann i drogmissbruk och själv säger sig ha blivit kriminell om han inte haft fotbollen och nu alltid kräver att kylskåpet är fullt hemma som fotbollsproffs!? En illustration så god som någon på hur barndomen – det sociala arvet - präglar en också som vuxen. Aldrig mer ett tomt kylskåp hemma hos Zlatan! Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har lite på samma tema – om skola, hälsa etc – en tankeväckande grej i Expressen om varför faktiskt en stark stat är bra för medborgarnas bästa. Läs också gärna den: http://www.expressen.se/debatt/en-stark-stat---for-medborgarnas-basta-1/ Saknar tyvärr en stark och tydlig politikerröst i den här debatten! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. Noterar hur Ylva Johansson,s, nu pläderar för australisk modell med privata arbetsförmedlingar (en produkt som sålts in till henne av några i lobbybranschen). Intressant detalj här: Australiens f d premiärminister och nu utrikesminister i Labor-regeringen, Kevin Rudd, har en fru som blivit mångmiljonär på att äga ett sådant bolag – och som hon sålde med mycket god avans när Rudd skulle bli premiärminister.

Kölhalade barnorganisationer, journalistisk populism och ett problem värt att diskutera seriöst

Om kölhalade barnorganisationer men “barnfattigdom” finns och är ett problem värt att ta på allvar: Trist med barnorganisationerna som kölhalades av Janne Josefsson i hans UG-reportage i SVT1 den 16 januari. Såg det inte själv då men har kollat lite efteråt. Det finns inget försvar för att använda dålig statistik. Jag tycker det är bra om de här barnorganisationerna vässar sina system för att mäta barnfattigdom, den relativa barnfattigdomen. Inte blåser upp siffrorna. Att vara fattig i ett rikt land är något helt annat än att vara fattig i ett fattigt land. Tapio Salonen, professor i socialt arbete, är en av dem som återkommande forskar om detta. Han har tagit fram uppgifter som visar att år 2010 levde 242 000 barn i ekonomiskt utsatta hushåll, och såvitt jag kan bedöma har Salonen rejält på fötterna. Professor Salonen har laborerat med vad som kallas fasta fattigdomsbegrepp. Han har utgått dels från andelen familjer med försörjningsstöd, dels från vad som kallas låg inkomststandard. Det senare är ett inkomstmått utifrån vad som kan betraktas som existensminimum i ett samhälle. SCB däremot utgår till stor del ifrån vad som kallas relativ fattigdom. Det är en norm som tagits fram inom EU. Enligt den riskerar alla som har inkomster lägre än 60 procent av medianinkomsten i ett land att vara ekonomiskt utsatta. Enligt Statistiska centralbyrån var 280 000 barn i Sverige ekonomiskt utsatta år 2008. Någonstans där i spannet 280 000 – 242 000 barn finns en problematik värd att diskutera. Seriöst. Och som barn bär med sig in i vuxenlivet som ett “socioeonomiskt arv”. Minns ännu ett och annat kort av min läsning av Skå-Gustavs böcker om Det sociala arvet och annat liknande från de sociologiska studierna. Men det var nog lite magert med sådana basfakta i Josefssons UG-granskning om barnorganisationerna – om jag förstått det hela rätt. Här skulle man med rätta ha önskat sig lite mer, mer av problematisering kring ett faktiskt problem och lite mindre av förenklad journalistisk populism. /Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com/

Allt fler otrygga anställningar och dess konsekvenser för svenska modellen

Allt fler otrygga anställningar och dess konsekvenser på svensk arbetsmarknad. Den svenska arbetsmarknaden har förändrats. Allt färre finns i tillverkningsindustrin och allt fler finns i tjänstebranscherna. Vi är delar i ett alltmer globaliserad ekonomiskt system. Men det innebär inte att det är självklart att det måste bli fler visstidsanställningar och otryggare jobb. Men så har det blivit för allt fler unga – också min ena dotter – och följden av dessa “snuttjobbanställningar”? Osäkerhet och begränsade möjligheter att planera sin ekonomi och sin framtid, inga banklån och därmed svårt att skaffa sig en egen bostad. (Läget blir ju inte precis bättre av att det byggs allt färre hyresrätter.) En arbetsgivares överläge blir stort mycket stor mot den som har en sådan visstids- eller behovsanställning. Sticker man upp det minsta och klagar på nåt som inte funkar så man har rätt att kräva, så adjöss med dig. Det finns andra “där ute” att plocka in i stället. Så ser det ut på många håll i nya tjänstesektorn, t ex stora privata vårdkoncerner som Attendo Care, Carema och många andra. För att nu inte tala om den växande bemanningsbranschen. Det som skett är att den svenska arbetsmarknaden har prekariserats. Ett svårt begrepp –ja, jag vet. Men ändå, rimligt och rätt heltäckande. Prekariatet är numera det begrepp som på senare tid blivit populärt att använda för att beskriva den grupp som har otrygga anställningar och ofta kombinerar perioder av arbete med återkommande perioder av arbetslöshet eller undersysselsättning. Framför allt är det kvinnor och unga som är hårt drabbade av denna nya arbetsgivartrend i anställningarna. Och det är inte bara i traditionella arbetaryrken som detta har blivit vanligare. Också bland TCO:s yngre kvinnliga medlemmar är exempelvis nästan var fjärde visstidsanställd. Men det handlar inte bara om visstidsanställningarna. Det handlar även om den ökande användningen av bemanningsföretag och alla de som mer eller mindre tvingats att skaffa egen firma för att kunna försörja sig på frilansuppdrag. Nån som hörde särskilt många nämnda detta i den senaste partiledardebatten i riksdagen häromdagen? Tror inte det. Det är dessa “löshästar” som är de första som offras i ekonomiska nedgångar. De utgör därmed 2010-talets nya stötdämpare för resten av arbetstagarna. När konjunkturen och efterfrågan i ekonomin åker ner i källaren och varselvågen samt uppsägningarna tilltar. Det märktes inte minst när den ekonomiska krisen (efter Lehman Brothers konkursen i USA) slog till 2008. Efter en ökning under 20 år sjönk då plötsligt andelen visstidsanställda. De fick gå från jobbet. Nu är det – om än i mindre grad – lite samma läge igen. Det måste tyvärr konstateras att fackföreningsrörelsen som helhet har varit dålig på att hantera den här förändringen. Ofta har man nöjt sig med att så långt möjligt värna om de egna medlemmarnas anställningar omfattas av kollektivavtalet. Och de är väl rimligt. Men den här utvecklingen – med arbetsmarknadens ökade prekarisering - är ett direkt hot mot facket och de tillsvidareanställda, egna medlemmarna. Andelen sysselsatta i olika branscher som omfattas av kollektivavtalstäckningen sjunker. Det är en realitet sedan en tid tillbaka att visstidsanställda är medlemmar i facket i mindre utsträckning än de som är tillsvidareanställda. En utveckling med allt fler osäkra anställningar innebär att fackets organisationsgrad – och i förlängningen förmågan att upprätthålla täckningsgraden för kollektivavtalen – försämras. Gradvis – och med den så eroderar också den svenska modellen på vår arbetsmarknad (med hyfsat jämbördiga förhandlingspartners och kollektivavtalens räckvidd). En annan konsekvens av den här utvecklingen – med lägre organisationsgrad, allt fler otrygga anställningar etc - handlar om att fackliga strävanden efter ett tryggt och utvecklande arbetsliv hotas. I en situation där arbetstagare ofta byts ut på arbetsplatserna kommer också arbetsgivarna försöka strömlinjeforma och förenkla arbetsmomenten så att det personliga kunnandet och livslånga lärandet minskar i betydelse. Något som i sin tur också utgör ett växande hot mot arbetstagarnas förhandlingsmöjligheter gentemot en arbetsgivarmotpart. På det sättet är trenden med allt fler osäkra jobb – arbetsmarknadens prekarisering – på sikt också ett hot mot oss alla. Också för dem som idag ännu har “fasta” anställningar. /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com/

Överlever Centerledaren Lööf krisen och klarar partiet nästa vals riksdagsspärr?

Om C-ledaren Lööf Centerpartiets kris och kommande, möjliga valnederlag: Det svenska centerpartiet är sedan en tid tillbaka rätt lilla ute och ligger i mätning efter mätning bara strax över eller nära nog precis på den 4 procentsspärr som är ribban för representation i Sveriges riksdag. Det här är den värsta förtroendesmällen som partiet åkt på sedan kärnkraftsveket på 70-talet. Den unga partiledaren Annie Lööf uppvisar också personligen rekordlåga förtroendesiffror i olika mätningar. Lägg så till detta den färska krisen med Centerns förslag till nytt partiprogram som väkt partiledningens kritiker och fått olika politiska kommentatorer att undra om partiets allt vilsnare linje. Finns partiet alls kvar i Sveriges riksdag efter valet hösten 2014? Håller även detta – och inte bara Kristdemokraterna med ännu något lägre opinionssiffror än Centern – en gång så trygga folkrörelseparti på att helt tappa orienteringen i tillvaron? Krisen nu i början av januari med det på många punkter – fri invandring, bort med arvsrätten, rätt till månggifte, platt skatt etc - mycket anmärkningsvärda förslaget till nytt partiprogram tvingade partiledaren Annie Lööf att brådstörtat avbryta sin Thailands-semester och inkalla sin partistyrelse och sedan en snabb presskonferens för media. En presskonferensen där hon försökte “städa undan” det värsta i partiprogramgruppens förslag. Enlig Lööf när nu varken kravet på förändrad arvsrätt eller månggifte längre är aktuella. Och tydligen – men mera oklart här - heller inte förslaget om fri invandring till Sverige. Om åter annat – såsom om partiledaren fortsatt är för platt skatt (lika, låg skatt för alla inkomsttagare) eller ej – gav däremot pressträffen i Stockholm inget besked. Vi kan dock utgå ifrån att idéerna om fri invandring, månggifte och avskaffad arvsrätt som har sitt ursprung i partiets nyliberala Stockholmsfalang (Stureplanscentern allmänt kallad) för tillfället är förpassade till det runda arkivet. Men några lika glasklara besked från C-partiledaren Annie Lööf om att även de kritiserade förslagen om plattare skatt, slopad skolplikt eller (något “suddigt” avståndstagande här om) fri invandring också har fallit kom däremot inte på pressträffen. Sannolikt ska det tolkas så att näringsministern och C-partiledaren Annie Lööf (har själv en del av sin idémässiga bakgrund i Stureplanscentern) låter detta tankegods flyta runt i Centerpartiets just nu rätt stökiga idédebatt ytterligare en tid. Men många undrar om detta inte är att leka med elden. Så illa ute i opinionen som Centern redan är sedan tidigare. Partiet hänger redan sedan en tid tillbaka på gärdsgården och riskerar att ramla ur riksdagen i nästa val år 2014. Ett sådant parti har knappast råd att göra några misstag. Så särskilt populärt bland de kvarvarande kärnväljarna utanför Stockholms tullar är det knappast att kraftigt sänka skatterna (följden av en platt skatt) för höginkomsttagarna. Men efter pressträffen den 10 januari i Stockholm är många kommentarers tolkning att Annie Lööf har en ambition att fortsätta vrida Centerpartiet åt höger. Alltså att lägga sig till höger om Reinfeldts moderater. Hennes tidigare hyllande av Margaret Thatcher och hennes tidigare krav på avskaffad arbetsrätt, månggifte och platt skatt (motsvarar ett skattebortfall på 75 miljarder kr), samt det nära samarbetet med partiets “tokhöger” i form av bland annat den i näringslivets tankesmedja Timbro skolande C-riksdagsledamoten Fredrick Federley, talar för detta. Och strategin bakom den kursändringen? Rätt enkel egentligen. Först lät Lööf idéprogramgruppen plöja för högervridningen genom att ta två steg åt höger. Därefter, för att något stilla partiaktivisternas raseri, tog sedan Lööf under pressträffen den 10 januari ett steg mot mitten. Städade undan några punkter som stack ut värst; månggifte och avskaffad arvsrätt. Men annat står kvar och summan av kardemumman blir ändå att partiet har förflyttat sig ytterligare ett steg åt höger under Annie Lööfs ledning. Blir denna rörelse bekräftad när idéprogrammet behandlats av partiets beslutande organ, partistämman, gör Centerpartiet rimligen ett mycket stort misstag. Detta sökande efter Moderaternas högerväljare har nämligen hittills varit fruktlöst för både hennes företrädare Maud Olofsson och nu Annie Lööf. Ingenting tyder på att de kommer att välja Centerpartiet även om partiet rör sig ännu mer åt höger. Dessa väljare fortsätter snarare att lojalt rösta moderat, även om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg på sitt vis odlar Moderaternas ytliga image av att vara ett allmänborgerligt parti som gillar “den svenska modellen” och just inte har några vassa högerkanter. Resultatet av allt detta blir då för Centerpartiet att det mesta riskerar att bli som hittills. Partiets traditionella väljare i gles- och landsbygd kommer i än högre utsträckning att känna att deras parti har övergivit dem. Några av dessa hemlösa väljare kommer sannolikt då att gå till soffan, andra till Moderaterna, ytterligare en grupp till Socialdemokraterna, kanske några till Miljöpartiet. Möjligen kan även Sverigedemokraterna komma att bli aktuellt för några besvikna före detta Centerpartiväljare. Annie Lööf riskerar därmed att bli den förste partiledare som i modern tid leder ett etablerat och gammalt riksdagsparti ut ur den lagstiftande församlingen i valet 2014. ”Timbrogruppens inflytande ligger bakom dagens osäkra situation”, skrev förre C-partiledaren Olof Johansson på SVT:s debattsida (10/1-13). Och han är inte ensam bland tidigare ledande C-politiker som tycker så. Och han är inte ensam. Också Norrbottens år 2012 avgångne landshövding och tidigare ledande C-politiker P.O Eriksson har fällt liknande kommentarer som Olof Johansson om sitt gamla partis nuvarande kurs. Men om det faktum att så profilstarka centerpartister och tongivande kommunpolitiker i partiet har den bilden av nuvarande C-kurs i partiet får nuvarande partiledning att tänka om och ompröva den kurs man nu är på väg att slå in på är mera oklart. Kanske det kommer först efter kommande riksdagsvals troliga valnederlag? Och först när nuvarande ledning i partiet har ersatts – också det sannolikt först efter valet 2014. Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com

Finska kristider och krav på gemensamma tag i strategi för tillväxt

Om krav på mer av gemensamma tag krävs i en facklig, finsk tillväxtstrategi: Det råder ekonomisk nedgång, lönesänkningskrav och växande arbetslöshet i Finland. Precis som i Sverige. Visserligen har nu VDn i Finlands Näringsliv EK, Jyri Häkämies, f d ledande samlingspartipolitiker, nu fått ågren och kommer med ett klarläggande om att näringslivsorganisationen EK inte föreslår någon allmän lönesänkning, och menar sig heller inte ha gjort det. Tja, försöksballongen föll ju inte i god jord så “klarläggandet” nu är väntat. De finska löntagarorganisationerna FFC (motsvarar sv. LO) och FTFC (tjänstemannafacket) presenterade mot den bakgrunden nyligen ett gemensamt tillväxtpolitiskt program. Enligt organisationerna ska programmet ses som ett alternativ och motvikt till de krisstrategier som den senaste tiden lanserats av olika ekonomiska experter och andra i det finska etablissemanget, främst borgerliga politiker och näringslivsorganisationer. Enligt FFC:s ordförande Lauri Lyly bör Finland, precis som i tidigare problemlägen, ha en strategi som bygger på allas och inte bara vissas deltagande. - Tillväxt bygger på hela befolkningens deltagande, inte på nedskärningar eller expertgrupper, sade Lyly och krävde ett finländskt “tillväxttalko” (gemensamma tag för ekonomisk tillväxt och jobb). Enligt Lylys diagnos är Finlands problem inte i första hand en hög kostnadsnivå, som vissa ibland påstår. Problemet är att den reella konkurrenskraften i finska näringslivet har försvagats. Vi producerar inte varor som man vill köpa och som ger ett tillräckligt högt mervärde. Produktionsstrukturen är för koncentrerad och yrkesutbildningen måste stärkas Lyly och FTFC:s ordförande Mikko Mäenpää anser att den finländska produktionsstrukturen är för koncentrerad. Satsningar måste göras för att bredda den. - Finland har alltid klarat sig på sitt höga kunnande och därför kunna sälja lite dyrare produkter. Vi bör också i fortsättningen vara ett samhälle som satsar på kunnande, konstaterade tjänstemannafackets ordförande Mäenpää. - Gör vi inte det kör de övriga OECD-länderna om oss. Mäenpää krävde en reformering av Finlands utbildningssystem - från grundskola till universitet. Man bör, enligt honom, också satsa på att öka och utveckla yrkesutbildningen. Göra den vassare. - Ansvaret ligger hos individerna, företagen och samhället tillsammans. Finska LO-fackets ordförande Lauri Lyly hänvisade till Finlands goda resultat i i de internationella så kallade Pisa-undersökningarna om skolkvaliteten, och anser att Finland borde kunna nå lika goda resultat också i yrkesutbildningen. Ökad fokus på yrkesutbildningen, innovationer och en bredare näringslivsstruktur Enligt de två fackliga centralorganisationernas ordföranden har Finland många starka sidor som landet dock måste stärka för att göra landets ekonomi mera robust. - Men Finland står inte med ryggen mot väggen. I konkurrenskrafts- och produktivitetsmätningarna tillhör Finland de länder som ligger i toppskiktet i statistiken. Finland har också en god förmåga till snabba och kreativa lösningar, anser tjänstemannafackets Mikko Mäenpää. Trots att finsk industri sedan år 2000 har förlorat cirka 100 000 arbetsplatser tror Mäenpää ändå fortsatt på industrin. Finska LO-fackets Lauri Lyly anser att trots att exporten i skogs- (pappers) och elektronikindustrin (läs Nokia) har minskat så växer å andra sidan exporten inom metall- och den kemiska industrin (en allt viktigare sysselsättare inom industrin). Enligt Lyly och Mäenpää borde huvudmålet i en offensiv tillväxtstrategi nu ha fokus på innovationspolitiken och att vidta åtgärder som stimulerar fram tillväxten av en mångsidigare näringsstruktur än den alltför snäva och koncentrerade som Finland nu har. Men det gäller inte enbart industrin. - Också servicesektorn är här viktig. Också i den branschen kan man skapa fler tjänster som borde kunna bidra mer till exporten, sade FFC-fackets Lauri Lyly i samband med att de två löntagarfackens tillväxtstrategi presenterades nu i början av januari månad. Det här utspelet från finska löntagarfacken FFC och FTFC ska tolkas som ett önskemål och krav på bl a den sittande blåröda koalitionsregeringen under Jyrki Katainen (saml.partiet) att också löntagarintressena måste med när nu Finland ska mejsla ut sin kommande jobb- och ekonomiska tillväxtstrategi. Och där särskilt de socialdemokratiska statsråden – finansminister Jutta Urpilainen, arbetsmarknadsministern och ex-FFC-ordföranden Lauri Ihalainen, Erkki Tuomioja och andra – , liksom Vänsterförbundets regeringsledamot nog lär vilja väga in dessa fackliga synpunkter i regeringens kommande åtgärder och förslag till Finlands riksdag. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Lobbyisternas allt öppnare spjäll till media

Om lobbyisternas allt öppnare port till media: Apropå den där nu helt obevisade uppgiften i TT och radio-ekot kring nyåret om att krogmomshalveringen skulle påståtts ha gett 5 000 jobb (alltså à 1,1 mille per jobb) men som nu ingen längre verkar vilja stå för men media okritiskt kolporterade ut. Sorgligt svag källkritisk granskning där av ekot och TT. Men lika illa när Dagens nyheter och TT den 9 jan. i en artikel berättar – säkert i grunden också det en lobbyistprodukt – hur mycket hur mycket Rut-avdraget ökat på landsbygden. I den norrländsk kommunen Dorotea har användandet gått från 8 till 20 personer. Det är ju fantastiskt! (Ironi) Är väl ungefär lika intressant som när Sveriges minsta flygplatser ökar sin trafik mest - i procent räknat - av alla flygplatser i landet. Eller när polisen - i procent räknat - i ett i pressmeddelande (och som media okritiskt återger) låter berätta hur faktastiskt stor ökning man plötsligt fått i antalet uppklarade mängdbrott. Artikeln om Rut avslutas med en uppmaning till läsarna att lämna in sin ansökan om Rut-avdrag i tid. Fy sjutton vilket mediemörker. Rena tidnings- och medieankan. Rena motsatsen till grävande journalistik – och vi får bara mer och mer av sånt i takt med att mångfalden i media blir allt sämre, redaktionerna allt mera anorektiskt bantade etc etc. Dags att någon börjar dela ut pris för också den som utmärkt som som varande klart sämst när det gäller grenen “tidningsankor”, något som kanske skulle få en och annan att börja fundera och dra öronen åt sig!? Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Om den halverade krogmomsen och dess påstådda jobbeffekt

Det hoppades rimligen jämfota av glädje bland borgerliga debattörer när Statistiska Centralbyrån – på uppdrag av TT – häromdagen rapporterade att sysselsättningen i restaurangbranschen påstås ha ökat med 5 000 under det senaste året. Omgående drogs slutsatsen att denna ökning av sysselsättningen berodde på regeringens krogmomssänkning (5,5 miljarder kr). Men säkert? Nä, ingalunda. Detta kan man emellertid alls icke veta. Arbetslösheten har nämligen samtidigt ökat. Vi vet dessutom inte hur sysselsättningen hade utvecklas i branschen om denna sänkning aldrig hade trätt i kraft eller om pengarna hade används till andra, betydligt mer angelägna reformer. Men skulle – säkert vet vi inte alls - dessa 5 000 jobb vara en direkt följd av krogmomssänkningen, betyder det att varje nytt jobb kostade skattebetalarna över en miljon kronor (1,1 mrd per jobb). Detta eftersom reformen kostade drygt fem miljarder kronor. För dessa pengar skulle skattebetalarna istället kunna ha fått, säg, 10 000 nya lärare. Så usla resultat som den svenska skolan i olika internationella studier numera uppvisar – efter snart sju år med major Björklund som utbildningsminister – så borde dessa dryga fem miljarder i krogmomssänkning nog ha gjort större nytta om det i stället gått till skolan och satsning på kunskapslyft för de många arbetslösa som bara blir ständigt fler. /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com/ PS. Har bekanta som t o m när de betalat med kort på krogen debiterats 25 proc. i moms, trots att momsen ju är halverad. En annan underlighet: omsättningen sägs ha ökat med 4,8 miljarder kr trots att momsen halverats i branschen. Har öl- och vindrickandet ökat så mycket på krogen??? Public service (radioekot i detta fall) borde källgranska bättre och inte vara så vidöppet för allehanda lobbyism! Men det tydligen inte SCB som räknar med att just 5 000 jobb skapades av krogmomssänkningen. SCB har bara levererat siffror om den totala lönesumman i branschen, som i sin tur bygger på skatteverkets kontrolluppgifter. Den som drar slutsatsen att jobben skapats - och att det skett tack vare momssänkningen - är branschorganisationen Visita (restaurangarbetsgivarna) och TT. Och som sedan – antalet jobb uträknade på lönesumman (också löneökningar väl?) – radioekot rapporterat vidare om utan någon som helst faktakoll och granskning av möjliga felkällor. Det är för slarvigt, svagt.

Borg-politiken och hur ser S-alternativet ut?

Om 2013 – vilka lärdomar dras av politiker och media av 2012 års många misslyckanden: Så här precis i början av det nya året 2013 kan noteras att amerikanska kongressens stora kammare representanthuset till slut följde senatsmajoritetens beslut på nyårsnatten att höja skatterna för de rika som tjänar 400 000 dollar (ca 2,5 milj. sv kr) eller mer per år samt i övrigt skjuta alla andra avgöranden för att undvika budgetstupet. Efter två års förhandlingar – och republikanska, Grover-lobbyiststyrda representanthusmajoritetens blockeringsaktioner mot alla former av skattehöjningar – så har en i stort sett förlamad politisk beslutsmaskin i kongressen enats om att göra just ingenting, utöver att något höja skatterna för de allra rikaste i landet. Kommer de knappa två månader som nu återstår till nästa deadline den sista februari att användas bättre än de två år som kongressen hittills haft på sig att undvika det finansiella budgetstupet och en sannolik ekonomisk recession som lurar runt hörnet? Känns tyvärr allt annat än säkert att de nu denna gång kommer att använda den tidsrespit som man köpt sig så mycket bättre än man gjorde under det politiskt låsta året 2012. Än mera ekonomisk kris är det ju i EU-Europa, där den sydliga delen (Grekland, Spanien, Portugal, Italien) av eurozonen är inne i en uppenbarligen långvarig ekonomisk kris och växande massarbetslöshet medan euroloket Tyskland och dess väljare – förbundsdagsval stundar i höst - allt mera motspänstigt säger sig icke vilja stå för notan för att lösa åtminstone en betydande del av krisen. Förbundskansler Angela Merkel och hennes koalition av kristdemokrater och liberaler vill – för att rädda ett möjligt omval i höst – skjuta på alla viktiga avgöranden tills tyska förbundsdagsvalet är avklarat. Om oppositionens ledande parti, SDP, med den ibland väl frispråkige och debattskicklige kanslerskandidaten Peer Steinbrück lyckas i sin föresats att med en mera social, jobb- och jämlikhetsinriktad politisk agenda än personligen populära CDU-ledaren Merkel vinna kampen om kanslersposten återstår att se. Kanske – eller så slutar det möjligen i lite av “dödläge” och formerandet av en ny stor CDU-SPD-koalition som ju Tyskland också prövat tidigare. I Sverige finns det också de som menar att den allt mera lågmälda,icke-konfrontatoriska och mot mitten sökande strategin från såväl ledande regeringspartiet moderaterna som socialdemokraterna har just samma långsiktiga mål, alltså en bred koalitionsregering. Också om den strategin fram till nu inte precis hör hemma i den svenska politiska traditionen. Också denna på senare år allt flitigare använda triangulerings-taktik, alltså detta att sno motståndarens värdeord och frågor, kan tolkas i den här riktningen och förklara mycket av den växande otydligheten i svensk politik. Trots att klassklyftorna växer och massarbetslösheten ser ut att fastna på nivåer runt 8-8,5 procent av arbetskraften. En unikt hög nivå för svenska förhållanden. Och en verklighet som snarare borde tala för ett ökat tydliggörande av konflikt- och skiljelinjerna i svensk politik, som t ex statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors vid Göteborgs universitet och andra påpekat i färska debattinlägg. Undrar vilken linje – tydligare konflikt- och skiljelinjer eller fortsatt lågmält sökande mot mitten och icke-konfrontation? – som t ex den socialdemokratiska partikongressens majoritet i början av april månad ställer sig bakom inför den politiska uppladdning som förestår inför riksdagsvalet hösten 2014? Sett i det här perspektivet kan man också fundera en del över den svenska regeringens ledande politiker, finansminister Anders Borg, m, och det oförtjänt goda rykte han har som duktig ekonom. Detta trots att hans ekonomiska politik vinglat fram och tillbaka som en treåring på cykel. Borg har ju, vilket media bara delvis orkat lyfta fram, bland annat haft ett antal misslyckanden på sitt konto. Låt oss kort bara påminna om följande: - Han har misslyckats totalt med sin arbetslinje - löftet om färre arbetslösa bröts och har i själva verket lett till en rejält ökad arbetslösheten stigit. Alla prognoser pekar på att den kommer att vara ett par procentenheter högre valåret 2014 än det var valåret 2006 då M vann och anklagade S-regeringen för massarbetslöshet och växande “utanförskap”. Sysselsättningsgraden, alltså andelen vuxna i arbete, har heller inte stigit utan snarare sjunkit något under regeringsåren. Trots en god ekonomisk tillväxt. - Först höjde Borg a-kasseavgifterna kraftig (mest i branscher med stor arbetslöshet) och har nu förutskickat att han i stället åter kan tänka sig att sänka den igen. Sannolikt kommer också en sådan i hans och regeringens vårbudget i maj 2013. Strategin med kraftigt höjda a-kasseavgifter och sänkta ersättningar har inte fungerat som tänkt var och mött en växande kritik av också ekonomer som professor Lars Calmfors och andra. - Borg avskaffade också fastighetsskatten som en nära nog enad ekonomkår (plus OECD) menar borde varit kvar. Bortskänkta miljarder till krogägarna och kommande miljardstora sänkning av bolagsskatten anses inte heller ha just någon positiv sysselsättningseffekt. Borg har också gjort en rekordgrov prognosmiss (medveten?) i höstbudgeten 2012 - tillväxten överskattade han med hela 145 (!) procent. När kritiken från en nära nog enig ekonomkår tilltog och verkligheten bekräftade detta sista kvartalet 2012, så nödgades finansminister Borg komma med en senkommen, kraftig nedrevidering av tillväxten och uppskrivning av arbetslösheten strax före jul. - Borg har också fått mycket kritik för att han sparat för mycket i ladorna istället för att satsa offensivt på investeringar, utbildningsåtgärder samt riktade konsumtionsstimulanser till barnfamiljer och pensionärer för att i tid börja mota den växande arbetslösheten när konjunkturen nu snabbt försämras. Man kan bara hoppas att de politiska och ekonomiska journalisterna under 2013 vågar syna finansminister Borgs hittills oförtjänt goda rykte som ekonom och att nu bli vassare i sin granskning än man varit de senaste åren. Sedan skulle det heller inte skada precis om socialdemokraterna – s-ledaren Löfven och finanspolitiska talespersonen Magda Andersson – vågar kliva fram mer och frigöra sig från sitt, ibland väl tydligt besvärande Borg-komplex! Alltså att – precis som prof. Hinnfors och andra påpekat – våga tydliggöra de skiljelinjer och olika vägval som faktiskt finns och borde finnas i svensk arbetsmarknads-, skatte- och ekonomisk politik. Ängslas mindre och våga mer. Då skulle sannolikt fler av de i nuläget osäkra och tveksamma rimligen återvända till socialdemokraterna som det tydliga alternativet till Borgs och Reinfeldts passivt administrerande och trötta regeringspolitik. Om man däremot inte vågar bli tydligare från S-ledningens sida – visa att man med en offensiv politik vill sätta människor i arbete, minska klassklyftorna i samhället etc etc – och föra en klassisk socialdemokratisk politik, så är risken inte obetydlig att S också förlorar valet 2014. Robert Björkenwall:robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 3/1-13 m fl)