Erlanders 62:an - självkritik och ambition att alltid vilja mer

Tage Erlanders dagböcker har nu kommit fram till den utgivna bokvolymen 1962. Intressant läsning också den. Ett exempel ur denna. Det är en bister och kylig tisdagsmorgon; demonstrationsdagen den 1 maj 1962. Tage Erlander är uppgiven. Regeringen har motvind. Själv har han varit statsminister i 16 år. I sin dagbok antecknar han kl 08.30: ”... är endast att notera att jag ännu ej funnit talets melodi.” Fantastiskt av en förtroendevald som satt längre än någon annan som Sveriges statsminister men ändå aldrig var riktigt nöjd! Efter talet i Norrköping 1962 recenserar Erlander sin insats med orden: ”Det var det sämsta första majtal jag någonsin hållit, möjligen med undantag av Fagersta 1939 och Sundsvall 1941.” Dagen efter är han fortsatt lika bedrövad när han kl 14.20 antecknar i dagboken; ”Uruselt första maj-tal...” För den som tidigare läst ett antal av Erlanders tidigare årgångsdagböcker så förvånar detta inte alls. Sveriges meste och längste statsminister, Tage Erlander, var ju känd för att vara sin egen skoningslöst främsta kritiker, sällan belåten med sin egen insats. Det som ofta återkommer i Erlanders kritik av sitt tal var att han inte själv ansåg sig ha lyckats formulera en politik som satte dagordningen för samhällsdebatten. ”Något borde säljas som kunde komma den politiska debatten att kretsa kring, något annat än småfrågor.” Erlander hade ambitionen med sina tal att ge medborgarna något större, något riktigt viktigt att tänka på. Och han kände tydligt att han och socialdemokratin misslyckades med det 1 maj 1962. Liksom han gjorde tidigare och kom att göra också efter detta. Det som här formulerades i hans dagbok har nu i dagarna 50 år på nacken. Mycket är sig likt. Erlanders insikt och varning är värd att ta på största allvar också idag. Ambitionen att vilja säga något mer och mera betydelsefullt och tänkvärt än enbart ha lite kommentarer om några “småfrågor”. Det var varken då på tidigt 60-tal, lika lite som det är nu på 2010-talet, en reform- och framtidsinriktad socialdemokratis uppgift att enbart lite på marginalen vilja justera en borgerlig politik. Allra minst så i ett läge när många människor lämnas efter och ojämlikhet breder ut sig. Tvärtom är och borde det vara en förstarangens uppgift för en frustande reforminriktad och frimodig socialdemokrati som med självförtroende står upp för samhället och det gemensamma bästa som en idé. Ett samhälle byggt på gemensamt ansvarstagande för varandra och kollektiva förbättringsplaner och visioner - för alla, inte bara för några. En socialdemokrati som både vill och vågar stå rak i ryggen och hävda medborgarnas och det gemensammas intressen, när de hålls tillbaka på grund av marknadens starka och kortsiktiga vinstintressen. Detta att – precis som Erlander och Palme ofta skrev och talade om – efter bästa förmåga ge röst åt ambitionen att vilja bära fram de gemensamma drömmarna om ett bättre samhälle. En politisk idé som bygger på att vi behöver och ska värna om varandra, arbetar för att bygga en nation där vi faktiskt investerar i varandra för att sedan också kunna växa tillsammans, och där vi ser på varandra som medmänniskor, inte som motmänniskor, som konkurrenter och motståndare. Där har Tage Erlanders dagböcker något att säga också för 2010-talets svenska och nordiska socialdemokrater. Reformarbetet tar aldrig slut. Etappmål kan och nås också ibland. Men ständigt nya uppgifter och problemlösningar vinkar runt hörnet och några bestående framgångar och segrar vinns egentligen aldrig. Och inte minst som vaccinering mot bakslag och misslyckanden som alltid lurar runt hörnet behövs självkritiken – den erlanderska självkritiken – som ett välbehövligt salt mot allt som luktar hybris och självgodhet. Och som tidlös bekräftelse på att socialdemokratin behövs också idag. Men bara om vi förmår göra skillnad, står enade och starka, orkar formulera visioner och sammanhållna alternativa program som stimulerar växande tillsammans i ett gemensamt ansvarstagande för de många människorna och för våra barns framtid. Robert Björkenwall:robert.bjorken@telia.com

Trots allt fördel Hollande i franska valet 6 maj

Min verkliga motståndare har varken något namn, något ansikte eller något parti och är ingen kandidat. Min verkliga motståndare är finansvärlden! Med dessa ord drog François Hollande igång sin presidentvalskampanj tidigare i år. I går kom socialistledaren ett stort steg närmare det högsta ämbetet när han, enligt preliminära siffror, segrade i presidentvalets första valomgång. Nu är det fördel Hollande inför den avgörande drabbningen mot Nicolas Sarkozy 6 maj. Rimligen – och främst därför att den sittande presidenten Sarkozy och hans politik är så impopulär bland folk. En av flera frågor som väntar på svar till 6 maj är var de högerpopulistiska väljarna då tar vägen. Hälften kanske inte ens röstar alls den 6 maj? 18 procent – så mycket fick Marine Le Pen i det franska presidentvalets första omgång. Det är chockartat mycket, mer än Le Front National fått någon gång tidigare. Mörkret kommer från Frankrike, skulle man kunna säga i en dyster travesti på det jag skrev i lördags – att ljuset kommer från Frankrike. För så är det just nu. Kan möjligen följas av SDP-framgångar i Tyskland nästa år. Men hur det går i nyvalet i Nederländerna känns däremot mera osäkert. Socialisten Hollande vann första omgången och vänsterkandidaten Melanchon gjorde också bra ifrån sig med sina runt 10 procent av rösterna. Och Melanchon har redan hunnit uppmana sina väljare att rösta på Hollande i andra valomgången den 6 maj. Också oberoendes och de grönas väljare från första valomgången lär nog komma att lägga sin röst på Hollande den 6 maj. Så just nu är det faktiskt så att i de stora europeiska länderna, är det egentligen bara i Frankrike som det förmärks något försök att bryta sig ut ur högerpolitikens europeiska järnburar. I franska Le Monde ger man två förklaringar till högerpopulisten Le Pens framgång: massarbetslöshet och identitetskris. Förefaller vara högst rimliga förklaringar. Frankrike, liksom större delen av Europa, befinner sig i en ond cirkel där ökande arbetslöshet göder högerextrema rörelser. Men den onda cirkeln kan bara brytas genom en annan politik för fler jobb, en aktiv sysselsättningspolitik och rättvisare fördelning. Bara så kan de förbittrade och de inuti sig själva krisande se att det inte är genom etnisk rensning och symbolisk syndabocksjakt som gör livet bättre, utan genom en mera aktiv och rättvisare politik. Socialisten Francois Hollande står i retoriken för just det, medan högermannen Sarkozy inte bara flörtat med de högerextrema utan också håller fast vid idén om åtstramningar, den som nu under hans eget överinseende murats in i hela EU-politiken via europakten i en ensidig åtstramningsgrimma. Tyvärr är risken stor att massarbetslöshet i Europa ytterligare förvärras med den ekonomisk-politiska linje som nu förs, konstaterade t ex ekonomen Sony Kapoor på Friedrich Ebert Stiftung-seminariet i Stockholm 24 april. Han,liksom två tidigare nobelpristagare i ekonomi som Joe Stiglitz och Paul Krugman (läs hans veckokrönikor i New York Times!),varnar för att krisen kan förvärras i Europa. Den börjar redan få doft av trettiotalets depression. Hollande har – när man sakpolitiskt och valsociologiskt analyserar läget – rätt stora chanser att vinna matchen mot impopuläre men allt mera desperat kampanjande Sarkozy den 6 maj. Men risken finns också att Hollande - väl vid makten - kanske inte riktigt vågar föra en så annorlunda politik eftersom han då är tvungen att delvis gå emot EU:s allmänna färdriktning. På sikt bäddar det i så fall för ytterligare besvikelser. Samtidigt är det just det Europa nu verkligen behöver, alltså politiker som vågar utmana den rådande ordningen; vågar utmana åtstramningslobbyns linje och föra en lite mer efterfrågestimulerande politik för ökad sysselsättning och lite större aktivitet i ekonomin. Sker inte det, kommer kontinenten att bli allt mer politiskt blå och med en växande högerpopulistisk brun färg som en allt mera otäck och växande svans. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com ------- (Anm. Publicerad i bl a Gotlands tidningar 25 april, Arbetarbladet 24 april m fl.)

En bra Paul Krugman-krönika om investeringar i NYTimes

En ny bra Krugman-krönika i NYTimes (13/4-12) om vikten av att både orka och vilja bl a lånefinansierna satsningar på bl a infrastruktur och annat byggande för framtiden. En värld som ekonomiskt styrdes bl a med stöd av prof. Krugmans och Stiglitz råd vore en långt bättre värld att leva i än dagens räddhågsna och massarbetslöshetsstyrda linje som råder i Europa och delvis också i USA. Hans kollega Joe Stiglitz – också en tidigare “nobelpristagare i ekonomi” – har nyligen sagt samma sak, nämligen att nuvarande ekonomiska kurs i EU-Europa bara förvärrar problemen.

Kolla Krugman-länken: http://www.nytimes.com/2012/04/13/opinion/krugman-cannibalize-the-future.html?_r=1&emc=eta1

Robert Björkenwall

Ironiskt skruvade självporträtt på MoM-museet i New York - synnerligen sevärt

På min vårresa till Obamas USA ingick givetvis ett besök på ett av mina favoritmuseer i världen – Museum of Modern Art, MoM, i New York. Där hittar man alltid nåt – utöver deras fina permanenta samlingar av impressionisterna och andra målare. Så också denna gång.

Högst upp i MoM har de nu våren 2012 en fin fotoutställning av den mytiska fotografen Cindy Sherman, en av världens främsta i sin konstform. Utställningen av hennes bilder täcker en halv våning på MoM – från 1975 och fram till idag.

En av de äldsta verken i Cindy Sherman-utställningen är hennes genombrottsverk “Untitled Film. Det är en serie på 69 svartvita fotografier där hon utforskar den stereotypa form som kvinnor i filmhistorien gestaltats på. I foto efter foto visar Cindy själv kameleontiskt utklädd till olika figurer – som bombnedslag, hemmafru eller kallhamrad karriärkvinna.

Med den serien – och även annat i utställningen – vill hon visa hur fotot konstruerar , typifierar och schablonifierar genom hårt sminkning, billig rekvisita och mer eller mindre illasittande kläder. Genomgående blir intrycket av dessa kvinnor ett intryck av kyla, av något artificiellt. Och hela tiden med sig själv spelande alla rollkaraktärerna.

Sammantaget finns i den här MoM-utställningen totalt hela 171 verk av Sherman. Ändå är det bara en tredjedel av allt hon hittills har producerat. I en av salarna på MoM kan vi se Cincys konsthistoriska porträtt, i en annan sal hennes foton av clowner – och hennesperiodvis rätt omfattande samarbete med olika modemagasin. Men dessa modefoton är ironiska och går på tvärs mot allt vad den skönhet och den perfektion som modeindustrin gärna vill visa upp. Samma sak med hennes bilder av pråliga societetsdamer med kontrollerat stela ansiktsuttryck. Dessa verk tillkom kort före bankirfirman Leman Brothers konkurs och finanskraschen hösten 2008.

Sedan några år tillbaka arbetar Cindy Sherman mera digitalt. Och det får som följd i att i de nyare fotografierna är hon som “modell” inte bara utklädd utan också retuscherad. Hon finns då inte sällan med flera gånger på samma bild, exempelvis på den jättelika fototapet som möter besökaren redan vid entrén. Här finns hon i sammanlagt fem olika versioner, osminkad och med digitalt manipulerade anletsdrag.

Uppenbarligen verkar denna annars rätt anonyma fotokonstnär trivas i rollen som utklädd “modell” – bakom olika peruker, kostymer och sminkpackel. Men få är de fotografer som så skickligt “skruvat” och komplicerat självporträttsgenren som just Cindy Sherman lyckats göra.

För den som har vägarna förbli det pulserande New York finns skäl att rekommendera ett besök på den här utställningen på konstmuseet MoM. Det är väl värt en timme eller två av din tid!

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Även anrika Guggenheim i NY hade en intressant fotoutställning över en kvinnlig fotograf som dog ung och delvis har inspirerat just Cindy Sherman. Utöver då en spännande reprospektiv utställning över skulptören John Chamberlains 60-åriga karriär som skapare av spännande konst med
bilskrot som “basmaterial” för sina skapelser. Fascinerande.

USA: Obamacare i stöpsleven, en solskenshistoria om en uteliggare och kommande presidentval

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 19 april, Länstidningen,Östersund, 16 april, Arbetarbladet 10 april m fl)

I USA råder just nu en nervös väntan på sjukvårdsförsäkringen “Obamacares” vidare öden i Högsta domstolen, HD. Ett antal hearingar i HD är nu genomförda och ett första utkast till dom cirkulerar redan bland de nio ledamöterna inför dess förväntade slutliga utslag i juni månad huruvida Obamas sjukvårdsförsäkring – träder enligt planerna fullt ut i kraft först 2014 – är förenlig med amerikanska konstitutionen eller inte. Den den av Obamacara som gäller barnen, alltså att barn till 26 år täcks av föräldrarnas sjukvårdsförsäkring (populär) har redan börjat gälla men övriga delar som skulle ge ytterligare cirka 30 miljoner idag oförsäkrade amerikaner tillgång till en sjukvårdsförsäkring kommer inte att träda i kraft förrän år 2014 och först om HD i sitt utslag i juni inte finner förslaget vara oförenligt med amerikanska konstitutionen. Något som republikanerna och de olika utmanarna till Obama om presidentvalet i november gjort till en av valets huvudfrågor.

I väntan på HD-utslaget i juni råder en nervös stämning – särskilt i Obamalägret – om Obamacare överlever eller inte. Republikanerna har lobbat hårt för att få bort Obamas sjukvårdsförsäkring – också ironiskt den ledande utmanaren Mitt Romney, trots att han själv som f d guvernör i delstaten Massachusetts tidigare där infört en liknande sjukvårdsförsäkring som Obamacare. Men så högerinriktat är numera klimatet i republikanska partiet att också många “liberala” republikaner inte vågar annat än att stå på teapartyisternas och de högerkristnas sida i motståndet mot Obamacare. Och i HD står det klart redan nu att tre (de mest konservativa) av de nio domarna i HD kommer att rösta emot Obamas sjukvårdsförsäkring och de fyra demokratiskt utnämnda domarna är för Obamacare. Avgörandet i HD ligger därför i händerna på dels ledamoten Anthony Kennedy som brukar fungera som tungan på vågen mellan blocken och, dels på chefsdomaren John Roberts. Domare Kennedy tros ansluta sig till de tre republikanerna som är emot Obamacare. Risken finns att Obamacare faller med rösterna 5-4 i HD, alternativt att Obamacare överlever med samma smala röstövervikt.

- Kan fem domare tillsatta på livstid fälla den viktigaste demokratiska reformen sedan 1965?, konstaterade den juridiska kommentatorn Stuart Taylor i radiokanalen NPR häromdagen dilemmat som det politiska USA just nu står mitt uppe i.

Men faller Obamacare i juni i HD så är det alternativ som republikanerna erbjuder de mer än 40 miljoner oförsäkrade en mycket mager marknads- och frivillighetslösning som på sin höjd lär ge max 3 miljoner fler nu oförsäkrade en framtida sjukvårdsförsäkring i stället för Obamacares ytterligare 30 miljoner fler med sjukvårdsförsäkring från 2014. Så klent är republikanernas alternativ till Obamas sjukvårdsförsäkring, konstaterade t ex dagstidningen USA Today på ledarplats häromdagen.

Frågan är flitigt diskuterade också bland vanligt folk, vilket jag själv kunde notera i såväl Miami i Florida som i New York. Opinionen är i stort sett delad i knappt hälften för och något fler emot Obamacare.

En annan fråga som också flitigt ventilerades såväl i medierna som bland folk ute på gator och torg är frågan om varför den vite “gated community”-mannen George Zimmerman kunde komma undan ett åtal när han sköt den obeväpnade afroamerikanske Trayvon Martin, 17 år, till döds på en gata i Florida i påstått “nödvärn”. Till slut kanske denna skandal ändå – med hjälp av ljudinspelningar och annat kring den tragiska händelsen i Florida –leder till att Zimmerman fälls för mord eller dråp. Inte minst oberoende bedömare menar här att det vore en stor skandal om Zimmerman inte blir föremål för åtal - häktades till slut den 12 april - för denna sannolikt falska nödvärnsskjutning.

Apropå teapartyister och vapenlobbyanhängare: såg ni den intressanta TV-dokumentären “Sarah Palin – you betcha”? Mycket intressant – och avslöjande. Som bekant var hon republikanernas vicepresidentkandidat 2008. Hon blev mest känd för sin monumentala brist på kunskaper, som hennes påstående att Afrika inte var en kontinent. Hon kunde inte heller peka ut Irak på en världskarta. (Hamnade själv i en diskussion om Irak och Irak-flyktingar på t-banan i New York. Få vet ens att Sverige tagit emot fler Irak-flyktingar än hela USA och Kanada ihop, trots att det var USA som så att säga ställde till det med sitt militära intåg i Irak under Bush-åren i Vita huset.) När den här nämnda Sarah Palin-dokumentären gjordes så sågs hon ännu som en möjlig republikansk presidentkandidat men är nu helt borta.

För den bild som framträder av henne när filmaren Nick Broomfield besöker hennes hemort Wasilla i Alaska och intervjuat både hennes vänner och politiska motståndare får en att rysa. Här framträder en bibelkristen maktgalning som är beredd att gå över lik för att nå personlig framgång. Hon har bidragit som galjonsfigur för den hemska Teapartyrörelsen på den kristna högerkanten, som har drivit Republikanerna högerut mot allt extremare ståndpunkter. Till slut får filmaren Broomfield tag i Palin i Kalifornien och ställer frågan som får publiken att dra efter andan: Tror du din politiska karriär är över? Sarah Palin tar en klunk vatten och svarar: Fråga folket här som jublar och applåderar. Tanken på att en sådan udda person som hon skulle kunna komma i närheten av att trycka på domedagsknappen i Vita Huset skrämmer. Hur mycket bättre det vore med en svajig Mitt Romney eller högerkristen Santorum i Vita huset i stället för en omvald Obama (hans chanser till omval är nog ändå rätt stora) kan verkligen diskuteras.

Apropå en annan sak i detta på många sätt fascinerande men samtidigt politiskt märkliga nation är att spelindustrin numera omsätter mer pengar än filmindustrin. Det är en realitet sedan flertalet år tillbaka. Men spelmediet har också en rik mediehistoria – inte olika filmens. Den senare började att uppmärksammas i skarven mellan stum- och ljudfilm, och på samma sätt förhåller det sig med dataspel. Utvecklingen från Spacewar! – lanserat på en PDP-1 1962 – till dagens multi-transmediala skapelser vittnar om en rik kod- och konsthistoria. Det är något som fina museet Smithsonian i Washington DC tagit fasta på i en ny utställning, The Art of Video Games, där spelandets kulturhistoria förefaller stå i centrum.

På min resa i USA noterar jag detta samtidigt som jag reflekterar lite över den skolskenshistoria som jag fick ta del av när jag i norra Miami besökte en f d kock som efter flera familjetrageier och annat blivit uteliggare i åtta år men nu via nu med hjälp av en Kennedy-stiftelse fått bostad och skulle få sina tänder fixade och mådde bra. En riktig solskenshistoria men högst ovanlig i en nation som brottas med stor ekonomisk kris, hög arbetslöshet och sviktande självförtroende men möjligen nu är lite på väg tillbaka till ett något lite bättre läge igen. Också ett faktum som bland mycket annat talar för att Obama ändå har en god chans att bli återvald i november. I den känslan och med lite i körsbärsblomningens tid småspattiga new yorkare lämnar jag via JKF flygplatsen det stora landet over there för denna gång.

Reflekterande över vad den legendariske talmannen i kongressens representanthus Tip O`Neill, från Mass., sade när jag för många år sedan träffade honom i kongressens restaurang: “All politics is local”. Utan kontakt med vanligt folk är man körd som politiker, glassiga möten är en sak,möten med vanligt folk något helt annat.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
(följer amerikansk politik och samhällsliv sedan många år)

PS. Senaste Gallup är en fröjd för alla demokrater. Den visar att Obama drygar ut sitt avstånd till Mitt Romney – framför allt i viktiga swing-stater. Men även att entusiasmen i den republikanska väljarkåren minskat dramatiskt från 56 till 43 procent sedan januari.