Skatt efter bärkraft allt mera en illusion

Exempel på den växande skatteorättvisan:

Den som har ålderspension på 144.000 kr per år betalar 3.360 kr mer i skatt än den som har arbete med samma inkomst. Är man arbetslös, sjuk eller har förtidspension är skatten 9.300 kr högre.

Om inkomsten är 228.000 (19.000 kr/mån) betalar ålderspensionären 5.508 kr mer per år än den som har motsvarande löneinkomst. För den som har a-kassa, sjukkassa eller förtidspension är skillnaden ännu större, nämligen 13.860 kr. Tala om att skatt efter bärkraft allt mera blir en illusion i Reinfeldts Sverige!

Robert Björkenwall
(läs också blogg: http://rbjorkenwall.blogspot.com)

Nya bekymmer för Merkel och en krisande juniorpartner i regeringen

Observerat:Tyska delstatsval skapar nya bekymmer för Merkel och särskilt för liberaldemokraterna FDP

Kom häromdagen åter från en sväng till förbundskansler Angela Merkels just nu lite vankelmodigt styrda Tyskland. Ett Tyskland där hennes krist- och fridemokratiska (“svartgula”) koalitionsregering under 2011 åkt på den ena valsnytingen efter den andra. Rätt nyligen så i Östersjö-delstaten Mecklenburg-Vorpommern (= Merkels hemdelstat) och sedan i huvudstaden Berlin söndagen den 18 september. Särskilt skakigt och krisartat är det för den borgerliga regeringens juniorpartner, fridemokratiska FDP, som tappade alla sina mandat i Berlins delstatsparlament när de 2,5 miljoner valberättigade Berlinborna fällde sitt utslag.

För tredje gången i rad skördade folklige socialdemokraten Klaus “Wowi” Wowereit en valseger och fortsätter att styra som överborgmästare, nu sannolikt i koalition med De gröna. Visserligen led SPD lätta förluster, men slutade med 28,6 procent (-2,2%) ändå som den klart starkaste parlamentsgrupp. För den kommande mandatperioden har partiet därmed två regeringsmöjligheter.

Det mest troliga är den röd-gröna varianten. Die Grünen under Renate Künast ledning levde visserligen inte upp till de egna förhoppningar att komma fram som ledande parti, men även 17,4 procent (+4,3%)är ett rekordresultat som möjliggör en koalition med SPD under populäre “Wowis” ledning som överborgmästare i Berlin.

På andra plats hamnade CDU som fick 23,2 procent (+1,9,1%). En stor koalition – SDP och CDU - är alltid möjligt men i praktiken har Wowereit redan uteslutit det som SPD:s första prioritet. En mindre förlust på 1,8 och 11,6 procent av rösterna för vänsterpartiet Die Linke innebär att den röd-röda koalition inte kommer att fortsätta ytterligare en mandatperiod i Berlin.

Ett svårt valfiasko blev det däremot för Merkel-regerings “gula”, FDP-parti som bara fick rekordlåga 1,9 procent (-5,7%) av rösterna och nu hamnade helt utanför delstatsparlamentet i Berlin. I förlängningen – med så många svaga val på raken för FDP – finns nu en klar risk att Merkels svartgula-koalitionsregering kan falla samma rätt snart. Med så många nederlag har “luften blivit allt tunnare för den svartgula regeringen”, konstaterar t ex Die Welt. Den stora sensationen i Berlinvalet var det svenskinspirerade nya ungdoms- och protestpartiet, Piratpartiet. De fick höga 9,0 procent av rösterna och har inte tidigare varit representerade alls i Berlin-parlamentet.

Åter röd-grön majoritet i tyska väljarkåren
För det bara för två år sedan dalade SPD (soc.dem) ner mot historiskt låga 23 procent i förbundsdagsvalet är den senaste tidens delstatsvalframgångar att partiet nu åter har fått luft under vingarna. Optimismen tilltar i partiet inför framtida, nya val. För första gången på länge är partiet i färska opinionsmätningar åter

på 30 procentsnivån. Tillsammans med de växande och på riksplanet allt starkare De gröna med runt 19 procent i opinionsstöd innebär det att det nu åter är en röd-grön majoritet i tysk politik. För en möjlig, framtida regeringsbildning behövs inte ens vänsterkonkurrenten Die Linke som pendlar runt sju procent. Starkast är dock fortfarande CDU/CSU (= Merkels kristdemokratiska block) med 33 procent men däremot utan chans att på nytt leda en borgerlig regering. Det beror på att koalitionspartnern FDP numera på riksplanet med nöd och näppe når upp till fem procent som krävs för representation i förbundsdagen.

Bakom den svart-gula nedgången döljer sig liberalernas partiinterna konflikt med den omstridde utrikesministern Guido Westerwelle samt den senast allt häftigare koalitionsstriden kring räddningspaketet för Grekland och euron.

Medan förbundskansler Angela Merkel och hennes finansminister Wolfgang Schäuble försöker lugna läget genom att organisera en majoritet kring den planerade lagstiftningen om ESM (europeisk stabilitetsmekanism) ägnar sig främst FDP och även det bayerska CSU åt kritik av detta.

Inte minst den nye FDP-ledaren, vicekanslern och ekonomiministern Philipp Rösler försöker göra vad han kan för att utnyttja den grekiska tragedin för att bromsa partiets djupa fall bland väljarna.

I detta för Merkel bekymmersamma läge har – lite överraskande - SPD kommit till undsättning. I en intervju i Berlin-tidningen Tagesspiegel am Sonntag söndagen den 18 september krävde SDP-ledaren Sigmar Gabriel ett slut på den aktuella regeringskoalitionen. Om Angela Merkel och Wolfgang Schäuble, finansministern, vill leva upp till sitt stora ansvar för Tyskland och Europa bör de avstå från att samregera med bråkande och krisande FDP.

SPD-ordförandens lösningsförslag är en CDU/CSU minoritetsregering som under en övergångstid fram till ett nyval skulle få parlamentariskt stöd från SPD. Med hjälp av de tyska socialdemokraterna i förbundsdagen kunde de nödvändiga stabilitetslagarna för euron och stabilitetsmekanismen ESM tryggas. Något som Sigmar Gabriel däremot utesluter är en förnyad stor koalition med CDU/CSU – i detta läge. Inte minst SDPs Peer Steinbrück –landets just nu populäraste politiker - har som f d mångårig finansminister ett gott rykte för sin kompetens att även kunna leda landet genom den rådande euro-krisen.

Det som dock talar emot en sådan lösning för Merkel är nyvalshotet/risken och att CDU/CSU – och särskilt FDP – då frukar att man kommer att förlora regeringsmakten som en i väljarnas ögon misslyckade svartgul koalitionen. Så spännande tider stundar i tysk politik.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Observerat apropå Borgs prognoser

"Varning: Akta er för Borgs förutsägelser" "Han är lika tillförlitlig som en tv-meteorolog", skrev tidigare SVT-reportern K-G Bergström i Expressen 21 september.
K.G Bergström visar med det ena exemplet efter det andra hur fel Anders E Borg (M) har haft. Apropå hans prognoser i den färska höstbudgeten om tillväxten, jobben m m.

Till detta kan läggas ytterligare exempel. Den 15 september 2008 gick Lehman Brothers i konkurs. Sju dagar senare (22.9) presenterade Borg budgeten för 2009.
Då sade han - den kommande internationella lågkonjunkturen blir av ganska mild karaktär. Som bekant blev det precis tvärtom.

Så KGBs varning om Borg som spåman är synnerligen befogad. Men han är skicklig för stunden att “sälja in” sitt budskap men brukar – med facit i hand – spå rätt illa.
Så hans prognoser ska tas med många nypor – skopor – salt. S gör därför klokt i att i sin ekonomiska motion bryta sig ur Borgs snålt uppkritade “hage” och mera stödja
sig på t ex KI m fl än på Borgs väderopålitliga prognoser!

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Reportaget 21 september i SVTs Uppdrag Granskning om hur cyniskt rått regeringskansliet “rundar LAS” och genom att skapa “turordningskretsar” med inte sällan bara en person i kretsen se till att sparka äldre, obekväma, fackligt aktiva och arbetsskadade från anställningar de haft i kanske 10-15 år eller mer var knappast någon god PR för de nya moderaterna som säger sig älska den svenska modellen och schysta partsrelationer på våra arbetsplatser. Lip service är en sak, agerande i verkligheten något annat.

Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö var förödande kritisk mot detta agerande, ett agerande som bryter “mot andemeningen” i vårt arbetsrättsliga regelverk om när och hur uppsägningar ska gå till.

Paul Krugman är alltid läsvärd - som nu i NYT

Paul Krugman håller stilen – läsvärd också nu/Robert Bj
-----------------

The Bleeding Cure
By PAUL KRUGMAN

Published: September 18, 2011, New York Times

"Doctors used to believe that by draining a patient’s blood they could purge the evil “humors” that were thought to cause disease. In reality, of course, all their bloodletting did was make the patient weaker, and more likely to succumb.

Fortunately, physicians no longer believe that bleeding the sick will make them healthy. Unfortunately, many of the makers of economic policy still do. And economic bloodletting isn’t just inflicting vast pain; it’s starting to undermine our long-run growth prospects.
Some background: For the past year and a half, policy discourse in both Europe and the United States has been dominated by calls for fiscal austerity. By slashing spending and reducing deficits, we were told, nations could restore confidence and drive economic revival.

And the austerity has been real. In Europe, troubled nations like Greece and Ireland have imposed savage cuts, even as stronger nations have imposed milder austerity programs of their own. In the United States, the modest federal stimulus of 2009 has faded out, while state and local governments have slashed their budgets, so that over all we’ve had a de facto move toward austerity not so different from Europe’s.

Strange to say, however, confidence hasn’t surged. Somehow, businesses and consumers seem much more concerned about the lack of customers and jobs, respectively, than they are reassured by the fiscal righteousness of their governments. And growth seems to be stalling, while unemployment remains disastrously high on both sides of the Atlantic."

Läs vidare på länken:

http://www.nytimes.com/2011/09/19/opinion/economic-bleeding-cure.html?_r=1&src=tp&smid=fb-share

---
Notera också IMFs nya rapport, se Affärsvärlden

IMF slår larm om världsekonomin
2011-09-20 | Publicerad 16:11 | Affärsvärlden

"Den globala ekonomin befinner sig i en "farlig ny fas". Aktiviteten försvagas, riskerna växer och förväntningarna sätts ned i en allt snabbare takt.

Den globala ekonomin befinner sig i en "farlig ny fas". Aktiviteten har försvagats och blivit mer ojämn, förtroendet har fallit kraftigt den senaste tiden och nedåtriskerna växer.

Det skriver Internationella valutafonden, IMF, i sin höstprognos som publicerades på tisdagen.

IMF konstaterar att en global ekonomi som ännu lider av strukturella bräckligheter i år har drabbats av en veritabel "spärreld" av chocker; Japan drabbades av en förödande jordbävning och tsunami och samtidigt växte oroligheterna i en rad oljeproducerande ekonomier. Därutöver stagnerade övergången från offentlig till privat efterfrågan i USA, euroområdet drabbades av omfattande finansiell turbulens, de globala marknaderna drabbades av omfattande utförsäljningar av risktillgångar, och det märks allt fler tecken på att detta spiller över på den reala ekonomin.

IMF skriver att de strukturella problem som möter de krisdrabbade utvecklade ekonomierna har visat sig vara mer svårlösliga än väntat och processen mot att ta fram och implementera reformer är ännu mer komplicerad.

"Utsikterna för dessa ekonomier pekar därmed mot en fortsatt, men svag och guppig, expansion", skriver IMF."

Länk: http://www.e24.se/makro/imf-slar-larm-om-varldsekonomin_3069106.e24

Anmärkning: Detta också apropå budgetdebatten i Sveriges riksdag den 20 september och skyddsvallbyggaren, finansminister Anders Borg.

Men inte är bortskänkta 5,4 miljarder kr - en tredjedel av Borgs "reformutrymme" - särskilt kraftfull, varken som skyddsvall eller jobbskapare i dessa massarbetslöshetstider (prognos 7,8 % snart i öppen arbetslöshet)

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Maktskifte i Danmark - med hårfin övervikt

Observerat: Maktskifte i Danmark – men med skakig regeringsbas

Så blev det, som galluparna förutspått, ett maktskifte i Danmark efter folketingsvalet den 15 september. En trött borgerlig regering fick respass efter tre mandatperioder. Den statsminister, V-ledaren Fogh Rasmussen som förde den till makten för ett årtionde sedan var mer populär än hans efterträdare, Lökke Rasmussen (f d finansminister). Landets allt sämre ekonomi och stigande arbetslöshet blev den huvudfråga som fällde avgörandet. Oppositionens olika partier på den “röda sidan” gick samman i en allians och lyckades med viss möda få till stånd maktskifte.

Men det blir en skakig regeringsbas som Danmarks nya statsminister, S-ledaren Helle Thorning-Schmidt, får ta sig an uppgiften att leda Danmark de närmaste åren. Övervikten blir knappa tre mandat – 89 för och 86 mandat emot – i det nyvalda folketinget/riksdagen. Tack vare framgångarna för socialliberala Radikale (+ 8 mandat till nu 17 mandat; 12,5 % av rösterna) och vänsterytterpartiet Enhetslistan (också plus 8 mandat till nu totalt 12 mandat) så räcker det framgången för att den nya, röda alliansen ska kunna forma en ny S-ledd regering. Trots att Socialdemokraterna själva gjorde ett svagt val, tappade ett mandat och bara fick ihop knappa 25 procent av rösterna och även Socialistisk Folkeparti, SF, tappade 7 mandat och fick för dem svaga 9, 2 procent och 16 mandat i nya folketinget.

Så röd alliansövervikt blev det, men detta bara tack vare Radikale och Enhetslistan. Inte genom att det stora partiet – Socialdemokraterna - i den röda alliansen gjorde något gott val heller denna gång, utan verkar ha fastnat vid sitt nuvarande “glastak” på maximalt 25 procent i väljarstöd. Ändå firar nu Socialdemokraterna och räknar med att partiets ledare Helle Thorning-Schmidt nu blir Danmarks nya statsminister och formar en regering ihop med andra valförloraren SF och med De Radikale och Enhetslistan som stödpartier i folketinget.

Visst kan det här hålla men risken för ett nyval redan om något eller några år kan heller inte uteslutas.

Å andra sidan har den borgerliga Lökke Rasmussen-ledda regeringen med allmänborgerliga Venstre, V (behöll ställningen med runt 26,7 % av rösterna), mera högborgerliga Konservative, K (blev mer än halverat i detta folketingsval) som juniorpartner bara haft runt 40 procent av rösterna i de tre val där de tidigare “segrat”. Men med stöd av det främlingsfientliga Dansk Folkeparti (DF) har man kunnat styra Danmark i tre mandatperioder. Tack vara att Pia Kjaersgards DF-parti haft mellan 10 och 14 procent av rösterna – men tappade nu tre mandat och föll ner till 12,3 % i väljarstöd – och aktivt stöttat de V-ledda, tidigare regeringarna. Det har skett till priset av att Pia Kjaersgaards DF krävt är EUs tuffaste och mest restriktiva invandringspolitik. Det har lett till att det blivit nästan omöjligt att invandra till Danmark. Nu är den rollen som ett i folketinget starkt borgeligt maktparti över för Kjaersgards del.

Samtidigt innebär det danska valresultatet att tio år av politisk ökenvandring nu är över för Socialdemokratin i Danmark. Trots ett fortsatt lågt väljarstöd för S men ihop med två andra partier till vänster om S och ett socialliberalt parti (De Radikale) till höger om S kan nu S-ledaren Helle Thorning-Schmidt ändå få sin revansch och nu forma en ny, icke borgerlig regering i Danmark för första gången på tio år.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;

Om hur den amerikanska medelklassen får det allt sämre

Läs om hur medianinkomsten inom USA-medelklassen nu fallit ner till samma nivå som år 1997 och om hur andelen amerikaner som lever under den officiella fattigdomslinjen är nu den högsta på 52 år.

Läsvärt och tänkvärt om ett USA som kommer allt längre ifrån “The American Dream” – i praktiken. Förvånad? Någon? Tror inte det. Se länken nedan till New York Times-artikeln.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

--Från New York Times-------------------
http://www.nytimes.com/2011/09/14/us/14census.html?pagewanted=1&_r=1&emc=eta1

U.S.| September 14, 2011
Soaring Poverty Casts Spotlight on 'Lost Decade'
By SABRINA TAVERNISE
Census numbers show new signs of distress among the middle class, as median incomes fell last year to levels last seen in 1997.

Nordisk och tysk socialdemokrati seglar i lite medvind nu

Nordisk och tysk socialdemokrati seglar just nu i lite av en medvindsvåg

Nordisk och tysk socialdemokrati seglar just nu i lite medvind igen efter ett antal tunga år. I Norge och Danmark är det val i mitten av september månad. I Norge fick ledande regeringspartiet, Arbeiderpartiet (AP), ökat stöd efter den rasistiska extremisten Breiviks massaker på partiets ungdomsförbunds läger på Utöya.

Sannolikheten är stor för att APs ledare, statsminister Jens Stoltenberg – skötte sitt ledarskap förtroendeingivande bra efter Utöya – förstärker sin ställning ytterligare i kommun- och regionvalet om en styv vecka. Chansen att Socialdemokratiet i Danmark också kan ta över makten efter tio år av borgerligt styre efter nu instundande (riksdags-) folketingsval, om valresultatet bekräftar vad opinionssiffrorna just nu utlovar. I så fall blir S-ledaren Helle Thorning-Schmidt ny statsminister i Danmark efter den borgerlige Lars Lökke Rasmussen. Och då i så fall i koalition ihop med Danmarks motsvarighet till Vänsterpartiet, alltså SF.

I Finland ingår sedan vårens finska riksdagsval socialdemokratiska SDP i en bred regnbågskoalition som leds av moderaternas motsvarighet, Samlingspartiet, och med dess ledare Jyrki Katainen som statsminister och med SDP-ledaren Jutta Urpilainen som finansminister och SDP-veteranen Erkki Tuomioja som utrikesminister. Den tidigare finska LO-ordföranden (FFC) Lauri Ihalainen ingår också som arbetsmarknadsminister i regeringen.

Men samtidigt måste här noteras – i motsats till vad fallet är i Norge efter Utöya-massakern för främlingsfientliga Fremskrittspartiets sjunkande opinionsstöd och dito för Dansk Folkeparti i Danmark – att populistiska Sannfinländarna ökat sitt stöd och när nu Finlands största parti med 22 procent (mot 19 % i vårens val) i stöd i färska opinionssiffror.

Tyska supervalåret 2011

I det tyska så kallade supervalåret 2011 fortsätter att bli framgångsrikt för de tyska socialdemokraterna, SPD. Valet häromdagen i den östersjöska elstaten Mecklenburg-Vorpommern – med delstatsparlamentet i ex-svenska Schwerin - slutade med en uppgång med 5,5 till 35,7 procent. Men det valresultatet i ryggen kan den hittillsvarande SDP-ministerpresidenten Erwin Sellering nu fortsätta sitt regeringsarbete också under den kommande mandatperioden.

Trygga majoriteter innebär möjligt samarbete med antingen i valet förlorande kristdemokratiska CDU eller mera framgångsrika vänsterpartiet Die Linke. Med en förlust för CDU på 5,7 och det sämsta resultatet någonsin i Mecklenburg-Vorpommern fick Kristdemokraterna endast blygsamma 23,1 procent i väljarstöd i förbundskansler Angela Merkels egen hemdelstat. Resultatet kan dock ändå resultera i en fortsatt stor delstatskoalition mellan SPD och CDU i Schwerin. Alternativet är här att SPD erbjuder Die Linke till en röd-röd-regering. Med runt 18 procent stannade vänsterkonkurrenten på ungefär samma resultat som i förra delstatsvalet.

För det på riksplanet framgångsrika De gröna blev också delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern nu en framgång. De gröna tog hem 8,4 procent (+ 5 %) av rösterna. Resultatet innebär att De gröna nu för första gången kom över spärren (5 %) och tågar nu in i delstatsparlamentet i Schwerin. I och med detta är partiet numera representerat i alla tyska delstatsparlament. Antalet gröna mandat räcker dock inte för att möjliggöra en för styrande SPD:s tredje alternativ, en röd-grön-koalition.

Däremot blev valet för CDU-koalitionspartnern FDP i Merkels förbundsdagsregering i detta delstatsval nu ett rejält bakslag. Med blott 2,7 procent i väljarstöd nu förlorade liberalerna inte bara över en tredjedel av sina väljare och förlorar därmed sin representation i delstatsparlamentet i Schwerin. Det är fjärde gången i årets olika delstatsval som FDP nu hamnar utanför ett delstatsparlament. Fortsätter samma trend i Berlin-delstatsvalet om tre veckor kan det även innebära politiska konsekvenser för den tidigare partibossen Guido Westerwelle och hans framtid som utrikesminister i Merkers förbundsdagsregering.

Men två saker är däremot trista med det senaste tyska delstatsvalet. Det ena är att också i Mecklenburg-Vorpommerns delstatsparlament kommer nynazistiska NPD att vara representerat med sina sex procent väljarstöd. Trots att partiet minskade med 1,2 procent i detta val.

En orsak till detta är sannolikt – det andra trista - det rekordlåga valdeltagandet. Av cirka 1,4 miljoner valberättigade valde bara 52 procent att använda sin rösträtt.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i Tyskland under kommande val och vilket utfallet blir i det danska riksdags- respektive norska kommun- och regionvalet.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Svår opinions- och väljarresa för Lööf i centerpartiet

Annie Lööf föreslås av en enig valberedning till ny partiledare i Centerpartiet efter avgående Maud Olofsson. Partimedlemmarna har uppenbarligen nu – med så länge vikande opinionssiffror – nu valt att satsa på för hennes ungdom, tydlighet och mediala genomslagskraft. Det sker i full medvetenhet om att med det ledarvalet tar det tidigare folkrörelse- och landsbygdspartiet Centern nu ytterligare ett steg åt höger. För Annie Lööf ligger politiskt ännu mer till höger än vad Maud Olofsson och de andra c-partiledarkandidaterna gör. Väljs hon – och allt talar för det – på partistämman i Åre nu i september, så innebär det att C får en partiledare som är mer marknadsliberal än socialliberal.

- Annie Lööf blir den mest borgerliga partiledare Centern någonsin haft. Hon tar över ledarskapet trots sina åsikter - inte tack vare, skriver t ex f d Rapport/SVT-kommentatorn K G Bergström i en krönika i Expressen (1/9).

28-åriga Annie Lööfs riksdagsmotioner är – visar sammanställningar - rena beställningskatalogen från Timbrohögern. I riksdagen har hon bland annat krävt marknadshyror, Natomedlemskap, platt skatt, utförsäljning av Sveriges Television och SR samt avskaffande av lagen om anställningsskydd.

Med Lööf vid rodret blir det inte mittenpolitik eller utsträckta händer över blockgränsen. I stället känns det som att det gamla folkrörelse- och landsbygdspartiet nu tar ytterligare några kliv åt höger.

Att centerdistrikt efter centerdistrikt ­ratat avgående centerledaren Maud Olofssons kandidat, IT- och regionministern, Anna-­Karin Hatt visar att Centerns pris för regeringssamarbetet (med hårda kompromisser som gett lite tillbaka) nu börjar bli för högt. Annie Lööfs mandat handlar om att profilera partiet, och om att ta plats. Inte att underordna sig statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ledarskap och dagordning för mycket i regeringsarbetet.

Möjligen får Centern med Annie Lööf – blir antingen ny miljö- eller näringsminister -som ny c-partiledare en smekmånad som kanske gör att partiet det första året kommer att ligga något ovanför gränsen för att vara kvar i riksdagen. Men hur går det när den tunga debatten drar igång och den nyliberala Annie Lööf kommer att få slåss om väljaropinionen till höger om Moderaterna? Medan risken samtidigt ökar för att alla Centerväljare till vänster lämnar för att i stället gå till Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Annie Lööf är skolad i tankesmedjan Timbros nyliberala värld och har hårt drivit nyliberala frågor som platt skatt (lika skatt för rik som för fattig), sämre anställningsskydd, alkoholförsäljning i livsmedelsbutiker och attacker på fackföreningarna. Hon har hittills varit en hängiven marknadsliberal som satt individens frihet framför samhällets solidariska och sociala ansvar för allas välmående. Med Annie Lööf som Centerledare finns risken att alla kärnkraftsmotståndare lämnar partiet. Centerpartiet kommer med Annie Lööf slåss med Moderaterna om väljare, samtidigt som hon kommer att få mycket svårt att locka några väljare från Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Taktiskt sett kommer därför inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet beklaga nya c-ledarvalet, snarare tycka att för deras del är det bara bra med Annie Lööf som ny Centerledare.

Men det är synd att det gamla folkrörelsepartiet Centern lägger sig så nära Moderaterna och slåss med Moderaterna om högerväljarna. I ett rörigt parlamentariskt läge hade det varit bättre om Centern inte låst in sig i högerburen. Med en mer mitteninriktad och socialliberal partiledare hade det kunnat blir ett intressant och för flertalet svenska mer rättvist och givande regeringssamarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.

Annie Lööf är ett politiskt underbarn, som får en kolossalt svår uppgift som partiledare för Centerpartiet. Väldigt mycket handlar det om att vinna eller försvinna som riksdagsparti. En tillfällig mediehype kan hon säkert få. Men det blir långt svårare för ett mera kontinuerligt locka medierna mer än vad dess storlek egentligen berättigar. Men ska jag gissa, så lär hon väl ändå försöka att ta på sig ledartröjan inom regeringen i miljöfrågan. Och då med Lööf som ny miljöminister i Reinfeldts i nuläget lite skakiga alliansregering.

För statsminister Fredrik Reinfeldt och hans främste vapendragare, finansminister Anders Borg kan kommande år till nästa riksdagsval (2014) bli bekymmersamma. Tillsammans ska de – i minoritetsställning i riksdagen och växande bekymmer med hög arbetslöshet och antågande lågkonjunkturhantera – försöka hantera tre små partier (C, Fp och KD) i allt mer desperat jakt på uppmärksamhet, bättre opinionssiffror och, helst, också lite fler väljare.

Men för de politiska journalisterna kan det däremot bli en spännande höst och vinter.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com