Tage Erlanders dagböcker - 1960 års volym

Också denna mörka och turbulenta politiska höst i Sverige och världen kommer ljuspunkten ”Tage Erlanders dagböcker”, nu volymen för år 1960.

Läs den gärna parallellt med Henrik Berggrens fina Palmebiografi. Då blir den ännu intressantare.

Det strävsamma teamet med Tage-sonen Sven Erlander, mångåriga s-kanslitjänstemannen Leif Andersson och och sekreteraren Inga-Lisa Lundin har nu i Gidlunds förlags uthålliga satsning nu tolkat, redigerat och något kompletterat vad Tage Erlander plitade ner fram till och med år 1960. Den här volymen är den elfte i raden och än återstår ytterligare ett antal innan projektet är i mål.

På sommaren år 1960 håller socialdemokraterna sin partikongress. Tage Erlander, 59 år, väljs efter 14 år om som partiledare och statsminister om på nytt. Än har inte partiet tröttnat på honom. Han har själv - ständigt lika självkritisk - länge diskuterat intern om att avgå, vilken han dock gjorde först år 1969 och sedan han och partiet först vunnit en rekordvalseger hösten 1968. Och då var Olof Palme sedan länge inskolad som en given efterträdare till honom.

I likhet med tidigare år upptar dagboken 1960 av hans av hypokondriliknande tankar om den egna (sannolikt dock goda) hälsan och ömma känslor för nära och kära med obestridliga krämpor. Omsorgerna om inte minst hustrun Aina - "bara hon inte sliter ut sig" - återkommer ständigt.

Den 11 juni utstrålar han något för honom så ovanligt som självbelåtenhet: ”En härlig men pressad kongressvecka”.

Allt har gått så väl att man blir orolig inför vad som nu kan följa. (En typisk Tage Erlander-reflektion, min anmärkning). Mitt ansvar för partiet och landet blir nu större, än vad det någonsin varit.”

Den viktiga och epokgörande tjänstepensionsreformen, ATP, är beslutad av riksdagen men partiet lyckas ändå göra den stora reformen till en fråga i höstens andrakammarval (valresultat +1,6 % i väljarstöd för regerande socialdemokraterna). Högern med Jarl Hjalmarson/Gunnar Svärd (den senare partisekr. för högern) i spetsen går till val på att kräva kraftiga sociala nedskärningar och stora skattesänkningar. Det budskapet avvisades av väljarna och ledde till ett bakslag i valet (-3 % i väljarstöd för högern).

Till skillnad från Reinfeldt/Schlingmann (den senare nyligen avgången m-partisekreterare) som med liknande politiskt budskap för moderaterna i valet 2010 skulle komma ut ur valet som segrare 50 år senare.

I sin dagbok fäster Tage Erlander stor vikt vid sina tal. Den 12 november skriver han: ”Inte bra att tvingas tala när man är så slapp och oinspirerad, som jag var i går på Stockholms arbetarekommuns representantskap. Jag trodde jag hade en idé, men lyckades inte göra något av den”.

Han är ofta missnöjd - framgår även av Henrik Berggrens färska Palmebiografi - med journalisterna. ”Jag sov oroligt i natt med tanke på vad Stockholms-Tidningens (Gunnar) Palin skulle kunnat få ut av missuppfattningar och förgrovningar”. Om Åke Ortmarks radioutfrågning skriver han: ”Frågorna var nog illasint menade”.

Till Aftonbladets stilistiska orakel Allan Fagerström säger Erlander efter en middag för Thailands kung på UD ”mitt hjärtas mening om hans sätt att sköta Aftonbladet mot arbetarrörelsens intressen”.

En vecka senare äter de båda Lundaakademikerna lunch på La Ronde. Erlander anteckningar om lunchen är oläsligt i dagboken. Upphovet till irritationen är av allt att döma Fagerströms referat från Erlanders Vasaparksduell med trätobrodern, fp-ledaren Bertil Ohlin.

Erlander är bekymrad över kvaliteten på partiredaktörerna men hyllar en av dem: ”Äntligen har jag fått ett språkrör. Olle Svensson har lovat att ta in mina referat i Folket, om jag skickar dem senast kl 18 dagen före publicerandet. Underligt att det gått så länge, innan någon erbjöd sig att ordna denna sak.”

Erlanders dagböckerna - alltid lika öppenhjärtliga i tonen - var ju aldrig ämnade för publicering. Och just därför är de så läsvärda. Erlander har ofta ironiska och svepande omdömen.

Onsdagsklubbens Kaj Björk - journalist från Ny tid i Göteborg och senare både riksdagsman och flitig författare - får följande betyg på vad han sagt om folkomröstningar på partikongressen:

”Vart Kaj Björk syftar är för mej helt obegripligt. Han verkar på något sätt helt ur balans.”

Knappast något som "dimmornas Kaj" som han senare ibland kom att kallas precis förväntat sig att få höra av landets statsminister.

Nya volymer - sannolikt ytterligare nio - är att vänta de kommande åren. Säkert minst lika intressant politisk historia-läsning som de elva volymer som hittills hunnit komma ut på Gidlunds förlag.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 27 oktober 2010 m fl)

Järnvägens problem länge kända men åtgärderna fortsätter att dröja

(Publicerad i bl a Dagbladet 23 oktober 2010)

Observerat om svenska järnvägens långvariga problem som inte åtgärdats:

Per Unckels förslag häromdagen - apropå förra vinterns tågkaos - om regelbundna krisövningar samt bättre planering, kontroll och underhåll är därför bra, liksom planerna på fler snöplogslok och avisningsdepåer.

Men det räcker inte långt. Inte alls. Särskilt som han därtill är så försiktig i sin kritik av vad som tillåtits gå så fel inom järnvägstrafiken.

”Vi har ett uppdrag att jobba med trafiksäkerhet först och det är precis vad SJ gör”, sade nya infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd, m, i en kommentar till det senaste kaoset kring svenska tågtrafiken. Visst, visst.

Inget finns att invända mot att säkerheten nu tas på allvar. Men nog borde det i uppdraget ingå att trafiken ska vara säker också i den meningen att tågen faktiskt går. Hela det senaste året har det varit väldigt mycket av stillastående – och olyckstillbud.

Det plötsliga stoppet av 25 tåg fredagen den 15 oktober var knappast följden av ett konsekvent och långsiktigt säkerhetsarbete. I stället var det ytterligare en påminnelse om den kortsynt dumhet som råder inom den svenska järnvägstrafiken sedan bolagstänkande och vinstintresse (med suboptimerings förbannelse och där just ingen tar ansvar för helheten utan bara för sin "egen kiosk") har blivit viktigare drivkrafter än driftsäkerhet och punktlighet.

Den omedelbara förklaringen till förra fredagstvärbromsningen, eller nödstoppet, var det olycksdrabbade tåget i Norge för ett par veckor sedan. Samt den undersökning av 3 000 hjul som SJ genomfört sedan dess och som visade sprickor i två.

Men om oron efter Norgeolyckan – orsakad av sprickbildning i hjulen – var så stor borde väl Intercity-tågen tagits ur trafik omgående. Om SJ:s säkerhetsmedvetande är så stort som statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd påstår hade hon behövt säga att "trafiksäkerhet först ..är precis vad SJ gör". Jo tjenare.

Sanningen är ju att det handlar om åratal av eftersatt underhåll och andra brister i tågverksamheten. Det må sedan gälla lok som inte klarar full belastning under varma sommardagar eller att det saknas snölok och annan kapacitet för att hålla spår och växlar snö- och isfria. Per Unckel,f d moderat politiker och nu landshövding i Stockholm, överlämnade måndagen den 18 oktober ett betänkande om förra säsongens snökaos (brist på snötåg, otillräcklig kapacitet för avisning av lok och vagnar, växlar som fryser etc).

Drygt 80 000 förseningstimmar i vintras innebar en fördubbling mot tidigare. Det kan ställas i relation till kraftigt minskade investeringar 2008–2009. Enligt en KTH-studie (forskaren Westerlund intervjuades i TV4 den 18/10) har vi ett underhållsberg på 8 miljarder kr som borde åtgärdats stegvis med början för flera år sedan. Och det ansvaret fallet på den förra såväl som på den nu sittande nya Reinfeldt-regeringen.

I senaste numret av läsvärda magasinet Filter granskas järnvägssatsningar i Europa. Svenskarna var för snart 20 år sedan omåttligt stolta över X2000. OK då, men i dag är det inget att skryta med. X2000-tågen kärvar, övriga Europa har dragit ifrån och gjort det rejält, både när det gäller hastighet och punktlighet.

I Spanien investeras 80,5 miljarder euro fram till 2020 på höghastighetslinjer. I Tyskland köper man 300 nya tåg för 30 miljarder euro och bygger nästan 40 mil höghastighetsbanor. I Frankrike satsas 85 miljarder euro de närmaste tio åren, mot blott sju miljarder euro i Sverige. Varför är finansminister Anders Borg så snål med järnvägssatsningar?

Lägg så till detta så det eftersläpande underhållsberget på - enligt en KTH-studie från i fjol somras - 8 miljarder kr som också är en viktig förklaring till växande problem för svensk tågtrafik och dess ökande svårigheter att komma fram i tid, eller ibland inte alls.

Med lite återkommande krisövningar, några fler snölok och lite allmänt snack om trafiksäkerhet kommer man inte långt om underhållsberget på 8 miljarder kr inte åtgärdas och nya järnvägsinvesteringar lyser med sin frånvaro.

När börjar socialdemokraterna att på allvar göra politik av detta? Börjar attackera regeringen Reinfeldt för att man är för passiv och gör för lite, dessutom alldeles för sent.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Järnvägern

Valet i siffror i korthet - 20010 jämfört med 2006

I valet 2006 var resultaten nästan identiska i de tre valen, 34,99 procents s-väljarnadel i riksdagsvalet, 34,87 av de totala rösterna i landstingsvalen och 34,58 i kommunalvalen. Utjämningen kan översättas med att socialdemokratin backade mindre i kommunal- och landstingsvalen än i riksdagsvalet.

2010 är siffrorna de omvända mot 2006: Högre siffror och lägre tillbakagång i kommunal- och landstingsvalen än i riksdagsvalet.

• I riksdagsvalet fick S 30,66 procent (– 4,33) av de avgivna rösterna.
• Av samtliga röster i kommunalvalet tog Socialdemokraterna 32,28 procent (–2,3).
• I landstingsvalen fick S totalt 33,04 procent (–1,83).

I samtliga landsting/regioner utom två – Norrbotten och Västernorrland – hade Socialdemokraterna högre röstandel än i motsvarande valdistrikt i riksdagsvalet. I nära hälften av landstingsvalen – åtta av 20 – ökade faktiskt väljarandelen, jämfört med landstingsvalen 2006. Ökningarna var visserligen små, oftast några tiondels procentenheter, men mot bakgrund av nedgången i övrigt är det ändå värt att notera som en framgång.

(De åtta landsting där röstandelen ökade är Dalarna, Jämtland, Kalmar, Norrbotten, Västerbotten, Västmanland, Örebro och Östergötland.)

Moderaterna, å andra sidan, har starkast stöd i riksdagsvalet. Där nådde M 30,06 procent, mot 27,29 totalt i landstingsvalen och 26,19 i kommunalvalen.

De här siffrorna stämmer med opinionsmätningarna: Socialdemokraterna har fortfarande ett hyfsat bra förtroende i välfärdsfrågorna, dvs. frågor som hanteras av kommuner och landsting. Förtroendet för S vacklar däremot betänkligt i frågor kring ekonomi och jobb, dvs. frågor som hanteras av riksdagen.

Detta pekar alltså ut centrala frågor för socialdemokratin att arbeta med. Eftervalsdebatten ska naturligtvis inte göra halt vid dem: det behövs både djupare och bredare perspektiv än så. Men det finns onekligen skäl att reflektera över det faktum att S tappat så mycket av förtroende i frågor som hört till våra paradgrenar.

Mcyket talar för att det handlar både om politikens utformning och om vilka bilder väljarna har av politiken, något som ingalunda behöver vara utan sannolikt är två olika saker.

Rimligen bör detta beaktas och noga analyseras i kommande fördjupade analyser av valet 2010.

/Robert Björkenwall

Krisande socialdemokrati behöver göra en råärlig analys men kan inspireras av Tyskland, Norge och Storbritannien

Nu repar även tysk socialdemokrati mod och kan visa vägen även för andra krisande s-partier som det i Sverige

Socialdemokratin i Sverige och Europa har problem. Politiken håller inte "ihop" som helhet och har svårt att inge förtroende. Vägen tillbaka kan visa sig bli både lång och svår.

Men såg häromdagen hur tyska SPDs partiordförande Sigmar Gabriel höll ett intressant och självkritiskt tal på SPD-kongressen som nyligen avslutades i Berlin. Som bekant tog ex-miljöministern Sigmar Gabriel - efter senaste, usla förbundsdagsvalet - över ett parti i fritt fall. Hans huvuduppgift är

att gjuta nytt liv i en modfälld rörelse i opposition mot Angela Merkels kristligt-liberala koalitionsregering. "Siggi" Gabriel är en utmärkt och fängslande retoriker. Och hans tal är Gunnar Sträng-långa men han förmår ändå hålla intresset vid liv.

Han talade han i nästan två timmar mycket tydligt om att våga utmana den växande ojämlikheten och slåss för ett rättfärdigt samhälle. Ett samhälle där arbetare, upplysta borgare och intellektuella samverkar för att hålla samman och undvika "klyvning" av det tyska samhället.

Hans tal blev inte sämre av att han därtill passade på att såga den direkt rasistiska bok som en gammal grånad SPD-medlem, avpolleterade riksbanksledamoten, Thilo Sarrazin, gett ut. I en omdebatterad bok har Sarrazin målat upp en bild om hur Tyskland avskaffar sig självt genom att Tyskland försämras genetiskt på grund av muslimsk invandring. Åter samma rasbiologiska tongångar som en gång såg Hitlers nazism födas och sedan lägga hela nationen i grus. (Har intresse också med tanke på högerpopulismens växande stöd nyss i kommunvalet i österrikiska Wien.)

"Siggi" Gabriel tog klart och tydligt avstånd från Sarrazin och hans märkliga bok - och mötte SDP-kongressens jubel.

Också på andra sätt var Gabriel full av självkritik. Han tog också upp det förakt som politiskt arbete på sina håll möts av och det förakt uppifrån (arrogans) som sämre lottade i samhället inte sällan möts av. Gabriel vill hitta en formel och strategi för SPD som bryter sig ut ur dessa onda cirklar. Och sättet på vilket Siggi Gabriel gjorde det i sitt tal andades självförtroende. Det borde vara hoppingivande även för just nu vilsna och krisande svenska socialdemokrater. Återstår dock att se om han och SPD också lyckas med detta i den praktiska politiken i kommande val.

Ett står dock klart - precis som i Storbritannien med valet av Ed Miliband som ny Labourledare - att här fanns en annan och mera optimistisk ton än som vi annars mött och möter inom t ex en krisande, europeisk och svensk socialdemokrati.

Visserligen styrs ännu stora delar av Sydeuropa och Norge av socialdemokratiska partier. Men i övrigt är Europa för närvarande blått, eller rent av mörkblått och till med skiftande i främlingsfientligt brunt. På många håll har den europeiska socialdemokratin i stort sett nästan varit nere för räkning. Med Norge

som det stora undantaget i Norden. Men signalerna nu från såväl tyska SDP- som Labourkongressen i Storbritannien visar att s-partierna börjar repa mod och åter visa att man både vill och vågar tro sig ha en framtid - och därmed åter bli riktigt "valbara" i kommande parlaments- och riksdagsval. (Ja, i Australien lyckades nyligen - om än ytterst knappt - Labor under Julia Gillard vinna ett förtida parlamentsval och på nytt bilda en Labor-regering med stöd av några oberoende parlamentariker.). Men hur går det för SDP i finska riksdagsvalet i vår? Och vilket stöd får då t ex populistpartiet Sannfinländarna?

För svensk socialdemokrati i djupt demoraliserande kris efter det sämsta svenska riksdagsvalet sedan 1914 krävs nu en råärlig analys av det egna misslyckandet för att alls kunna komma tillbaka. Viss inspiration kan partiet hämta från det som nu sker i Tyskland och Storbritannien, liksom från Norge.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar, Gotlands tidningar m fl)

Intryck från en resa i Sveriges nordliga kommuner

Kort om Pajalagruvorna och om Kiruna:

När jag i var i Norrbotten och Kiruna 1-6 okt. (bl a på några dagars fisketur) så passade jag även på att kolla upp Kaunisvaara-gruvornas läge lite. Nu verkar de kunna få ihop de 4,5 miljarder i kapital (ska vara helt klart under oktober månad) som krävs för att påbörja investeringarna i infrastrukturen i Sahavaara-gruvan, Tappuli m fl i skiftet nov.-dec. Rekrytering av folk är på gång. Däremot har de, enligt K-A Waplan, avskrivit järnväg till finska Kolari.

Nu satsar de på transport på väg av sliget till Svappavaara och sedan tåg därifrån till den isfria hamnen i Narvik. Och Gruvtolvans gamla fackordf. Harry Rantakyrö verkar få nåt chefsjobb för Northland Resources i Kaunisvaara-gruvorna.

Gruvverksamhet kan ju den här LKAB-mannen som nu flyttat tillbaks till sina tornedalska rötter i Pajala kommun.

På sikt kanske järnvägen ska byggas ut vidare från Svappavaara, möjligen. Där har f. ö produktion i Gruvberget i Svappavaara satts igång av LKAB och det anställs folk. I byar som Junosuando etc - där Thomas Östros har lite rötter på mammas sida - i Pajala kommun märks det också; fler får jobb nu. I Kiruna är det ju redan besvärande bostadsbrist och rekordlåg arbetslöshet.

Kristina Zackrisson,s, verkar, lite överraskande, bli den som får jobbet som kommunalråd och ersätter Kennet Stålnacke, liksom även Törnman. Båda kan väl bli kvar på något sätt men inte längre som kommunalråd i Kiruna.

Både Clas Olson och Lakkapää byggmarknad (avknoppning från K-Rauta) är på väg att etablera butiker i Kiruna; byggena är redan på gång. Så handeln expanderar också i stan med knappa 3,5 % arbetslöshet och gott om norska turister.

Gott om byggentreprenörer av olika slag som flera gånger i veckan flyger upp från Stockholm till Kiruna är det också på planet till och från Kiruna...

Och gamla, klassiska Matojärvi ishall har fått ett renoveringslyft för ett par mille och det är full fart där på ungdomsverksamheten. Om ett par år ska dock en ny andra ishall byggas vid Lombia, alldeles intill konstgräsfotbollsplanen.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Ice hotels VD Yngve Bergkvist var f.ö med planet till Stockholm den 6 okt. så även han är igång med kontakt- och marknadsarbetet inför nya vinstersäsongen. Det blir väl så där 98 %-ig beläggning på hotellet i vinter också, antar jag.

S får inte slarva med sin valanalys

Även försiktigt uttryckt så är valet den 19 september 2010 en katastrof för svensk socialdemokrati. Väljarna har uppenbarligen inte känt tillräckligt förtroende för vare sig S politik eller partiets ledande företrädare. I den valanalys som nu kommer måste partiet förmå att gå till grunden med orsakerna.

Här måste alla stenar vändas på, ansvar pekas ut och nödvändiga förändringar genomföras. Utan det är risken att S backar ytterligare - under 30 % i väljarstöd - vid valet 2014 överhängande.

Förhoppningsvis kommer den grupp om nu fått uppdraget att analysera valet också att orka ta de mer obehagliga konfrontationer som ett med sanningen överensstämmande arbete kräver. Det första och kanske viktigaste är att klart erkänna att valförlusten förorsakades av oss själva.

Skulden till katastrofen ligger i grunden varken i några ”Mosa Mona-kampanjer” eller i att S saknar tillgång till media. Visst, något lite roll kan de ha spelat. Men skulden är partiets egen i grund och botten. Den kraftiga väljarflykten - bara 22 proc. av alla löntagare och bara 50,7 proc. av LO-förbundsmedlemmarna etc röstade S -beror inte på att man fått för lite information utan på att man ogillade budskapet och tonen från partiet. Man kände också mer misstro än tillit till för många av våra centrala företrädare. Som valarbetare på fältet fick man gång på gång förklara att det går att rösta (S) ”för partiet är större än bara

företrädare X eller Y”. Men ett vet vi med rätt stor säkerhet redan nu: den gemensamma ekonomisk-politiska budgetmotionen för de rödgröna den 3 maj 2010 var allt annat än en succé. Efter det kom socialdemokraterna och de rödgröna aldrig riktigt in i matchen igen - och valet var förlorat redan då.

I praktiken var det så.

I den valanalys som nu ska göras måste inte bara de politiska utan också de organisatoriska delarna få en seriös och råärlig behandling. Där måste hela partiexpeditionen, valorganisationen och dess insatser granskas. Där måste såväl de enskilda medarbetarnas som hela valorganisationens verklighetsförankring få en genomlysning. Och kanske måste en del av framtids- och förnyelsearbetet börja med en djupare diskussion om vad demokratisk socialism är och de värderingar kring vilka partiets politik historiskt sett byggts upp. Utan en råärlig analys är risken stor att vandringen i den politiska öknen kan bli lång för

Sveriges mesta och mest naturliga regeringsparti - socialdemokraterna. Svårare än så är det inte, i grund och botten. Så slarva nu inte med s-valanalysen.

Förtroende tar tid att bygga upp men går fort att rasera.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com