Krisande socialdemokrati behöver göra en råärlig analys men kan inspireras av Tyskland, Norge och Storbritannien
Nu repar även tysk socialdemokrati mod och kan visa vägen även för andra krisande s-partier som det i Sverige
Socialdemokratin i Sverige och Europa har problem. Politiken håller inte "ihop" som helhet och har svårt att inge förtroende. Vägen tillbaka kan visa sig bli både lång och svår.
Men såg häromdagen hur tyska SPDs partiordförande Sigmar Gabriel höll ett intressant och självkritiskt tal på SPD-kongressen som nyligen avslutades i Berlin. Som bekant tog ex-miljöministern Sigmar Gabriel - efter senaste, usla förbundsdagsvalet - över ett parti i fritt fall. Hans huvuduppgift är
att gjuta nytt liv i en modfälld rörelse i opposition mot Angela Merkels kristligt-liberala koalitionsregering. "Siggi" Gabriel är en utmärkt och fängslande retoriker. Och hans tal är Gunnar Sträng-långa men han förmår ändå hålla intresset vid liv.
Han talade han i nästan två timmar mycket tydligt om att våga utmana den växande ojämlikheten och slåss för ett rättfärdigt samhälle. Ett samhälle där arbetare, upplysta borgare och intellektuella samverkar för att hålla samman och undvika "klyvning" av det tyska samhället.
Hans tal blev inte sämre av att han därtill passade på att såga den direkt rasistiska bok som en gammal grånad SPD-medlem, avpolleterade riksbanksledamoten, Thilo Sarrazin, gett ut. I en omdebatterad bok har Sarrazin målat upp en bild om hur Tyskland avskaffar sig självt genom att Tyskland försämras genetiskt på grund av muslimsk invandring. Åter samma rasbiologiska tongångar som en gång såg Hitlers nazism födas och sedan lägga hela nationen i grus. (Har intresse också med tanke på högerpopulismens växande stöd nyss i kommunvalet i österrikiska Wien.)
"Siggi" Gabriel tog klart och tydligt avstånd från Sarrazin och hans märkliga bok - och mötte SDP-kongressens jubel.
Också på andra sätt var Gabriel full av självkritik. Han tog också upp det förakt som politiskt arbete på sina håll möts av och det förakt uppifrån (arrogans) som sämre lottade i samhället inte sällan möts av. Gabriel vill hitta en formel och strategi för SPD som bryter sig ut ur dessa onda cirklar. Och sättet på vilket Siggi Gabriel gjorde det i sitt tal andades självförtroende. Det borde vara hoppingivande även för just nu vilsna och krisande svenska socialdemokrater. Återstår dock att se om han och SPD också lyckas med detta i den praktiska politiken i kommande val.
Ett står dock klart - precis som i Storbritannien med valet av Ed Miliband som ny Labourledare - att här fanns en annan och mera optimistisk ton än som vi annars mött och möter inom t ex en krisande, europeisk och svensk socialdemokrati.
Visserligen styrs ännu stora delar av Sydeuropa och Norge av socialdemokratiska partier. Men i övrigt är Europa för närvarande blått, eller rent av mörkblått och till med skiftande i främlingsfientligt brunt. På många håll har den europeiska socialdemokratin i stort sett nästan varit nere för räkning. Med Norge
som det stora undantaget i Norden. Men signalerna nu från såväl tyska SDP- som Labourkongressen i Storbritannien visar att s-partierna börjar repa mod och åter visa att man både vill och vågar tro sig ha en framtid - och därmed åter bli riktigt "valbara" i kommande parlaments- och riksdagsval. (Ja, i Australien lyckades nyligen - om än ytterst knappt - Labor under Julia Gillard vinna ett förtida parlamentsval och på nytt bilda en Labor-regering med stöd av några oberoende parlamentariker.). Men hur går det för SDP i finska riksdagsvalet i vår? Och vilket stöd får då t ex populistpartiet Sannfinländarna?
För svensk socialdemokrati i djupt demoraliserande kris efter det sämsta svenska riksdagsvalet sedan 1914 krävs nu en råärlig analys av det egna misslyckandet för att alls kunna komma tillbaka. Viss inspiration kan partiet hämta från det som nu sker i Tyskland och Storbritannien, liksom från Norge.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar, Gotlands tidningar m fl)
Socialdemokratin i Sverige och Europa har problem. Politiken håller inte "ihop" som helhet och har svårt att inge förtroende. Vägen tillbaka kan visa sig bli både lång och svår.
Men såg häromdagen hur tyska SPDs partiordförande Sigmar Gabriel höll ett intressant och självkritiskt tal på SPD-kongressen som nyligen avslutades i Berlin. Som bekant tog ex-miljöministern Sigmar Gabriel - efter senaste, usla förbundsdagsvalet - över ett parti i fritt fall. Hans huvuduppgift är
att gjuta nytt liv i en modfälld rörelse i opposition mot Angela Merkels kristligt-liberala koalitionsregering. "Siggi" Gabriel är en utmärkt och fängslande retoriker. Och hans tal är Gunnar Sträng-långa men han förmår ändå hålla intresset vid liv.
Han talade han i nästan två timmar mycket tydligt om att våga utmana den växande ojämlikheten och slåss för ett rättfärdigt samhälle. Ett samhälle där arbetare, upplysta borgare och intellektuella samverkar för att hålla samman och undvika "klyvning" av det tyska samhället.
Hans tal blev inte sämre av att han därtill passade på att såga den direkt rasistiska bok som en gammal grånad SPD-medlem, avpolleterade riksbanksledamoten, Thilo Sarrazin, gett ut. I en omdebatterad bok har Sarrazin målat upp en bild om hur Tyskland avskaffar sig självt genom att Tyskland försämras genetiskt på grund av muslimsk invandring. Åter samma rasbiologiska tongångar som en gång såg Hitlers nazism födas och sedan lägga hela nationen i grus. (Har intresse också med tanke på högerpopulismens växande stöd nyss i kommunvalet i österrikiska Wien.)
"Siggi" Gabriel tog klart och tydligt avstånd från Sarrazin och hans märkliga bok - och mötte SDP-kongressens jubel.
Också på andra sätt var Gabriel full av självkritik. Han tog också upp det förakt som politiskt arbete på sina håll möts av och det förakt uppifrån (arrogans) som sämre lottade i samhället inte sällan möts av. Gabriel vill hitta en formel och strategi för SPD som bryter sig ut ur dessa onda cirklar. Och sättet på vilket Siggi Gabriel gjorde det i sitt tal andades självförtroende. Det borde vara hoppingivande även för just nu vilsna och krisande svenska socialdemokrater. Återstår dock att se om han och SPD också lyckas med detta i den praktiska politiken i kommande val.
Ett står dock klart - precis som i Storbritannien med valet av Ed Miliband som ny Labourledare - att här fanns en annan och mera optimistisk ton än som vi annars mött och möter inom t ex en krisande, europeisk och svensk socialdemokrati.
Visserligen styrs ännu stora delar av Sydeuropa och Norge av socialdemokratiska partier. Men i övrigt är Europa för närvarande blått, eller rent av mörkblått och till med skiftande i främlingsfientligt brunt. På många håll har den europeiska socialdemokratin i stort sett nästan varit nere för räkning. Med Norge
som det stora undantaget i Norden. Men signalerna nu från såväl tyska SDP- som Labourkongressen i Storbritannien visar att s-partierna börjar repa mod och åter visa att man både vill och vågar tro sig ha en framtid - och därmed åter bli riktigt "valbara" i kommande parlaments- och riksdagsval. (Ja, i Australien lyckades nyligen - om än ytterst knappt - Labor under Julia Gillard vinna ett förtida parlamentsval och på nytt bilda en Labor-regering med stöd av några oberoende parlamentariker.). Men hur går det för SDP i finska riksdagsvalet i vår? Och vilket stöd får då t ex populistpartiet Sannfinländarna?
För svensk socialdemokrati i djupt demoraliserande kris efter det sämsta svenska riksdagsvalet sedan 1914 krävs nu en råärlig analys av det egna misslyckandet för att alls kunna komma tillbaka. Viss inspiration kan partiet hämta från det som nu sker i Tyskland och Storbritannien, liksom från Norge.
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar, Gotlands tidningar m fl)
posted by rbjorkenwall at 2:41 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home