Erkki Tuomiojas ovanliga mormor

Ledarkrönika i NSD 30 augusti 2007
Krönika/ Erkki Tuomiojas ovanliga mormor

Finlands mångårige utrikesminister, socialdemokraten Erkki Tuomioja, är känd som en god politiker med stort internationellt kontaktnät, maratonlöpare och en som gärna bär Amnestys märke på kavajuppslaget. Han är därtill känd som en reflekterande intellektuell, flitig bokläsare och en utmärkt skribent.
Hans senaste alster, "Häivähdys punista" (Tammi förlag, 2006) - "En strimma av rött" på svenska - tillhör de allra bästa som flutit fram från hans penna.

Välförtjänt har han fått det prestigefyllda Finlandia-priset i fackboksklassen för sin utmärkta skildring av sin berömda mormor, författaren, rundradiochefen och Bertold Brecht-vännen Hella Wuolijoki och hennes mera okända syster Salme Pekka.

Rader av kända finländska och internationella politiker, kulturpersonligheter, diplomater, spioner och andra passerar revy. Mitt i detta kraftfält finns den rundlätta lilla Hella Wuolijoki som en spindel i nätet. Hon var född i Estland år 1886 och hette då Ella Murrik. I början av 1900-talet flyttade hon till studier i Finland. Men hon kom alltid att tala finska med en estnisk brytning.

Rätt snart kom hon in i intellektuella kretsar i Helsingfors och fann även sin man, s-politikern Sulo Wuolijoki. Till hennes umgängeskrets hörde även anhängare till de ryska bolsjevikerna, bland annat bolsjevikagenten Meir Trilisser som senare kom att göra karriär i underrättelseorganisationen GPU.

I formell mening var dock Hella Wuolijoki aldrig medlem i Finlands kommunistiska parti, SKP. Hon var mer av en naiv vänsterintellektuell som trodde gott om kommunismen.

En annan mera känd sida var hennes författarskap. Hon skrev både goda romaner och pjäser. Inte minst då den fantastiska Niskavuori-sviten, som än i dag räknas som klassiker på de finska teaterscenerna och och som stått modell för den tyska dramatikern Bertold Brechts berömda teaterpjäs "Herr Puntila och hans dräng Matti".

Hella Wuolijoki hade förmågan att trollbinda och ibland också manipulera sina omgivning men var samtidigt också både naiv och blåögd. Inte minst i politiska sammanhang.

Hella Wuolijoki dömdes till fängelse för att hon gömt den underjordiskt verksamma Kerttu Nuorteva, dottern till den i Sovjetunionen boende pappan och finska emigrantkommunisten Santeri Nuorteva.

Men efter kommunisternas stora valseger i finska riksdagsvalet 1945 så blev hon fri och började en ny karriär som chef för Finlands rundradio.

Det är en läsvärd bok Tuomioja, nu tung oppositionspolitiker, skrivit om sin berömda mormors märkliga livsöde.


Robert Björkenwall, firlansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeringskansliet, författare till bl a en bok om Finland m m

En ovanlig mormor - Hella Wuolijoki

Ledarkrönika i Piteå-tidningen 25 aug. 2007/
En alldeles ovanlig mormor

Finlands mångårige utrikesminister, socialdemokraten Erkki Tuomioja, är känd som en mycket god politiker med stort internationellt kontaktnät, maratonlöpare och en som gärna bär Amnestys märke på kavajuppslaget när han möter kinesiska och andra utländska ledare.

Han är därtill känd som en reflekterande intellektuell, flitig bokläsare och en utmärkt skribent.

Hans senaste alster, "Häivähdys punista" (Tammi förlag, 2006) - "En strimma av rött" på svenska - tillhör de allra bästa som flutit fram från hans flitiga penna.

Välförtjänt har han också fått det prestigefyllda Finlandia-priset i fackboksklassen för sin alldeles utmärkta skildring av sin berömda mormor, författaren, rundradiochefen och Bertold Brecht-vännen Hella Wuolijoki och hennes mera okända syster. Hella Wuolijoki och hennes syster Salme Pekkala i revolutionens tjänst" lyder undertiteln till Erkki Tuomiojas bok.

Rader av kända finländska och internationella politiker, kulturpersonligheter, diplomater, spioner och andra passerar här revy. Mitt i detta kraftfält finns den rundlätta lilla Hella Wuolijoki som en slags spindel i nätet. Hon var född i Estland år 1886 och hette då Ella Murrik. I början av 1900-talet flyttade hon till studier i Finland. Men hon kom alltid att tala finska med en estnisk brytning.

Rätt snart kom hon in i de intellektuella kretsarna i Helsingfors och fann den vägen även sin man, den socialdemokratiska politikern Sulo Wuolijoki. Till hennes umgängeskrets hörde även anhängare till de ryska bolsjevikerna, bland annat bolsjevikagenten Meir Trilisser som senare kom att göra karriär i underrättelseorganisationen GPU.

I formell mening var dock Hella Wuolijoki aldrig medlem i Finlands kommunistiska parti, SKP. Hon var mer av en naiv vänsterintellektuell som gärna ville och trodde gott om kommunismen. Det politiska sympatierna på kommunistsidan till trots så blev Hella Wuolijoki åtminstone tidvis också en mycket framgångsrik affärskvinna. Ett av många uttryck för hennes mångsidiga begåvning.

En annan mera känd sida var henns författarskap. Hon skrev både goda romaner och pjäser. Inte minst då den fantastiska Niskavuori-sviten, som än i dag räknas som klassiker på de finska teaterscenerna och som biofilm och som stått modell för den tyska dramatikern Bertold Brechts berömda teaterpjäs "Herr Puntila och hans dräng Matti".

Hella Wuolijoki hade förmågan att trollbinda och ibland också manipulera sina omgivning men var samtidigt också både naiv och blåögd. Inte minst i politiska sammanhang. Samtidigt fanns där, som framgår av Erkki Tuomiojas med kritisk distans skrivna bok om hans berömda mormor, att hon kunde vara både kall och elitär i sin syn på vanligt folk.

Hella Wuolijoki dömdes till fängelse för att hon gömt den underjordiskt verksamma Kerttu Nuorteva, dottern till den i Sovjetunionen boende pappan och finska emigrantkommunisten Santeri N. Men efter kommunisternas stora valseger i finska riksdagsvalet 1945 så blev Hella Wuolijoki fri och började en ny karriär som chef för Finlands rundradio.

Det är en läsvärd bok Erkki Tuomioja, nu tung oppositionspolitiker i Finlands riksdag, skrivit om sin berömda mormors märkliga livsöde. Finlandiapriset känns välförtjänt.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeringskansliet
författare till bl a en bok om Finland m m

En ständigt nyfiken 90-åring - Brita Söderberg

Brita Söderberg - en ständigt nyfiken 90-åring

Brita Söderberg, född Bohlin och med släkttrådar till psalmdiktaren Israel Kolmodin och "Den blomstertid nu kommer", föddes 1917 i Övertorneå i Norrbotten, fyller 90 år när augusti övergår till höstmånaden september. Familjen Bohlin flyttade år 1922 till Karesuando där pappan kom att tjänstgöra som kyrkoherde.

Där växte Brita upp med två bröder och två systrar varav nu endast lillasyster Margareta i jämtländska Hammerdal ännu är i livet.

Brita har alltid präglats av en stor nyfikenhet som får henne att se framåt och vilja följa utveckling i stort som smått. Dessvärre var det samma nyfikenhet som ställde till det för henne då hon endast sju år gammal förlorade sitt vänstra öga genom en synnerligen tragisk olycka.

Syskonen lekte indianer och vita i kojor och storebror förmanade alla att lägga sig ner för att han skulle skjuta med pilbågen. Men nyfikna systern Brita kunde ändå inte låta bli att titta fram under filten och pilen kom farande och träffade hennes öga. Det blev hästskjuts 17 mil till Kiruna lasarett som raskt vidarebefordrade henne till Akademiska sjukhuset i Uppsala. "Där gjorde man ett gott arbete, så skickligt att ögonläkare och optiker senare i livet inte kunnat se att det ena ögat var av glas", konstaterar 90-åriga Brita.

I sina yngre år levde nu 90-åriga Brita mycket uppe i fjällvärlden följande sin pappa Einar ut i dess flora och fauna - och ut på vandringar för att besöka avlägsna sameboställen i Karesuando församling.

Många utsocknes reste gärna till exotiska Karesuando och kom att bo hemma hos kyrkoherden. Det gällde bl a dåvarande kronprinsparet (= Gustav VI ), författaren Albert Engström och många andra. "Alla fick ta det som bjöds, inget krusande och fjäskande här inte", ansåg pappa och mamma. Det gällde även en tysk naturforskare som senare visade sig vara spion. Också finska krigsbarn. Man både såg och hörde kriget (slutskedet av Fortsättningskriget 1944) och de omfattande bränderna på nära håll på finska sidan av Torne älven.

Brita gick flickskolan i Luleå med sin äldre syster Anne-Mari endast 13-14 år gamla, bodde ensamma inackorderade och fick komma hem bara till jul- och sommarloven. "Det var tufft för oss småjäntor", minns Brita.

I Norrköping utbildade sig Brita till barnträdgårdslärare (dåtidens dagis) på Fröbelinstitutet. Första tjänsten fick hon sedan i Vänersborgs kommun.

Brita kom sedan mer av en slump till Korpilombolo i nuvarande Pajala kommun 1945-46 och arbetade där på en s k arbetsstuga. Där gav man ungdomar möjlighet att gå i skola trots att de bodde långt utanför skolorten. I "Korpis" träffade också Brita sin blivande man, den nye kantorn i församlingen och tillika läraren - Gustav Söderberg från Boden.

Brita tog körkort i Pajala 1947 och berömdes för ”god körvana” efter att ha övningskört med maken.

Som liten, berättar Brita, bad hon till Gud: ”Låt mig få 1, 2, 3 - nej 10 barn!” Men hon fick två söner och två döttrar, varav tre ännu är i livet. Efter giftermålet blev hon hemmafru men en synnerligen föreningsaktiv sådan. Med körsång, studiecirklar, dessutom bakade, sydde och broderade hon flitigt, gjorde underbara vävar och skötte småhundar. Utöver en hyggligt stor egen familj, som dessutom gjorde en kortare sejour i Holmsund utanför Umeå innan de flyttade tillbaka till "Korpis" och samma lägenhet igen.

Brita är språkkunnig, talar både finska och flytande tyska till glädje för bästa vännerna tandläkarfamiljen Döbereiner, trogna Korpilombolobor.

När Britas barn flyttat söderut, ville Brita och Gustav göra detsamma. De flyttade från mycket mygg i "Korpis" till extremt mycket mygg: i Tärnsjö (ett av Sveriges verkliga mygghål) i Heby kommun, i Västmanland år 1975. Efter ca tio år lockades de att flytta till Upplands Väsby som då ansågs vara en mycket välskött kommun med bra äldreomsorg. Det senare skulle hon snart få bekanta sig närmare med när Gustav kort efter flytten "gick in i dimman" (alzheimer) och inte längre kunde bo kvar hemma. Brita besökte Gustav varje dag på vårdhemmet i "Lövet" i Upplands Väsby fram till hans bortgång.

Brita är levnadsglad. Har alltid haft en positiv livssyn, trots många sorger, brodern och yngsta sonen avled båda i samma åldrar (23 år gamla). Och maken Gustavs sista år i alzheimer "var inte heller alltid så lätta att bära", konstaterar hon.

Men Brita klarar sig ännu helt själv i sin lägenhet. Det är full fart på rullatorn, går så pass fort att att gubbarna på bänken i Upplands Väsby brukar hojta om att "det råder hastighetsbegränsning i stan". Brita ser aldrig bakåt, längtar inte tillbaka men håller kontakten med gamla vänner och har förmågan att hitta nya. Det är många från när och fjärran som kommer och ska fira Brita på hennes 90-årsfest mitt i centrala Stockholm. Mycket sång och skratt lär det nog bli. Precis som hon vill ha det.

Robert och Anna-Brita Björkenwall

300 000 har lämnat a-kassan

Ledarkrönika i Gotlands tidningar den 16 augusti 2007
300 000 har lämnat a-kassan

Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga regering har redan avsatt ett tydligt avtryck på svensk arbetsmarknad.
Ett knappt år vid makten och redan har 300000 nu lämnat a-kassan. Detta som ett resultat av högerregeringens mycket medvetna politik, att dels plocka bort skatteavdraget för såväl fackförenings-, som a-kasseavgiften. Och dessutom tvinga fram en höjning av den månatliga a-kasseavgiften med i snitt 235 kronor.

Dyrare och sämre a-kassa
Den a-kassa och ekonomiska livlinan vid risk om arbetslöshet löper nu en allvarlig risk för att dö svältdöden. Att många redan nu - och än fler kan det snart bli - står utan ersättning, om de skulle bli arbetslösa, gynnar inte någon. Allra minst dem själva.

Dessutom drabbas alla de som står kvar som medlemmar i a-kassan genom att den nu riskerar att bli ännu dyrare för dem som är kvar.

Hela idén och solidaritetstanken med våra a-kassor, att många (de allra flesta) tillsammans ska dela på bördorna, är på väg att slås sönder, när allt fler röstar med fötterna och lämnar det gemensamma trygghetssystemet vid arbetslöshet. I takt med att avgifterna stigit kraftigt (syftet med den borgerliga regeringens politik) har allt fler lämnat a-kassorna genom att straffar ut sig. Det vill säga struntat i att betala avgiften.

Förr var det så relativt få, att det inte vållade a-kassorna några större problem. A-kassorna kunde hantera det. När nu antalet utträden har skjutit i höjden, fungerar inte det längre. Allt fler a-kassor funderar nu på att anlita eller anlitar redan inkasso för att klara uppgiften.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) och hans borgerliga regeringskollegor kräver in sin skatt. Men Littorin betalar inget inkassoföretag för att få in stålarna. Det får a-kassorna sköta. Och ta utgiften.

Slår mot låginkomstyrken
Fredrik Reinfeldt lovade i sitt sommartal häromdagen att a-kasseavgiften ska sänkas. Men bara för de sektorer, som har en låg arbetslöshet.

Annat var inte heller att vänta från det hållet. De med höga arbetslöshetstal får skylla sig själva. Den som utsätts för de största riskerna och har svårare än andra, att se om sitt hus själv, ska få betala mer.

Klassisk moderat politik, inga "nya moderater" här inte. Annat än språkbruket. Som alltid är det i låginkomstyrken, som risken oftast är störst att bli arbetslös. Regeringens politiska strategi är glasklar. Den som tjänar minst ska få betala mest - om de vill och orkar vara kvar i a-kassesystemet och den omställningsförsäkring, som den erbjuder.

Många väljare känner sig nog lurade. De för regeringen så usla opinionssiffrorna under 2007 talar här sitt tydliga språk.

Brutal klasspolitik
Samtidigt fortsätter vårt så beprövade och i det stora hela väl fungerande a-kassesystem att förblöda. Och allt fler - i tider av globaliseringshot och snabba kast på arbetsmarknaden - står inför hotet av en gradvis allt sämre omställningsförsäkring. Eller är redan utanför systemet.

Allt detta för att den moderatledda regeringen ska kunna leverera sina skattesänkningslöften - mest till de redan välbärgade.

Medan de arbetslösa, sjuka, långtidssjukskrivna och andra som inte tillhör samhällets "kelgrisar" tvingas stå för notan.

I takt med att regeringen Reinfeldt fortsätter regera så blir dess brutala klasspolitik allt tydligare för allt fler. Också för många som möjligen trodde annat på valdagen i september 2006.

Robert Björkenwall

Väljaropinionen sviker Reinfeldts regering - som väntat

Analys

Väljaropinionen sviker Reinfeldts regering i Sverige

I den första av säsongens opinionsmätningar nu i höstmånaden augusti ser det svartare ut än senast för Fredrik Reinfeldt och hans borgerliga regeringsalliansen som ligger under med hela 15,5 procent, 41,5 mot socialdemokraterna och dess två små stödpartiers samlade stöd på 56 procent.

Egentligen är det ännu dystrare, eftersom kristdemokraterna ligger under 4-procentsspärren för mandat i riksdagen och verkar stadigt parkerade under spärrgränsen. Var det någon som hade väntat något annat efter sommarens allt regeringsstrulande? Statsråd på kollisionskurs om försvarskostnaderna, ett ständigt tuvhoppandet i finansieringen av fastighetsskattens omläggning och alla de motstridiga viljorna i regeringen om arbetsrätten, EMU-omröstning, vårdnadsbidrag, missnöje med den höjda trafikförsäkringen och mycket annat?

I regeringsdeklarationen i höstas i fjol talade Fredrik Reinfeldt om att den nya regeringen skulle finnas för hela svenska folket. En öppen och inlyssnande attityd torgfördes. Snart har ett år gått med Reinfeldts regering. Allt fler upptäcker att det är en regering med samma gamla intressepolitik som förr. Lyssnar på folket gör man, enligt svenska folket, tydligen inte. Det visar inte minst opinionsmätningarna. Trots att alla kurvor pekar rätt i vårt land från arbetslöshetssiffror till ekonomisk tillväxt, så sviker väljaropinionen Reinfeldts regeringsalliansen. Även efter den politiska sommarstiltjen. Kan det vara så att att människor föredrar bra socialförsäkringar och trygghetssystem före skattesänkningar? Sannolikt är det så. Många väljare synes nog sedan en tid tillbaka ha ångrat sin röst i valet i september 2006.

Uppenbarligen stickerdet i ögonen på många väljare med alla dessa fördelar som Reinfeldt-regeringen levererat till i särskilt hög grad just till landets höginkomsttagare. Från sänkt förmögenhetsskatt till låg kostnad i den nya statskommunala fastighetsavgiften (införs nästa år, trots oklar finansiering). Sammantaget har detta lett och leder till att framför allt ett litet skikt av svenska folket får nya förmåner med hundratusentals kronor på årsbasis medan en fattigpensionär och andra för klara sig med ett par hundra lappar extra under samma tidsperiod. Det som dominerar den politiska debatten är de försämringar av välfärden som alliansen genomfört och planerar att genomföra inte alls gillas av en majoritet av svenska folket..

Skattesänkningarna, den av Reinfeldt själv så omtalade tusenlappen, har vanligt folk inte sett så mycket av. I praktiken försvann den med höjda a-kasseavgifter och nya pålagor i socialförsäkringssystemet. En ryckig politik som ger med ena handen och tar tillbaka något mer med den andra får föga gehör. Menar alliansregeringen att det inte spelar någon roll att sjuka och arbetslösa ska betala skattesänkningar för friska med jobb? Den frågan ställer sig allt fler av svenska folket som nu i många fall ångrar sin röst på Reinfeldt och moderaterna i senaste riksdagsvalet.

Uppenbarligen spelar - som färska opinionssiffror visar, nu som under hela våren - det roll och får negativa konsekvenser för regeringen att man avskaffat förmögenhetsskatten, sänker biståndet för de allra fattigaste i världen, vill fördubbla antalet karensdagar i sjukförsäkringen och jagar sjukskrivna med blåslampa.

Den borgerliga alliansen och statsminister Fredrik Reinfeldt hoppas naturligtvis att allt detta ska vara glömt till nästa riksdagsval i september 2010. Men den opinionsledade oppositionen med socialdemokraterna i spetsen lär göra vad den kan för att ständigt påminna om att så inte blir fallet. Moderaterna har tveklöst - fram till och med valet 2006 - varit skickliga i sin politiska marknadsföring och pr-trixsande. Men folk sedan efteråt upptäcker att varans innehåll inte överensstämmer med förpackningen blir människor förbannade. Som uppenbarligen nu opinionssiffrorna det senaste halvåret med tydlighet har visat. Mycket talar därför för att moderaterna och dess allianspartners kan få tämligen svårt att upprepa tricket med sin "nya" politik en gång till. Svenska väljare (majoriteten av dessa) lär inte precis gilla profilen på alliansens skattesänkningar, som innebär att framförallt heltidsarbetande män som tjänar mer än 25 000 kronor i månaden får mest.

Så orkar en socialdemokratisk opposition med opinionvinden i ryggen "hänga i" samtidigt regeringen Reinfeldt fortsätter sin för stora breda väljargrupper oförmånliga fördelningspolitik lär valet i september 2 010 bli en långt tuffare historia för Fredrik Reinfeldts regering och hans "nya moderater" än som var fallet i september 2 006.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com

Lånegods från Finland

Krönika i NSD den 13 augusti 2007

/ Bara lånegods från Finland
Det mesta av moderaternas så kallade jobbpolitik har Reinfeldts högerallians hämtat som lånegods från Finland. Där har man tillämpat jobbavdraget med sänkt skatt på inkomster samtidigt som ersättningarna i a-kassan och sjukförsäkringen sänkts sedan snart tio år tid.

Men resultaten har varit klena.

Under den djupa 1990-talskrisen trodde man i Finland att generösa ersättningar i socialförsäkringssystemen var en viktig orsak till arbetslösheten.

Efter valet 1996 sänkte man ersättningarna och stramade upp regelverket i olika trygghetssystem.

Nu har insatserna utvärderats av Markus Jäntti, professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi.

"Reformernas effekt på sysselsättningen har varit obefintliga", säger professorn som tillsammans med några andra forskare skrivit en rapport till det finska regeringskansliet.

Det som däremot hänt är att klyftan mellan rika och fattiga hushåll har ökat hela tiden liksom barnfattigdomen.

70 procent av de ökade inkomstskillnaderna kan hänföras till nedskärningarna.

Skattesänkningen har förvisso ökat tillväxten. Jobben hade emellertid blivit ännu flera om regeringen hade sänkt skatten mindre och istället sett till att fler människor fått jobb i den offentliga sektorn, lyder forskarnas slutsats.

Skatteavdraget för hushållsnära tjänster har också prövats en tid i Finland, men sysselsättningseffekten har varit blygsam. 1 000 nya jobb i städbranschen, har man kommit fram till.

Med tanke på den stora finansiella insatsen från samhället är det ett utomordentligt dåligt utfall. Dyra subventioner för mycket få jobb.

1 000 jobb och många bara på deltid är något helt annat än de fantasisiffror som Maud Olofsson, c, och Göran Hägglun, kd, strött omkring sig i sina försök att rättfärdiga dessa otidsenliga pigjobb även i Sverige.

Därtill är en samhällsekonomiskt dyr subvention för några få jobb som mest och huvudsaklingen bara gynnar de rika och välmående i samhället.

Jämfört med övriga nordiska länder är den finska arbetslösheten klart högre och sysselsättningsgraden (andelen vuxna i arbete) klart lägre. Det beror bland annat på att den aktiva arbetsmarknadspolitiken är mindre ambitiös och den offentliga sektorns andel av sysselsättningen är lägre i Finland än i andra nordiska länder.

Kanske dags för Reinfeldt & Co att lära och kolla närmare på Finland innan ideerna kopieras och man inleder fullskaleexperiment med vådliga konsekvenser för svenska folket.

Robert Björkenwall, s-debattör, f d mångårig presschef i Seko m m