Läsvärt av Krugman, Piketty och några fler om marknad, förmögenhetsklyftor, skattepolitik och välfärdstjänster

Intressant att läsa det här parallellt med franske ekonomen Thomas Pikettys färska studie utifrån 200 års samlade taxeringsuppgifter – “Capital in the twenty-first century” – där just ärvda förmögenheter i kombination en svag eller just ingen beskattning är en huvudförklaring till varför ojämlikheten nu åter är tillbaka på samma rekordstora ojämlikhetsnivå som på gällde i Jane Austens klassojämlika England och Honoré de Balzacs Frankrike (han som skrev fina romaner om girighetdriften i böcker som Pappa Goriot och Förlorade illusioner). Som Pikettys visar så kontrollerar den rikaste procenten hela en tredjedel av de samlade amerikanska förmögenheterna. Paul Krugman refererar i sin NYT-kolumn 27 mars - http://www.nytimes.com/2014/03/28/opinion/krugman-americas-taxation-tradition.html?smid=fb-share&_r=0 - ju både till Thomas Piketty och Teddy Roosevelts berömda “skattetal” år 1910. Det här borde vara en tankeställare för alla som inte tycker att vi ska ha någon arvsskatt alls och heller inte någon progressiv inkomstskatt värd namnet för att åtminstone kapa lite av dessa orättvist stora ojämlikhets- och förmögenhetsklyftor av 1800-talssnitt. Dessa svällande förmögenheter hos några ytterst få är därtill kontraproduktiva och främjar i långa loppet varken den ekonomiska tillväxten, jobbtillväxten eller framväxten av nya innovationer och entreprenörer. - - Noterar vidare när olika välfärdstjänster som skola, äldreomsorg etc blev marknadsutsatta och föremål för “valfrihet” så blev resultat ironiskt nog att den fick och får underkastas en allt mera svällande granskningsbyråkrati för att – som det heter hos Reinfeldt m fl – “säkerställa” att kvaliteten i de olika välfärdsföretagen ska bli oacceptabelt låg. Läs gärna reportagen i Kristina Mattssons “Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll” och Anna Dahlbergs utmärkta Expressen-ledare om varför vi bör förbjuda vinstintresset i skolan, se http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/darfor-bor-vi-forbjuda-vinstintresset-i-skolan/ Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com PS. Kan inte heller låta bli och tipsa om den beläste, kloke folkbildaren och f d kulturministern Bengt Göranssons utmärkta artikel om guldsoten (guldsoten) som nu även drabbar en och annan f d socialdemokratisk politiker (senast Anders Sundström), se http://hd.se/kultur/2014/03/31/sjukdomen-heter-guldsot/. I grunden handlar ju även Göranssons fina text i HD om samma sak som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman och den franske ekonomen Thomas Piketty skriver om. Intressant diskussion mellan Krugman, Stiglitz, Tom Piketty och Durlauf om kapitalet på 2000-talet, se länk: http://economistsview.typepad.com/economistsview/2014/04/video-piketty-krugman-stiglitz-and-durlauf-on-capital-in-the-twenty-first-century.html

Ingvar Carlssons "Lärdomar" i ny memoarbok

Så har då den tidigare s-partiledaren, nordisten och f d statsministern Ingvar Carlsson kommit ut med ytterligare en memoarbok, den mest personliga och just därför också den kanske mest läs- och tänkvärda. Lärdomar Personliga och politiska heter den därför också helt följdriktigt. Med titeln har han också fått in de tre viktiga ledord, där just lärdomar från Ingvar Carlssons nu 80-åriga liv är de mest centrala och tyngsta. Ett innehållsrikt liv på så centrala poster som statsministerns och partiledare för det största och viktigaste svenska politiska partiet ger också självklart kunskaper som – om skribenten förmår berätta – är väl värda att förmedla till en bredare krets. Och det tycker jag också Ingvar Carlsson i det stora även förmår att göra. De båda kvällstidningarna i Stockholm - Aftonbladet och Expressen – är tämligen enstämmiga om vad som är viktigast med boken, nämligen budskapet att Ingvar Carlsson vill byta Sverige nuvarande proportionella valsystem till ett majoritetsvalsystem med starkare regeringar. En tanke som Ingvar Carlsson för övrigt länge har drivit. Hur sannolikt är det då att Sverige skulle kunna få ett sådant, Storbritannien-snarlikt system? Mindre troligt – åtminstone i närmast överblickbar närtid. Och visst går det också att förstå att just kvällspressen gärna hänger upp sin rapportering om Carlssons memoarbok på just den för kvällspressen så tydliga vinkeln. Andra läsarter finns givetvis också av denna personliga nutidshistoriska memoarbok. En bok där det redan av personregistret och litteraturlistan framgår hur svensk närtidshistoria – från den gamängaktigt charmige men inte precis hellyckade moderatledaren Ulf Adelsohn (som Olof Palme “mosade” rätt rejält i systemskiftesvalrörelsen 1985) till Carlssons egen privatsekreterare i parti- och regeringskansli, Christina Örvi – passerar revy. Se det gärna som lite av ett komplementärt raster till det Ingvar Carlssons personliga och politiska liv – från när han som ung grabb i Borås hittade sin pappa död i kafferosteriet, hans starka mamma som i mycket kom att prägla honom och hans syn på kvinnor, jobbet som ung politisk medarbetare vid sidan av Olof Palme hos den av statministerämbetet så totalt oförstörde Tage Erlander, jobbet som partiets andreman under Olof Palmes partiledar- och statsministerår och sedan hans egen både fack- och stadsministertid med alla mer eller mindre snabbt förbiflygande detaljer. Och hur besviken han blev på sin tidigare finansminister Kjell Olof Felt som efter sin avgång och snabbt ihopskrivna memoarbok (“alla dessa dagar”) kom att förstöra Ingvar Carlssons valrörelse och ge m-ledaren Carl Bildt så mycket valargument att han vann valet 1991 och förpassade Ingvar Carlsson i kortvarig opposition (1991-94). Innan pliktmänniskan Ingvar Carlsson åter kunde avsluta sin gärning med ytterligare några år som statsminister innan finansminister Göran Persson tog över år 1996 och hans tio år som regeringschef och S-ledare. Annat viktigt och intressant? Den läsande och reflekterande Ingvar Carlsson gillar starkt den för sin tid mycket moderne 1800-talsförfattaren Carl Jonas Love Almqvist och hans kamp för kvinnans rättigheter i förhållande till yrkesliv och män, liksom Ludvig van Beethoven och Benny Goodman där musikens förtrollade värld var memoarskrivaren Ingvar Carlsson till hjälp och tröst i många besvärliga situationer. Annat som han lyfter fram är Nelson Mandela och hans och ANCs ihärdig kamp mot apartheid och för alla människors lika värde och Svenska Filminstitutets chef och Palmes tennispartner Harry Schein, i memoarboken inte utan rätt kallad för en ”kulturpolitisk gigant”. Som framgår av detta så är Ingvar Carlsson – f.ö en operaälskare och stor fan av sitt gamla fotbollslag Elfsborg i Borås - en inte bara starkt politiskt-ideologiskt engagerad person utan också en person med starka och breda kulturella intressen. Knappast till nackdel för den som vill göra “rätt för sig” och vara en folkets tjänare på tunga statsråds- och statsministeruppdrag. Inte sällan blir man då snarare en bättre skickad person att fungera även på tunga och viktiga uppdrag i politikens så snabbt föränderliga värld. Särskilt som man därtill råkar vara en personligt anspråkslös och av makt så okorrumperad person som Ingvar Carlsson varit, och med just Tage Erlander som gott och efterföljansvärt exempel. I den mån kan kan rikta någon kritik mot Ingvar Carlssons politiska gärning så är det möjligen den att han, liksom vissa andra, ibland varit nordiskt naiv i relationerna med EU-Europa och t ex i samband med det svenska anslutningsfördraget med EU icke förstod fullt ut att t ex den svenska alkoholpolitiken och den svenska kollektivavtalsmodellen (utan lagstadgade minimilöner som i EU-Europa) inte i längden skulle klara sig mot EUs regelverk och EU-domstolsbedömningar utan borde från början ha skyddats bättre i Sveriges anslutningsfördrag med EU. Enbart handslag av nordisk modell räcker inte här i mötet med den råare, marknadsfirihetsöverordnade verklighet som EU är och allt mera blir – också på det sociala området. Den naiviteten har den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal – kontra för lågt satta EU-direktiv för utstationerad arbetskraft från andra EU-länder – och t ex den svenska alkoholpolitiken tagit mycket stryk för nu under 2000-talet. Det faktum att de nordiska fackliga organisationerna, liksom de socialdemokratiska partierna, driver kravet om att införa ett så kallat socialt protokoll och få det infogat i EU-författningen ska ses i det här perspektivets dyrköpta erfarenheter. I baksidestexten till memoarboken betonas att med rätta att den – jämfört med hans tidigare memoarböcker - innehåller mera personliga texter och det kan jag verkligen hålla med om. Just denna lite större tonvikt vid det personliga, lärdomar och livsstil och att en politiker måste leva för att kunna uppfattas som trovärdig gör den mera intressant och läsbar för också en lite bredare krets än vad som kanske annars lockas av memoarskrivna politikerböcker. Så titeln ”Lärdomar” speglar på det hela taget väl vad Ingvar Carlssons färska och välskrivna memoarbok handlar om. I bästa fall kan den därtill också fungera som en god vägledning för yngre och åtminstone i somliga fall även självreflekterande politiker som ännu inte hunnit bli så snävt karriärsugna, PR-självbespeglande och maktsugna att de i sina egna bubblor inkapslade inte riktigt förstår hur vanligt folk lever och vad de förväntar sig att dagens och morgondagens förtroendevalda makthavare åtminstone borde anstränga sig för att leverera i någorlunda överblickbar närtid. Där finns ett och annat att lära av anspråkslösa Ingvar Carlssons och hans politiska gärning i folkets tjänst. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 12/3-14 m fl)

Sluta blunda för verkligheten i industri-Sverige

Sluta blunda för den gradvisa utförsäljningen av Sverige som industrination. Volkswagens bud på Scania och den risk det innebär för att ytterligare ett stort svenskt företag ska hamna i händerna på intressen utanför Sverige visar att vi på ett helt annat vis måste kunna aktivera svenskt inhemskt kapital för att behålla våra viktigaste företag inom landet. Noteras här – apropå Södertälje och diskussionen nu om Volkswagen och Scania – ska också att Life sciencebranschen i Sverige (sysselsätter 13 000 personer i Sverige) inte återhämtat sig efter Astra-Zenecas neddragningar i bl a Södertälje, enligt en färsk Vinnova-studie. En realitet som inte så lätt låter sig bortdiskuteras. Men det är ju bra att Astra Zeneca nyligen i media sagt att Sverige är viktigt för bolaget. Återstår sedan att se vilka konsekvenser investerings- och verksamhetsmässigt detta sedan får – också i praktiken. Men notera att i mitten av 00-talet hade Astra Zeneca 14.000 anställda i Sverige. Med den nedbantningstakt som nu pågår kommer 5.000 personer att arbeta inom företagets verksamhet i Sverige i mitten av 2010-talet. Det innebär att arbetsstyrkan kommer att ha bantats med över 50 procent på en tioårsperiod. Efter nedläggningarna kommer Astra Zeneca enbart ha forskningsverksamhet kvar i anläggningen i Mölndal. När det nationella kapital som löntagarfonderna hade kunnat erbjuda inte finns bör reglerna för pensionsfondernas placeringar ändras så att företagsflykten kan stoppas och det inhemska ägandet säkras. Sedan avskaffandet av valutakontrollen har mängder av avancerade svenska företag och med det många jobb hamnat utanför Sverige. Industrinationen Sverige finns knappast längre. I samma takt som stora och för landet viktiga svenska företag sålts till utlandet eller slagits samman med utländska företag har såväl kontrollen över bolagen som tillverkningen flyttats bort från Sverige. Listan på företag som försvunnit till utländska ägare kan göras lång. Många av de bolag som under årtionden räknades som nationella kronjuveler har försvunnit från landet. Volvo, Asea, Kockums, Astra, Pharmacia, Bofors, Stora – för att nämna några. För Sverige som nation har det inte bara betytt att den ekonomiska kontrollen över företagen, huvudkontoren och jobben på fabriker och hos underentreprenörer försvunnit utan också det för framtiden viktiga forsknings- och utvecklingsarbetet. Trots löften om motsatsen har verkligheten visat att det nationella kapital som tar över också styr var verksamheten hamnar. Enfald och övertro på internationaliseringens positiva effekter har på tjugo år förvandlat Sverige från ett avancerat och forskningsintensivt industriland till en råvaru- och möjligen tjänsteproducerande utkant av Europa. Det Volvo som en gång dominerade ekonomin i hela Västsverige och som gjorde Sverige och svensk bilsäkerhetsforskning världsledande hamnade i USA och sedan Kina. Asea som i samverkan med statliga Vattenfall blev världsledande på elöverföring och turbiner ligger inte längre i Västerås. Huvudkontoret är numera i Schweiz – sammanslaget med Brown Boveri - under namnet ABB. Astra med sin topprankade medicinska forskning, utveckling och produktion i Södertälje försvann från Sverige i händerna på det nya bolaget Astra Zeneca. Kockums med sin bitvis unika och för framtiden allt intressantare teknologi för u-båtar och undervattensarbete ägs av tyska intressen och är i dag i hög grad flyttat till Tyskland. Bofors med sin avancerade och internationellt erkända vapenteknologi kontrolleras av brittiska intressenter. Också utvecklad svensk livsmedelsindustri som Arla, Abba, Findus och Wasa har tagits över av utländskt kapital. Ytterligare ett område där utländskt kapital är på väg in och där svenskt kapital och nationellt ägande borde vara en självklarhet är gruvor och naturtillgångar. Den svenska skogsindustri n med Stora i spetsen finns redan i Finland. De svenska villkoren för utländska gruvprospekterare och mineralsökare är internationellt sett extremt frikostiga. Höj mineralavgiften rejält. Lär av Australien. Även den gamle statsministern Göran Persson har med rätta nyligen uttryckt sin oro över utvecklingen för den svenska basindustrin. Att allt detta påverkar såväl jobb som utveckling av svenskt ingenjörskunnande är tveklöst. Det påverkar också hela den svenska skattebasen och möjligheten att få fram mer resurser till viktiga gemensamma välfärdssatsningar – allt från vård, skola och omsorg till grundläggande infrastruktur. Att företags- och bankvärlden kan mena att utförsäljningen av de stora svenska företagen är positivt är begripligt. Företagsfusioner kan driva upp aktiekurser och försäljningar ge bra avkastning till gamla ägare. Obegripligt är däremot den passivitet som LO och andra fackliga organisationer visat. Med ökat utländskt ägande försvåras inte bara fackligt löntagarinflytande över företagen utan också makten över lönerna och fördelningen av företagsvinsterna mellan lön och kapital. Att värna svenskt företagande och därmed jobb och kompetens i Sverige borde vara ett för arbetarrörelsen centralt politiskt mål. Vi ser också gärna att vi får bort våra pensionspengar – 2 400 miljarder (premiepensionsdelen) – från börsens kasinorally. Låna i stället med ränta ut dem till hållbara, produktiva investeringar i den nerslitna infrastrukturen och miljonprogrammets lägenheter. Bygg nytt för att minska bostadsbristen. Det skapar jobb i Sverige. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a NSD 4 mars 2014, Östra Småland 10/3, Dala-Demokraten 11/3 m fl)