Bostadsbyggandet - ett av de stora misslyckandena de senaste åren

Svenska Dagbladet rapporterade onsdagen den 23 oktober om den sjuka, svenska bostads­marknaden. Bland mycket att så konstateras där att under en tioårsperiod så har priset på en genomsnittlig villa ökat med över 100 procent och kostnaden för att köpa en bostadsrätt har stigit med över 200 procent. Den prisökningen kan, skrivs i SvD, jämföras med att lönerna under samma tioårsperiod “bara” ökat med 33 procent. Vad den här jämförelsen med andra ord visar är att priserna på bostäder – i spåren av den växande bostadsbristen och raset i nybyggnationen - har drivits upp mycket kraftigt; långt mycket mer än löneökningarna under samma period. Det talas – i spåren av denna kostnadsexplosion för boendet – på sina håll om en kommande, möjlig bostadsbubbla. Det spekuleras i vad som händer om och när bubblan spricker, när hushåll står kvar med både stora skulder och fastigheter som faller fritt i värde. Förklaringarna till den här utvecklingen flera. Fastighetsskatten har sedan 2006-2007 sänkts för mång­miljardbelopp. Det gäller främst i områden som redan hade eller var på väg att få närmast sjukt höga bostadspriser. En annan faktor är de historiskt låga räntorna för bolån. Många hushåll, främst i tillväxt- och högtrycksregioner, har fått mer pengar i plånboken, bland annat till följd av de stora skattesänkningar på totalt uppåt 140 miljarder kr sedan år 2006-2007. Detta har ytterligare höjt prisutvecklingen på boendet till nya rekordhöjder. Ombildningen av allmännyttiga hyresbostäder till privata bostadsrätter har heller inte varit till fördel för utvecklingen. Men ingen faktor har betytt så mycket för prisexplosionen som den stora bristen på bostäder som funnits och finns i landets tillväxtregioner. Ett underutbud som inte på långa vägar matchar den efterfrågan som finns i dessa regioner. I ett växande antal orter i landet går det inte längre att hyra en bostad. Där tvingas ungdomar som vill få något eget boende och planera för att bilda familj att låna av mamma och pappa och få deras borgen för att sedan hos bankerna sätta sig i skuld för att klara en av mest grundläggande mänskliga rättigheterna, nämligen ha någonstans att bo. Aldrig så litet men ändå ett eget boende. Allt detta kokar sist och slutligen ner till själva grundproblemet, nämligen att det sedan många år byggs alldeles för lite bostäder i förhållande till behovet. Och vems är ansvaret för detta? Oppositionens? Nä, regeringen Reinfeldts och “glappkäften”, bostadsminister Stefan Affefalk, sannolikt den mest misslyckade pratkvarn till statsråd i hela regeringen. Också om konkurrensen om den titeln ingalunda är helt obetydlig i Reinfeldts regeringskrets. Och följden av detta misslyckande – lika stort som regeringens arbetslöshetsbekämpning – är ett bostadsbyggande på en skandalöst låg nivå. I Sverige bygger vi nämligen bara hälften så mycket som vi långsiktigt skulle behöva. Det lilla som byggts under senare år är – utöver att nivån totalt sett är på tok för låg – därtill så utformat att just inga hyreslägenheter för vanliga inkomsttagare har kommit till. Och just fler hyresrätter behövs om rörligheten på bostadsmarknaden inte ska bromsas upp helt. Utöver då att det även skulle bidra till att ojämlikheten och segregationen skulle öka mindre än som nu har varit fallet under senare tid. Ett otillräckligt byggande av hyresrätter håller tillbaka håller tillväxt och utveckling, och skadar rekryteringen och matchningsprocessen på arbetsmarknaden. Fakta är att politikerna – och särskilt då nu sittande regering - under lång tid i stort sett helt har abdikerat från bostadspolitiken. Desto mera snack luftas om sådant som behovet av lite enklare regelverk här och lite snabbare handläggning av byggplaner och annan byråkratisk jumbo mumbo. Okej, kan visst behövas – också det. Betänk dock i sammanhanget att tyvärr har även kommunerna rustat ner sina stadsplaneresurser till ett absolut minimum. I Kiruna med den omfattande stadsflytten, bekymren med Statens fastighetsverk och försenade processer kring markinlösen m m vet man detta inpå bara skinnet. Här borde ju regeringen för länge sedan infört en särskilt lex Malmfälten-lagstiftning och avsatt det stöd som kommunledningen (och LKAB) så väl behöver nu – och inte om några år! Men åter till den generella nivån: utan större resurser och investeringsstöd till nybyggnation och till renoveringar av miljonprogrammets bostadsbestånd händer på tok för lite. I stället för nuvarande, passiva bostadspolitik skulle det behövas en rejäl ansats för att få mera snurr på bostadsmarknaden. Och med det menas inte någon futtig miljard i stimulans för att bygga ungdomsbostäder. Det krävs mer och rejälare än så för att vända utvecklingen. Förre statsministern och bostadsministern Ingvar Carlsson (S) skrev häromdagen på Brännpunkt i Svenska Dagbladet – tillsammans med SSU:s Gabriel Wikström – att det skulle behövas samma kraftansträngning nu som på 60-talet. En kraftansträngning som innebär motsvarande tiotals miljarder kronor om året i samhälleliga investeringar, framför allt i de delar av landet som befinner sig i stark tillväxt. Resurser finns. De kommunala bostadsbolagen är långt ifrån alltid särskilt fattiga. Staten borde ta ett större ansvar och utforma stimulanser till just byggandet av hyreslägenheter. De pengar som delats ut i kraftigt sänkta fastighetsskatter i storstadsregionerna skulle behövas till investeringar, snarare än att driva upp fastighetspriser och eldar på för kommande, allt mera sannolika och farliga bostadsbubblor. I det så kallade miljonprogrammet som drogs igång på 60-talet och där det då byggdes en miljon bostäder på tio år. Minst hälften av detta nytillskott borde vara möjligt att åstadkomma med en kraftansträngning de närmaste tio åren. Den tidigare stats- och bostadsministern Ingvar Carlsson är värd att lyssna på. Åtminstone för dem som har något som helst intresse av tanken att se bostaden som en social rättighet för alla och inte bara de bäst bemedlade i landet. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Sjukförsäkringen tillbaka på ruta ett - vad gäller effekten

Nu är vi som land tillbaka på ruta ett när det gäller sjukförsäkringen. Antalet sjukskrivna är tillbaka på samma nivå som före rehabiliteringsgarantins införande. Men till priset av över 70.000 utförsäkrade, kraftigt försämrad ekonomi för personer som drabbats av sjukdom och uteblivna rehabiliteringsinsatser. Regeringen hade fel - ingen blir frisk bara för att man blir fattig. Helt oacceptabelt och orimligt att inte kunna få en rimlig försörjning när vi blir sjuk (eller arbetslös) då vi redan betalt premie för detta och försäkringarna går med miljardöverskott.Sverige behöver en mänsklig sjukförsäkring! http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx%3Fprogramid%3D83%26artikel%3D5673255 Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Norges nya regering klar och programmet är på plats

Blir det i Sverige som i Norge kanske vi har en koalitionsregering mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Inte nu men kanske om några mandatperioder. Måndagen den 7 oktober kom besked om nya regeringsprogrammet och den högerblå regering som är på väg att bildas i vårt västra grannland. En regering till höger om höger, som avgående statsministern, socialdemokraten Jens Stoltenberg, uttryckte det. Bara Jens Stoltenberg orkade uppbåda entusiasm (men hans regering saknade ett bra, nytt framtidsprojekt att lyfta fram) och det räckte inte för att vinna ännu ett omval, sade bl a nestorjournalisten Håvard Narum på Voksenåsen i Oslo som förklaring till att Norge nu får en blåblå regering den 16 oktober. Detta apropå att norska högerledaren (Moderaterna i Norge heter Høyre) Erna Solberg som regeringsbildare nu meddelat att det är åtta programpunkter som utgör basen för nya regeringsprogrammet. Men där finns inte miljön och klimathotet med bland punkterna för den Høyre-Fremskrittsparti-regering som Norge är på väg att få nu i mitten av oktober. Ny statsminister blir Erna Solberg, ny finansminister FrP-ledaren Siv Jensen och ny oljeminister blir inte den väntade nestledaren i Frp Ketil Solvi-Olsen (fick kommunikationerna i stället) utan Tord Lien medan Høyre tar hand om utrikesposten (Børge Brende), försvar-, näring, kultur m fl. Ny lantbruksminister blir den kontroversiella FrP-politikern Sylvi Listhaug, som kallat det norska lantbruksstödet för kommunistiskt och tidigare uttalat sig för att helt slopa stödet. Hon lär få en tuff match mot norska lantbruksorganisationen. FrP får även – ingalunda okontroversiellt - ansvaret för justitieministeriet, som ju även sköter flykting- och asylfrågor. Högerpopulisterna FrP utdelning blev totalt sju statsrådsposter. En regering där Erna Solberg har ambitionen att även vinna valet 2017, enligt analytikern Håvard Narum. Bland de saker den nya koalitionen däremot avser genomföra hör bland annat att luckra upp lagarna för löntagares anställning (FrP har också arbetsministerposten) så att deras trygghet ska bli mindre och arbetsgivarnas ställning stärkas. Utöver det ska norska systembolaget få längre öppettider och mycket pengar ska läggas på att bygga vägar och hastigheten på norska motorvägar ska höjas till max 130 kilometer i timmen. Dessutom ska den hittills obeväpnade polisen beväpnas. Dessutom utlovas skattesänkningar för dem som arbetar samt borttagen arvsskatt och minskad bolagsskatt. Fler privata inslag i vården och vårdval för patienterna är annat som utlovas i regeringsprogrammet, liksom en ännu lite tuffare politik mot flyktingar/invandrare. Ett försök – lär inte bli lätt – att slå ihop ett antal av de minsta av Norges totalt 428 kommuner finns också med bland regeringspunkterna, liksom ingen oljeprospektering vid Lofoten (krav från Kr. Folkeparti och liberala Venstre för att stötta minoritetsregeringen). Att just det rika oljelandet Norge blir det första landet i Norden med ett främlingsfientligt parti i regeringsställning är inget annat än sorgligt. För just norrmännen borde – efter Utöya-massakern på unga socialdemokrater - vara väl införstådda med vad främlingsfientlighet och högerextremism kan leda till. Men sedan valet i september sitter alltså högerpopulistiska Fremskrittspartiet i regeringsförhandlingar för att bilda landets nya styre tillsammans med Høyre. Och nu har de två partiledarna, Høyres Erna Solberg och Fremskrittspartiets Siv Jensen (ny finansminister), presenterat sitt regeringsprogram. Ett blåblå eller snarare blåbrunt sådant. Skatter ska alltså sänkas, anställningstryggheten ska försämras, polisen beväpnas och invandringen ska stramas åt. Detta sistnämnda ska alltså ske i det rika Norge som redan har en mycket mer sträng flyktingpolitik än vad vi till exempel har i Sverige. Det norska Fremskrittspartiet - ursprungligen ett skatteprotestparti - och svenska Sverigedemokraterna är inga direkta systerpartier, men de har ändå ett på många sätt liknande språkbruk, och politiska program. Granskare av högerpopulistiska och främlingsfientliga partier – ex.vis Expos Axel Bengtsson - beskriver likheterna så här: Båda partierna vill kraftigt minska invandringen, och riktar udden mot muslimer. Båda partierna är stockkonservativa i det att de vill "ta krafttag mot brottsligheten och kraftigt skärpa straffen" samt "stärka kärnfamiljen". Båda partierna vill minska biståndet, men satsa på ett starkt försvar. Det är några av likheterna mellan dessa två partier i Sverige respektive Norge. I Sverige agerar SD i åtta fall av tio omröstningar i riksdagen som stödparti åt Reinfeldts borgerliga minoritetsregeringen. Sällan eller aldrig säger Reinfeldt något om detta i partiledardebatterna eller när han intervjuas av olika medier. Här fungerar Sverigedemokraterna som ett tydligt stödparti åt regeringen i flertalet fall. I Norge – där numera 28 000 svenska ungdomar arbetar (Norges ungdomsarbetslöshet är 8,6 proc. mot Sveriges 23,7 proc.) - går numer de blå och de brunblå ännu lite längre och ingår i den nya norska minoritetsregeringen som tillträder i mitten av oktober månad, och därtill har ambitionen att tillsammans med Høyre även vinna valet 2017. Så långt har det ännu inte gått i Sverige. Inte ännu – men kanske om några mandatperioder? Men kanske hinner Sannfinländarna före in i nästa finska regering? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 17/10, Piteå-tidningen 17/10, NSD 24/10, Västerbottens Folkblad 31/10-13, Hufvudstadsbladet 7/11 m fl)

Dags för S-ledningen att våga släppa sargkanten

Om att det nu börjar bli hög tid för S-ledningen att släppa sargkanten: Det är bara att konstatera faktum: visserligen flera bra saker i budgetmotionen – men oftast otillräckliga i omfattning för att på allvar få ner massarbetslösheten. Fegheten/den överdrivna ängsligheten lyser igenom och partiledningen vågar ännu inte släppa fastklamrandet vid sargen och ge sig ut och pröva om de alls kan åka skridskor. Men det är bara att konstatera att skillnaderna sammantaget är mindre än de brukar och borde vara inför ett valår. Dessutom vet vi ju att när femte jobbskatteavdraget trätt i kraft i januari 2014 så försvinner det mesta av s-budgetmotionens finansiering för dess “mersatsningar”! Bara häromdagen meddelades, exempelvis, att bolagsskattesänkningen om åtta miljarder kronor som Socialdemokraterna tidigare har kritiserat numera är upphöjd till god S-politik. Först på inkomster över 60 000 kronor i månaden tänker Socialdemokraterna höja skatten. När snarare avtrappningen av det femte jobbskatteavdraget borde börjat vid åtminstone 35 tusen eller så. Skillnaden i barnbidrag mellan Socialdemokraterna och regeringen är blott hundra kronor i månaden. Det är också alldeles för lite för att ge någon reell effekt på den inhemska konsumtionen. Samma sak kan sägas om den 50-lapp mer i skattesänkning som pensionärskollektivet erbjuds. En miljard kronor, som S föreslår, lär knappast sätta fart på bostadsbyggandet. Här – liksom när det gäller järnvägssatsningar – krävs att man vågar utnyttja möjligheten att lånefinansiera investeringar när statsskulden börjar pendla runt 30 proc. av BNP mot t ex över 60 procent i Tyskland och Finland. De utbildningsplatser som Socialdemokraterna har presenterat är viktiga, men borde ha varit flera gånger större för att vinna trovärdighet åt partiets mål att Sverige år 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Det är till och med så att Social­demokraterna anser sig ha ett ”reformutrymme” som är tre miljarder mindre än regeringen. Sett till hela samhällsekonomin är det mycket blygsamma skillnader mellan höger och vänster. Alltför blygsamma. Fanns det – vilket det inte gör – en samlad kalkyl på de totala sysselsättningseffekterna av de olika förslagen i s-budgetmotionen skulle vi få svart på vitt hur små skillnaderna de facto är. Och följden? Ja, när vi år 2014 går in i valåret kommer det att bli “olidligt spännande” att se hur politikerna gör för att med framgång förmå hävda att de sakpolitiska skillnaderna är så stora att de i väljarkåren uppfattas som så tydliga att det verkligen går att säga: här finns två klara alternativ. Ska så kunna ske förutsätter det nog att vi redan nu kan räkna med att den stora konflikten, den som rör själva nerven i politiken, förmodligen ligger i förslag som ännu inte presenterats men möjligen så kommer att göras senvåren 2014 och i kommande valmanifest. S-ledningen verkar valstrategiskt nu göra bedömningen att den stora striden i valet 2014 kommer att handla om ett möjligt sjätte eller sjunde moderat jobbskatteavdrag. Men att man inte nu vill utmana genom att “ta tillbaka” ens hälften – 6 av de 12 miljarder – av det nya, femte jobbskatteavdraget. Uppenbarligen i tron att de skulle skada utsikterna att vinna storstäderna medelklass – sägs ha vant sig vid ständigt nya jobbskatteavdrag och skattesubventionerad hemtjänstservice – i valet 2014. Men vad då s-ledningen verkar bortse ifrån är att medelklassen för länge sedan börjat få rejält ont i magen för att skolresultaten sjunker, äldreomsorgen för gamla mamma och pappa fungerar allt uslare, pensionärernas standard försämrats och blivit allt mera osäker och att sjukvården rustats ner och ungdomen har allt svårare att få tag på ett eget boende till en rimlig kostnad. Vad har man i det perspektivet för nytta av några hundralappar mer i plånboken (genom nya jobbskatteavdraget)!? Och när ändå dessutom arbetslösheten inte alls – som utlovat – sjunker utan biter sig fast vid massarbetslöshetens nivå på runt 8 procent av arbetskraften. Men den vägvalskonflikten vågar s-ledningen inte riktigt ta nu i sin budgetmotion utan skjuter den framför sig till valrörelsens slutmånader. Då tänker man sig att fokusera på ett fortsatt nej till nya, framtida m-jobbskatteavdrag och ställa fortsatta skattesänkningar mot det allt mera pockande behovet av ökade resurser för att förbättra välfärden samt kraftsamling mot arbetslösheten. Kommer det att fungera? Kanske för att en tillräckligt stor andel av den svenska väljarkåren börjar tröttna på en allt mera tröttkörd och “mera av samma politik”-drivande regering men däremot då i mindre grad på att S vågar driva en egen, tydlig och alternativ vägvalslinje i god tid före valrörelsens slutspurt. En slutspurt som socialdemokraterna sedan flera val tillbaka numera alltid brukar tappa i och därför måste ha en viss opinionsmässigt överläge i för att sedan ha råd att förlora lite i valrörelsens slutveckor. Så frågan kvarstår: när ska s-ledningen våga släppa sargen och pröva sina vingar ute på den öppna isen? Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Hägring 38 - en klassroman av Kjell Westö

Den finlandssvenske författaren Kjell Westö har med sin nya roman “Hägring 38” (Bonniers förlag) befäst sin ställning som en av Nordens främsta, nutida författare. Handlingen i hans nya roman är förlagd till Helsingfors under en kort tidsrymd, från våren till hösten 1938, alltså året innan Finland utkämpade sitt första – Vinterkriget 1939-40 – av två självständighetsförsvarande krig mot Sovjetunionen. Boken har föregåtts av ett omfattande forskande i olika källor om hur livet var i Helsingfors på den tiden och vilka samhälleliga tankeströmmar som dominerade det finska samhället i skuggan av nazi-Tyskland och ett snart begynnande andra världskrig. Hitler har befäst sin maktställning i Tyskland, liksom fascisten Mussolini i Italien och i Sovjetunionen regerar Stalin. Samtidigt är det bara 20 år sedan det finska inbördes- och klasskriget tog slut och efterverkningarna av detta ännu inte har klingat av i det finska samhället. Staden Helsingfors var ännu år 1938 en på många sätt tydligt klassuppdelad stad. Borgerskapet bodde söder om Långa bron, arbetarklassen å andra sidan bodde kring industrierna norr om den Långa bron. (Där på andra sidan Långa bron – runt Hagnäs torg – ligger än i dag fackförbundens och socialdemokraternas kanslier grupperade i en halvmåne runt torget.) Många områden, som nu är stadsdelar, var då närmast utflyktsmål på sommaren. Hägring 38 skildrar detta och hur Finland – fokuserat på några få huvudpersoner – vacklar mellan de totalitära makterna Tyskland och Sovjetunionen inför det andra världskrig som snart nog står för dörren. Berättelsens huvudpersoner, den liberala advokaten Claes Thune, hans kanslist fru Wiik med med bakgrund på den röda sidan under inbördeskriget och hennes musikerbror. Onsdagsklubben, ett gäng vänner från advokatens barndom och ungdom, för diskussioner som ibland domineras av idéerna i tiden, fascismen, nazismen, kommunismen och av de stora aktörerna på den internationella scenen Mussolini, Hitler, Stalin, Chamberlain. Ibland diskuterar klubben allt mellan himmel och jord – och har emellanåt också förtärt väl mycket baksmälleskapande alkohol. När en av vännerna i Onsdagsklubben börjar bli allt mera öppet antisemitisk börjar liberalen Thune bli tveksam om diskussionsklubben alls längre fyller sin uppgift längre men han varje säger ifrån på skarpen och heller inte slänger ut sin diskussionsvän ur klubben. “Mannamod hade aldrig varit Thunes starka sida”, skriver Westö. Boken kan läsas som en tidsskildring. Westös omsorgsfulla forskningsarbete, som redan gjorts för de tidigare romanerna, har lett till att man omgiven av hundratals tidsenliga detaljer förflyttar sig till Helsingfors på 30-talet. Detaljerna gäller t.ex. händelser, mat, kläder, seder, spårvagnar, musik, biografutbud, nattklubbar, scenerier och miljöer. Kjell Westö fångar skickligt hur det är att vara nersänkt i det historiska förloppet – och av förnekelsen inför vad som kan anas snart komma skall. Och indirekt också – även om det är lätt med facit i hand – att den som inte vågar fälla omdömet om det förflutna samtidigt också avsäger sig förmågan att ta ställning och riskerar att dra en tystnadens slöja över en värld där ansvariga slutar att tänka på hur historien kan komma att döma dem. Kjell Westös nya roman fångar hela detta dilemma mycket skickligt. Dessutom är boken full av lukter och dofter som ger stor närvarokänsla. På esplanaderna luktar det malt från Koffens bryggeri, På Sturegatan doftar det kaffe från SOK:s rosteri, i spårvagnen luktar det av våta kläder och otvättade kroppar. Med alla sina minutiösa detaljer borde det vara en smal sak att omvandla Westös roman till ett utmärkt manuskript för en TV- eller spelfilm. En annan styrka i “Hägring 38”-romanen är, att huvudpersonerna är så trovärdigt tecknade och replikerna/dialogen så naturlig. Läsaren blir snabbt bekant med bokens personer. Vill man reflektera över hur det är att vara nersänkt i ett historiskt förlopp så finns det rum för det också. Bokens intrig påminner rätt mycket om Westös roman Lang från 2002. Efter de inledande kapitlen fördjupas intrigen, stämningen tätnar. Romen är dessutom spännande och kan mycket väl också läsas som en thriller. Genom hela berättelsen känns det stigande hotet mot freden, de farliga idéerna på kontinenten som hotfullt mörka moln på den vackra sommarhimlen. Mot slutet förstår läsaren också att någon lyckligt slut heller inte är att vänta. Jag tycker mycket om den här Westö-romanen. Det är en riktig klassbok, skriven av en mycket yrkesskicklig författare. Den är samtidigt ett led i den evigt pågående debatten om mänskans roll och livets mening. Romanen kan med fördel även läsas som ett inlägg för de mänskliga värdena, mot alla de mörka krafter som hotar oss även nu – i 2010-talets inte alltid precis så vackra och soliga värld. Den som ännu inte läst Kjell Westös Hägring 38 har ett timmars högtidsstunder i bäst läsfåtöljen framför sig. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. För den som vill förstå det finska klass- och inbördeskrigets avtryck i det finska samhället finns ingen bättre läsning än Väinö Linnas romansvit om Koskela-familjen i den så kallade torpartrilogin – Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk samt den också mästerliga Okänd soldat (om de finsk-ryska krigen).