Tyskland - går till val om skatter, familjepolitik, låg skolkvalitet och om ledarens pålitlighet

Om att besöka Berlin och om Tyskland som går till val i höst: Berlin är alltid spännande att besöka. Stan är verkligen kosmopolitisk och har i en del avseenden återtagit sin forna position som avantgardismens huvudstad i Europa. Det är en – jämfört med andra storstäder – en mera avslappnad och “coolare” stad att ströva i , göra ibland lite överraskande upptäckter och att möta människor och bli en del i oväntade aktiviteter som pågår på olika håll i stan. I Berlin – en ekonomiskt dock svårt skuldsatt huvudstad – har det nyligen varit en hel del protester mot tilltaget att riva ner en del av den med muralmålningar försedda resterna av Berlinmuren. Dock förefaller det nu som om dessa murblock ska ställas tillbaka. Bra så. Ty det som finns kvar av muren bör också få stå som ett monument över en annan och mörkare tid i inte bara tysk utan också europeisk kalla kriget-historia. Man kan inte ha nog med påminnelser om diktaturer och politisk ofrihet. Den nazistiska tiden och bödlarnas offer finns ju väl påmind i den fotbollsplansstora “stenlabyrinten” till minne av de judar som blev förintelsens offer – och som är bra dokumenterat i Wannsee-konferensens hus, den direktörsvilla där planen för att mörda alla europeiska judar och den tyska statsförvaltningens aktiva roll i folkmordet diskuterades den 20 januari 1942. Ett besök där i Wannsee – så där 20 minuters bilresa från Berlin – är väl värt ett besök! Också på andra sätt finns världskrigets destruktiva förstörelse väl markerad i centrala delar av 3,5 miljonersstaden. Samtidigt som byggkranar och nya bostäder och kontorskomplex reser sig på olika håll i det ännu – jämfört med övriga storstäder i Tyskland – levnadskostnadsmässigt förmånligare Berlin. Och som de unga i Tyskland gillar och därför har lite bättre råd att etablera sina student- och nystartade yrkesliv i. Gamla DDR-östberlinska stadsdelen Prenzlauer Berg är en av några sådana stadsdelar. Kreuzberg med många invandrare är en annan sådan. Att det är ett ingalunda vad gäller utgången givet förbundsdagsval den 22 september märks mindre. Mest upprörs berlinare – och andra tyskar – just nu över den enorma omfattningen – 400 miljarder euro – av tyska förmögenheter som “rymt” undan beskattning till olika skatteparadis. Avslöjandet om fotbollsikonen och nuvarande klubbdirektören Uli Höness i Bayern München – förnedrade häromdagen katalanska Barcelona med 4-0 i CL-semifinalen – också gjort samma sak som andra tyska “rikisar” och placerat sina tillgångar undan tysk beskattning har gett den tyska oppositionen hittills inte så framgångsrika kanslerutmanare Peer Steinbrück i SPD en chans att lyfta fram de tyska s-partiets skatte- och fördelningspolitik, höjd minimilön etc ur färska SPD-valplattformen och det alternativ man står för mot den respekterade förbundskanslern Angela Merkels kristdemokratiska koalitionsregering. Möjligen kan detta ge SPD (ligger på låga 26-27 proc. i opinionsstöd), De gröna (med ca 14 proc. i stöd) och andra i oppositionen (Die Linke med 8 proc.) den chans de så väl behöver för att knappa in på Merkels CDU/CSUs stora övertag (= 40 proc. i stöd) fram till valdagen. Merkel-koaltionens akilleshäl är fridemokratiska FDP som balanserar precis på 5 %-spärren för representation i förbundsdagen. – Valutgången är dock mera öppen än vad som framgår av just nu aktuella opinionssiffror, anser t ex Dagens nyheters Tysklands-korrespondent och andra man talar med i Berlin. Valet kan resultera i en fortsatt CDU-FDP-koalition under Merkels ledning (om FDP klarar spärren). Det kan också blir en stor koalition mellan CDU och SPD eller om oppositionen går fram lite mer i en rödgrön regering under SPD-kanslern Peer Steinbrücks ledning. Men i nuläget sätter väl något fler en peng på att Merkel får fortsätta en period till, tack vare att hon personligen är så respekterad och trots att hennes koalitionsregering inte varit så helt lyckosam. Den tyska arbetslösheten (6,8 %)är visserligen lägre än den svenska och särskilt så ungdomsarbetslösheten (bl a tack vare lärlingssystemet), landets exportöverskott är rekordstort (delvis på krisande eurozonsländers bekostnad) men inhemska efterfrågan i ekonomin är långt svagare och även reallönerna har utvecklats svagt under flera år. Samtidigt brottas Tyskland med andra svåra samhällsproblem, kanske främst att den att det föds så få barn, befolkningen åldras och krymper, barnomsorgen är otillräckligt utbyggd, föräldraförsäkringen mycket mager, den kvinnliga förvärvsfrekvensen är fortsatt mycket låg och det av de tretton delstaterna helt styrda skolan är i stort behov av att reformeras och att bl a uppdelningen av eleverna i tre olika kategorier redan från fjärde klass måste bort om det genomsnittliga skolresultatet ska kunna höjas. Nu ligger Tyskland mycket lågt i alla internationella skoljämförelser som Pisa och andra. Åtminstone en del av dessa problem – bättre familje- och jämställdhetspolitik, reformerad skola och behov av rekrytera fler till äldreomsorgen för Tysklands snabbt åldrande befolkning, liksom förslag om höjda minimilöner – kan komma att spela en viss roll när Tyskland nu snart går in i en mera intensiv fas av valrörelsen. En valrörelse som i år inte bara handlar om förbundsdagen utan också om makten i två av Tysklands viktigaste och mest välmående delstater, nämligen Hessen (med Frankfurt am Main) och Bayern (München m m). Möjligen kan valdebatten också i någon mån handla om den kritik som tyska polisen och Säpo (författninsskyddet) fått i tyska medier – och schabblet nu inför planerade rättegångprocess i München i maj – för att man genom oförmåga att samordna insatserna (delvis en effekt av delstaternas självstyre) gjorde att tre tyska nynazister (NSU) från östra Tyskland mellan 2000 och 2007 i olika delar av Tyskland kunde begå tio mord mot åtta personer med turkiskt ursprung och en med grekiskt ursprung samt en kvinnlig polis och finansiera sin 13-åriga underjordiska verksamhet med hjälp av femton bankrån. Den tyska polisen och författningsskyddet har kommit mycket illa ut av dess oförmåga att inte snabbare få ta i de tre NSU-personer (varav två nu är döda och Beate Zschäpe som enda kvar i livet att åtala) som med rasistiska motiv utförde tio mord i olika delar av Tyskland. Schabblet nyligen – kritiserat och handlandet överklagat – att inte heller kunna proffsigt nog hantera hur media ska få vara representerat i rättssalen i München i maj (om det nu blir då eller senare) har inte precis minskat allmänhetens intresse för denna varböld av rasistiskt hat som ännu på sina håll finns i Tyskland. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com PS. En intressant uppgift apropå tyska energiomställningen: Tyskland får nu – följd av kraftiga investeringar på omställningen - sin energi från olika alternativa källor som motsvarar energiproduktionen från 26 kärnkraftverk. Svenska Vattenfall – med deras många dåliga affärer i Europa – är ett i Tyskland numera mycket nersolkat varumärke. Nästan i klass med vad Bofors är i Indien... (Publicerad i bl a Vasabladet 30 april 2013, i en kortare version i Gotlands tidn. 27/5 m fl)

En journalistnestor minns och berättar om vapenhandlare, spioner och människorättsaktivister

Om att vara bland spioner, kommunister och vapenhandlare: Var häromdagen på en seniorjournalistseans i Stockholm och lyssnade på journalistnestorn Jan Mosander – med 43 år i branschen och bl a den 2-åriga jobbinsatsen på ekoredaktionen kring Bofors-affären – och vad han hade att berätta om sin nya bok. Köpte boken, som är både välskriven och intressant. Jan Mosander är finlandssvensk, har dubbla medborgarskap (räddats ibland av sitt finska pass) och har haft bl a Nalle Wahlroos (taistoitisk kommunist i sin ungdom, numera superkapitalist och bl a ordf. i banken Nordea m m), f d biskopen Lennart Koskinen på Gotland och journalisten Herman Lindqvist som klasskompisar. Mosanders föräldrar bodde ursprungligen i Viborg på karelska näset och flydde som nästan 400 000 andra karelare - som några andra jag känner – undan ryssarna i de två krigen (1939-40 resp. 1941-44) mot dem. Mosander började sin karriär på finlandssvenska Nya pressen, hamnade sedan på Expressen, var sedan på Aftonbladet och så i många år på radions ekoredaktion. Hans tes om Bofors-affären: vapenaffärer är nära nog alltid smutsiga och “provisionerna” i Bofors-affären till familjen Hinduja m fl handlade om så där 300 mille för deras 8 miljarders-order till Indien. Och publiciteten i Indien drevs på att många av franska vapenindustri och andra “köpta” journalister och andra, anti-Gandhi-intressen som hade som överordnat syfte att fälla Radjiv Gandhi (hela familjen var hatad av motståndarsidan) och att se till att med Bofors-affären förhindra hans omval. Något som de ju också lyckades med. Flera centrala personer i Indien tillstod detta för Mosander och hans kollega Börje Remdahl som skötte ekoredaktionens granskning av Bofors 1986-87. Men också mycket annat intressant finns att läsa om i Mosanders bok, bl a om Stasi, tjeckiska dissidenter, hans tid som Tysklandskorre m m. Kutym i vapenexportbranschen brukar vara så där uppåt 10 proc. av ordersumman i provisioner till mellanhänder, berättade Bofors f d infochef Rune Borg som också var med på mötet och kommenterade Mosanders redogörelse och hans bok. I Indien sade även Gandhis politiska motståndare – några blev senare ministrar i BJP-nationalistiska regeringar - att Bofors kanoner är bra och många av de indiska journalister som mest energiskt var emot Gandhi och använde Bofors för att komma åt honom var i särskilt hög grad just “köpta” av franska vapenintressen som också var ute efter att vinna samma kanonorder som Bofors fick. Vapenaffärer är en “giftig bransch”, mer så än det mesta, konstaterade Jan Mosander. Palme hade sannolikt ingen som helst kunskap om alla dessa mellanhänder – som gick emot kravet och avtalet om en vapenaffär skulle vara “ren”, utan mellanhänder. Palme hade heller inte så mycket vetskap om det övriga spelet i Indien innan han mördades 1986. Några “rena” vapenaffärer – utan provisioner och mellanhänder – förekommer i stort sett aldrig (undantaget mellan nordiska länder), sade Jan Mosander också på mötet och samtalet om hans bok. Mitt intryck av Mosander stärktes av att han är en på alla sätt schysst och noggrann yrkesman och alls icke heller skrytsam som person. Kort sagt: han gör ett gott intryck. F. ö var han också med på den där italienska kryssningsbåten Costa Concordia som så klantigt gick på grund mot en liten ö vid italienska kusten och där nästan 30-tal personer dog. Nu drar jag till Berlin på några dagar och kollar lite där hur verkligheten spelas i media och bland folk. Bort från tafflig, icke godkänd krishantering i “Omargate” och funderingar om varför inte media här närmare granskat den muslimske m-riksdagsledamoten som varit ordförande i Islamiska förbundet före Omar Mustafa. En man och numera m-politiker som lär ska ha sagt “att hans dröm är att leva i ett land där sharia styr”, enligt en DN-debattare (18/4) av den troende muslimen och f d s-riksdagsledamoten Nalin Pekul. Men något mediedrev om honom och varför de nya moderaterna kan ha honom som sin ledamot i riksdagen lär det nog inte bli. Den som vill kan ju spekulera om varför. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com Fotnot: “Bland spioner, kommunister och vapenhandlare” av Jan Mosander, Fischer & Co

Tyskland, skatteparadisen och "offshore-leaks"

Om skatteparadisen och de rikas enorma summor som flyktar undan beskattning: När jag förberett mig inför en nära förestående Tysklands-resa så har jag i min research bl a mycket annat fått ögonen på intressanta uppgifter om hur förmögna “rikisar” flyr undan med gigantiska belopp till olika skatteparadis. Inte sällan via god hjälp av välrenomerade bankers olika brevlådeföretag och kontodribbel. Enligt den brittiska organisationen Tax Justice Network – med ekonomen James Henry som en av de ledande - rör det sig om allt mellan 21 till 32 biljoner US-Dollars som parkeras i de olika skatteparadisen. Det som allmänheten årligen förlorar i skatteintäkter uppskattas av EU-kommissionen till en biljon (1.000.000.000.000) euro! Ett sanslöst stort belopp. Det tyska skattefacket "Deutsche Steuergewerkschaft" värderar att enbart från förbundsrepubliken Tyskland försvinner 400 miljarder euro (3 400 miljarder kr) till svarta konton på exotiska öriken och andra skatteparadis (totalt 85-talet i världen). Motiven för att mörka alla gigantiska offshore-transfereringar är knappast okända. Bakom flykten står brottsliga skäl som skattefusk, korruption, kreditbedrägeri eller svarta affärer med vapen, narkotika samt människohandel. Bland dem första tyskar som kvalitetstidningen Süddeutsche Zeitung – en av flera tidningar som fått tillgång till det enorma materialet om skattefifflarna - namnger med misstankar om skattebrott är den kände industriarvingen och livsnjutaren i jetsetlivet, Günter Sachs (som avled 2011). Till världskändisarna i samma skatteflyktande rikemansklubb räknas också döttrarna till Filippinernas ex-diktator Marcos, klanen runt den azerbadjanska presidenten Ilham Aliyev, den rysk-israeliske vapensmugglaren Arcadi Gaydamakeller och diamanthandlaren Muller Conrad Rautenbach. Även Frankrikes regering är drabbad. Budgetministern Jerome Cahuzacs – gav president Hollande “svår huvudvärk” - avgång skedde i samband med avslöjanden om hans illegala offshore-aktiviteter. Det gemensamma intresset för dessa och hundratusentals andra förmögna är att mörka penningströmmar, konton och medhjälpare för alla lagstridiga penningströmmar. Deras verktyg för att ändå lyckas med svarta affärer är ett omfattande nätverk som erbjuds av den globala finansindustrin. Som ytterligare en illustration beskriver Süddeutsche Zeitung att Deutsche Bank genom sin filial i Singapore bistått vid grundandet av 300 företag och truster i ett flertal skatteparadis. Därmed inte sagt att alla dessa används av nätverket för att dölja ljusskygg verksamhet. Och givetvis förnekar Deutsche Bank alla förebråelser om delaktighet i skattebrott, men frågan är vad sådana dementier är värda. Inte mycket. Dessa förnekanden följer bara tidigare kända mönster i olika skandalhärvor. Man medger bara det som redan är bekant. Ingen kommer att frivilligt öppna sin bokföring och syftet bakom dubiösa brevlådeföretag i olika skatteparadis. Varför ett konto på Cook Island eller Jungfruöarna? Troligtvis för att man sysslar med olovliga gärningar - de hör liksom till skatteparadisens affärsmodell. Har man rent mjöl i påsen skulle det nog vara helt till fylles med någon nationell sparkassa med hyfsad balansräkning. Vad och vilka fler som sedan avslöjas med hjälp av "Offshore-Leaks" - världshistoriens hittills största informationsläcka på 260 gigabyte - läckan återstår att se. Leder Offshore-leaks till juridiskt hållbara bevis är läget för SPD:s kanslerkandidat Peer Steinbrück (Merkels utmanare i höstens förbundsdagsval) helt klart. Staten måste, menar han, reagera med hårda straff för alla som medverkar i skattebedrägeri eller inbjuder till det. Kravet är befogat. En annan sak är sedan att i en globaliserad värld med fritt flöde för pengar och kapital behövs tveklöst också samfällda internationella åtgärder. Enligt den internationella ekonomiska samarbetsorganisationen OECD krävs först och främst en förändring av regelverket i de åtskilliga skatteparadisen. Det målet är emellertid svårt att nå i en handvändning utan förutsätter ett segt förhandlingsarbete. Men målet med detta arbete måste ha som mål: alla skatteparadis måste stängas. Lyckas man med det, så har länder som Tyskland och många många andra EU-länder bra mycket lättare att få råd med både bra barnomsorg, sjukvård, pensioner och t ex att bygga ut sin infrastruktur och att få ner den besvärande ungdoms- och långtidsarbetslöshet som härjar i EU-Europa. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dala-Demokraten 24 april, Vasabladet 27 april 2013 m fl)

Om Krugman, krisbekämpning och S-kongressens sysselsättningsmål som kräver ökad investeringskvot

Som framgår av en färsk Paul Krugman-krönika i NY Times har somliga inte lärt sig ett dugg av 30-talsdepressionen. Misstagen i dagens krisbekämpning i t ex eurozonen är bara ett av flera exempel på just detta. Läs: http://www.nytimes.com/2013/04/05/opinion/Krugman-The-Urge-To-Purge.html?smid=fb-share&_r=0 Robert Björkenwall PS. För att S nu – efter bl a jobbmålet på s-kongressen – att komma ur sitt dilemma/låsning med fastsurrandet (oklokt gjort nu av Magdalena Andersson) vid det finanspol. regelverket är att införa en kapitalbudget/investeringsbudget. Då slinker man ur den okloka låsningen och kan via Riksgälden låna upp för investeringar i infra, bostäder m fl samhällsnyttigt och den vägen lättare kunna förverkliga målet med “halverad” arbetslöshet. Men viktigt också att sysselsättningsgraden samtidigt upprätthålls och kanske även kan öka något som andel av arbetskraften.

S-kongressen ambitiösa jobbmål men oklart om hur det ska förverkligas

Om S-kongressens jobbmål – djärvt men hur ska det förverkligas: När den svenska socialdemokratiska kongressen öppnades den 3 april i Göteborg ställde partiledaren Stefan Löfven redan direkt i sin inledning ett krav på sig själv och partiet – efter ett möjligt maktskifte hösten 2014. Det kravet är ett jobbmål att Sverige fram till 2020 ska öka antalet sysselsatta personer så att Sverige får lägst arbetslöshet i EU. Om det ska lyckas måste arbetslösheten minska från dagens 8,2 procent till 4,7 procent av arbetskraften. Ungefär en halvering alltså av nuvarande arbetslöshet. Därmed så gjorde Stefan Löfven en Göran Persson,. På Socialdemokratiska kongressen år 1996 satte nämligen den då tillträdande partiledaren Persson upp målet att den öppna arbetslösheten skulle halveras till sekelskiftet (= år 2 000). Ett förverkligande som sedan också starkt kom att bidra till att Socialdemokraterna vann valet övertygande år 2002. Det här Stefan Löfven-uppställda målet nu om en “österrikisk” arbetslöshet på 4,7 procent av arbetskraften är också ett ambitiöst mål. Rätt så att våga vara djärv och styra politiken mot några få men tydliga mål. Detta för att ange en riktning för en kommande S-politiken om den blir regeringspolitik efter valet 2014. Men som brev på posten kommer alltid vid sådant måluppställande alltid följdfrågan från journalister och politiska motståndare: hur ska detta förverkligas? Utan tydliga svar här kan mål som dessa snabbt leda till problem. Sant är att nuvarande massarbetslöshet på över 8 procent, en rekordhög ungdoms- och långtidsarbetslöshet behöver åtgärdas. Och stora behov finns att fylla i den offentliga sektorn, särskilt inom äldreomsorgen, i infrastrukturen där inte tågen går som de ska och där skolans kvalitet har blivit allt sämre samt att sjukvården i stort och särskilt förlossningsvården har resursbrist och har växande problem att leverera vård efter behov. Bostadsbyggandet är också ett par procentenheter av BNP för lågt i förhållande till behoven och borde ligga på runt 4 proc. av BNP och inte på nu låga 2 proc. av BNP som det gjort under alltför många år. Ropen om kris på många samhällsområden är många och allt mera högljudda. Och alltför få unga vill t ex gå de gymnasieprogram som leder till säkra men ofta slitiga jobb i äldreomsorgen med en hög arbetsbelastning. En viktig verksamhet där behoven av fler händer och fötter behövs men inte kan förverkligas utan ett tillskott av nya och utökade ekonomiska och personella resurser. Och dessa ökade resurser måste komma från staten. Men där vill S inte höja nästan några skatter, och då känns det högst osäkert hur detta ska kunna genomföras. Undantaget då att Socialdemokraterna vill ta bort den halverade krogmomsen (motsvarar 5,4 miljarder kr) och några procentenheter högre bolagsskatt än regeringen Reinfeldts regering är två av få höjda skatter som S föreslår. Så var ska resurserna tas till fler jobb i den omsorgssektor där fler personer behövs? Och hur ska det övergripande, långsiktiga målet om en i stort sett halverad öppen arbetslöshet till år 2020? Hur så många jobb som ett par hundra tusen på sex år ska åstadkommas är och förblir oklart. Visst, inget fel i ett tydligt och djärvt mål. Men hur-frågan måste då också kunna besvaras på ett trovärdigt sätt. Men visst, det är ett bra mål som stärker S som det främsta partiet för fler jobb. Den nu i Göteborg kongressvalda S-ledaren Stefan Löfvens ambition att vilja göra en Göran Persson och sätta jobben främst inför valet 2014 kräver svar, tydligt svar, även på hur detta ska förverkligas. Särskilt som S-kongressen slagit fast att hittillsvarande finanspolitiska regelverk – där har ekonomska talespersonen Magdalena Andersson varit tydlig – ska ligga fast. Så hur ska jobbmålet förverkligas? Som jag – och många med mig – ser det finns då bara tre vägar att nå målet: En väg är att via strukturreformer – sänkt a-kassa och lägre lägstlöner etc - öka antalet låglönejobb, vilket knappast flertalet vill ha på svensk arbetsmarknad. Den andra vägen är att föra en penningpolitik som via en mer expansiv politik tillåter en högre inhemsk efterfrågan och en lägre arbetslöshet, vilket förutsätter en mer varierande inflation än som hittills varit fallet med Riksbankens penningpolitik. Detta verkar dock inte S-talespersonen Magdalena Andersson vilja medverka till – av hennes uttalanden på S-kongressen i Göteborg, liksom heller inte att vilja “tumma på” den hårda låsningen vid nuvarande finanspolitiska regelverk och överskottsmålen. Den tredje vägen att nå jobbmålet – och det kräver också att man tummar lite på det finanspolitiska regelverket – är att öka de offentliga investeringar (med cirka 3 proc. av BNP eller motsvarande drygt 100 miljarder kr). Nuvarande investeringskvot på 18 proc. av BNP måste höjas till runt 21 proc. av BNP för att hålla samhällskapitalet och produktionsförmågan intakt. Och som en del i denna ökning av investeringarna behöver Sveriges bostadsinvesteringar öka från runt 2 till runt 4 proc. av BNP – också för att avskaffa nuvarande bostadsbrist i särskilt de växande regionerna i landet. Men det förutsätter att den undantagsbestämmelse rörande samhällsnytta investeringar i nuvarande finanspolitiska regelverk också används. På S-kongressen har det mest pratats om behovet av ökade trafikinvesteringar men det är helt otillräckligt för att förverkliga nu fastlagda S-jobbmål. Här ska noteras att också i de nya skrivningarna i S-framtidskontraktet på partikongressen så ligger den hårda låsningen till det finanspolitiska ramverket fast. Så hur ska jobbmålet kunna förverkligas kommer att bli kärnkritiken mot Socialdemokraterna, var så säker! Finansminister Anders Borg, M, har förresten redan börjat på en pressträff den 4 april i svenska riksdagshuset... Så hur ska förverkligandet av jobbmålet gå till måste S-ledningen tämligen snart kunna ge ett trovärdigt svar på. Enbart fastställandet av jobbmålet som sådant är ett bra första steg men nästa steg om hur är ännu viktigare att ge svar på tämligen snart. Själv tycker jag det på goda grunder även kan diskuteras om det inte varit klokare att formulera sysselsättningsmålet helt till nationella förhållanden, inte till det mera “suddiga” om lägst arbetslöshet bland EU-länder till år 2020. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Arbetarbladet 4/4, Länstidningen i Jämtland 5/4 m fl)