Forskare visar att vinstdrivna friskolor inte håller kvalitet

Om tung forskarvarning för vinstdrivna friskolor: Trots den tondövhet som rikssvenska politiker visat vad gäller larmen om den negativa utvecklingen inom skolan så borde insikten om problemet nu blivit uppenbart. Internationella skolforskare underkänner den svenska skolan. De har visat hur systemet med skattefinansierade privatskolor med obegränsad rätt att plocka ut vinster blir förödande för utbildningen. De har också visat hur det fria skolvalet i kombination med den privatiserade skolan bidrar till att driva på segregationen, öka klyftorna, försämra skolresultaten och bryta sönder den sociala sammanhållningen. Det forskningsresultat som nu finns borde få samtliga politiska partier att ta hela det nuvarande systemet med vinstdrivna privatskolor till omprövning. För socialdemokraterna ger den kommande partikongressen ett gyllene tillfälle att säga nej till vinstdrivna privatskolor. Många av motionerna till kongressen kräver det. Bland forskarna betraktas Sverige som unikt. Det är landet som gått längst i västvärlden med sin skattefinansierade, fria och konkurrensutsatta skolmarknad. I till exempel USA drivs 95 procent av privatskolorna som "non profit företag" utan vinstintresse. Bland de forskare som följt skolutvecklingen i Sverige finns bland andra professor Henry Levin vid Colombia University i USA. Han har följt svensk skola sedan friskolan och skolpengen infördes i början av 90-talet. Vid en konferens på Vetenskapsakademin i Stockholm riktade han en allvarlig varning för utvecklingen i Sverige. Det svenska skolsystemet skapar segregation. Han noterade att problemet med segregationen kommer smygande och är en process där samhället långsamt bryts isär. Att friskolorna och det fria skolvalet leder till segregation bekräftas också av forskare från svenska universitet. De har i en stor studie fått bekräftat att resursstarka medelklassfamiljer allt oftare väljer bort de skolor som är socialt och etniskt blandade. Resultatet blir segregerade skolor. Även det allt mer sviktande skolresultatet talar för att skolsystemet i Sverige måste ändras. Lärare vittnar om hur systemet med de vinstdrivna privatskolorna påverkat yrkesrollen. I de vinstdrivna privata skolorna betraktas eleven allt mer som en påse pengar. Jakten efter fler elever gå ut över undervisningen. Lärarens uppgift blir allt mer att marknadsföra skolan. Medan de svenska skolresultaten rasar visar de finska skolorna framgångar. Från att tidigare ha kopierat Sverige – med bland annat enhetsskolan – har Finland inte tillåtit marknadskrafterna ta över skolan. Att skillnaden i resultat mellan de svenska och finska skolorna vuxit förklarar professorn i pedagogik vid universitet i Helsingfors Patrik Scheinin med att de finska skolorna förblivit jämlika. Från den forskning som gjorts finns det ingenting som talar för att systemet med friskolor haft någon positiv effekt. Den på 90-talet genomförda kombinationen av skolpeng och en fri skolmarknad är ett tydligt utslag av den nyliberala strömning som då vägledde den svenska borgerligheten. I dag kan konstateras att genomförandet var rent ideologiskt och utan stöd i några vetenskapliga studier. När forskningen nu kommit fatt borde tiden vara mogen för en ny reglering av skolorna och införande av en ordning där vinstintresset fasas ut och kunskaperna och en sammanhållande skola åter fasas in. Och här har socialdemokraterna som det stora oppositionspartiet möjligheten att bli det parti som tar initiativet. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Arbetarbladet 25 mars,Dala-Demokraten 26/3, Arbetarbladet i Helsingfors 26/3, tidn. Ångermanland 27/3, Norran 3/4 m fl)

Danmark som varnande exempel för S

I samma takt som den danska, av socialdemokraterna ledda, regeringen med Helle Thorning-Schmidt som statsminister vandrat politiskt åt höger har också stödet för Socialdemokraterna raskt minskat. I stället för att säkra pensionerna, satsa på bostadsbyggande och förverkliga en skattereform där de mest välbärgade och höginkomsttagare skulle betala mer har bolagsskatten sänkts och skyddet för unga arbetslösa urholkats. De före valet utlovade välfärdssatsningarna har stannat av. För svensk socialdemokrati borde utvecklingen i Danmark tjäna som avskräckande exempel. Vid valet 2011 röstade var fjärde dansk väljare på Socialdemokraterna. I de opinionsmätningar som nu gjorts har siffran sjunkit till 16 procent. Tydligare än så kan det att partiets väljare avvisat den nu av nyliberalt tänkande färgade S-politiken inte beskrivas. Att man dessutom öppnat vägen för den danska populisthögern (Danskt Folkeparti) att med trovärdighet hävda att Socialdemokraterna med sin politik nu tar från de fattiga och ger till de rika är bedrövligt. Hur Socialdemokraterna i Sverige vill utforma politiken kommer partikongressen i april att ge besked om. Förhoppningsvis blir det en tydlig markering mot högern och marknadsliberalerna med lika tydliga satsningar på jämlikhet och solidaritet, en skatte-politik byggd på skatt efter bärkraft och på ökade investeringar och aktiva satsningar som medel för att bryta den höga arbetslösheten. Signalen från Danmark är tydlig. Socialdemokratins väljare där – visar opinionsmätningarna – ser inte sänkta skatter och försämrad välfärd som vägen till ökad ekonomisk tillväxt och en rimlig fördelning av välfärden efter behov. Det finns all anledning att anta att inte heller svenska socialdemokrater och S-väljare ser en försämrad välfärd och skattesänkningar som det kloka vägvalet mot framtiden. Utvecklingen i Danmark borde utgöra ett varnande exempel att ta lärdom av för svensk socialdemokrati. I spåren av ett sådant strategival följer bara besvikelse, misstro och stora ras i väljar­opinionen. Och nya valnederlag. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Arbetarbladet 21/3, Dagbladet 22/3 m fl regionala tidningar)

Viktig och bra forskarrapport om sänkta löneandelen

Var häromdagen på ett rätt välbesökt seminarium – 70-tal personer i LO-husets plenisal - om ekonomen Roland Spånt (som alltid kärnfull och klar), utredaren Ingemar Lindberg, ekonomiske historikern Erik Bengtsson (dock något för teoretiskt snårig i sitt bidrag på seminariet), statsvetaren Magnus Rymer, London och österrikaren Engelbert Stockhammers forskarantologi “Den sänkta löneandelen” (Premiss förlag). En tänkvärd och bra forskningsrapport som visar på behovet av en bättre balans i fördelningen mellan löne- och kapitalandelen och att vi behöver få fart på investeringarna (=höjd investeringskvot) och den inhemska efterfrågan om nuvarande massarbetslöshet ska kunna bekämpas med någorlunda framgång. Löneandelen ligger 5-8 procentenheter längre än vad som var faller under de tre första årtiondena efter andra världskriget (sid 192 i boken). Åtta proc. av BNP motsvarar 280 miljarder kr, och hade den andelen i stället för kapitalägarna gått till löntagarna, så hade 47 procent av den summan inbetalts i skatter och sociala förmåner (jfr kapitalandelens beskattning på 25 proc.). Alltså gett det allmänna 60 miljarder mer i intäkter för att finansiera gemensam välfärd och därtill gett en genomsnittlig löntagare ett ytterligare lönetillskott på 2 200 kr (8 proc.) i månaden. Efter skatt – minus 700 kr i mån – haft 1 500 kr mer i månaden i disponibel köpkraft samtidigt som det offentliga haft 60 miljarder kr till satsningar på skolan, vården och äldreomsorgen (sid 192-193 i boken). Jämför detta med de senaste sex årens utveckling där de fyra jobbskatteavdragen – betalda bl a med sänkt a-kassa, sämre sjukförsäkring etc (och sänkt den inhemska konsumtionen med 16-20 miljard kr per år) – netto kostat ca 80 miljarder i skattebortfall, minskande investeringar, urholkad kvalitet på sjukvård, äldreomsorg och skola och därtill resulterat i en ökad långtids-, ungdoms- och generell arbetslöshet som nu ligger på massarbetslöshetens oroande höga nivå. Och samtidigt som den sjunkande löneandelen och stigande vinstandelen inte alls har resulterat i ökade investeringar i den reala ekonomin utan i stället gått till olika slag av tillgångsinköp (fastigheter, köp av olika finansiella instrument etc samt höjda bonusar för chefer ). Och samtidigt som detta beteende – lägre och inte högre investeringar i reala, produktiva tillgångar i ekonomin nu därtill belönas med en bolagsskattesänkning på 16 miljarder kr, vilket flera av i panelen (Sandro Scocco främst), utöver bokens författare, också framhöll är en åtgärd som inte alls bidrar till varken ökade investeringar eller högre sysselsättning. Däremot används till ökade aktieutdelningar. Det borde – vilket ju även andra forskare i andra sammanhang, som ekonomiprof. Lars Calmfors m fl – därför inte precis vara omöjligt att med trovärdighet argumentera för en annan linje med en bred satsning på höjd efterfrågan i den inhemska ekonomin än ett accepterande av Borgs jobbskatteavdragslinje, bara man “läste på” lite och hade självförtroende nog att välja en annan ekonomisk-politisk strateg... Som därtill snabbare får ner vår just nu så rekordhöga arbetslöshet. Noterade, när jag pratade med en i Stockholmspressen välkänd ekonomiske krönikör efteråt, att även han tyckte boken innehåller ett intressant och har ett tänkvärt budskap. Sannolikt kommer också en artikel om det här om några dagar i tidningen...När inte längre Cypern-krisen tar allt sådant ekonomiskt “analysutrymme”. Bra också att ett antal s-riksdagsledamöter fanns där och lyssnade, liksom flera välkända forskarprofilen på bl a lönebildnings- och välfärdsområdena – som professor Walter Korpi etc. Uppskattade särskilt att alltid lika publika ekonomen Sandro Scocco var så befriande klarspråkig och positiv till bokens huvudbudskap i paneldiskussionen på bokseminariet. Den här forskarrapporten om den sänkta löneandelen har grävt fram fakta och analyser som på många punkter jävar vad man på finansdepartementet länge och felaktigt påstått haft ett tydligt forskarstöd för den ekonomisk-politiska linje som bär Anders Borgs signum. Där har man nämligen inte alls velat se och erkänna vilka konsekvenser den sänkta löneandelen och den ökade kapitalandelen av produktionsresultatet fått för den totala efterfrågan i ekonomin och för sysselsättningen. Bra gjort av Transport och deras Charles Lindley-stiftelsen som bekostat den här viktiga studien! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 25 mars 2013 m fl)

Norrbotten - en bra bit av Sverige

Om Norrbotten och dess framtidsutsikter: ABF i Stockholm är ett välbehövligt salt inom arbetarrörelsen i Stockholm. Där först ofta de kunskapsinriktade debatter och diskussioner som i andra sammanhang lyser med sin frånvaro. Så var det också när ett 100-tal närvarande lördagen den 9 mars använde en fullmatad eftermiddag för att lära oss lite mer om ”Norrbotten – en bra bit av Sverige”. Monica Simu, driftig småföretagare från Övertorneå varnade för att gammal hantverkskunskap håller på att försvinna. Piteås ena kommunalråd, Helena Stenberg, pratade om olika bilder av Norrbotten och slog ett slag för hbt-ares rättigheter och organisationskonsulten Cecilia Hjelte talade med entusiasm om möjligheternas Norrbotten. Inte minst kvinnorna värdesätter den mångfald och goda livsbetingelser som finns när i norra Sverige. Även om den traditionella machomanskulturen ännu biter sig fast på sina håll. Men de här paneldeltagarna menade ändå att den norrbottniska mansrollen förändrats till att bli mjukare och att mera våga visa känslor. Allt fler kvinnor arbetar inom traditionella och dynamiska branscher som gruv-, stål och skog. Parallellt med detta växer också en ny arbetsmarknad fram med nya typer av företag och kvinnliga chefer. Och jämställdheten göra klara om än otillräckliga framsteg. Men kampen för att kvinnor och män har lika lön för samma arbete är ännu inte vunnen, liksom det allvarliga problemet med att få ett slut på våld och sextrakasserier av kvinnorna. Sedan följde en kärleksförklaring till Norrbotten av smålänningen och tidigare industriministern Thage G. Peterson, så här i 30 år efter tillkomsten av Norrbottenpropositionen som var en räddningsaktion för basindustrin i norr. Han lyfte fram dynamiska och växande Luleå tekniska universitet, LTU, som varit ett särskilt skötebarn för honom. LTU:s betydelse för hela länet har varit stort. Ett annat skötebarn för honom är regionalpolitiken, den som ingen längre pratar om. ”Hela Sverige ska leva!”, och för det krävs statliga utvecklingsprogram för investeringar, forskning och utveckling och ny infrastruktur i miljardklassen (upprustad Malmbana, Norrbotniabanan etc) som ger jobb och tillväxt även utanför de tre storstadsområdena. Grundläggande samhälls- och statlig service måste också finnas närvarande i landets alla kommuner. Bra IT och bredband men också postservice, bensinmackar, järnvägstrafik och andra kommunikationer som verkligen fungerar. Det behövs för att t ex också besöksnäringen och annan småskalig sysselsättning ska kunna växa och sysselsätta fler. ”. Peterson pläderade för småskalig sysselsättning och ett pärlband av nya hälsohem i glesbygden och för att det behövs statligt stöd för satsningar på att utveckla t ex solenergitekniken. Regeringen Reinfeldt beskrev han som handlingsförlamad men även socialdemokraterna fick kritik för att man inte tar den växande klyftan mellan stad och land på tillräckligt allvar. - Gruvprojektet i Pajala får inte ges upp, särskilt som investeringarna i flermiljardsklassen redan är gjorda, sa Peterson avslutningsvis. Och orderläget för järnmalmen därifrån är ju gott. Piteås kommunalråd Peter Roslund fyllde på och beskrev Norrbotten som ett län i stark förändring med satsningar som turism, kultur, mat, Musikhögskolan i Piteå och grön energi. 1100 vindkraftverk planeras i Markbygden och blir Europas största vindpark. Basindustrin är fortsatt viktig och utvecklas. Han kritiserade regeringen för passivitet i fråga om Norrbotniabanan.” Vi behöver bättre järnvägar än dem som byggdes för 140 år sedan”. Malmbanan upprustas med fler och längre tågmötesplatser för 800 miljoner kr, vilket motsvarar LKABs vinst under 25 dagar. Senaste s-regeringen, stödd av miljöpartiet, sa ja till Norrbotniabanan och var beredd att klara finansieringen med 23-25 miljarder kr. Borgerliga alliansregeringen anförd av Maud Olofsson såg till att riva upp detta beslut, sade Roslund. Peter Eriksson, riksdagsman för miljöpartiet, tog också vid den förändrade bilden av Norrbotten och att självförtroendet ökat: ” Det går att göra saker, skapa dj-a anamma och framtidstro.” Eriksson nämnde särskilt biltestverksamhet och nya gruvor i inlandet som exempel. Basindustrin är konjunkturkänslig och det behövs ett bredare näringsliv men också byggandet av Norrbotniabanan för att öka chanserna att bekvämt arbetspendla mellan Luleå-Piteå-Skellefteå-Umeå. Utöver att den behövs för godstrafiken. Eriksson slog också ett slag för satsningar på IT, elektronik, kultur, besöksnäring och att exploateringen av länets naturresurser sker med bra miljöhänsyn. I sista blocket togs Norrbottens försvar i ett Nordkalottperspektiv upp av tog Bodens garnisionschef, överste Olof Granander . Arktis har en ökande strategiska betydelse berördes särskilt i relation till , planering och omorganisation samt nordiskt samarbete med gemensam övningsverksamhet , där regionen i norr erbjuder särskilt goda möjligheter till just detta. Sammantaget gav det en bra bild av en kvalitativt god standard på de resurser (och samverkan med hemvärnet ) som överste Granander här förfogar över. Thage G. Peterson avslutade seminariet i rollen som tidigare försvarsminister. Han kritiserade att folkförsvaret (värnplikten) lagts ned – ”största försvarsnedrustningen någonsin” - att vi nu fått en yrkesarmé och att vi inte längre deltar i FNs fredsbevarande operationer, enbart i Natoledda sådana. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com ------- PS. Jag kan ju frågan och miljön - bl a från min tid som regionalpolitisk utredare 2009-2010 och flera resor därefter i norr - rätt väl, så för mig personligen var det här inga större nyheter men bra ändå! Detta konstaterat så här 30 år efter tillkomsten av Norrbottenspropositionen. Det var nämligen den 3 mars 1983 som dåvarande statsministern Olof Palme och industriministern Thage G Peterson presenterade regeringens stora Norrbottensproposition. Läget då var akut. Basindustrierna var i djup kris. LKAB, SSAB och statliga skogsbolaget Assi stod på ruinens brant. Dagens Nyheters chefredaktör Svante Nycander argumenterade för en nedläggning av Malmfälten och en "utflyttning i ordnade former" (DN 29 september 1981). "De norrbottniska basnäringarna är bara skit", dundrade den då ledande ekonomiprofessor, Ingemar Ståhl, i NSD 4 december 1981. 30 år senare kan det nog för somliga vara svårt att förstå stämningsläget då. Staten/regeringen grep in och med Norrbottenpropositionen räddades basindustrierna och nya verksamheter som Luleå tekniska universitet, LTU, fick chansen att utvecklas. Det var stick i stäv med många marknadsliberalers teorier. Men idag är det få som säger något annat än att detta var klok politik. I dag är Norrbotten ett tillväxtlän. Men också 2013 års näringsliv, duktiga entreprenörer och eldsjälar är beroende av att staten är aktiv och att samhällsservicen och infrastrukturen fungerar och vidareutvecklas – också nu.

Valnederlaget 2010 var grunden för det s-ledarval som gjordes

Om "En marsch mot avgrunden" och vad som egentligen lade grunden till det ledarval som sedan gjordes inom socialdemokraterna år 2011: SVT:s politiska kommentator i Aktuellt Margit Silberstein och statsvetarprofessorn Tommy Möller har skrivit boken "En marsch mot avgrunden", om Socialdemokraternas skakiga resa via Håkan Juholt och fram till valet av Stefan Löfvén. I olika intervjuer av författarna och i annan medierapportering – bl a i SVT:s Agenda söndagen den 10 mars – drar man hårt på tesen att det var simpel hämnd och ränkspel från Pär Nuder som gjorde att Håkan Juholt valdes till S-partiledare år 2011. Sannolikt? Nä, det är bara alltför spekulativt för att bära sannolikhetens prägel. Men enligt de båda författarna Silberstein och Möller var det besvikelse från Pär Nuders sida över att ha petats som ekonomisk talesman av den tidigare S-partiledaren Mona Sahlin som gjorde att han först – efter valförlusten 2010 – var med och avsatte Sahlin och sedan trixande och fjärrstyrde valberedningen så att hennes efterträdare blev den otippade Håkan Juholt från småländska Oskarshamn. Nuder ska – enligt bokens författare – har styrt och ställt i kulisserna och lyft fram Håkan Juholt för att stoppa chanserna för den Sahlin närstående Thomas Östros (ekonomisk talesperson efter Nuder) eller skolpolitiske talespersonen Mikael Damberg från att bli ny S-ledare. Tesen i boken är alltså att det är Nuders revanschlusta - efter att ha sparkats av Sahlin som ekonomisk-politisk talesman - som får honom att agera så gentemot valberedningen att i stället Håkan Juholt ska bli efterträdaren till Sahlin. Troligen? Knappast. Hela det här revanschspåret bär inte sannolikhetens prägel och är bara för simpel som förklaringsgrund till att det blev Juholt och inte Östros, Damberg eller Sven-Erik Österberg (också kandidat hos vissa, nu landshövding i Norrbotten). Var det verkligen revansch Nuder var ute efter så borde han väl själv – med det inte alls obetydliga stöd som fanns för hans person – i stället eftersträvat att själv bli vald som ny partiledare. Då hade ordet revansch verkligen varit på sin plats. Men Nuder gjorde det inte. Och kanske trodde han också att Håkan Juholt – som ju började bra med sitt med entusiasm mottagna installationstal när han blev vald – var den bästa eller i vart fall minst dåliga kompromisskandidaten i det läge som Socialdemokraterna befann sig i efter det svåra valnederlaget hösten 2010. För min del ger jag inte särskilt många korvören för Silbersteins och Möllers revanschtes och historieskrivning kring varför det blev Juholt efter Mona Sahlin. Fakta är – och det borde åtminstone en statsvetarprofessor som Möller egentligen förstår – att det efter det svåra valnederlaget i september 2010 fanns en stor besvikelse över såväl valresultatet som S-ledningens agerande inför och under valrörelsen 2010. I denna besvikelse fanns också en stark insikt om att nederlaget berodde på det uppenbara misstaget med den i förtid lanserade rödgröna koalitionen och, minst lika mycket, på partiledningens i många s-väljares ögon för starka vridningen av partiets politik mot en väl gråsuddig mittenlinje med alltför små skillnader gentemot Reinfeldts borgerliga allianslinje. Och för detta bar partiledaren Mona Sahlin ett särskilt ansvar ihop med just den ekonomiska talespersonen Thomas Östros. Efter valförlusten fanns också ett starkt krav och förväntan ute i s-leden ute på fälten att hela partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande för att sedan få förtroendet prövat på nytt. Men ingen ledande socialdemokrat och inga partidistrikt krävde öppet S-ledaren Sahlins avgång. Men inför kravet på en extra partikongress i början av 2011 valde Sahlin självmant att kliva av som partiledare. På Socialdemokraternas förtroenderåds – högsta beslutande organ mellan kongresserna – sammankomst i Riksdagens andrakammarsal i december 2010 höll så partiledaren Mona Sahlin ett “testamentstal” som kom att tolkas (såväl av rådets ledamöter som media) som något som verkligen sades visa att Sahlin ville slå in på en annan och mera klart mittenorienterad kurs än mera s-traditionellt inriktade personer som Håkan Juholt och andra. Något som ju sedan klart framgick av den på extra partikongressen i början av 2011 valde Håkan Juholts mycket positivt (ja, ovationsartat) emottagna programtal. Hade Möller och Silberstein verkligen bemödat sig om att gräva lite djupare än de nu gjort med in revanschtes så hade de förstått att det snarare var bland annat just Sahlins lika frispråkiga som av många kritiserade förtroenderådstal som inte alls låg i den socialdemokratiska mittfåran som sist och slutligen omöjliggjorde Östros, liksom Dambergs eller Österbergs chanser att bli valda som hennes efterträdare till ordförandeposten. Samtliga dessa tre ansågs – vid tidpunkten för valet av Håkan Juholt – att stå Sahlin och hennes ideologiska linje alltför nära. Därmed så var de också – i detta skede – omöjliga som hennes efterträdare. Apropå att boken vimlar av icke namngivna källor så finns det också annat som man kan undra över: Sade verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru Ingrid Carlberg till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är detta och andra liknande uppgifter som framförs i boken verkligen sanna? Utöver att det också känns som i sammanhanget rätt meningslösa uppgifter – oavsett sanningshalten. En journalist och politisk kommentator i public service-tv samt en statsvetarprofessor som båda i stället för seriöst grävande väljer att “grotta ner” sig i simpla motiv om revansch hos en enskild, nu f d politiker, som Pär Nuders påstådda behov att hämnas kan näpperligen få annat än ifrågasättande om inte de haft lite för bråttom och genat för hårt i kurvorna när de skrev och nu stort lanserat sin bok “En marsch mot avgrunden”. Som sagobok eller filmsynposis skulle den måhända duga om syftet därmed är att visa hur en enskild herkulesartad person (Nuder i detta fall) – utanför såväl valberedning, riksdagen som andra beslutande partikorgan – ensam förmår styra, ställa och fjärrdirigera andra så att de förverkligar hans hett åstundade revansch. Den som tror att något sådant är möjligt i Sveriges största politiska parti kan ju dra det där med att Jesus kunde gå på vatten också. Sannolikhetens prägel bär det dock inte. Vad Silberstein-Möllers bok däremot är bara ännu ett exempel på är medias allt större ointresse för politikens sakfrågor och tilltagande fokus på person och det spekulativa spelet mellan dessa. Sådana böcker är också lättare att sälja än böcker som handlar om politikens olika sakfrågor. Och med detta ökade mediefokus på personspelet (gärna hårdraget),så skruvar man samtidigt också ytterligare upp trenden för politikens tilltagande marknadifiering och tilltagande trianguleringen, ett politiskt klimat där snart sagt alla partier i ängslighet och rädsla mot en allt gråare mitten i allt raskare tempo. Så även i det avseendet är boken också ett utslag av samma marknadstänkande. Det genererar inte lika många löpsedlar att skriva böcker om politiska skeenden med just sakfrågorna det lite djupare grävandet av politikens sakfrågor i fokus. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com ---- PS. Vi som var där på partirådet i dec. 2010 och även rörde oss bland journalisterna minns väl hur “valserna gick då”. Undrar vad som är det egentliga motivet bakom att skriva en så här spekulativ bok med så svaga faktiska belägg om det huvudtes som drivs i boken? (Publicerad bl a på kulturen i Dala-Demokraten den 16 mars, Arbetarbladet 13 mars m fl)

Frispråkig Steinbrück skapar debatt i Tyskland

Om tyska SPD-kanslerkandidaten Steinbrück som måste vakta sin tunga mer inför höstens förbundsdagsval: Vad ska man säga om tyska socialdemokraternas, SPD:s, kanslerkandidat Peer Steinbrück, f d finansminister i Gerhard Schröders tidigare rödgröna regeringar? Är han slarvig,övermodig eller i vart fall rätt otursförföljd. Hur han än gör så blir det fel eller – mera snällt tolkat – lätt blir missförstådd. Det han säger faller hur som helst inte i god jord. Efter det bland italienska väljare desillusionerade parlamentsvalet var det dags igen för en ny Steinbrück-groda igen. "Klartext mit Peer Steinbrück" var mottot för ett SDP-partimöte i Potsdam (utanför Berlin) där kanslerskandidaten inför nästa hösts förbundsdagsval skulle tala klarspråk. Och visst gjorde han genom att ta ställning till allt - från hästkött i lasagnen, märkliga, tyska undantagsregler för moms i blomsterhandeln och om resultatet i det italienska parlamentsvalet. I fokus stod då främst de oväntade framgångarna för ex-regeringschefen Silvio Berlusconi och det nybildade protestpartiet med komikern Beppe Grillos i spetsen. Komikern Grillos framgång förstörde sannolikt chanserna till för att Italien ska kunna få den parlamentariskt starka centervänster-regering som landet nu verkligen skulle behöva. Sannolikt också bädda för att det snart blir nyval igen i ett politiskt frustrerat Italien, där bara 55 procent röstade i senaste valet. "Till viss grad är jag förfärad över att två clowner har vunnit valet", löd Peer Steinbrück kommentar som han kompletterade med att den ena dessutom har en "särskild testosteronladdning". Och vem så därmed åsyftades var givetvis mediemogulen och högerpopulisten Silvio Berlusconi. Nyheten om Peer Steinbrücks klarspråk nådde även den italienske presidenten och vänstermannen Giorgio Napolitano som för närvarande befinner sig på ett Tysklandsbesök i Berlin. I en första spontan reaktion lämnade han återbud för ett planerat möte med SPD:s kanslerkandidat. Detta med hänvisning just till Steinbrücks utspel i Potsdam. Att just tyska politiker uttalar sig om tillståndet i Sydeuropa är lika känsligt i Italien (eurozonens tredje största ekonomi) som det är i ekonomiskt än mera krisande Grekland. I ett senare telefonsamtal försökte de båda politikerna tona ner konflikten. Peer Steinbrück tog visserligen aldrig tillbaka sin kommentar, men med blick på det inrikespolitiska läget i Italien sade han sig ändå ha förståelse för Giorgio Napolitanos reaktion. Och för de problem han nu har som president att försöka hitta någon (Bersani sannolikt eller kanske Florens borgmästare Renzi, PD) som möjligen kan forma en ny italiensk regering, dock med synnerligen skakig parlamentarisk bas eftersom Grillos protestparti sagt sig inte vilja stödja någon part och Bersanis PD-partigrupp (störst i underhuset) knappast kan samarbeta med Berlusconis högergruppering med blockerande stort antal senatorsplatser i italienska parlamentets överhus. Utan en fungerande italienska regering har Europeiska centralbanken, ECB, och andra långivare ingen att förhandla med och landet hamnar i chanslöst läge när nya lån ska lämnas för det ekonomiskt försvagade Italien. Hur som helst: Steinbrücks klarspråk har skapat diskussioner också i Tyskland. Är det ett otillåtet klarspråk (klavertramp?) att fälla hårda omdömen av det här slaget om ledande politiker i ett grannland? Frågan har skapat en hel del offentlig debatt i Tyskland. Bland mycket annat sägs att Peer Steinbrück som om bara mindre än ett år kan vara Tysklands nästa regeringschef – om SPD besegrar Merkel och CDU/CSU hösten 2014 - bör visa större återhållsamhet och diplomatisk finess. Genom att “förödmjuka” Berlusconi och Grillo sårar han även halva italienska väljarkår som röstat på dessa två och skadar därmed också de tyska intressena ekonomiskt, är några vanliga tyska kommentarer i media. Å andra sidan, säger åter andra, att även en politiker inte bara tiga utan också också svara när frågan om t ex resultatet i det italienska valet dyker upp. Medhåll har även SPD:s partisekreterare Andrea Nahles fått när sagt att beteckningen "clown" i det här sammanhanget ändå är en rätt snäll figur. Och då åsyftas främst Silvio Berlusconi, som med beteckningen clown är snällt sagt om en ex-regeringschef som flera gånger dömts för olika lagbrott (ekonomiska oegentligheter och nu även föremål för åtal för utnyttjande av minderåriga prostituerade). Liknande olustiga lagbrott gäller även för en del av hans politiska partivänner i parlamentet och senaten. Berlusconi har uppenbarligen också i senaste valet haft stor nytta av det faktum att han och hans medieimperium behärskar stora delar av de italienska teve-medierna, utöver det också ett antal stora dagstidningar, bokförlag, fotbollslaget Milan m m. Hur seriöst (=icke-gyckelartat) är ett system som möjliggör politikerkarriärer för mediemoguler? Och när sådana som Berlusconi och hans vänner sedan väl vid makten snor staten på stora skattepengar och blockerar lagförslag och rättsväsendet från att genomföra åtgärder mot skattesmitare. Så i den meningen kan det vara förståeligt att frustrerade italienska väljare – av vilka hälften valskolkar - är trötta på det italienska systemet och proteströstar på komikern Beppe Grillo femstjärnsrörelse. I det perspektivet – bortsett från det känsliga att just tyska politiker kritiserar grannländer i eurozonen – borde dock den inte sällan väl frispråkiga SPD-politikern Peer Steinbrücks ordval om clowner snarare kunna ses som en rätt vänlig karikatyr. En annan sak är sedan att just Peer Steinbrück fortsättningsvis lär behöva vara lite mera försiktig med sitt klarspråk om han inte helt ska spela bort sina och SPD:s chanser i kommande hösts tyska förbundsdagsval. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com