Kraftfull LaChapell-utställning på fotografiska i Sthlm

Om en sevärd och kraftfull LaChapelle-utställning på fotografiska i Sthlm: Las Vegas har dränkts av syndafloden och kring resterna av kasinot Cesars Palace (har själv en gång för många år sedan varit där) klättrar nakna människor på varandra för att överleva. De bär varandras smärta och lidande. Sträcker sig uppåt för att försöka nå räddning. Fotografiet täcker en hel vägg och är inspirerat av en målning med samma budskap i Sixtinska kapellet, målad av mästaren Michelangelo. Fotografiets kraft är enorm och fotografens namn är David LaChapelle. David LaChapelles foton har jag tidigare sett på några museer i USA. Hans största utställning någonsin visas nu i Sverige, på utmärkta Fotografiska museet i gamla, renoverade tullhuset vid Stadsgårdskajen i Stockholm. Det är en färgstark, provocerande samhällskritik som inte lämnar någon oberörd. Människans ytlighet, egoism och självupptagenhet är centrala, ständigt återkommande teman i många av LaChapelles bilder. Hans drift med modeindustrin och exempel på hur konsumtionssamhället förvandlar och misshandlar oss människor får i LaChapelles bilder en vackert förenande syntes av humor och konst. Men han tar också betraktaren i handen och visar oss livets väsentligheter som kärlek, ömhet, solidaritet, inte sällan med just bibliska metaforer. En korsfäst naken, svart man. Den ammande modern mitt i Armageddon - den slutgiltiga striden mellan gott och ont. Den utsträcka handen till en nödställd. Fotografiet, när det är som bäst, kan och har förändrat världspolitiken. Sådana bilder bär vi med oss livet ut: Capas berömda foto på soldaten som är på väg att stupa i inbördeskriget mot Francos fascister. Den nakna flickan Kim Phuc som desperat försöker fly undan de amerikanska bomberna över sin hemstad Trang Bang i Vietnam. Den kinesiske mannen som rakryggad och med matkassar i händerna stoppar stridsvagnar på Himmelska Fridens Torg i Beijing. Den östtyske soldaten Conrad Schulman som hoppar över taggtråden där Berlinmuren byggdes. Människor, ögonblick i den värld som är vår gemensamma. I fotografiet finns ofta den berättelsen. Om än olika starkt. Och just LaChapelle tillhör de allra mest kraftfulla i den genren. Den som har möjligheten, bör ta chansen att se LaChapelle – när tillfälle gives. Han ger mycket tillbaka. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Svängdörrar mellan politik och PR - är det nåt problem?

Om svängdörrarna mellan politik och PR – en problematik som är värd en seriös diskussion: Svängdörren mellan politik och PR-branschen har i Sverige redan länge varit vidöppen som en bred ladugårdsdörr. När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 försvann många socialdemokrater, däribland näringsminister Björn Rosengren, statsminister Göran Persson, hans presschef och en del andra till PR-branschen. Och samma trend gäller i Reinfeldts alliansregering. Statsråd och olika chefstjänstemän som slutar eller tvingas sluta går dit och den nytillskott som regeringen hämtar in av såväl tjänstemän som statsråd (senast jämställdhetsminister Arnholm) kommer också från PR- branschen. Reinfeldts parti moderaternas färska kommunikationschef kommer också hon, Hanna Bergholm, från den branschen. Men med den skillnaden att Hanna Bergholm är en renodlad marknadsförare och har ingen som helst erfarenhet av organiserat partipolitiskt arbete. det här är tecken så goda som några på att år 2013 mycket väl kan bli det året då PR och politik växte samman och blev en hybrid som aldrig tidigare. En ny maktägarklass där andra som saknar sådana symbiotiska erfarenheter icke göre sig besvär på den politiska arenan bland statsråd och politiska chefstjänstemän av olika slag. Denna nya maktägarklass växlar ledig – utan någon som helst karenstid emellan – mellan politiken och olika lobby- och påverkansuppdrag i PR-branschen, oftast därtill också betalda av hemliga uppdragsgivare. Statsråd – gamla som nytillträdda – har rätt ofta arbetat för olika företag (via sina PR-anställningar), som vi långt ifrån alltid får veta vilka de är. Statsråd som sedan i regeringen är med och fattar beslut om olika slag av avregleringar av offentliga välfärdstjänster och annat liknande, där de privata företagen i sådana branscher kan tjäna miljarder i “säkra” skattefinansierade tjänster och entreprenader av olika slag. Sedan kan dessa statsråd – efter avslutad politikerkarriär – städslas på nytt av dessa välfärdstjänstkoncerner eller centrala branschorganisationers kanslier samt av olika storföretagen som anser sig ha vissa nytta av deras nätverkskontakter etc. (Flera f d statsråd, f d statssekreterare, politiska kanslichefer etc, etc har de senaste åren gjort just denna karriärresa. Vi kan väl alla ge en rad exempel på just detta.) När marknadsförare och PR-nissar av olika slag börjar chefa över också den politiska kommunikationen spelar traditionellt politiskt organisations- och beslutsprocessande en allt mera undanträngd roll. Desto viktigare blir då “riggandet” av och de rapporterade resultaten från fokusgrupper och väljarpaneler av olika slag. olika händer också något annat. I den politiska organisationen mödosamt framdiskuterade frågor och förslag som inte redan accepterats av prioriterade målgrupper får svårt att vinna gehör hos partiernas ledningsgrupper. Regeringskansli och kommunernas kanslier stöps om och stömlinjeformas mer och mer till renodlade kommunikationsavdelningar, som i likhet med som är fallet i näringslivet främst har att förklara vad man faktiskt redan har åstadkommit och allt mindre handlar om visioner. Därest de nu inte inryms i snäva, näringslivsinfluerade “affärsplaner” och snävt utformade marknadsföringsmål. Och följden av detta? Jo, politiken reduceras allt mer till att bli en fråga om förtroende för ledningen och dess vägval – och allt mindre om problematisering och olika sakpolitiska förslag och lösningar. Moderaternas färska komunikationschef har i sina inledande jobbuttalanden beskrivit det just så, alltså att hennes arbete främst handlar om att ”förklara vad det är vi faktiskt åstadkommit, som t ex regeringens olika skattesänkningar med jobbskatteavdraget. Alltså att vinna förtroende för det man redan gjort, påminna om det som gjorts allt bra. Däremot allt mindre om vad man faktiskt skulle vilja göra – om man fick väljarnas förtroende på nytt, i nästa val. Sedan ska detta förklarande budskap finjusteras efter olika målgrupper så att “rätt” målgrupp nås med budskapet utifrån vad den ena eller andra fokusgruppen råkat tycka. I hårt silad form handlar det om att fokusera allt kraft i kommunikationsarbetet på att etablera en bild med hjälp av enkla, okomplexa “fakta” (oftast hårt vinklade). Jobbskatteavdraget har gett dig en extra månadslön i fickan, och sedan inte redovisa alla försämringar som betalas via sämre och dyrare a-kassa, försämrad sjukförsäkring, mindre resurser till komvux och rehab etc etc. Eller att just jobbskatteavdraget är den enskilda skatteförändring som, enligt Riksdagens utredningstjänst, kraftigast ökat inkomstklyftorna mellan kvinnor och män. Fakta här är att sedan 2006 har skillnaderna mellan mäns och kvinnors nettoinkomster ökat 40 procent enligt Riksdagens utredningstjänst. Eller när man trixar bort att sysselsättningsgraden – andelen vuxna i arbete – faktiskt inte ökat alls sedan 2006 när fler nu är i arbete än då men arbetskraften totalt sett ökat ännu mer och att även långtids- och ungdomsarbetslösheten nu är flerdubbelt högre än den var år 2006. Sånt problematiserande av en tämligen komplex verklighet har man inte råd med när ett politiskt parti ska bygga förtroende och etablera sitt varumärke gentemot, olika utvalda målgrupper i väljarkåren. Allt som andas ideologi och viktiga samhällsproblem – massarbetslösheten, klimatfrågan, våra allt sämre skolresultat etc - som är i behov av trovärdiga lösningar kommer då i andra hand. Blir möjligen en fråga om röstmaximering i en valrörelses slutskede. I bästa fall. Hela det här problemkomplexet kokar ner till om vi sist och slutligen ha skäl att börja oroa oss för hur det till slut går med demokratin och om de politiska partierna alls behöver några medlemmar – utöver de som redan har eller hoppas på att få ett “politiskt jobb” (uppdrag börjar snart bli fel ord i det här sammanhanget). Ett uppdrag/jobb som man sedan kan trampolinera sig vidare ifrån till något lönsamt knäck i PR-branschen. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Gotlands tidningar 19 februari 2013 m fl)

S sjunker i opinionen och behöver en krisplan

Om Stefan Löfven och S som är nere på 29 procent – behöver en krisplan nu: S-ledaren Stefan Löfven – som nyligen firat ett år på sin post – har lyft Socialdemokraterna, har det sagts. Men ser man på mätningarna nu är Löfvens parti nu nere på den låga nivå Mona Sahlin presterade i valet 2010, alltså för S rekordlåga 30 procent. Två färska opinionsmätningar som kom första helgen i februari månad, den ena en sammanvägning av Novus av tre olika mätningar och den andra av Ipsos som bekräftar det. I den senare får S 29,8 procent och Moderaterna är största parti, på 32,3 procent. Men trots det höga stödet för M ser det mörkt ut för alliansen. KD och C får under riksdagens spärr på fyra procent. De två allianspartier som i dessa färska mätningar skulle komma in i riksdagen, M och FP, skulle få mellan 40 procent och 36. I Ipsos färska mätning får statsminister Reinfeldts M-parti och utbildningsminister Björklunds FP-parti högre stöd än S och MP. Det är oklart vilken typ av regering S vill bilda efter valet 2014, om partiet får chans. De två huvudalternativen är en ensam S-regering eller en S+MP-koalition. Att Vänsterpartiet tas med är det inte så stor sannolikhet för. Det skulle försvåra för S att träffa uppgörelser över blockgränsen. Och sådana blir nödvändiga om S ska kunna regera om siffrorna från opinionsinstitutens resultat skulle bli valresultat. Enligt dem kommer det högerpopulistiska Sverigedemokraterna, SD, att gå fram till nio procent. Det kommer att ge partiet en tiondel av riksdagens ledamöter och göra SD till det tredje största partiet i riksdagen. I grunden speglar det ett medborgarmissnöje med skillnaden mellan de två huvudalternativen är för liten i svensk inrikespolitik. Men eftersom ingen av de två i huvudalternativen vill ta i SD med tång så är SD otänkbar som del i ett regeringsunderlag. Det höga stödet just nu för SD aktualiserar behovet av granskning av den politik SD har. På det ekonomiska området är partiet för ett femte jobbskatteavdrag och vill, likt Moderaterna, genomföra det hellre än att skatten på pensionärernas inkomst sänks så att den blir samma som för löntagare vid samma inkomstnivå. Nu skiljer det flera tusen- lappar i månaden vid samma inkomstnivå till de förvärvsarbetandes fördel. I opinionsmätningar nu är de tre rödgröna partierna i minoritet i väljarkåren. Visserligen är de rödgröna större än de borgerliga som skulle komma över 4-procentsspärren och komma in i riksdagen om det vore val nu. Men om SD – vilket de gör i dryga åtta fall av tio - röstar med de borgerliga är de i majoritet. I Ipsos mätning för januari månad är de fyra borgerliga partiernas stöd högre än de tre rödgrönas, med reservation för att både Kristdemokraterna, KD och Centerpartiet, C, får under fyra procent (och därmed hamnar under riksdagsspärren). Det här som dessa opinionsmätningar visar är ett varningstecken för Löfven och Socialdemokraterna att de borgarna nu åter är större än Löfvens regeringsunderlag, enligt Ipsos opinionsinstitut. Om inget borgerligt parti vill stödja, eller regera med, Löfven skulle han inte kunna bli statsminister hösten 2014, som opinionsläget nu är. Det är dags för 29-procentspartisten Löfven i S att nu ta fram en krisplan i stället för den affärsplan han så ofta pratat om i början av 2013. S-kongressen i början av april 2013 i Göteborg – då S-partiets linje och politik ska läggas fast inför valet 2014 – lär knappast nöja sig med nuvarande väl försiktiga och vaga politiska linje om nuvarande svaga opinionsläge står sig också in i april månad. Dags för Löfven och de fyra i partiets ledningsgrupp att förstå allvaret! Annars blir det nog inget givet maktskifte hösten 2014,trots massarbetslöshetsläge och annat som borde tala för just Socialdemokraterna igen. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dagbladet 5/2, Arbetarbladet i Helsingfors 4/2 m fl

Ofattbart stora belopp utan beskattning i skatteparadisen

Observerat och värderat om skatteparadisens och de enorma belopp som undanhålls beskattning: Hur stora är de belopp som skatteparadis och olika slag “piratbanking” som de allra rikaste och storbolagen i världen trixar undan från beskattning i världen? Den frågan har sysselsatt många och en av dem som har allra bäst grepp om detta är amerikanen James Henry i det globala nätverket Tax Justice Network (http://taxjustice.net), som föreläste och bringade lite mera klarhet om detta i Sveriges riksdag i regi av skatteutskottets tre rödgröna partier den 31 januari. Storleken på de belopp och hur det i praktiken går till att gömma undan förmögenheter från beskattning i 85 olika skatteparadis i världen är enorma 140 000 miljarder (minst) sv. kronor, enligt den före detta chefsekonomen James Henry på välrenommerade McKinsey och nu verksam i Tax Justice Network. De superrika i världen och många globala storföretag – de globala bananföretagen som Dole, IT-företaget Apple, Starbucks, Coca Cola och många andra - har i ett halvt århundrade försökt att slippa betala skatt genom att placera sina tillgångar på hemlighet på konton i skatteparadis, som Cayman Island, kanalön Jersey och andra liknande. Tillgångar som olika länders skattemyndigheter har haft stora svårigheter att komma åt pengarna på grund av banksekretessen. En sekretess som dock är på väg att luckras upp genom att allt fler nu på senare tid börjat sluta direktavtal med olika länders skattemyndigheter, och därmed göra möjliga för beskattning. Men lika uppenbart är också att åtskilliga regeringar på olika håll i världen valt att blunda för problemet, oftast i tron att de då hjälper sitt eget lands företag i den globala konkurrensen. Men nu verkar det alltså som om denna politiska tolerans mot skattesmitarna ändå är på väg att ta slut. Flera länder behöver akut större skatteinkomster och släpper då på banksekretessen. Frågan finns också på agendan när de rikaste 20 länderna i världen, G20-länderna, möts nästa gång. Möjligen leder det då också till ytterligare en insnävning av de superrika och storbolagens möjligheter att fortsätta och gömma undan stora tillgångar från beskattning i skatteparadisen. Den av Tax Justice Network nu publicerade beräkningen av de minst 140 000 miljarder kr stora belopp som göms undan i skatteparadisen kan då bidra till att G20 och andra får motiv nog att här agera ännu lite kraftfullare än man hittills gjort. De superrika utgör bara någon procent av jordens befolkning men äger det mesta av denna ofattbara summa. Samtidigt säger siffror som dessa en del om vilka enorma förmögenhetsklyftor som finns i världen, både inom rika länder som USA och andra västliga industriländer såväl som i stora och växande utvecklingsländer som Brasilien, Indien, Kina och mellan i- och u-världen. Bankernas omoral och behjälpliga trixande med skatteundandraganden är i det här sammanhanget bottenlös. Först bäddar de med ansvarslösa lån för den stora finanskrisen 2008-2009 i USA respektive eurokrisen nu 2012-2013 och räddas sedan i stor utsträckning av skattebetalarna (läs bankerna sägs ju vara “systemviktiga”), samtidigt som de i åratal medverkat till att flytta gigantiska belopp undan beskattning till olika skatteparadis. Det senare inte sällan just med rekryterade experter som tidigare arbetat i något lands egen skattemyndighet. James Henry i Tax Justice Network ansåg på seminariet i riksdagshuset i Stockholm att kunde dessa 140 000 miljarder helt eller delvis beskattas, skulle ett antal länder som nu tyngs av skuldkrisen och hårda besparingskrav plötsligt i stället kunna stå på ett rejält plus och ha råd med till exempel helt nödvändiga klimatinvesteringar och andra viktiga framtidsinvesteringar. I kaffepausen på seminariet togs dessa redovisade James Henry-fakta också upp som utgångspunkt för funderingar om varför t ex svenska skattepengar ska pumpas in i privata vårdföretag som Carema och andra och vars vinster landar obeskattade i kanalöarnas skatteparadis, och därtill steg för steg bidrar till att underminera möjligheterna att betala en kvalitativt god sjukvård och äldreomsorg på lika villkor för alla medborgare. Skärpta regler vid offentlig upphandling av privata tjänster och krav på att inte anlita utförare som undandrar sig skatt i skatteparadis är då en av flera åtgärder som behövs i detta sammanhang. Något som även lyftes fram av några deltagare i den avslutande paneldiskussionen. Många såg inte heller poängen med att Sveriges finansminister Anders Borg i detta läge vill delta i ett race to the bottom (med allt lägre bolagsskatter ec) med att sänka den redan måttliga svenska bolagsskatten med ytterligare 16 miljarder kr som skulle behövas bättre till annat. Tax Justice Networks och James Henrys siffra 140 000 miljarder kr är enorm, nästan ogreppbart stor. Sannolikt finns de som mot den bakgrunden ställer sig frågan: Varför ska jag betala skatt när de superrika knappast gör det alls? Hur går det då med tilliten till vårt skattesystem om alla tänker som de gör? När vi – vid närmare eftertanke – nära nog alla vet att för att hyggligt bra klara kvaliteten i välfärdstatens omsorg och tjänster behöver skattepengarna och det just nu är pockande viktigt med en omedelbar, politisk och juridisk offensiv mot skatteparadisen. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dala-Demokraten 11 februari, Dagbladet den 2 mars 2013 m fl) PS. Apropå skatteparadisen, vet ni att t ex bananerna "mellanlandar" - på pappret - i 6 skatteparadis för avstrippning av vinsterna innan de nåt konsumenterna i butiken...Väl hos "slutkunden" finns det därför just inga vinster att beskatta.