Almedalsveckans bästa politikertal av Juholt

Ett ideologiskt och retoriskt starkt tal av S-ledaren avslutade politikerveckan i gotländska Almedalen

Nu är politikerveckan i gotländska Almedalen i Visby över för år 2011. Det är dags att summera och – vilket även retorikexperter och politiska analytiker gjort – då kan man konstatera att s-ledaren Håkan Juholt höll politikerveckans bästa och retoriskt starkaste tal, helt in nivå med när han är som allra bäst.

Socialdemokraterna och dess nye ledare Håkan Juholt har fått fart under framgångshjulen, opinionssiffrorna ligger nu klart över den 30 procenten igen och det märks tydligt att partiet gjort hemläxan för att modernisera partiets politik.

Slående var det, att till och med den tidigare chefen för högerns tankesmedja Timbro, Maria Rankka och nu VD för Stockholms Handelskammare, berömde s-talespersonen i ekonomiska frågor Tommy Waidelichs lista över åtgärder för att få fart på tillväxt och utveckling i storstäderna, på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium dagen före s-ledaren Juholts linjetal i Almedalen.

Håkan Juholts tal i Almedalen visade klart att nu är det han och Socialdemokraterna som styr politikens dagordning i det politiska Sverige just nu. Den moderatledda regeringen har kört slut och ger just nu ett tämligen handlingssvagt och idélöst intryck inför framtidens utmaningar.

Medan Håkan Juholt och Socialdemokraterna har en lång rad idéer och förslag om hur vi ska bygga en trygg välfärdsstat, som tar vara på människornas förmåga och inte sliter ut dem på jobbet.

Håkan Juholt talade i Almedalen till alla som går till ett jobb. Men han talade inte om sänkta skatter. Det utrymmet i statsbudgeten vill han istället använda till tillväxtfrämjande investeringar i framför allt utbildning, men också vägar, tåg, tunnelbana och en fungerande välfärd för medborgarna både i storstäderna och i glesbygden.

Det linjetal Håkan Juholt höll i Visby fredagen den 8 juli var ett starkt ideologiskt tal med ansiktet vänt mot framtiden. Något av ett andra linjetal, sedan han blev vald för drygt 100 dagar sedan. Juholt tonade i talet ned sin humoristiska sida men lyckades ändå leverera så några skrattsalvor ekade i Almedalen. Talet inleddes med en förklaring av idén med social demokrati. Social demokrati är en politik för löntagarnas bästa sa Juholt inför den rekordstora publiken, 4 200 personer enligt Polisen.

Han talade levande och intresseväckande om solidariteten i samhället och konstaterade att “vi har råd med varandra”. Juholt menade att Reinfeldts borgerliga allians vill föra tillbaka Sverige till de växande, inte minskande, klassklyftornas Sverige. Men socialdemokratin står för en helt annan samhällsmodell. Vi kan inte sitta på läktaren när marknaden kör över människor, dundrade han från talarstolen och applåderna ekade.

Talet var dock inte i främsta rummet till för att presentera några större nyheter utan snarare förtydliga den socialdemokratiska berättelsen. Han pratade naturligtvis om de fyra huvuduppgifter som han presenterade i avslutningstalet vid kongressen. Ett program mot barnfattigdomen, en översyn av pensionssystemet (ger nu inte en tillräckligt god pension), en genomlysning av de senaste årens marknadsavregleringar och en översyn av partiets skattepolitik.

S-ledaren pläderade stark för vikten av att bygga ut och bättre underhålla vägar, järnvägar och bostäder. Miljonprogramområden som behöver byggas om så att det blir socialt bra miljöer. Lägenheter med ny uppvärmningsteknik som kan hålla för flera årtionden framåt.

Det behövs investeringsprogram för att bygga Sverige starkt för framtiden. Det är bättre och mer offensivt än bara skattesänkningar och det skapar dessutom jobb, tillväxt och välfärd för morgondagen.

De borgerliga har sänkt restaurangmomsen. Den ger kanske lite billigare toast Skagen på krogen och i bästa fall 3 500 nya jobb. För samma skattesubvention får vi 10 000 fler lärare. Vilket utvecklar Sverige mest, undrade han retoriskt. Det mesta av Håkan Juholts tal handlade som tiden på arbetet. Om arbetsmiljön och den lönedumpning som tyvärr förekommer. Nu dominerar mjuka arbetsmiljöproblem, som utbrändhet och förslitningsskador på grund av stress.

För att motverka detta vill Håkan Juholt återuppliva Arbetsmiljöinstitutet, som Reinfeldts regering lade ner redan under sin första mandatperiod. Han vill också stärka de anställdas möjligheter att påverka arbetsmiljön vad gäller arbetstider, scheman och bemanning. Rätt till heltid blir en självklar reform.

Håkan Juholt och Socialdemokraterna brukar av en allt mer tydligt oroad borgerlig regering på nystartade hemsidor beskyllas för att lova en massa, utan att tala om hur det ska betalas. Nu kostar inte ordning och reda på arbetsmarknaden så mycket och dessutom kommer Socialdemokraterna inte säga ja till regeringens förslag om ett femte jobbskatteavdrag (kostar 12 miljarder i skattebortfall). De miljarderna ska användas till investeringar i utbildning, tåg och tunnelbana, anser s-ledaren Juholt.

S-ledaren utlovade också i sitt tal i Almedalen att socialdemokraterna vill starta ett medicinskt forskningsprogram för att säkerställa att Sverige återigen tar en tätposition inom forskningen och läkemedelsbranschen. Han och partiet vill också att Migrationsverket ska få i uppdrag att följa upp de avtal som träffas om arbetskraftsinvandring. Juholt refererar till en undersökning från Hotell- och Restaurangfacket som visar att inte ett av de 54 undersökta företagen levde upp till avtalen. Det handlar om systematisk lönedumping som vi måste motverkas.

Den här slentrianmässiga skattesänkarpolitiken som regeringen Reinfeldt och finansminister Anders Borg har som nästan enda punkt “är som Hollywoodfilmer. Hajen 1kommer alla ihåg och tyckte var ganska spännande men vem minns Hajen 5? Det var ett dåligt manus, fantasilöst som bara rullar på. Det är inte offensivt, dåliga författare. Man vill ha en annan film, man vill se något annat.” Konstaterade s-ledaren Juholt och drog ner applåder och skrattsalvor i kvällsolen i Almedalen.

Håkan Juholt är, som även t ex Aftonbladet retorikexpert och andra konstaterade efteråt, en strålande talare och politiker. Han har lyckats sätta dagordningen för det politiska samtalet. Nu tvingas alla tala om barnfattigdomen, att den dåligt fungerande tågtrafiken måste åtgärdas och att det måste ske en jättesatsning på ett kunskapslyft från förskolan till forskningssamarbete mellan samhälle och näringsliv. Nu växer självförtroendet i det tidigare så modstulna socialdemokraterna. Och partiets nye ledare både vill och vågar visa vägen, vågar säg att det är hans parti och inte regeringen som nu har idéerna, visionerna och handlingskraft att agera.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om myter, verklighet och politiska alternativ

Det finns mycket mytbildningar av olika slag som inte sällan lite slarvigt torgförs av media och som sedan folk kanske tar till sig och tror är rena rama sanningen. Men silar man stoffet och sedan kollar vad som blir kvar så framträder inte sällan
en helt annan bild.

Bara ett exempel på detta:
Ibland låter det – i politiska sammanhang ex.vis - som att alla bor i storstäder. Men i själva verket handlar storstäderna som andel av svenska folket om en minoritet. 8,9 procent av svenskarna är stockholmare, 5,5 procent är göteborgare och tre procent är malmöiter. Totalt 17,4 procent. Resten är, ja svenskar de också. Och ännu många fler än de i storstäderna.

När Synovate/Temo undersökt värderingarna mellan storstadsbo och glesbygdsbo är det slående att det är så lite som skiljer. Man tycker lika. Det enda som skiljer är att folk i glesbygd tycker vargjakt och regionalpolitik är viktigare och storstadsborna gillar internationalism mer.

När det gäller välfärd, jobb, jämlikhet och centrala frågor är folk allt mer lika oavsett var de bor. De tycker, enligt Synovate, att Moderaterna är de förmögnas parti och Socialdemokraterna är bäst på rättvisa.

Det är ingen dålig utgångspunkt för ett parti som nu på nytt vill ta sats och bygga upp det som har rustats ner och gått förlorat under Reinfeldts år vid makten. Ta kamp mot arbetslösheten, att börja bygga bostäder, satsa på skolan, ge de unga lite fler utbildningschanser,rusta upp sjukvården och äldreomsorgen, stärka pensionssystemet och göra Sverige till lite mindre av ett klassamhälle än det kommit att utvecklats till under senare år med Reinfeldts moderater vid rodret.

Men precis som med ett hus, byggt på 1940-talet, som brinner ned bygger man inte upp på samma sätt. Man utrustar det med mikrovågsugn och andra moderniteter. Likadant är det med välfärdsstaten.

Allt ska inte återställas, utan välfärden ska moderniseras och utvecklas. Och vara attraktiv, smart, modern och, gärna, lite radikal också. Då blir den rimligen lika attraktiv och känns rätt för såväl de 17,4 procent som bor i storstäderna som för de 82,6 procent övriga svenskar i halvstora, mellanstora och småstäder och för glesbygdens folk också.

Alla dessa är folk de med - och tycker förvånansvärt för vissa rätt lika om vad som är viktigt i livet.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Hur långt vill arbetsgivarna egentligen gå med kravet på sänkta lägstlöner?

Observerat om arbetsgivarna, kravet på sänkta lägstlöner och verkligheten där ute:

Arbetsgivarorganisationen Almega har föreslagit frysta lägstalöner under en tio-årsperiod. Genomfört i praktiken skulle det innebära en kraftig sänkning av lönenivån. I praktiken då främst för unga och företrädelsevis på kvinnodominerade arbetsplatser.

Stefan Carlén, förbundsekonom på Handelsanställdas förbund, har gjort en studie av lägstalönernas betydelse för löner och sysselsättningen inom detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen.

I rapporten granskas utfallet av regeringens satsning på lägre arbetsgivaravgifter för den som anställer unga personer. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna kan kostnadsmässigt jämställas med en sänkning av lägstalönen med 13,8 procent.

Men sedan 2007, då regeringen Reinfeldt genomförde sin satsning på sänkta arbetsgivaravgifter, har andelen anställda ungdomar mellan 18 och 26 år inte ökat, som tanken var, utan tvärtom minskat något. Trots de miljarder som den här sänkningen gett arbetsgivarna (= kostat skattebetalarna).

Lägstlönerna i kollektivantalen garanterar att ett omvandlingstryck i olika branscher hålls uppe, alltså att lågproduktiva jobb gradvis ersätts av jobb med högre lön och bättre produktivitet. Detta främjar branschers utveckling.

I USA, där en större andel av befolkningen än hos oss är sysselsatta inom handeln eller hotell- och restaurangbranschen, finns anställda i livsmedelsbutiker vars enda uppgift är att packa ner varorna i kundens matkasse på Wal-Mart m fl.

Sådana jobb kan endast finnas på en arbetsmarknad med extremt låga lönenivåer. I USA är lägstalönen 9 000 kronor i månaden för en heltidsanställning (=working poor), vilket är knappa hälften av de svenska lägstalönerna.

Rapporten visar att detta slår igenom på löneläget för alla anställda, som är mycket lägre i USA. De avtalade lägstalönerna håller alltså uppe lönenivån även för äldre anställda i dessa branscher.

Sammantaget finns ingenting som tyder på att fler unga skulle få jobb om de fick mindre i lön. Handels och Hotell- och restaurangfacket säger båda att de aldrig kommer att acceptera att lägstalönerna sänks i våra branscher, där många redan har otrygga anställningar, jobbar deltid och har svårt att få lönen att räcka till.

Man kan fråga sig varför det är just lönerna för de redan lägst avlönade som ska sänkas ytterligare?

På ett seminarium i Almedalen i juli 2011 hade arbetsgivarna märkbart svårt när de fick frågan om hur låga man tyckte att lägstalönerna skulle vara.

I nuläget garanteras en vuxen person som jobbar heltid runt 17 500 kr, enligt avtal. Men eftersom heltider är ovanliga i dessa branscher så är det vanligt att man snarare tjänar 10 000 – 15 000 kr beroende olika grader av deltidsanställningar.

– Hur låga ska lönerna vara i Sverige? När är de låga nog för arbetsgivarna?
Arbetsgivarna duckar och vill helst inte precisera. Bara allmänt torgföra att lägstlönerna borde sänkas. Facken motsätter sig detta och säger att de aldrig skulle acceptera att lägstallönerna sänks. Det är rimligt om vi ska kunna undvika en amerikansk arbetsmarknad med arbetande fattiga.

Kraven på lägre löner och billigare arbetskraft skulle – om det genomfördes här - i förlängningen leda till en låglönemarknad liknande USA, där människor måste ha både tre och fyra jobb för att försörja sig.

Få önskar nog, vid närmare eftertanke, att Sverige ska bli ett sådant samhälle. Ungdomar och alla andra anställda inom handeln och hotell- och restaurangbranschen har lika stor rätt som alla andra till bra villkor och en lön som går att leva på och ha råd med ett eget boende, inte att vara “mambos” i vuxen ålder.

Det är stötande att just dessa branscher som är kvinnodominerade pekas ut som lämpliga för ännu lägre löner. Om lägstalönerna frystes skulle snabbt lönerna för alla sänkas. Det är liksom det underliggande motivet bakom kravet.

Om så blev fallet, skulle följden bli ett allvarligt bakslag för jämställdheten och arbetet att få till stånd gradvis allt mera jämställda löner. Inte heller det någon önskvärd konsekvens för många av oss.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Allt oftare undrar jag: hur långt vill arbetsgivare egentligen gå innan de är nöjda? Särskilt när det faktiskt rätt ofta i verkligheten visar sig att deras krav och önskemål inte håller i praktiken vad de i teorin säger sig lova - om de genomförs.... Men det vet de nog också om men döljer helst vad också de vet!