1 maj - då finns skäl att gå ut och säga sin mening

Det råder massarbetslöshet i Sverige och var fjärde ungdom står utanför arbetsmarknaden. På ett år har 100 000 fler blivit arbetslösa och de är snart en halv miljon. Till detta ska läggas de 80 000 som deltar i olika slag av jobbsökaraktiviteter, varav många klassas som studerande, men i praktiken är öppet arbetslösa.

300 000 svenskar är dessutom undersysselsatta och får inte jobba så mycket som de kan och vill.

Sverige har alltså närmare en miljon som tvingas till passivitet och ju större antal personer som blir långvarigt arbetslösa desto större är risken att många av dem slås ut permanent från arbetsmarknaden.

230 000 barn lever i fattiga familjer. 2009 ökade socialbidragskostnaderna i Sverige med hela 17 procent.

Den rikaste procenten har fått en fjärdedel av de senaste årens skattesänkningar - och som därtill i huvudsak skett med lånade pengar. Samtidigt som bristerna i välfärden och kraftigt försämrade trygghetsförsäkringar (sjukförsäkring och a-kassa) blivit uppenbara för allt fler.

Därför behövs ilskan och protesterna. Fortfarande finns många som aldrig får chansen att förverkliga sina drömmar. Fortfarande finns klyftor, ojämlikhet och utslagning - och som därtill ökat under de senaste åren. Så visst finns det behov av att manifestera på 1 maj - också i år. Kanske rent av mer så än på många år. Och som en uppladdning inför valet den tredje söndagen i september - och de maktskifte som har goda utsikter att bli verklighet till hösten.

Två tydliga röda trådar blir då vägledande:
* Större rättvisa (rättfärdighet) mellan olika grupper och det sker via en rättvisare och mera rimlig skattepolitik.
* Tydliga mål för sysselsättningspolitiken via offentliga investeringar och satsningar på en bättre välfärd.

Mot detta står en borgerlig allians som vill en enda sak: sänka skatterna ännu mer och öka klyftorna i samhället. I det valet talar mycket för att svenska folket upplevt mer än nog av det senare och nu vill ha större rättvisa och en bättre jobb- och välfärdspolitik.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rjborkenwall.blogspot.com

Smart förpackande och retoriskt trixande ska dölja vad som är målet för m-politiken

Nya moderater men samma gamla politik av ojämlikhet, privatisering och en kommersialisering av välfärden

Därför handlar det om att via översmart retoriskt trixande och förpackande av den moderata politiken på ett sådant sätt att den inte avskräcker. På ytan kan därför ord som rättvisa, trygghet och nu senast lanseringen av Fredrik Reinfeldt som ”kvinnornas vän” användas för att inge förtroende och invagga människor i förvissningen att den gamla högern är borta. I förra valet var detta t o m en framgångsrik strategi. Eftersom detta i praktiken är ett utomordentligt exempel på en dubbelhetens och falskhetens politiska strategi är den värd uppmärksamhet.

Det som nu sker är i huvudsak tre saker. Genom att driva upp avgifterna till facket och a-kassan så har högerregeringen lyckats med en fördold ambition, nämligen att många ska lämna facket och att styrkan i kollektivavtalen därmed försämras. Samtidigt undermineras förtroendet för socialförsäkringarna bl a genom den allt hårdare linje som försäkringskassan tvingats driva mot sjuka. Dessutom så urholkas blandekonomin i Sverige genom privatisering av statliga företag i kombination med att privata entreprenörer stimuleras till att göra vinster inom vård, skola och omsorg. Det är tre grundfundament i den svenska modellen man slår hårt emot. När man dessutom sänker skatterna på ett sådant sätt att välfärdsstaten kommer att bli svår att finansiera så krävs det politiskt blindhet för att inte uppfatta att det hela handlar om ett djupt och grundläggande skifte av samhällsmodell. .

Skattesänkningarna på hittills cirka 96 miljarder (2007-2010) kräver en anpassning nedåt av de offentliga utgifterna. Ska moderaternas långsiktiga mål om en skattekvot på runt 40 procent av BNP uppnås så måste skatten sänkas med ytterligare cirka 190 miljarder. Sammanlagt innebär det att 18 procent av utgifterna inom kommuner, landsting, stat och pensionssystem ska bort. Det blir en hård och mycket brutal slakt av offentlig verksamhet.

Skattesänkningarna har till största delen gynnat de mest välbeställda i samhället. De har inte brutit den stegrande arbetslösheten. Resultatet hittills av högerstyret är ökade klyftor, nedskärningar inom offentlig sektor, allt fler som lever på socialbidrag och ett större s k utanförskap. Att skattemedel används till att subventionera privata lågbetalda tjänster istället för att gå till att stärka skola, vård och omsorg i offentlig regi visar tydligt perspektivet. Det är de redan välbeställdas vardag som ska underlättas.

Allt detta syftar i slutändan till att privata försäkringsbolag ska slå sig in i socialförsäkringarna, att stärka privata koncerners möjligheter att göra vinster inom välfärdssektorn, avveckling av samhälleligt inflytande, svagare fackföreningar, ökad arbetsgivarmakt, större klyftor och en starkare ställning för det som uppfattas som samhällets elit, ekonomiskt och inflytandemässigt.

Den moderata politiken leder till ett helt annat Sverige. Det är ett hjärtlösare, krassare och hårdare samhälle som vi nu känt försmaken av. Vandringen in i detta för svenska förhållanden väsensfrämmande system där penningen i allt större utsträckning ska avgöra måste avbrytas.

I Bibeln,evangelisten Matteus 13: 12 står det :
”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog:
men den som icke har från honom skall tagas också det han har”.

Så ser sanningen om den moderata politikens stegvisa "utfasning" av den svenska folkhems- och välfärdsmodellen ut. Ytterligare en mandatperiod och det finns ännu mindre kvar av den svenska modellen vi en gång trodde var så trygg och säker när vi behöver det allmännas stöd vid sjukdom, arbetslöshet eller när vi trodde oss gynna få några gyllene år som pensionärer utan större bekymmer.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Den amerikanska finansmarknadsreformen - Paul Krugman

Observerat - en ny läsvärd Paul Krugman-krönika i NYTimes 2 april 2010 om finansmarknaden.

Paul Krugman är - till skillnad mot flertalet apologeter i ekonombranschen nära nog alltid läsvärd. Så också denna gång om finansreformen i USA som debatteras där just nu.

Hans tidigare analyser av det amerikanska sjukvårdssystemets brister och varför det behöver reformeras - ett annars missbrukat ord som används även om stora försämringar. Här som där

/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com
-----------------

OPINION | April 02, 2010
Op-Ed Columnist: Financial Reform 101
By PAUL KRUGMAN 8c)
Today, a brief guide to the debate over financial reform, which is a lot harder to follow than health reform was.

Let’s face it: Financial reform is a hard issue to follow. It’s not like health reform, which was fairly straightforward once you cut through the nonsense. Reasonable people can and do disagree about exactly what we should do to avert another banking crisis.

So here’s a brief guide to the debate — and an explanation of my own position.
Leave on one side those who don’t really want any reform at all, a group that includes most Republican members of Congress. Whatever such people may say, they will always find reasons to say no to any actual proposal to rein in runaway bankers.

Even among those who really do want reform, however, there’s a major debate about what’s really essential. One side — exemplified by Paul Volcker, the redoubtable former Federal Reserve chairman — sees limiting the size and scope of the biggest banks as the core issue in reform. The other side — a group that includes yours truly — disagrees, and argues that the important thing is to regulate what banks do, not how big they get.

It’s easy to see where concerns about banks that are “too big to fail” come from. In the face of financial crisis, the U.S. government provided cash and guarantees to financial institutions whose failure, it feared, might bring down the whole system. And the rescue operation was mainly focused on a handful of big players: A.I.G., Citigroup, Bank of America, and so on.

This rescue was necessary, but it put taxpayers on the hook for potentially large losses. And it also established a dangerous precedent: big financial institutions, we now know, will be bailed out in times of crisis. And this, it’s argued, will encourage even riskier behavior in the future, since executives at big banks will know that it’s heads they win, tails taxpayers lose.

The solution, say people like Mr. Volcker, is to break big financial institutions into units that aren’t too big to fail, making future bailouts unnecessary and restoring market discipline.

It’s a convincing-sounding argument, but I’m one of those people who doesn’t buy it.
Here’s how I see it. Breaking up big banks wouldn’t really solve our problems, because it’s perfectly possible to have a financial crisis that mainly takes the form of a run on smaller institutions. In fact, that’s precisely what happened in the 1930s, when most of the banks that collapsed were relatively small — small enough that the Federal Reserve believed that it was O.K. to let them fail. As it turned out, the Fed was dead wrong: the wave of small-bank failures was a catastrophe for the wider economy.

The same would be true today. Breaking up big financial institutions wouldn’t prevent future crises, nor would it eliminate the need for bailouts when those crises happen. The next bailout wouldn’t be concentrated on a few big companies — but it would be a bailout all the same. I don’t have any love for financial giants, but I just don’t believe that breaking them up solves the key problem.
So what’s the alternative to breaking up big financial institutions? The answer, I’d argue, is to update and extend old-fashioned bank regulation.

After all, the U.S. banking system had a long period of stability after World War II, based on a combination of deposit insurance, which eliminated the threat of bank runs, and strict regulation of bank balance sheets, including both limits on risky lending and limits on leverage, the extent to which banks were allowed to finance investments with borrowed funds. And Canada — whose financial system is dominated by a handful of big banks, but which maintained effective regulation — has weathered the current crisis notably well.

What ended the era of U.S. stability was the rise of “shadow banking”: institutions that carried out banking functions but operated without a safety net and with minimal regulation. In particular, many businesses began parking their cash, not in bank deposits, but in “repo” — overnight loans to the likes of Lehman Brothers. Unfortunately, repo wasn’t protected and regulated like old-fashioned banking, so it was vulnerable to a pre-1930s-type crisis of confidence. And that, in a nutshell, is what went wrong in 2007-2008.

So why not update traditional regulation to encompass the shadow banks? We already have an implicit form of deposit insurance: It’s clear that creditors of shadow banks will be bailed out in time of crisis. What we need now are two things: (a) regulators need the authority to seize failing shadow banks, the way the Federal Deposit Insurance Corporation already has the authority to seize failing conventional banks, and (b) there have to be prudential limits on shadow banks, above all limits on their leverage.

Does the reform legislation currently on the table do what’s needed? Well, it’s a step in the right direction — but it’s not a big enough step. I’ll explain why in a future column.