Californien - en paralyserad delstat

Paul Krugman - om den paralyserade delstaten Californien

Kommentar apropå prof. Krugmans senaste NYT-kolumn 25 maj 2009:

Det här är nog inte precis den bild som många svenskar (ungdomar) som vill till soliga delstaten vid Stilla havet har med i bagaget när de åker till Californien, eller hur? Ex.vis att att det kan vara tufft i längden att bo i San Francisco men kul ett tag...Det gäller att ha ett bra betalt jobb, inte riskera att bli arbetslös och väga in att boende etc är dyrt där.

Californien har, som Krugman skriver, många drag - främst vad gäller styret och skattepolitiken - som påminner om en bananrepublik, noterar Paul Krugman bland annat. Och elva procents öppet arbetslöshet är rekordhögt och det politiska systemet där har ingen förmåga att hantera delstatens växande problem. Den är i främsta rummet resultaten från folkomröstningarna på 80-talet som nu hindrar en vettig skattepolitik i Californien Kan det gå så också i resten av USA??? Kanske ändå inte men men...
/Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com

-------- Om Californien - en paralyserad delstat -

OPINION | May 25, 2009/The New York Times
Op-Ed Columnist: State of Paralysis
By PAUL KRUGMAN (c)
The Golden State's political system has been unable to deal with the recession. Does California's political paralysis foreshadow the future of the nation as a whole?

The recession has hit the Golden State hard. The housing bubble was bigger there than almost anywhere else, and the bust has been bigger too. California’s unemployment rate, at 11 percent, is the fifth-highest in the nation. And the state’s revenues have suffered accordingly.

What’s really alarming about California, however, is the political system’s inability to rise to the occasion.

Despite the economic slump, despite irresponsible policies that have doubled the state’s debt burden since Arnold Schwarzenegger became governor, California has immense human and financial resources. It should not be in fiscal crisis; it should not be on the verge of cutting essential public services and denying health coverage to almost a million children. But it is — and you have to wonder if California’s political paralysis foreshadows the future of the nation as a whole.

The seeds of California’s current crisis were planted more than 30 years ago, when voters overwhelmingly passed Proposition 13, a ballot measure that placed the state’s budget in a straitjacket. Property tax rates were capped, and homeowners were shielded from increases in their tax assessments even as the value of their homes rose.

The result was a tax system that is both inequitable and unstable. It’s inequitable because older homeowners often pay far less property tax than their younger neighbors. It’s unstable because limits on property taxation have forced California to rely more heavily than other states on income taxes, which fall steeply during recessions.

Even more important, however, Proposition 13 made it extremely hard to raise taxes, even in emergencies: no state tax rate may be increased without a two-thirds majority in both houses of the State Legislature. And this provision has interacted disastrously with state political trends.

For California, where the Republicans began their transformation from the party of Eisenhower to the party of Reagan, is also the place where they began their next transformation, into the party of Rush Limbaugh. As the political tide has turned against California Republicans, the party’s remaining members have become ever more extreme, ever less interested in the actual business of governing.

And while the party’s growing extremism condemns it to seemingly permanent minority status — Mr. Schwarzenegger was and is sui generis — the Republican rump retains enough seats in the Legislature to block any responsible action in the face of the fiscal crisis.

Will the same thing happen to the nation as a whole?

Last week Bill Gross of Pimco, the giant bond fund, warned that the U.S. government may lose its AAA debt rating in a few years, thanks to the trillions it’s spending to rescue the economy and the banks. Is that a real possibility?

Well, in a rational world Mr. Gross’s warning would make no sense. America’s projected deficits may sound large, yet it would take only a modest tax increase to cover the expected rise in interest payments — and right now American taxes are well below those in most other wealthy countries. The fiscal consequences of the current crisis, in other words, should be manageable.

But that presumes that we’ll be able, as a political matter, to act responsibly. The example of California shows that this is by no means guaranteed. And the political problems that have plagued California for years are now increasingly apparent at a national level.

To be blunt: recent events suggest that the Republican Party has been driven mad by lack of power. The few remaining moderates have been defeated, have fled, or are being driven out. What’s left is a party whose national committee has just passed a resolution solemnly declaring that Democrats are “dedicated to restructuring American society along socialist ideals,” and released a video comparing Speaker of the House Nancy Pelosi to Pussy Galore.

And that party still has 40 senators.

So will America follow California into ungovernability? Well, California has some special weaknesses that aren’t shared by the federal government. In particular, tax increases at the federal level don’t require a two-thirds majority, and can in some cases bypass the filibuster. So acting responsibly should be easier in Washington than in Sacramento.

But the California precedent still has me rattled. Who would have thought that America’s largest state, a state whose economy is larger than that of all but a few nations, could so easily become a banana republic?

On the other hand, the problems that plague California politics apply at the national level too.

Kommer finansminister Borg att lyssna?

Observerat och värderat:
Kommer finansminister Borg inse att nu måste han lägga om den ekonomiska politiken?

Professor Lars Calmfors, ordförande i regeringens finanspolitiska råd - utsedd av regeringen med uppgift att göra en oberoende bedömning - dömer i stort sett på alla punkter ut Anders Borgs ekonomiska politik. Rådet menar att regeringens jobbskatteavdrag är ganska verkningslöst som konjunkturstimulans, medan en tillfällig höjning av a-kassan eller en tillfällig skattesänkning för pensionärerna kraftfullt ökar efterfrågan.

Mycket mer pengar borde gå till kommunerna för att förhindra uppsägningar och Reinfeldt & Co satsar för lite på traditionell arbetsmarknadsutbildning. "Regeringen har en övertro på jobbsökaraktiviteter i lågkonjunkturen", menar rådet. Vad Calmfors och finanspolitiska rådet har förstått, men som regeringen inte har begripit, är hur starkt avskedanden i kommunerna och den sänkta a-kassan pressar ner efterfrågan. Och minskar man efterfrågan på ett ställe, får det effekter på andra delar av ekonomin.

Visst, krisen är global. Men måste regeringen i Sverige förvärra den genom att varken lyssna på Konjunkturinstitutet (föreslagit 8 + 50 miljarder i stimulansåtgärder) eller på sitt eget finanspolitiska råd som kräver 30 miljarder i jobb- och konsumtionsstimulanser för att inte ytterligare förvärra krisen.

Hearingen i finansutskottet i förra veckan med Roland Spånt, TCO, KI:s prognoschef Kerstin Hellsten m fl gav samma dystra bild av effekterna av regeringens passivitet och den borgska politiken som nu kört i drickat. Kursen måste läggas om för att allt inte ska bli ännu mycket värre.

Praktiskt taget alla säger nu samma sak: regeringens stimulansåtgärder är otillräckliga, helt otillräckliga. Inte heller enligt regeringens eget finanspolitiska råd är det något slöseri att höja statsbidragen till kommuner och landsting eller investera mer i vägar och järnvägar. Tvärtom.

Det verkligt stora slöseriet är att betala människor för att gå sysslolösa och låta kostnaderna för a-kassa och socialbidrag raka i höjden, som nu sker.

Det är dessutom ett konjunkturpolitiskt verkningslöst slöseri att lägga många miljarder på regeringens jobbskatteavdrag, liksom på att slopa förmögenhetsskatten (som enbart detta ger ett skattebortfall på sju miljarder kronor). Och jobbskatteavdraget (ger mest till dem som redan har det bäst) kostar ännu mycket mer och är, som även prof. Calmfors säger "verkningslöst som konjunkturstimulans". Detta i motsats till om kommunerna får mera stöd och kan behålla sina sjuk- och undersköterskor, hemtjänstpersonal och lärare i stället för att tvingas göra dem arbetslösa på grund av kommunsektorns ekonomiska kris.

De miljarderna som nu förslösas skulle göra större nytta i den offentliga sektorn. Detta i form av höjda statsbidrag för att kommunsektorn som KI, Calmfors finanspolitiska råd, LO, TCO, socialdemokraterna m fl nu länge föreslagit.

Dessutom föreslår nu - precis som TCO och LO m fl tidigare gjort - höjd ersättningsnivå och förlängd stämplingsperiod i a-kassan samt mer pengar till kommunerna. Totalt 30 miljarder kr vill Calmfors råd satsa i stimulanser, dvs cirka hälften av vad statliga KI föreslår (58 miljarder för 2009-2010). Allt fler inser att den allt värre krisen kräver en annan och aktivare politik än den nu regeringen för.

Men kommer regeringen att lyssna? Kanske - men först när "valbudgeten" ska läggas och när arbetslösheten och krisen i kommunsektorn och i den inhemska konsumtionen har hunnit bli ännu lite värre och djupare.

/Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Det mesta talar för fortsatt klent intresse för EU-parlamentsvalet

Observerat och värderat:
De politisk partierna förmår inte väcka folks intresse för kommande EU-parlamentsval

Med bara en dryg månad kvar till försommarens val till EU-parlamentet den 7 juni måste man konstatera att de politiska partierna i Sverige så här långt haft synnerligen svårt att uppbåda det där extra lilla intresset för valet. Det där "extra" som krävs för att höjda valdeltagandet från förra EU-valets rekordlåga
38 % till åtminstone något lite mer. Men mycket lite tyder på att det heller nu kommer att bli mer än fyra av tio (max) som går till valurnorna i början av juni månad.

Undersökningar visar nämligen att så många som två av tre väljare inte ens har en aning om att ett val äger rum den 7 juni i Sverige. Samma resultat får man i motsvarande mätningar i andra EU-länder. Föga överraskande.

Eftersom tidigare svenska parlamentsval inte klarat att få varannan väljare till valurnan måste frågan - vid ännu ett rekordlågt valdeltagande - ställas om om det inte vore bättre och rimligare att Sveriges Riksdag istället borde utse landets parlamentariker i EU-parlamentet.

Sannolikt skulle Sverige då få kommande 18 svenska parlamentarikerna som bättre än i nuläget representerar både sina partier och väljarnas i demokratiska val uttryckta vilja.

Men tills vidare får vi dras med detta direktvalda system där inte ens fyra av tio väljare känner sig tillräckligt motiverade för att delta och avge sin röst.

Så vitt jag begriper är kunskapen om kommande EU-parlamentsval och intresset för detta lika magert i Finland och flertalet andra EU-länder. Kunskapet om att det mellan den 4-7 juni så går "på pappret" men inte i realiteten hela 375 miljoner medborgare i 27 EU-länder gemensamt till val för att utse 736 ledamöter till parlamentet.

Dessa omröstningar sker bara vart femte år. Men det är fortsatt svårt att få ens hälften av alla röstberättigade att använda sin demokratiska rätt på samma sätt som vi kommer att använda den i långt högre grad (ungefär åtta av tio) i kommande riksdagsval och kommunval i september 2010.

Klart är dock att det är de politiska partiernas roll och uppgift att själva berätta för väljarna varför valet är viktigt för deras vardag, varför det således är avgörande att de röstar - och på vad och vem i så fall.

Men det är ingen överdrift att påstå att så här långt så lämnar de politiska partiernas hittillsvarande agerande en del i övrigt att önska.

I själva verket är det nog mer lite rakare språkbruk rätt att påstå att partierna faktiskt lämnar väljarna i sticket eftersom de inte ger tydliga besked som motiverar medborgarna att använda sina demokratiska rättigheter.

För det första hävdas det inte sällan klämkäckt att man ska rösta eftersom det handlar om att bestämma hur framtiden ska bli då EU-parlamentet sägs har fått större makt i fler frågor än tidigare. Särskilt så när också Irland har folkomröstat en gång till och då - enligt förhoppningen - sagt ja till Lissabonfördraget och detta kan träda i kraft.

Men så här långt har just det här argumentet inte gjort väljarna särskilt imponerade av eftersom det finns en djup skepsis i väljarkåren mot att stärka EU:s makt i största allmänhet. Särskilt så i EU-skeptiska länder som Sverige, Finland, Danmark, Storbritannien m fl.

För många väljare kan snarare en utebliven röst uppfattas vara en - om än kanske missriktad - protest mot de allt tydligare drag av överstatlighet som många väljare anser hör ihop med EU-projektet.

För det andra sägs det att valet berör väljarna i deras vardag. Eller som EU-parlamentet informerar om på sin websajt att man där "formar EU-lagar som påverkar din vardag, oberoende om det handlar om den mat du äter, vad matkorgen kostar, hurdan luft du andas eller hur säkra dina barns leksaker är". Låter ju övertygande, eller hur?

Men med så ödesmättade ord, som närmast gör gällande att valet är en fråga mellan liv och död, är det förvånade att partierna - åtminstone vid en ytlig betraktelse - inte kommit längre än att valet handlar om det ska bli ett rött eller blått Europa. Så låter det ju i valretoriken.

Det skulle emellertid inte skada om partierna ansträngde sig lite mer än så för att i konkreta och klara verba berätta vad "det röda och det blåa" egentligen representerar samt vad skillnaderna egentligen består i. Detta i stället för att bara allmänt hävda att just deras partier behövs i EU-parlamentet för att rädda miljön, värna freden, sätta jobben främst, skydda djuren, få bort kemikalierna från godis eller öka jämställdheten.

Om inte partierna mer övertygande än hittills lyckas förklara varför valet är viktigt och berör människor i vardagen får de nog på nytt finna sig i att det svenska (finska, danska, brittiska m fl) valdeltagandet också i 2009 års EU-parlamentsvalet lär förbli - ur legitimitetssynpunkt - oroande svagt. Den här gången också.

Allt annat än ett sådant fortsatt klent utfall i juni-valet skulle förvåna.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Nytt misslyckande för de borgerliga i regeringsställning

Ledarkrönika i NSD 4 maj 2009 m fl

Nytt misslyckande för borgerligheten

Vi har i modern tid - efter andra världskriget - i haft snabbt ökande underskott i de offentliga finanserna vid tre tillfällen i Sverige.

Det var under de olyckliga Fälldinregeringarna i slutet av 70- och början av 80-talen, den djupt misslyckade Bildtregeringen 1991-94 och så nu under Fredrik Reinfeldts skrytiga men i grunden svaga och kurslösa styre.

De första två gångerna - Fälldin- och Bildtregeringarna - slutade det med ekonomisk kollaps, ett kraftigt ras i sysselsättningen och ökad skuldsättning för den offentliga sektorn med stigande ränteutgifter som följd.

Borgerliga regeringar brukar lyckas desto bättre med att sänka skatterna. Men de har aldrig i längden - allra minst i krislägen - klarat att hålla sysselsättningen uppe och skaffa sig tillräckliga inkomster.

Man kan diskutera om det beror på allmänt lättsinne, en medveten urholkning av den offentliga verksamheten, otur eller helt enkelt inkompetens. Flera alternativ och kombinationer är ju möjliga här.

Men hittills har det varje gång slutat med att socialdemokraterna fått svenska folkets uppdrag att städa upp efter det borgerliga svineriet med de offentliga finanserna.

Finansminister Anders Borgs senaste finansplan, som presenterades i vågbudgeten i mitten av april, visar att historien tycks upprepa sig nu en tredje gång.

Den offentliga sektorns utgifter som andel av vår samlade ekonomi stiger nu mycket snabbt - från 50,3 procent av BNP år 2008 till 56,1 proc. år 2010.

För den som vill ha en större gemensam sektor kan det synbart framstå som någonting bra. Men denna ökning av utgifterna motsvaras inte alls av några ökade inkomster. Tvärtom faller inkomsterna från 52,9 procent av BNP 2008 till 52,3 proc. år 2010.

Det betyder att både stat, landsting och kommuner kommer att gå med stora underskott. Enbart år 2009 måste man totalt låna upp 186 miljarder kronor för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Visst kan man låna under några år när man går igenom en ekonomisk kris och när behov finns att kraftsamla mot arbetslösheten.

Men det blir en intellektuell härdsmälta när man i regeringen Reinfeldt både genomfört och genomför stora skattesänkningar, låter de offentliga utgifterna stiga kraftigt, agerar passivt och inte gör tillräckligt för att bekämpa arbetslösheten - och ändå har mage att anklagar andra (oppositionen) för att ha en "sedelpress i källaren".

Vad vi med Reinfeldtregeringens passiva agerande nu ser är i grunden samma förfall i de offentliga finanserna som skedde under både Fälldins och Bildts tid vid makten.
Regeringen Reinfeldt tycks djupt ha underskattat konsekvenserna av sitt handlande. Nu orkar man inte heller erkänna faktum och att lägga om kursen .

Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko m m
robert.bjorken@telia.com