Det mesta talar för fortsatt klent intresse för EU-parlamentsvalet

Observerat och värderat:
De politisk partierna förmår inte väcka folks intresse för kommande EU-parlamentsval

Med bara en dryg månad kvar till försommarens val till EU-parlamentet den 7 juni måste man konstatera att de politiska partierna i Sverige så här långt haft synnerligen svårt att uppbåda det där extra lilla intresset för valet. Det där "extra" som krävs för att höjda valdeltagandet från förra EU-valets rekordlåga
38 % till åtminstone något lite mer. Men mycket lite tyder på att det heller nu kommer att bli mer än fyra av tio (max) som går till valurnorna i början av juni månad.

Undersökningar visar nämligen att så många som två av tre väljare inte ens har en aning om att ett val äger rum den 7 juni i Sverige. Samma resultat får man i motsvarande mätningar i andra EU-länder. Föga överraskande.

Eftersom tidigare svenska parlamentsval inte klarat att få varannan väljare till valurnan måste frågan - vid ännu ett rekordlågt valdeltagande - ställas om om det inte vore bättre och rimligare att Sveriges Riksdag istället borde utse landets parlamentariker i EU-parlamentet.

Sannolikt skulle Sverige då få kommande 18 svenska parlamentarikerna som bättre än i nuläget representerar både sina partier och väljarnas i demokratiska val uttryckta vilja.

Men tills vidare får vi dras med detta direktvalda system där inte ens fyra av tio väljare känner sig tillräckligt motiverade för att delta och avge sin röst.

Så vitt jag begriper är kunskapen om kommande EU-parlamentsval och intresset för detta lika magert i Finland och flertalet andra EU-länder. Kunskapet om att det mellan den 4-7 juni så går "på pappret" men inte i realiteten hela 375 miljoner medborgare i 27 EU-länder gemensamt till val för att utse 736 ledamöter till parlamentet.

Dessa omröstningar sker bara vart femte år. Men det är fortsatt svårt att få ens hälften av alla röstberättigade att använda sin demokratiska rätt på samma sätt som vi kommer att använda den i långt högre grad (ungefär åtta av tio) i kommande riksdagsval och kommunval i september 2010.

Klart är dock att det är de politiska partiernas roll och uppgift att själva berätta för väljarna varför valet är viktigt för deras vardag, varför det således är avgörande att de röstar - och på vad och vem i så fall.

Men det är ingen överdrift att påstå att så här långt så lämnar de politiska partiernas hittillsvarande agerande en del i övrigt att önska.

I själva verket är det nog mer lite rakare språkbruk rätt att påstå att partierna faktiskt lämnar väljarna i sticket eftersom de inte ger tydliga besked som motiverar medborgarna att använda sina demokratiska rättigheter.

För det första hävdas det inte sällan klämkäckt att man ska rösta eftersom det handlar om att bestämma hur framtiden ska bli då EU-parlamentet sägs har fått större makt i fler frågor än tidigare. Särskilt så när också Irland har folkomröstat en gång till och då - enligt förhoppningen - sagt ja till Lissabonfördraget och detta kan träda i kraft.

Men så här långt har just det här argumentet inte gjort väljarna särskilt imponerade av eftersom det finns en djup skepsis i väljarkåren mot att stärka EU:s makt i största allmänhet. Särskilt så i EU-skeptiska länder som Sverige, Finland, Danmark, Storbritannien m fl.

För många väljare kan snarare en utebliven röst uppfattas vara en - om än kanske missriktad - protest mot de allt tydligare drag av överstatlighet som många väljare anser hör ihop med EU-projektet.

För det andra sägs det att valet berör väljarna i deras vardag. Eller som EU-parlamentet informerar om på sin websajt att man där "formar EU-lagar som påverkar din vardag, oberoende om det handlar om den mat du äter, vad matkorgen kostar, hurdan luft du andas eller hur säkra dina barns leksaker är". Låter ju övertygande, eller hur?

Men med så ödesmättade ord, som närmast gör gällande att valet är en fråga mellan liv och död, är det förvånade att partierna - åtminstone vid en ytlig betraktelse - inte kommit längre än att valet handlar om det ska bli ett rött eller blått Europa. Så låter det ju i valretoriken.

Det skulle emellertid inte skada om partierna ansträngde sig lite mer än så för att i konkreta och klara verba berätta vad "det röda och det blåa" egentligen representerar samt vad skillnaderna egentligen består i. Detta i stället för att bara allmänt hävda att just deras partier behövs i EU-parlamentet för att rädda miljön, värna freden, sätta jobben främst, skydda djuren, få bort kemikalierna från godis eller öka jämställdheten.

Om inte partierna mer övertygande än hittills lyckas förklara varför valet är viktigt och berör människor i vardagen får de nog på nytt finna sig i att det svenska (finska, danska, brittiska m fl) valdeltagandet också i 2009 års EU-parlamentsvalet lär förbli - ur legitimitetssynpunkt - oroande svagt. Den här gången också.

Allt annat än ett sådant fortsatt klent utfall i juni-valet skulle förvåna.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com