Facket, socialdemokratin, ledarskapskriser och vart man möjligen är på väg
Observerat och värderat:
Om facket, socialdemokratin, ledarskapskriser och väljarstömmar och vart man är på väg
Det är främst två väljargrupper som sviker det stora socialdemokratiska partiet (numera sedan 2006 i opposition) i Sverige nu: barnfamiljerna och kvinnliga pensionärer (delvis hänger det samman med att väljare i storstädernas kranskommuner nu sviker S). Ska man vara förvånad? Nä, jag tror inte det.
Kvinnliga pensionärer - ja det är ju belagt i många studier att de har sämst pension inom pensionärskollektivet. De är därtill också mest oroliga för bristerna i äldreomsorgen och vården i stort, är också mest förbannade på andra som skor sig (på bonusar och rekordlöner etc) med mera i den vägen. De oroar sig också mest för sina barnbarns framtid. Så att de sviker nu är inte svårt att förstå. För särskilt denna väljargrupp brukar socialdemokraterna vara den stora politiska trygghetsfaktorn. Men nu är det minst sagt lite skakigt.
Barnfamiljerna - ja de ser inte heller att socialdemokraterna - normalt så trygga - har någon kraftfull politik som gör att de riktigt kan tro på framtiden. De önskar och förväntar sig mer av partiets ledarskap och dess idag alltför stora brist i förmågan (oförmågan) att "rätt läsa av tiden" (ledarskapets viktiga roll) och sedan komma med en politik som inger förtroende. Det som professor Kjell Östberg skriver så bra om i sin fina, andra Palmebiografi (om åren 1969-86; "När vinden vände").
Barnfamiljerna får i nuläget varken sina akuta problem - växande köer i barnomsorgen (inte minst i storstäderna och dess kranskommuner), oro när det gäller skolans kvalitet, inga bostäder byggs för deras barn etc. - lösta av regeringen men tyvärr inte heller trovärdigt hanterade av den socialdemokratiska oppositionen i några alternativa politiska åtgärdsförslag. Dessutom saknas det nu också en sammanhållen s-berättelse som förmår att förmedla en stabil och någorlunda optimistisk tro på framtiden. Så att det i nuläget är dessa som främst sviker och känner sig svikna av socialdemokraterna är inte heller förvånande.
Men det är inte de enda bland vilka den socialdemokratiska oppositionen nu har fått sig en förtroendeknäck. Det finns fler. Men det är särskilt tydligt bland just dessa två grupper av väljare i det svenska politiska landskapet just nu.
Detta apropå det för svenska socialdemokrater just nu rekordlåga väljarstödet i några visserligen lite "skakiga" (underlaget inte helt pålitligt) opinionssiffror på några och trettio procent i väljarstöd och den ledarkris som nu råder.
Kris i ledarskapet
Inte minst inom svensk fackföreningsrörelse råder just nu, tveklöst, en synnerligen akut ledarkris i LO och som nu snabbt pockar på en lösning som håller över tid. I mångt och mycket - men inte enbart - är detta en konsekvens av dokusåpahärvan kring AMF Pension (med rekordlön och rekordstor pension till en f d AMF-direktör m m)som på kort tid sänkt förtroendet för fackföreningsrörelsen och dess förmåga att ens vilja - än mindre kunna - stå emot den fullkomligt sanslösa bonushysterin bland näringslivets direktörer. "Frotterandet med direktörsfrälset" har, menar många, gått längre än somliga i det fackliga ledarskapet velat, kunnat eller förmått inse. Det är en ofta framförd åsikt och förklaring på ledarkrisen kring LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Och då duger det inte, som LO-ordföranden gjort, att enbart skylla på att man råkat bli "grundlurad" av någon (läs AMF-VD:n och styrelseordföranden). Det är inte trovärdigt.
Allt detta utspelas nu på mediescenen samtidigt som opinonssiffrorna rasar ner till nya, rekordlåga nivåer för socialdemokraterna. Delvis en effekt av krisen och misstroendet mot LO-ledningen. Men inte enbart.
Så här inför 1 maj - fackets och socialdemokraternas stora dag - och inför ett sannolikt mycket vanskligt EU-parlamentsval den 7 juni finns ting som vanligt folk inte heller glömmer. Exempelvis framhålls att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin var lika ansvariga för och varandra stöttande i den i ett längre perspektiv av många som "katastrofal felbedömning" etiketterade ställningstagandet om hur konsekvenserna av EG-domen om Laval bäst skulle hanteras när de båda sa att vi kör igenom EU:s Lissabonfördrag i riksdagen (skedde i november 2008) utan krav på undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Eller ens med kraft krävde att den svenska utstationeringslagen (reglerar villkorstillämpningen för utländsk arbetskraft på jobb i Sverige) måste ändras innan Sverige skriver på nya EU-fördraget. Ute bland folk har man nog inte glömt det här. Och det lär nog få sina konsekvenser i valdeltagande (var rekordlåga 38 % redan i förra EU-valet) och valutgång den 7 juni. Utöver då att sannolikt somliga nog också tar chansen att visa sitt missnöje med socialdemokraternas klena opposition även i inrikespolitiska sammanhang det senaste året.
Mona Sahlin är just nu en ledare inom socialdemokratin som tyvärr inte riktigt leder, anses tämligen allmänt. S-partiet har unnat sig den för partiets trogna väljare svårbegripliga lyxen att i denna globala kris och inhemska dito att fokusera på det interna arbetet, och att "gulla" med de små samarbetspartnerna V och Mp. Detta i stället för att på allvar utarbeta ett eget och trovärdigt alternativ till regeringen Reinfeldts borgerliga flerpartiregering. Men den lyxen kan i nuläget inte en partiledare för det av tradition "mesta regeringsbärande partiet" kosta på sig. Vad som egentligen pågår inom socialdemokraterna i Sverige just nu är fullkomligt obegripligt för växande skaror av medlemmar och väljare. Finns någon utanför partiets innersta kärna som begriper det? Någon som ens hjälpligt kan förklara varför det kunde bli på detta viset?
Någon ens hjälpligt förstådd logik i denna tystnadens strategi som uppenbarligen anammats av s-partiledningen finns inte, anser många analytiker. Helt klart är att detta skadar socialdemokraternas trovärdighet och har på ett knappt år sänkt dess opinonsstöd med närmare tio procentenheter. Den gör socialdemokraterna till ett parti som i många och växande skarors ögon sviker "de svaga" när de som bäst behöver just en stark socialdemokrati.
Och en liknande kritik finns för den delen också om en normalt så stark och slagkraftig svensk fackföreningsrörelse som i nuläget inte förmår slåss offensivt för sina medlemmars intressen i dessa tider av rekordarbetslöshet och ekonomisk nedgång.
Trots massiva varsel, växande snabb arbetslöshet och trots kraftigt nerskurna trygghetssystem samt en snabb nermontering av det svenska folkhemmet lyckas Mona Sahlin och socialdemokraterna inte visa att de är alternativet till denne borgska (finansministern) och reinfeldtska (statsministern) som av många bedömd som alltför passiv "sitta med armarna i kors"-krispolitik. Men samtidigt har inte heller den socialdemokratiska oppositionen förmått visa att man är ett alternativ värt att tro på inför kommande val om sjutton månader. Hur kan detta ens vara möjligt? Hur har det stora socialdemokratiska partiet på ett knappt år lyckats med bedriften att göra så mot sina egna väljare? Frågor som just nu haglar i luften i svensk inrikespolitik.
Förvisso är det som den "meste s-partisekreteraren" Sten Andersson (under Erlander- och Palme-åren) brukade säga: en konst också det att på kort tid förlora så mycket av ett annars öppet och givet läge.
Läget nu är, i vilket fall som helst, akut allvarligt för socialdemokraterna. Något som på intet vis bara handlar om ett LO och dess högsta ledning som gjort bort sig (vilket nog är tämligen ostridigt). Ett står dock klart så här inför kommande EU-val, s-partikongress i höst och kommande riksdagsval: Inte heller det en gång så stora och dominerande socialdemokratiska partiet har i detta svåra krisläge förmått leva upp till vanligt folks förväntningar, utan tvärtom schabblat och gjort i stort sett alla strategimisstag som går att göra.
Men hur ett så i grunden erfaret och moget parti förmår göra detta just nu är och förblir en gåta för många politiska bedömare. En gåta som ledarskapet inte kan undgå att bära ett mycket stort ansvar för.
Kanske, kanske ser vi nu hur det (senvåren och hösten 2009) avgjordes att också svensk arbetarrörelse för gott själva i huvudsak genom egna misstag gjorde slut på sitt förtroendekapital och av egen kraft devalverade sig själva från arvet att fortsätta vara det "särklassiga och största partiet i Sverige". Ett parti som i sig själv hade - men nu inte längre har - styrka nog att ensam vara ett regeringsalternativ. Och nu i stället löper risken att gradvis sjunka ihop och bli ett mera "normaleuropeiskt stort" socialdemokratiskt parti.
Jag håller det inte som uteslutet. Men det är - som gamle Sten Andersson (s) brukade säga - också en konst att förstöra så mycket på så kort tid.
Men möjligen, möjligen - men säkert, nä - kan krisen nu också leda till att en insikt nu väcks i s-ledningen och dito i fackliga ledningen och mognar om att undvikanden av en negativ "turning point" om att inte längre vara "det särklassigt största partiet i Sverige" leda till en rejäl omläggning av strategi och ledarkultur. Att man inom ett kvartal eller max ett halvår sätter till alla klutar för att vända trenden. Då behöver det inte gå riktigt så illa i kommande val som det nu ser ut att göra. Men förmår socialdemokraterna det? Vill och orkar den dra de nödvändiga konsekvenserna av det skedda och i vissa väsentliga delar "starta på nytt" !?
Kanske - men säkert är det ingalunda.
Olof Palme hade - också i svåra ekonomiska kristider, som professor Kjell Östberg skriver i sin andra Palmebiografi - förmågan att också i kristider "hålla ihop rörelsen", läsa av tidens krav och sedan utifrån detta formulera en politik som ingav förtroende och framtidshopp. Det är inte lika säkert att dagens svenska s-ledarskap har riktigt den förmågan. Idag.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
frilansjournalist
Fotnot: Kjell Östberg: "När vinden vände. Olof Palme 1969-1986", Leopard förlag. Den andra och sista boken om som behandlar perioden 1969 då Palme blev statsminister till hans död en kall februarinatt 1986.En lysande bra skriven biografi om bl a gruvstrejken (1969-70) i malmfälten, arbetslivsreformerna på 70-talets mitt, valförlusten 1976, valrörelserna och valsegrarna 1982 och 1985. En oumbärlig bok för den som vill förstå hur Sverige förändrades under Palmes år som ledare för de svenska socialdemokraterna.
Om facket, socialdemokratin, ledarskapskriser och väljarstömmar och vart man är på väg
Det är främst två väljargrupper som sviker det stora socialdemokratiska partiet (numera sedan 2006 i opposition) i Sverige nu: barnfamiljerna och kvinnliga pensionärer (delvis hänger det samman med att väljare i storstädernas kranskommuner nu sviker S). Ska man vara förvånad? Nä, jag tror inte det.
Kvinnliga pensionärer - ja det är ju belagt i många studier att de har sämst pension inom pensionärskollektivet. De är därtill också mest oroliga för bristerna i äldreomsorgen och vården i stort, är också mest förbannade på andra som skor sig (på bonusar och rekordlöner etc) med mera i den vägen. De oroar sig också mest för sina barnbarns framtid. Så att de sviker nu är inte svårt att förstå. För särskilt denna väljargrupp brukar socialdemokraterna vara den stora politiska trygghetsfaktorn. Men nu är det minst sagt lite skakigt.
Barnfamiljerna - ja de ser inte heller att socialdemokraterna - normalt så trygga - har någon kraftfull politik som gör att de riktigt kan tro på framtiden. De önskar och förväntar sig mer av partiets ledarskap och dess idag alltför stora brist i förmågan (oförmågan) att "rätt läsa av tiden" (ledarskapets viktiga roll) och sedan komma med en politik som inger förtroende. Det som professor Kjell Östberg skriver så bra om i sin fina, andra Palmebiografi (om åren 1969-86; "När vinden vände").
Barnfamiljerna får i nuläget varken sina akuta problem - växande köer i barnomsorgen (inte minst i storstäderna och dess kranskommuner), oro när det gäller skolans kvalitet, inga bostäder byggs för deras barn etc. - lösta av regeringen men tyvärr inte heller trovärdigt hanterade av den socialdemokratiska oppositionen i några alternativa politiska åtgärdsförslag. Dessutom saknas det nu också en sammanhållen s-berättelse som förmår att förmedla en stabil och någorlunda optimistisk tro på framtiden. Så att det i nuläget är dessa som främst sviker och känner sig svikna av socialdemokraterna är inte heller förvånande.
Men det är inte de enda bland vilka den socialdemokratiska oppositionen nu har fått sig en förtroendeknäck. Det finns fler. Men det är särskilt tydligt bland just dessa två grupper av väljare i det svenska politiska landskapet just nu.
Detta apropå det för svenska socialdemokrater just nu rekordlåga väljarstödet i några visserligen lite "skakiga" (underlaget inte helt pålitligt) opinionssiffror på några och trettio procent i väljarstöd och den ledarkris som nu råder.
Kris i ledarskapet
Inte minst inom svensk fackföreningsrörelse råder just nu, tveklöst, en synnerligen akut ledarkris i LO och som nu snabbt pockar på en lösning som håller över tid. I mångt och mycket - men inte enbart - är detta en konsekvens av dokusåpahärvan kring AMF Pension (med rekordlön och rekordstor pension till en f d AMF-direktör m m)som på kort tid sänkt förtroendet för fackföreningsrörelsen och dess förmåga att ens vilja - än mindre kunna - stå emot den fullkomligt sanslösa bonushysterin bland näringslivets direktörer. "Frotterandet med direktörsfrälset" har, menar många, gått längre än somliga i det fackliga ledarskapet velat, kunnat eller förmått inse. Det är en ofta framförd åsikt och förklaring på ledarkrisen kring LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Och då duger det inte, som LO-ordföranden gjort, att enbart skylla på att man råkat bli "grundlurad" av någon (läs AMF-VD:n och styrelseordföranden). Det är inte trovärdigt.
Allt detta utspelas nu på mediescenen samtidigt som opinonssiffrorna rasar ner till nya, rekordlåga nivåer för socialdemokraterna. Delvis en effekt av krisen och misstroendet mot LO-ledningen. Men inte enbart.
Så här inför 1 maj - fackets och socialdemokraternas stora dag - och inför ett sannolikt mycket vanskligt EU-parlamentsval den 7 juni finns ting som vanligt folk inte heller glömmer. Exempelvis framhålls att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin var lika ansvariga för och varandra stöttande i den i ett längre perspektiv av många som "katastrofal felbedömning" etiketterade ställningstagandet om hur konsekvenserna av EG-domen om Laval bäst skulle hanteras när de båda sa att vi kör igenom EU:s Lissabonfördrag i riksdagen (skedde i november 2008) utan krav på undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Eller ens med kraft krävde att den svenska utstationeringslagen (reglerar villkorstillämpningen för utländsk arbetskraft på jobb i Sverige) måste ändras innan Sverige skriver på nya EU-fördraget. Ute bland folk har man nog inte glömt det här. Och det lär nog få sina konsekvenser i valdeltagande (var rekordlåga 38 % redan i förra EU-valet) och valutgång den 7 juni. Utöver då att sannolikt somliga nog också tar chansen att visa sitt missnöje med socialdemokraternas klena opposition även i inrikespolitiska sammanhang det senaste året.
Mona Sahlin är just nu en ledare inom socialdemokratin som tyvärr inte riktigt leder, anses tämligen allmänt. S-partiet har unnat sig den för partiets trogna väljare svårbegripliga lyxen att i denna globala kris och inhemska dito att fokusera på det interna arbetet, och att "gulla" med de små samarbetspartnerna V och Mp. Detta i stället för att på allvar utarbeta ett eget och trovärdigt alternativ till regeringen Reinfeldts borgerliga flerpartiregering. Men den lyxen kan i nuläget inte en partiledare för det av tradition "mesta regeringsbärande partiet" kosta på sig. Vad som egentligen pågår inom socialdemokraterna i Sverige just nu är fullkomligt obegripligt för växande skaror av medlemmar och väljare. Finns någon utanför partiets innersta kärna som begriper det? Någon som ens hjälpligt kan förklara varför det kunde bli på detta viset?
Någon ens hjälpligt förstådd logik i denna tystnadens strategi som uppenbarligen anammats av s-partiledningen finns inte, anser många analytiker. Helt klart är att detta skadar socialdemokraternas trovärdighet och har på ett knappt år sänkt dess opinonsstöd med närmare tio procentenheter. Den gör socialdemokraterna till ett parti som i många och växande skarors ögon sviker "de svaga" när de som bäst behöver just en stark socialdemokrati.
Och en liknande kritik finns för den delen också om en normalt så stark och slagkraftig svensk fackföreningsrörelse som i nuläget inte förmår slåss offensivt för sina medlemmars intressen i dessa tider av rekordarbetslöshet och ekonomisk nedgång.
Trots massiva varsel, växande snabb arbetslöshet och trots kraftigt nerskurna trygghetssystem samt en snabb nermontering av det svenska folkhemmet lyckas Mona Sahlin och socialdemokraterna inte visa att de är alternativet till denne borgska (finansministern) och reinfeldtska (statsministern) som av många bedömd som alltför passiv "sitta med armarna i kors"-krispolitik. Men samtidigt har inte heller den socialdemokratiska oppositionen förmått visa att man är ett alternativ värt att tro på inför kommande val om sjutton månader. Hur kan detta ens vara möjligt? Hur har det stora socialdemokratiska partiet på ett knappt år lyckats med bedriften att göra så mot sina egna väljare? Frågor som just nu haglar i luften i svensk inrikespolitik.
Förvisso är det som den "meste s-partisekreteraren" Sten Andersson (under Erlander- och Palme-åren) brukade säga: en konst också det att på kort tid förlora så mycket av ett annars öppet och givet läge.
Läget nu är, i vilket fall som helst, akut allvarligt för socialdemokraterna. Något som på intet vis bara handlar om ett LO och dess högsta ledning som gjort bort sig (vilket nog är tämligen ostridigt). Ett står dock klart så här inför kommande EU-val, s-partikongress i höst och kommande riksdagsval: Inte heller det en gång så stora och dominerande socialdemokratiska partiet har i detta svåra krisläge förmått leva upp till vanligt folks förväntningar, utan tvärtom schabblat och gjort i stort sett alla strategimisstag som går att göra.
Men hur ett så i grunden erfaret och moget parti förmår göra detta just nu är och förblir en gåta för många politiska bedömare. En gåta som ledarskapet inte kan undgå att bära ett mycket stort ansvar för.
Kanske, kanske ser vi nu hur det (senvåren och hösten 2009) avgjordes att också svensk arbetarrörelse för gott själva i huvudsak genom egna misstag gjorde slut på sitt förtroendekapital och av egen kraft devalverade sig själva från arvet att fortsätta vara det "särklassiga och största partiet i Sverige". Ett parti som i sig själv hade - men nu inte längre har - styrka nog att ensam vara ett regeringsalternativ. Och nu i stället löper risken att gradvis sjunka ihop och bli ett mera "normaleuropeiskt stort" socialdemokratiskt parti.
Jag håller det inte som uteslutet. Men det är - som gamle Sten Andersson (s) brukade säga - också en konst att förstöra så mycket på så kort tid.
Men möjligen, möjligen - men säkert, nä - kan krisen nu också leda till att en insikt nu väcks i s-ledningen och dito i fackliga ledningen och mognar om att undvikanden av en negativ "turning point" om att inte längre vara "det särklassigt största partiet i Sverige" leda till en rejäl omläggning av strategi och ledarkultur. Att man inom ett kvartal eller max ett halvår sätter till alla klutar för att vända trenden. Då behöver det inte gå riktigt så illa i kommande val som det nu ser ut att göra. Men förmår socialdemokraterna det? Vill och orkar den dra de nödvändiga konsekvenserna av det skedda och i vissa väsentliga delar "starta på nytt" !?
Kanske - men säkert är det ingalunda.
Olof Palme hade - också i svåra ekonomiska kristider, som professor Kjell Östberg skriver i sin andra Palmebiografi - förmågan att också i kristider "hålla ihop rörelsen", läsa av tidens krav och sedan utifrån detta formulera en politik som ingav förtroende och framtidshopp. Det är inte lika säkert att dagens svenska s-ledarskap har riktigt den förmågan. Idag.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
frilansjournalist
Fotnot: Kjell Östberg: "När vinden vände. Olof Palme 1969-1986", Leopard förlag. Den andra och sista boken om som behandlar perioden 1969 då Palme blev statsminister till hans död en kall februarinatt 1986.En lysande bra skriven biografi om bl a gruvstrejken (1969-70) i malmfälten, arbetslivsreformerna på 70-talets mitt, valförlusten 1976, valrörelserna och valsegrarna 1982 och 1985. En oumbärlig bok för den som vill förstå hur Sverige förändrades under Palmes år som ledare för de svenska socialdemokraterna.
posted by rbjorkenwall at 6:52 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home