Sverige och Finland i samtid och framtid
Publicerad i Dala-Demokraten som ledare 20 jan. 2009
Sverige och Finland i samtid och framtid
2009 är det 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike, något som vi varit i 600 år innan dess.
Den fattigarmé som slogs och blödde på Finlands mark år 1808 och i norra Sverige år 1809 och inte sällan blev liggande med vidriga sår ihop med rutten halm under fälttåget och kampen mot övermäktiga invaderande tsarryska trupper, dessa krigsmän hör historiskt samman med oss som lever idag i dagens självständiga nationer Sverige och Finland.
Denna delning av svenska riket i en krympande västlig del av Sverige och en under Tsarryssland lydande östlig del vid freden i Fredrikhamn 2009 kanske många inte tycker är värd att uppmärksamma. Å andra sidan kanske både vi i Sverige och Finland ska vara tacksamma för att så skedde. Finland fick med delningen påbörja en process som autonomt storfurstendöme under Ryssland mot skapandet av först en egen enkammarriksdag år 1906 med allmän och lika rösträtt - även för kvinnor! - och sedan sin självständighet den 6 december 1917. Och med mycket av svensk förvaltningstradition och lagstiftning som grund samt med svenska och finska som två juridiskt likställda modersmål.
Sverige fick genom förlusten av Finland möjligheten att frigöra sig från sina forna stormaktsambitioner och skapa förutsättningarna för en utveckling som gett oss mer än 200 år av fred.
Precis som Ragnar Björk skriver i Föreningen Nordens årsbok 2009, ”Nöd och lust - Sverige och Finland i samtid och framtid”, hade Ryssland sannolikt förr eller senare ändå gått i krig med Sverige för att få sina geopolitiska intressen tillgodosedda. Något som däremot det självständiga Finland fick betala för först i det heroiska Vinterkriget 1939-40 och sedan på nytt i Fortsättningskriget 1941-44, då Finland slutgiltigt tvingades avträda Karelen till Sovjet-ryssland och gjorde 400 000 karelare till krigsflyktingar (bland annat min egen morfar) i sitt eget land. Utöver då att tvingas betala ett dyrt krigsskadestånd.
Men gradvis byggde Finland upp sin ekonomi till en numera med Sverige i det stora hela högst jämbördig styrka - och med mobiljätten Nokia som främsta symbol. Skogsindustrin - delvis i gemensamma svensk-finska bolag - är en annan viktig bas den finska ekonomin.
Just den gemensamma historien mellan Sverige och Finland är en viktig förklaring till nära och starka ekonomiska band och flera företagsfusioner - Nordea, StoraEnso,TeliaSonera. Detta förhållande - liksom våra omfattande kulturella förbindelser - tas upp i flera av uppsatserna i Nordens årsbok 2009. Det är alltså ingen tillfällighet att svenskfinska företag har lättare att samarbeta och även bli lyckade fusioner än vad som är fallet mellan till exempel svenska och danska företag.
Många egna resor genom åren och närmare studier på plats inom olika företag och verksamheter i våra nordiska länder har gett mig samma bild. Samarbetet fungerar bäst när svenska och finska företag och fackliga organisationer har ”affärer ihop”, trots en viss ”språkförbistring” och vissa ”kulturkrockar”.
Sammantaget finns många skäl att uppmärksamma att svenska och finländare har mycket gemensamt och att det nu är 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike.
Samtidigt som man dock - delvis i spåren av EU-medlemskapet - tvingas beklaga att det fortsatta nordiska samarbetet inte utvecklats vidare och blivit det många en gång - efter världskriget - hoppades på. Idag känns det närmast som något formellt existerande med kanske mest lite kulturfrågor att hantera. Någon samlande och problemlösande gemensam politisk kraft är det ju inte i nuläget, även om Nordiska Rådet etc ju ändå fyller uppgiften som gemensam ”mötesplats”. Förvisso är även det bra. Man kan ju inte precis säga att Norden annars agerat speciellt samfällt vare sig i EU eller FN eller i andra internationella fora.
Möjligen finns det idag en viss gryende insikt om att den lite bättre fungerande nordisk samverkan och problemlösningen via Nordiska Rådets gemenskap hade kunnat vara till fördel också i andra internationella samarbetsfora som EU, FN-systemet och liknande. Exempelvis i försvaret av den i EU-sammanhang avvikande nordiska arbetsmarknadsmodellen och andra liknande frågor.
ROBERT BJÖRKENWALL (robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com)
frilansjournalist
Sverige och Finland i samtid och framtid
2009 är det 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike, något som vi varit i 600 år innan dess.
Den fattigarmé som slogs och blödde på Finlands mark år 1808 och i norra Sverige år 1809 och inte sällan blev liggande med vidriga sår ihop med rutten halm under fälttåget och kampen mot övermäktiga invaderande tsarryska trupper, dessa krigsmän hör historiskt samman med oss som lever idag i dagens självständiga nationer Sverige och Finland.
Denna delning av svenska riket i en krympande västlig del av Sverige och en under Tsarryssland lydande östlig del vid freden i Fredrikhamn 2009 kanske många inte tycker är värd att uppmärksamma. Å andra sidan kanske både vi i Sverige och Finland ska vara tacksamma för att så skedde. Finland fick med delningen påbörja en process som autonomt storfurstendöme under Ryssland mot skapandet av först en egen enkammarriksdag år 1906 med allmän och lika rösträtt - även för kvinnor! - och sedan sin självständighet den 6 december 1917. Och med mycket av svensk förvaltningstradition och lagstiftning som grund samt med svenska och finska som två juridiskt likställda modersmål.
Sverige fick genom förlusten av Finland möjligheten att frigöra sig från sina forna stormaktsambitioner och skapa förutsättningarna för en utveckling som gett oss mer än 200 år av fred.
Precis som Ragnar Björk skriver i Föreningen Nordens årsbok 2009, ”Nöd och lust - Sverige och Finland i samtid och framtid”, hade Ryssland sannolikt förr eller senare ändå gått i krig med Sverige för att få sina geopolitiska intressen tillgodosedda. Något som däremot det självständiga Finland fick betala för först i det heroiska Vinterkriget 1939-40 och sedan på nytt i Fortsättningskriget 1941-44, då Finland slutgiltigt tvingades avträda Karelen till Sovjet-ryssland och gjorde 400 000 karelare till krigsflyktingar (bland annat min egen morfar) i sitt eget land. Utöver då att tvingas betala ett dyrt krigsskadestånd.
Men gradvis byggde Finland upp sin ekonomi till en numera med Sverige i det stora hela högst jämbördig styrka - och med mobiljätten Nokia som främsta symbol. Skogsindustrin - delvis i gemensamma svensk-finska bolag - är en annan viktig bas den finska ekonomin.
Just den gemensamma historien mellan Sverige och Finland är en viktig förklaring till nära och starka ekonomiska band och flera företagsfusioner - Nordea, StoraEnso,TeliaSonera. Detta förhållande - liksom våra omfattande kulturella förbindelser - tas upp i flera av uppsatserna i Nordens årsbok 2009. Det är alltså ingen tillfällighet att svenskfinska företag har lättare att samarbeta och även bli lyckade fusioner än vad som är fallet mellan till exempel svenska och danska företag.
Många egna resor genom åren och närmare studier på plats inom olika företag och verksamheter i våra nordiska länder har gett mig samma bild. Samarbetet fungerar bäst när svenska och finska företag och fackliga organisationer har ”affärer ihop”, trots en viss ”språkförbistring” och vissa ”kulturkrockar”.
Sammantaget finns många skäl att uppmärksamma att svenska och finländare har mycket gemensamt och att det nu är 200 år sedan Sverige och Finland upphörde att vara ett gemensamt rike.
Samtidigt som man dock - delvis i spåren av EU-medlemskapet - tvingas beklaga att det fortsatta nordiska samarbetet inte utvecklats vidare och blivit det många en gång - efter världskriget - hoppades på. Idag känns det närmast som något formellt existerande med kanske mest lite kulturfrågor att hantera. Någon samlande och problemlösande gemensam politisk kraft är det ju inte i nuläget, även om Nordiska Rådet etc ju ändå fyller uppgiften som gemensam ”mötesplats”. Förvisso är även det bra. Man kan ju inte precis säga att Norden annars agerat speciellt samfällt vare sig i EU eller FN eller i andra internationella fora.
Möjligen finns det idag en viss gryende insikt om att den lite bättre fungerande nordisk samverkan och problemlösningen via Nordiska Rådets gemenskap hade kunnat vara till fördel också i andra internationella samarbetsfora som EU, FN-systemet och liknande. Exempelvis i försvaret av den i EU-sammanhang avvikande nordiska arbetsmarknadsmodellen och andra liknande frågor.
ROBERT BJÖRKENWALL (robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com)
frilansjournalist
posted by rbjorkenwall at 3:17 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home