Ny EG-dom tillåter lönedumpning

(I Gotlands tidningar den 30 juni och 11 juli 2008, m fl)

Ny EG-dom tillåter låglönedumpning

Ett av EU:s verkliga kärnländer, lilla Luxemburg, har för långtgående regler för arbetstagarskydd och detta strider mot gemenskapsrätten. Det anser EG-domstolen, föga överraskande, i ett nytt "Lavalmål", som ger EU-kommissionen rätt på alla punkter i tvisten mot Luxemburg (Mål C-319/06).

Luxemburg har, enligt EG-domstolen, brutit mot utstationeringsdirektivet och mot principerna om fri rörlighet för tjänster. Precis innan midsommarhelgen kom detta nya utslag från EG-domstolen, som befäster den linje som domstolen tidigare tagit i Viking-, Laval- och Rüffertmålen.

Inte mer än minimilön
Domen innebär vidare ett ifrågasättande av Luxemburgs system med indexerade löner.

- Det är den fjärde domen i raden efter Laval, Viking och Rüffert, som EG-domstolen tar ställning för fri rörlighet på bekostnad av skydd för arbetstagare, säger Per Bardh, nyvald avtalssekretare i LO.

- Domstolen understryker ännu en gång att värdlandet inte kan kräva mer än minimilön, vilket gör att utstationerad arbetskraft diskrimineras, säger svenska EU-parlamentariker i s-gruppen i Bryssel.

Domen visar att det är dags att se över utstationeringsdirektivet och att vi med denna översyn ser till att den balans mellan arbetstagarnas rättigheter och den fria rörligheten för tjänster, som eftersträvades då direktivet utformades, återupprättas.

Målet gäller en anmälan, som EU kommissionen gjort mot Luxemburg. Kommissionen anser att Luxemburg har införlivat utstationeringsdirektivet på ett felaktigt sätt.

Kommissionen anser också att Luxemburg med hänvisning till så kallad ordre public (nationell rättsordning) ställt krav på tjänsteutförare, som går utöver de krav som finns i utstationeringsdirektivet. Kommissionen anser att enskilda medlemsstater inte ensidigt får bestämma innebörden av begreppet ordre public.

Fri rörlighet för tjänster
Domstolen säger i sin dom att Luxemburg har brutit mot utstationeringsdirektivet och mot artikel 49 och 50 i fördraget (fri rörlighet för tjänster). När det gäller Luxemburgs huvudargument, hänvisning till ordre public säger domstolen i sin dom bland annat:

"Domstolen vill särskilt anmärka att den redan har fastställt att friheten att tillhandahålla tjänster, som är en grundläggande princip i fördraget, endast kan inskränkas genom regler som grundar sig på tvingande skäl av allmänintresse och som gäller för alla fysiska eller juridiska personer som utövar verksamhet i värdmedlemsstaten, i den mån detta intresse inte skyddas genom de regler vilka den som tillhandahåller tjänsten är underkastad i den medlemsstat där denne är etablerad."

Ska man vara förvånad över att EG-domstolen än en gång bekräftat vad man sade redan i Laval-domen den 18 december 2007? Nä, snarare är det väntat. Det visar bara att EU:s utstationeringsdirektiv, lika lite som vår svenska utstationeringslag, håller som skyddsvall mot utländsk lönedumpning.

Åter tar EG-domstolen ställning för kapitalets fria rörlighet på bekostnad av skyddet för löntagarna mot lönedumpning och underbudskonkurrens.

Låglönedumpning
Det kommer man sannolikt att fortsätta att göra tills regelverket ändras och tillräckligt många tunga politiska beslutsfattare sätter ner foten och tydligt markerar att det "sociala Europa" är lika viktigt som marknadskrafternas så kallade fria rörlighet.

Den som inte vill se detta är med förlov sagt naiv eller i praktiken en uttalad anhängare av ett regelverk, som fortsätter att medge låglönedumpning och underbudskonkurrens mellan inhemska och utländska företag inom EU.

Därför brådskar det nu ännu mera med en skärpning av vår inhemska utstationeringslag (rör tillämpningen av EU:s utstationeringsdirektiv) i kombination med en förstärkning av EU:s eget utstationeringsdirektiv, samt att införa ett socialt protokoll knutet till EU-författningen.

Men tills detta har skett kommer EG-domstolen att fortsätta att döma i linje med vad man redan gjorde i december 2007 i Lavalmålet (det lettiska skolbygget i Vaxholm).

Robert Björkenwall;
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

Sverige drar isär och klassklyftorna växer

I Gotlands tidningar den 26 juni 2008
Sverige drar isär mer och mer

LO-ekonomerna redovisar i en färsk rapport en dyster bild över inkomstfördelningen i Sverige. Medan ensamstående män under åren 1995-2006 hade en standardutveckling på 2,6 procent om året, var motsvarande siffra för kvinnorna 1,3 procent. Och än sämre var det för ensamstående mödrar, 1,2 procent.

LO-ekonomernas utredning över inkomstutvecklingen under de socialdemokratiska åren vid makten borde bli en nödvändig väckarklocka, inte minst för en socialdemokrati, som i sina rådslag försöker formulera en politik med ambition att bära efter en valseger 2010.

Klasskillnaderna ökar
Studien omfattar perioden mellan 1995 och 2006, alltså under en period av obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav. Det är med andra ord allt annat än en socialdemokratisk propagandastudie.

Däremot en varningssignal till den nuvarande borgerliga regeringen, att nedmonteringen av trygghetssystemen riskerar få svåra följder för särskilt utsatta grupper och förstärka etablerade klassmönster.


LO-ekonomerna visar att ensamstående kvinnor och särskilt ensamstående mödrar har haft en betydligt sämre standardutveckling jämfört med de ensamstående männen. Skillnaden är påtaglig: 1,3 procent för kvinnorna mot 2,6 för männen i årlig standardutveckling.

Socialstyrelsen har tidigare uppmärksammat dessa tendenser, liksom nu LO-ekonomerna: många unga vuxna, särskilt unga kvinnor, riskerar att få leva som fattiga i dagens Sverige.


"Varken den förra regeringen och än mindre den nuvarande vill diagnostisera det förstärkta klassamhälle som nu uppträder i Sverige. De ledande politikerna kan beskriva problemen utifrån efter ålder och kön och om förorter (segregerade sådana runt Stockholm, Göteborg och Malmö, min anmärkning). Men inte om klass.

Varför? Det beror inte på att klasskillnaderna minskat", skriver LO-ekonomerna helt korrekt. Just så är det bara alltför ofta i svensk samhällsdebatt numera.

Trygghet i förändringen
För att stimulera social rörlighet måste staten uppmuntra människor att våga ta steget. Våga anmäla sig till en yrkesutbildning, våga språnget och söka till högskolan.


Men då behövs en trygghet i botten, trygghet i förändringen. "För att vår nordiska samhällstyp skall fungera så behövs social rörlighet. Skälet är enkelt, ny teknik och globalisering minskar antalet jobb med lägre utbildningskrav.

Ungdomarna måste därför skaffa sig mer utbildning än deras föräldrar hade för att de själva skall få fotfäste på arbetsmarknaden. Det kan vara yrkesutbildning eller högskoleutbildning. Detta är nödvändigt för att undvika ett än tydligare klassamhälle och rörligheten är särskilt viktig vid en omfattande invandring till Sverige". LO-ekonomerna pekar i sin rapport ut två viktiga förklaringar till varför den sociala rörligheten inte fungerar: studiemedlen och a-kassan. Det är välkänt att studiemedlen inte följt med i kostnadsutvecklingen.


Studenter tvingas jobba extra och/eller låna av sina föräldrar, andra avskräcks helt enkelt av den stora standardsänkning, som flera års högskolestudier skulle innebära.

Utredningen har LO gjort på uppdrag av Mona Sahlin. Det är också hon och socialdemokratin, som nu rimligen måste dra de nödvändiga politiska och självkritiska slutsatserna av rapporten.

Studiemedel och a-kassa
Begrepp som "jämlikhet" och "utjämning" måste i s-politiken åter fram ur politikens gömslen och på nytt göras till honnörsord för en offensiv s-politik, där inte bara alla ska med, utan där också alla dessutom måste ges lika möjligheter utifrån sina egna förutsättningar.


Det handlar om utbildning, jobb, bostad till rimlig kostnad (inte som handelsvara) och om de ekonomiska förhållandena i stort.

Att bekämpa klassamhällets orättvisor, på vilket område de än dyker upp, är därför en kamp som det aldrig går att kapitulera inför för en progressivt arbetande socialdemokrati.


Klassamhället ska bekämpas, genom ekonomiska trygghetssystem vid omställningar i arbetslivet och med satsningar på utbildningsområdet. Och genom en restaurerad a-kassan och höjda studiemedel.

Robert Björkenwall (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

EU: Demokrati måste byggas från grunden

(Publicerad i NSD och Vasabladet 17 juni, Arbetarbladet 19 juni 2008 m fl)

Demokrati måste byggas från grunden

Vi har vår misstro mot både det ena och det andra i EU-systemet efter Laval-domen den 18 december 2007. Den har knappast minskat sedan dess. Och misstro finns också på andra håll, som Irlands klara folkomröstnings-nej till det nya EU-fördraget den 13juni visade.

Nej hade det sannolikt blivit i några fler EU-länder, om man folkomröstat om saken. Möjligen försöker man nu på ena eller andra sättet trixa och kanske öppna för att Irland genomför en ny folkomröstning om ett par år, men intill dess måste många frågetecken rätas ut.

Irlands nej visar ånyo att EU framförallt är ett topppolitikernas projekt, som har svårt att övertyga medborgarna i de olika medlemsländerna. Folket på gatan upplever sig inte vara medverkande/tillfrågade utan upplever ett regelverk som de uppfattar som överbyråkratiskt. Påbud och diktat kommer ständigt från Bryssel, men de har svårt att nå ner till gräsrotsnivå.

För EU:s toppolitiker gäller det framförallt att skapa förståelse för hur ett EU-samarbete ska fungera i vardagen så att det också berör människor i dagens 27 medlemsländer som snart kan vara 30 (Makedonien, Kroatien och Turkiet). Hittills har detta misslyckats.

Det fungerar sällan eller aldrig övertygande att bygga en organisation enbart på olika direktiv och förslag uppifrån. Allt som vill försöka få en folklig acceptans och trovärdighet måste byggas från grunden. Annars går det illa - förr eller senare.

Irlands klara nej till Lissabon-fördraget den 13 juni 2008 är ett dramatiskt bakslag för EU. Nu måste man börja om från början igen. Tidigare folkomröstningar i Danmark, Holland och Frankrike om förra, förkastade EU-fördraget, och nu i Irland om Lissabonfördraget, visar att det finns en folklig misstänksamhet mot EU-projektet.

Något som EU-kommissionen inte kunnat undanröja. Det blir att börja om från början. Det finns ingen nödutgång.

Det ska bli intressant att följa hur man avser att hantera detta irländska nej till Lissabon-fördraget, ett fördrag som många nejröstande inte sade sig förstå och därför så klart avvisade i folkomröstningen.

Saknas demokratisk legitimitet och tillåts misstron växa och gro utan att den hanteras och möts med respekt så brukar det ju inte sällan bli nej när folk får säga sitt. Precis som skedde i Irland - och som sannolikt (i spåren av Laval-dom och annat) skulle skett också i Sverige om vi folkomröstat om saken.

Nu borde dock en slutsats vara given för vår del. Bromsen in vad gäller riksdagens godkännandeprocess för Lissabonfördraget i höst. Fixa först en ny utstationeringslag och bättre skrivning av lex Britannia, undanröj konsekvenserna nationellt av Laval-domen.

Fundera sedan på hur vi ska förfara med Lissabonfördraget nu när irländarna sagt nej och i praktiken (tillfälligt?) stoppat processen för godkännande av det nya EU-fördraget.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, fd mångårig presschef i Seko, författare till bland annat en handbok om EU
(robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

"Branden" - Tyskland under bombkriget

(Publicerad i bl a Vasabladet 11 juni 2008)

Branden Tyskland under bombkriget 1940-45

Efter fem år kommer nu på svenska den i Tyskland så omdiskuterade och starkt kontroversiella boken "Branden Tyskland under bombkriget 1940-45". Det är bra.

Historikern Jörg Friedrich har gjort vad ingen annan tidigare gjort, nämligen låter de som blev av med allt när Tyskland i städer som Dresden m fl bokstavligt bombades tillbaka till stenåldern komma till tals med sina upplevelser av slutskedet i kriget.

I rått kliniska detaljer går han igenom bombflottornas förödelser, intervjuar överlevande och redovisar hur de allierades strategi utvecklades för att göra bombningarna av städerna allt effektivare. Det är alltid segrarna som skriver historien, men här är det förlorarna som får ge sin hittills undertryckta version.

Att Jörg Friedrichs bok vållat sådan stor uppmärksamhet och enbara i Tyskland sålts i 300 000 exemplar, beror på den brist på överensstämmelse som funnits mellan den officiella tyska tystnaden om det pris som civilbefolkningen fick betala. Och gapet till de egna privata familjehistorierna i relation till det officiella Tyskland.

I de enskilda människorna har dessa utbombade minnen levt kvar från denna hemska tid i andra världskrigets slutskede. Historikern Friedrich har i sin bok ryckt av den täckelse som hängts framför bombkriget i mer än 60 år. Orsaken till tystnaden om bombkrigets terror mot civilbefolkningen beror sannolikt på den tyska kollektiva skuld som tyska folket kände efter nazismen.

Men det finns ingen tysk arvsskuld. Efterkrigsgenerationerna kan inte göras ansvariga för vad som hände under Hitlers grymheter. Boken har gjort Jörg Friedrich till en av Tyskland mest efterfrågade föredragshållare, men också lett till att vissa historiker vägrat ta honom i handen.

Samtidigt har historikern Friedrichs bok på sina håll fått epitet som "cyniskt vidrig" och andra liknande tillmälen.

Varför då all denna uppståndelse? Ingen kan förneka det sakliga faktaunderlaget. Men det som har upprört somliga är att han gör förövarna till offer. Friedrich gör till och med det tyska folket till dubbla offer, dels bombterrorns, dels den nazistiska blodsbesudlade regim.

Han skuldbelägger inte tyska folket. "Idén att 80 miljoner människor är brottslingar är absurd", sade han i en intervju inför den svenska utgivningen.. "Det är ett nazistiskt koncept att ett folk är brottsligt".

Upprördheten över Friedrichs bok
Upprördheten över Friedrichs bok blir inte mindre av att han använder begrepp som associerats till nazisternas folkmord som att tyskarna "kremerades" i skyddsrummen och att bombkriget också beskrivs i termer som "förintelse". Just användningen i detta sammanhang av ordet "förintelse", liksom ordet "kremerades", har upprört och skapat debatt i Tyskland.

Tusentals tyska städer bombades sönder och samman av 500 000 ton bomber. Det finns knappt en enda medeltida stadskärna kvar i ursprungligt skick i Tyskland. 30 miljoner blev hemlösa och det var främst kvinnor, barn och åldringar som drabbades. Som nära nog alltid i krig.

En halv miljon omkom i lågorna eller kvävdes av syrebristen när de våldsamma bränderna sög åt sig allt syre. De väldiga bombarmadorna återkom gång på gång och fällde sina dödande bombmattor ett par gånger i veckan i andra världskrigets slutskede.

Det som är nytt är perspektivet. Här är det de som fick bomberna i huvudet som talar. Det är civilbefolkningens lidande och traumatiska upplevelser som lyfts fram, den ständiga känslan att livet är fullständigt otryggt och levs i ett osäkert gungfly. Är det ett rimligt perspektiv? Det var ju ändå tyskarna som inledde bombterrorn: tyska flygare bombade i spanska Guernica, i Warszawa i Polen, i holländska Rotterdam samt i London och Coventry i Storbritannien.

De olika sidorna i andra världskriget bedrev en terror mot hemmafronterna. Sant, men ändå måste och kan frågan ställas om det verkligen var militärt försvarbart att trappa upp bombningen av civila mål, så att 1 000 försvarslösa tyskar dödades varje natt, när Nazi-Tyskland ändå låg i sina dödsryckningar i början av år 1945 och Herman Görings Luftwaffe redan var utslaget.

Var en sådan brutal vedergällning verkligen nödvändig?

Det är en av många frågor som reses vid läsningen av Jörg Friedrichs bok om bränderna i bombkrigets Tyskland i andra världskrigets slutskede.

Robert Björkenwall, frilandsjournalist (robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/

LO-kongress i mediaskugga

LO-kongress utan spår i medierna
2008-06-13 i Dala-Demokraten

Onsdagen 4/6 avslutades LO:s 26:e kongress. Men att fackföreningsrörelsen högsta beslutande organ i Sverige varit samlat i Folkets Hus i Stockholm har nog gått spårlöst förbi de flesta.

Massmediebevakningen har nämligen varit på en minimalistisk nivå. Pressrummet på LO-kongressen har varit lika ödsligt som ett kalhygge. "Frötallarna" har varit få. Varje sig Sveriges radios Ekoredaktion eller TV4 Nyheterna har varit där.

När LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin höll sitt inledningstal lördag 31/5 refererades det bara kortfattat av Tidningarnas Telegrambyrå, TT.

Ser man till Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter (DN) var det den förstnämnda som ägnade mest utrymme åt talet. DN nöjde sig med en förlängd notis. Rapport i SVT har gjort några snuttar, men annars har etermedierna lyst med sin frånvaro.

I s-märkta Aftonbladet är det enbart kommentatorn på nyhetsplats, Lena Mellin, som hållit i pennan vid några få tillfällen. Olle Svenning skrev dock en söndagsledare från LO-kongressens öppning. I liberala Expressen är det inte många rader man har kunnat hitta.

Landsortspressen är inte bättre. Med enstaka undantag har de flesta inte haft någon reporter på plats utan utan nöjt sig med TT:s magra insats. Inte ens ledarskribenterna från landsortspressen har haft mer än en knapp handfull på plats i några dagar.

Massmediernas ointresse om Sveriges största fackliga samling av beslutsfattare, LO-kongressen, säger en del om tidsandan och om nyhetsföretagens omprioriteringar under de senaste åren. Inte ens LO-kongresser anses längre viktiga att rapportera ifrån.

För inte så länge sedan hade varje större nyhetsredaktion minst en arbetsmarknadsreporter som bevakade fackföreningsrörelsen, avtalsrörelser och arbetsmarknaden. Så icke längre.

Numera finns bara ett fåtal av dessa kvar. I gengäld har de så kallade ekonomijournalisterna växt upp som svampar ur jorden. Nyhetsredaktionernas fokus är nu inte arbetsmarknaden utan på privatekonomi.

Perspektivet har förskjutits: från kollektivet löntagarna till individen löntagaren. Den enskilde, men alls inte oberoende, individen har blivit viktigare än vad ett samlat kollektiv tycker, när olika spelregler ska formas.

Så är ytterst budskapet också från det kalhyggesödsliga pressrummen på en LO-kongress i Stockholm. Journalister åker hellre till politikens tingelmarknad i gotländska Almedalen än besöker en LO-kongress. Det gäller också många bland den arbetarpress som finns kvar i landet. Jo, jag vet att de flesta s-tidningar inte längre anser sig ha råd att sända nyhetsreportrar på LO-kongress. Resurserna är knappa. Och på de s-märkta ledarredaktionerna är det samma sak. De är slimmade. Men lite bättre än nu borde de kunna åstadkomma.

Möjligen är detta en återspegling av att också LO betraktas som särintresse av stora delar av det övriga samhället. Därutöver gäller också att när LO och fackföreningsrörelsen inte märks och inte vill, kan eller våga driva på så faller också det socialdemokratiska partiet mer åt höger. Det sker delvis med hänvisning till några trendspanare, och någon så kallad fokusgrupps, opålitliga tolkningsanalyser. Precis som fallet varit i Lavalfrågans hantering, a-kassans nivå och eventuella bortre parentes och annat.

Då blir också bevakningen av en LO-kongress mager. Och svenskarna får ytterst hjälpligt veta exempelvis att LO-ledningen blev överkörda i nivån på a-kasseersättning (ska nu bli 90% på sikt), att arbetarrörelsen är oense om tidsgränsen (bortre parentesen) i a-kassan och att LO-kongressens ombud inte riktigt litar på att Laval-domens konsekvenser blir undanröjda med mindre än att man sätter ett tuffare tryck på regering och riksdag samt även på LO-ledningen. Eller att LO nu åter vill visa att man är en kamporganisation.

Möjligen återvänder journalisterna dock om och när insikten på nytt sprider sig att LO och dess förbund vill vara en kamporganisation och en maktfaktor att räkna med i beslutsfattar-Sverige. Det kanske kommer på nästa LO-kongress om fyra år?

2008 års LO-kongress går till historien som ett lågvattenmärke ur journalistisk rapporteringssynpunkt.

ROBERT BJÖRKENWALL
frilansjournalist, fd presschef i Seko