Satsa på folkbildning som skydd mot myter och desinformation

Folkbildningen har bidragit till att forma det moderna Sverige. Den har lyft kunskaper, öppnat nya möjligheter och skärpt kritiskt tänkande. Med sina lokala studiecirklar har studieförbunden försvarat det öppna och på förnuft och demokrati byggda samhället – och värnat om det fria och värderande offentliga samtalet. I dag hotas en del av det inte minst av ett internet där sociala media svämmar över av skrock och skrönor blandade med rena konspirationsteorier och faktaförnekanade. Trumpisternas aktiviteter inför och efter presidentvalet i USA den 4 november var därvidlag förskräckande. Detta och mycket annat liknande gör att det nu är uppenbart att det borde vara hög tid för klassisk folkbildning, att den nu åter får en mer central plats i samhällsdebatten. Både pandemin och det amerikanska presidentvalet har visat hur upprepade och uppenbara lögner, ja systematisk desinformation kan slå rot i samhället och utnyttjas både politiskt och ekonomiskt. När Trumps kampanjmaskin trummade ut rent nonsens som ”sanning” och döpte fakta till ”fake news” var sanningen satt helt på undantag. Radio och TV-kanaler som Fox News och den USA:s extremhöger närstående Breitbart News hjälpte tillsamman med obskyra Facebook-grupper, Twitter och Instagram till att sprida och ge lögnerna fotfäste som ”sanning”. Anhängarna till Trump och konspiratoriska rörelser som Qanon låstes steg för steg in i en verklighetsresistent och våldsbenägen tankebubbla. Företeelser som först på senare tid mera systematiskt granskats av grävande journalister. Inte heller Sverige är immunt mot systematisk desinformation. Vi har all anledning att försöka dra lärdomar från såväl det amerikanska presidentvalet som från mytbildningen kring Corona epidemin. När VD för Ericsson Börje Ekholm kunde se hur myten att Corona spreds från 5G-master resulterade i att vissa började sabotera och förstöra master och visade att myterna fått fotfäste även i Sverige. Tron på myterna var starka nog för att få vissa grupper att ta till våld. Ett annat sådant exempel är när muslimska extremister i ett sekulärt land, drivna av religiös propaganda på internet får unga män och kvinnor att skära halsen av ”otrogna” har både förnuftet och det kritiska tänkandet helt gått förlorat. Ett demokratiskt samhälle måste reagera med kraft mot sådant extremt beteende. Att bryta faktaresistenta bubblor, möta religiös fanatism och mytbildning är avgörande viktigt om vi ska kunna fortsätta leva i ett demokratiskt och på verklighetens grund baserat samhälle. Här har Folkbildningsrådet i samverkan med Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) en viktig uppgift att fylla. De borde gemensamt kunna hitta formen för att i det svenska samhället öka människors källkritiska vaksamhet mot myter och desinformation av olika slag. Redan i dag gör en del organisationer som Humanisterna och Vetenskap och Folkbildning en viktig om än på bredden en otillräcklig insats för att lyfta fram allt från religiösa vantolkningar till att avslöja medicinska bedragare och kvacksalvare som lurar på folk dyra men verkningslösa preparat. Med den svenska traditionen av folkbildning borde även studieförbunden kunna bidra mer här till att öka människors vaksamhet och kritiska tänkande. För Sverige som nation kan en rejäl och uthållig satsning på en bred folkbildning kring desinformation och konspiratoriska myter i ett annat världspolitiskt läge bli till en avgörande viktig ödesfråga. Ty om ofred på allvar skulle hota är det avgörande viktigt att ha en befolkning – ett civilsamhälle - som förmår tänka kritiskt och stå emot desinformation och cyberattackers försåtligt riggade budskap av misstroende (mistrust). Och det oavsett om avsändaren är synlig eller gömd i någon trollfabrik. Bra i detta perspektiv är också att regeringen nu i december 2020 beslutade att inrätta ett nationellt center för cybersäkerhet. Den kraftsamlingen behövs för att stoppa olika cyberhot. Robert Björkenwall, Jaan Ungerson (Publiceras i några tidningar, bl a Arbetarbladet 30/12,Sydöstran 2/1-21, Värmlands Folkblad 16/1, ÖP 12/1-21, Gotlands tidningar m fl) - https://www.sydostran.se/insandare/insandare-folkbildning-mot-myter-59b41eaf/ https://www.vf.se/2021/01/16/debatt-tvinga-tjansteman-att-ta-ansvar/

Sverige och Finland har lättast att förstå varandra i Norden

Jag har då och då jag sagt det här men gör det nu ändå: Finländare har ofta en mycket rak och ibland lätt humorkruvat sätt att framtudiga sig på men t ex svensk och finsk management ligger flera på sätt än närmare än närmare och norsk och minst nära är svensk och dansk. En av flera sådana exempel på när det fungerat hyfsat bra är olika företagsfusioner mellan det svensk-finska är Telia/Sonera, Stora Enso, SSAB-Rautaruukki m fl medan det sket sig helt för Telia med Telenor och danska Postnord aldrig borde kommit till stånd. Samma mönster för även i de politiska relationerna i Norden. Jag märkte jag år jag för nu rätt många år sedan reste runt för att skriva att skriva om metallindustrin i Norden, i några fall med finska Metalls Henrik Helenius som sällskap på metallarbetsplatsen i bl a Österbotten och Nylands län. Det tillsammans med möten och samtal med fackligt förtroendevalda och företagare gav intryck som jag sedan förde i i boken om Metallindustrin i Norden. Finland har ofta studerat hur Sverige gör, t ex om skolan. Här tänkte man gå samma väg som Sverige men backade man när man såg ju snett det gick med sjukt snett med skolresultaten och hur det därtill sedan kom att bli med stora, privata skolkoncerner som kapade åt sig av skolmarknaden och deras betygsinflation blev medlet att locka elever till sina skolor i Sverige. "Låt dem prova först så får vi se", som man sa i Helsingfors. Och såg hur snett det gick – och nu står vi i Sverige med sin skola med en stor privatmarknadsskola, med mjölkade skattepengar till privata vinster och skolresultat som fallit under en lång följd av år. Ingen har heller gått så långt som Sverige på den här vägen och de få andra länder som provat har backat tillbaka men än inte Sverige, trots av ́s skolforskning som visar hur fel den här skolmarknaden för att slå. Nu först börjar det lite varsel - men under hårt motstånd från resursstarka privata skollobbyister – att något vilja reglera upp de här värsta avarterna. Men också under motstånd starkt från dessa intressen, borgerliga partier och Högerpopulistiska SD i riksdagen. Klokt att Finland i tid slog till reträtt här och aldrig följde Sveriges exempel. I Finland har man också agerat klokare gentemot EU än vad Sverige ofta gjort. Strategin från finskt håll att bara satsa på att bara ha 5-6 viktiga priofrågor när man förhandlar med Bryssel ger ökad chans då att klara hem dem bra. Inte köra ett bredare smörgårdsbord som Sverige ofta tenderat att göra. Ingen större skillnad att ha med Bryssel-byråkrater att göra än när vi slöt avtal med Moskva. Samma grundkoncept i fallen, hörde jag finska politiker lite skrattande säga. Det här har bidrag till att efter Finland, EU-ansluten, t ex inte varit naiva och då än bättre Sverige att bli vida hantera underbudsupphandlingar och svartjobb inom bygg- och anläggning och i tid rigga en lagstiftning som gör att de har bättre på det här än Sverige. Män klart också att Sverige som en större klen och inte så i periferin som Finland har blivit mera för de här avarterna av underbudskonkurrens som har med den fria den fria rörligheten av arbetskraft, tjänster och varor. Tyvärr har inte regleringen här inte hängt med här som den borde i Sverige. Samma sak med själv över hela detta med arbetskraftsimport och oseriös näringsverksamhet, t ex som nu fallet om en ukrainsk firma med en hyra parasitärt beteende och lockande löftessnacka lura somt ukrainska arbetare till Sverige som radions P1 morgon berättade 8 december. Jag inte mycket trist historia. Finland har skött det här bättre än vi, nog inte agerat med samma naiva flathet från myndigheternas och lagstiftarnas sida som Sverige. Så här finländare har övertagit att dra. En säkerhetsstående bh är sak vårt svensk-finska samarbete. Det är nog heller ingen tillfällighet – jämte att vi båda är alliansfria – att det fungerat mycket bra mycket med det allt tätare försvarssamarbetet. Och bra är det också att det sker stegvis avstämt hela tiden till nästa nivå. Det är stabilt och tryggt i orostider som de vi nu lever i. En nog inte oviktig till det här med Sverige och Finland är så nära på många sätt är nog bland att Finland var en del av Sverige så länge. De var ju vår östra rikshalva fram till 1809. Att danskarna hamnar mest utanför heller inte förförvånande. Där har handelns krämarkultur kunde inrama genom vattenvägarna till och Hansan och kontinenthandeln. Så nog ingen förvåning att e – trots en viss språkklyfta och lite fnurr i coronakrisens stängda gränser – att på det hela fungerar rätt bra Sverige och Finland. Robert Björkenvall (robert.eg@outlook.com) (publicerad i bl a Arbetarbladet,Helsingfors 12 december 2020, Sydöstran 10/12 m fl)

Väinö Linna - en epiker i världsklass skulle fyllt 100 år 20 december 2020

Jag har då och då tagit mig före att studera olikheterna i Norden, större än vi vill tro. I vissa sammanhang har jag sagt det här förut men ändå: Finländare har ofta en mycket rak och ibland lätt humorskruvat sätt att formulera sig på. En bra sätt att lära sig mer om vår forna östliga rikshalva Finland och dess dramatiska historia efter att Finland blev självständigt 6 december 1918 är att läsa Finlands främsta epiker Väinö Linnas romaner. Linna som just den 20 december 2020 skulle ha fyllt 100 år. Dessutom är hans gärning som författare väl värd att uppmärksammas också i vårt land, i det som en fram till 1809 var två delar av ett rike under närmare 900 år. Väinö Linnas romaner är den kanske bästa genvägen för att förstå hur Finland blev den nation den blev efter att ha frigjort sig från Ryssland i december 1918. I arbetarförfattaren och f d textilarbetaren Väinö Linnas romaner finns allt som man kan önska sig för att förstå hur Finland blev det land som det är än idag. Full av sisu och egensinne – och stolthet, och med förmåga att stå emot också mycket svåra och tuffa utmaningar. Ett blodigt och rått inbördeskrig 1918-19 och två krig mot Sovjetunionen 1939-40 och 1941-44. För dessa sina episkt storstilade romaner borde Väinö Linna ha fått det nobelpris han tyvärr aldrig fick! Linnas romaner kom dessutom – så det var inget hinder – ut i Sverige i mycket goda översättningar Mest känd för romanen Okänd soldat (suveräna österbottniska dialoger!) och där en av hjälten Rokkas stridskamrater med humor konstaterade sommaren 1944 att Sovjetunionen vann kriget men Finland kom ändå ut som god tvåa och klarade att vara kvar som självständig nation. Och före den kom hans mäktiga, tredelade torpartrilogin - Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Suverän läsning på alla sätt! Väinö Linnas böcker tillhör de som är värda att ständigt återkomma till. De borde aldrig lämnas bort ens när flyttlådorna bärs in i en ny bostad. Linnas böcker tillhör världslitteraturen av allra bästa märke. Och det går då inte bara att glömma avrättningsscenen med de mörka blickarna av finländskt hat, svår att glömma. Och den allra första meningen inleder hela torparserien: "I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi." Vilken klassepiker, Linna var – och är! Bara en formulering till som väl fångar Linnas humor i romanerna och om huvudpersonen Akseli Koskela, som sedan dog alldeles i slutet av fina Okänd soldat: "Mitt namn är Koskela, äter järn och skiter kätting". Så läs Väinö Linna! Bättre läsning finns inte i dessa coronatider! Robert Björkenwall,