Trump och klimatförnekandet tar nu plats i Vita huset

Om Trump och klimatförnekandet – Vita huset och den politiska cynismen: Vad händer med klimatfrågan och USA när Donald Trump tar plats i Vita Huset? Därom vet vi inte mycket ännu men det finns anledning att göra en analys av läget med utgångspunkt i exemplet Florida: - Det finns skäl – trots vissa nya signaler – att ställa sig minst sagt undrande till hur klimatförnekaren Trump kommer att hantera sitt tidigare vallöfte om att säga upp Parisklimatmötet när han väl tar plats i Vita huset i mitten av januari 2016. Dessutom har han sig tidigare sagt sig vilja öppna gamla, tidigare stängda kolgruvor. Blir det så också i praktiken? Eller var det bara valretorik? Trump har själv ett stort kustnära palats i Florida som i den globala uppvärmningens spår hotar att bli dränkt av höjda havsnivåer. I valrörelsen var Trumps löfte att säga upp klimatavtalet. Han kom återkom gång på gång med påståenden om att global uppvärmning är ett påhitt och påstås till och med sakna vetenskapligt stöd (!) . Detta trots att en seriös amerikansk studie från i fjol visar att nästan oavsett vad vi gör för att minska växthuseffekten så kommer New Orleans och Miami och en räcka andra amerikanska kustnära storstäder snart att ha sjunkit under havsytan. Dessa två ikoniska metropoler och stora turistmagneter är bara två av totalt 144 amerikanska städer som på sikt kommer att dränkas av den stigande havsnivån. Tyvärr finns inte heller någon quick fix som kan rädda oss från den allt mera besvärande klimatfrågan. Allra minst så i USA, där klimatfrågan - särskilt bland republikanerna - spelade nära nog ingen roll. Förutom blankt förnekande av dess existens, i det nyligen genomförda amerikanska president- och kongressvalet i november 2016. Detta i motsats till den snart avgående president Obama, som erkänner problemet och även arbetade hårt för att ro Parisklimatavtalet i hamn och få det godkänt innan maktskiftet i Vita huset äger rum. Ett avtal som Trump under hela valrörelsen sade sig vilja säga upp men i praktiken inte kan ske förrän efter tre år och i praktiken inte kan vara helt uppsagt när Trumps fyraåriga mandatperiod löper ut i Vita huset. Något som han möjligen börjat inse först nu och därför kanske blir ett av flera vallöften som han bryter när han väl sitter i Vita huset. Men ingen vet säkert hur det blir med den saken. Samma sak kan även gälla vallöftet att öppna tidigare stängda kolgruvor. Och därmed kanske tills vidare räddar sitt eget kustnära palats från att dränkas i Florida - delstaten där vann Trump med en procent över Clinton i valet. En annan solstat med besvärande klimatproblem är Kalifornien – där Hillary Clinton fick dubbelt så många röster som Trump. Där råder en akut vattenbrist efter torka i fyra år. Problemet är så besvärande att den demokratiske guvernören Jerry Brown gör vad han kan. Bland annat ransonering i väntan på mera långsiktiga lösningar med dyr avsaltning av havsvatten för att få folk att förstå att vatten är en allt mer begränsad resurs som inte längre går att slösa med hur som helst. Men i solstaten Florida - som är porös och ihålig som en schweizerost, säger forskarna - är nonchalansen och den politiska cynismen långt värre. Särskilt bland republikanska politiker, med mycket få undantag. Där har två av Trumps hårda, republikanska motståndare, exguvernören Jeb Bush och senatorn Mario Rubio sin politiska bas. Trots att USA i takt med allt fler återkommande extremväderförhållanden och stigande havsnivåer redan år 2012 fick skadekostnader för naturkatastrofer på hela 780 miljarder kronor, vilket är näst mest i landets historia. Hela tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden som på lite sikt riskerar att dränkas av stigande havsvattennivåer. En amerikansk klimatrapport talar om 60 centimeter fram till 2060. Tyvärr är en vanlig reaktion hos både väljare och politiker tystnad. Jag bryr mig inte, det råder ingen enighet om att det kommer att ske (= förnekelse) eller möjligen säger hen att då får jag väl flytta när det blir så dags. Här tog Trump hem delstatens avgörande 29 elektorer med knapp en procents övervikt över Clinton. Men Miami med omgivningar röstade på Clinton, liksom i Tampa, säger mina vänner där. – Det är nästan som om man vill säga: tyst, tala inte om det, så går det nog över, säger till exempel professorn i miljörätt Richard Grasso vid Nova Southeastern University i Fort Lauderdale, lite norr om miljonstaden Miami med överhängande stor risk att på sikt hamna under vatten. Nästan hälften av Floridas 133 mil av sandstränder håller redan på att erodera bort. Och anläggningar och byggnader längs Floridas hotade kuster har ett uppskattat värde på 15 biljoner kr, där tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner tillsammans arbetar ihop fyra femtedelar av delstatens ekonomi. Borde inte dessa fakta övertyga folket om klimatfrågans växande betydelse? Tveksamt. Hittills har bara ett ytterst fåtal sagt sig förstå vad som händer, stadsplaneraren Don Craig i Key West och Phil Stoddard, borgmästare i South Miami och några till. Stoddard säger redan nu: Jag råder folk här från att “köpa högt och sälja lågt” liggande fastigheter för att vara lite mera säkra inför framtiden. Enligt honom är det de unga som bäst tagit till sig budskapet medan deras föräldrar ännu inte har förstått: Att många inte kommer att kunna bo kvar där de nu bor kustnära och lågt liggande ut mot Floridas strandnära lägen. Kraftiga nedskärningar av koldioxidutsläppen och byte till förnybara energikällor skulle kunna rädda miljontals människor kring USA:s kuster men knappast Miami, anser till exempel Ben Strauss vid klimatorgansationen Climate Central. Men absolut ingenting blir bättre om Trump nu skulle fullfölja och säga upp Parisklimatavtalet. Tvärtom. Visst är det något surrealistiskt över en klimatpåverkande utveckling som många Trumpväljare och andra förnekar och inte berör dem - men helt säkert deras barn! Utgången i det senaste amerikanska valet har många dystra sidor för invånarna där men också för världen i stort. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Västerbottens-Kuriren 1/12, Dala-Demokraten 2/12 m fl. Se också http://www.nyfikengra.se/klimatfragan-en-rysare-nar-trump-tar-over/

Reflektioner apropå Trumps valseger i USA och om högerpopulismen i Norden

Häromdagen åhörde jag en bra föreläsning av Sveriges radios tidigare Norden-korrespondet Bengt Lindroth apropå en bok han utkommit med om popuistpartierna i de nordiska länderna Danmark (Dansk Folkeparti), Finland (Sannfinländarna), Norge (Fremskridtspartiet, Frp) och Sverige (Sverigedemokraterna, SD). Två av dessa - Sannfi med partiledaren Soini, nu utrikesminister och i Norge Frp-ledaren Siv Jensen, nu finansminister – ingår också i borgerliga koalitionsregeringar medan Dansk Folkeparti agerar stödparti åt en borgerlig minoritetsregering, precis som under tidigare perioder. Och alla tre tappar nu av lite olika skäl kraftigt i opinionen i Finland,Norge och Danmark. I mindre grad – tillfälligt? - just nu så också SD i Sverige. Tydligt är dock att populistpartier trivs bäst i opposition och får det betydligt svårare så fort de tvingas omsätta sina ofta vidlyftiga och svårgenomförbara löften i regeringsställning. Lite lättare har det att behålla proteströsterna de får om de agerar som utanför regeringen som stödparti, som varit det länge så framgångsrika Dansk Folkeparti. Men nu har också de fått problem på grund av skandaler som drabbat dem på senare tid. Bengt Lindroth har – se “Väljarnas hämnd : populism och nationalism i Norden” (Carlssons förlag, 2016) – helt rätt i populismen kan ses som “väljarnas hämnd” (den tidigare danske S-ledaren Jens Otto Kraghs uttryck) mot en socialdemokrati som inte i tid förstår att se de varningssignaler som finns och inte är uppmärksam nog på samhällsproblem som är under uppsegling och i behov av tidiga åtgärder. Så länge t ex S i Sverige var ett stort 40 procentsparti kunde man inom sig också ha en opposition av otåliga och missnöjda som höll partiet vaket och öppet för “stigande förväntningars missnöje” och då konstruktivt agera så att olika problem blev åtgärdade med politiska åtgärder innan de blev svårhanterligt akuta och blommade ut i proteströstande i olika val. Därför kom populismen – inom med en stark svensk kulturradikalism, starkare än i övriga Norden – senare till Sverige än övriga nordiska länder. Men numera är ju inte heller svensk socialdemokrati mer än på sin höjd ett 27-30 procentsparti och har inte samma styrka som tidigare och det har ökat utrymmet för populistiska rörelser också i Sverige. Handfallenheten mot att i tid lösa olika samhällsproblem har följaktligen också ökat också i Sverige. Ett visst slarv med att i tid hantera nya, växande opinioner och samhällsproblem har bidragit till att också SD-populismen har kunnat få mera lyft under vingarna de senaste åren i opinionsmätningar och val i Sverige. En reflektion apropå Finland och Sannfinländarnas framgångar – som mest 16,7 % i val, nu halverat stöd - som lett till att den karismatiske SannFi-ledaren Timo Soini är utrikesminister och partiet också ingår med fler statsråd i den borgerliga finska regeringen är hur de länge kunde surfa på väljarmissnöje. Precis som i USA – där Trump tog tidigare demokratiska delstater i valet nyligen – så har också Finland lite av ett rostbälte med förlorade industrijobb och väljarmissnöje. Ett sådant område är ex.vis Kymmenedalen, lite av den finska socialdemokratins (SDPs) vagga. Där har SDP i de senaste valen tappat stora väljargrupper till Timo Soinis SannFi. Ett en gång starkt fäste går aldrig att ta för givet om arbetarrörelsen slarvar och inte längre sköter sin väljarbas som man borde. Ty gör man det, så finns populisterna – och Soini har agerat smart! - där och fångar upp missnöjet! Soini har t o m i sin rådgivarstab knutit upp tidigare lokala fackliga företrädare som känt sig övergivna av SDP. Soini har förstått att lyssna och sedan kapitalisera detta i ett växande röstunderlag bland tidigare SDP-röstande arbetarväljare. Men utan Soini är det dock troligt att SannFi åter sjunker ihop och blir ett klart mindre parti. Här finns en parallell med populisten Trump och det han gjorde i Michigan (förlorade Clinton med 0,3 % av rösterna), Visconsin (besökte Clinton aldrig i valkampanjen!) och Pennsylvania i det amerikanska rostbältet. Hade demokraterna däremot behållit dessa tre delstater hade Clinton i stället haft bättre chanser att besegra Trump. Och än mera så om hon vunnit i stället för att förlora knappt i viktiga Florida (med 29 elektorer) eller Arizona som hon också var nära att ta. Men allt är ändå inte nattsvart. Demokraterna vann två nya senatsplatser och minskade gapet lite i representanthuset. Och se på Kalifornien med nära 40 miljoner innevånare och en av världens största ekonomier. Clinton fick där dubbelt så många röster som Trump och där kan demokraterna styra och driva ex.vis hårda arbets- och miljökrav. Positivt är också att i flera delstater hölls folkomröstningar om höjda minimilöner. Nu kommer minst 2 miljoner i Colorado, Maine, Arizona etc att få sina minimilöner höjda till i flera fall 130 kronor i timmen. Men ändå förtar det inte faktum att Clinton sannolikt var fel kandidat för demokraterna i just detta antietablissemangsval! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad också i några regionala tidningar inom kort) PS. Erik G Geijer skrev om tidningspressen: "Det är svårt att säga vad som i den är värst - det vidsträckta utspridandet av vad som icke är sant, eller undertryckandet av det som är sant". Apropå löftena av Trump att få tillbaka gamla industrijobb. https://www.technologyreview.com/s/602869/manufacturing-jobs-arent-coming-back/

Trump - en populist flyttar in i Vita huset 2017

Så återvänder då alla som varit på studiebesök i Trumplandet USA med sina upplevelser och intryck av en osedvanligt smutsig och på politiska sakfrågor substanslös valrörelse. En valrörelse som utsåg en dokusåpastjärna och miljardär som aldrig varit politiskt verksam i något sammanhang till ny makthavare de kommande fyra åren i världens mäktigaste nation. Och vald till det blev hans trots att han fick ungefär en procent färre röster än Demokraternas Hillary Clinton, precis som Demokraten Al Gore också gjorde när han förlorade mot Irak-krigande Bush-sonen George från Texas i valet 2000. Varför, jo det indirekta amerikanska valsystemet med val av elektorer i varje delstat gör att den mest flest elektorer (minst 270) från USA alla delstater ihop vinner även om den andre sammantaget haft fler av det totalt angivna rösterna i hela landet. I andra länder med direktval hade Demokraternas Hillary Clinton blivit president och inte Republikanernas Donald Trump. Det krångliga registreringsförfarandet – varierar från delstat till delstat – innan man får gå och rösta gör också valdeltagandet i amerikanska presidentval brukar ligga på låga 55 procent och en vald president därför i regel bara har 25 procent av de röstberättigade befolknings stöd. Som fallet nu för Donald Trump. Detta med tanke på att valdeltagande nu var 55,6 procent, jämfört med 58,6 procent när Obama blev omvald 2012. Hilliary Clinton fick också ett lägre väljarstöd än Obama och lyckades inte riktigt mobilisera lika många av demokraternas kärnväljare och var en viktig faktor bakom förlusten av traditionellt demokratiska delstater som Pennsylvania, Wisconsin (förlorade Clinton ytterst knappt mot Trump som tog delstatens 10 elektorer), Michigan och även Ohio och viktiga Florida med dess 29 elektorer. Och där gick också hennes förväntade valseger förlorad. Trump lyckades klart bättre att mobilisera sina kärnväljare (vita män men också många vita kvinnor samt äldre över 65 år) samt att han även fick med sig 29 procent av de latinoamerikanska väljarna. Clinton var starkast bland unga under 30 år (54 proc), bland kvinnor (54 proc), väljare mellan 30-44 år (50 proc) samt afroamerikaner (88 proc.),latinoväljare (65 proc) och väljare med högre utbildning än college. Trump lyckades – så miljardär han är – anslå en ton och fånga in stora väljargruppers frustration och vrede mot girighet (Wall Street), politikerklassens struntande i hur vanligt folk har det och göra valet till ett tydligt antietablissemangsval. Och det utan att egentligen ha några bra lösningar på problemen mer än en skur av löften utan konkretion. Dessutom gjorde han det med en kampanjstrategi som i mångt och mycket byggts på hatretorik och kvinnomobbing. Och det gick hem särskilt starkt bland globaliseringens förlorare (arbetslösa som förlorat sina industrijobb), landsbygdens folk, vapenälskare och alla dem som ville ha en förändring i Washington. Med det poulistiska budskapet lyckades han mobilisera bättre än Hillary Clinton och vinna nyckeldelstater som Florida, Pennsylvania, Wisconsin, Ohio etc och komma över de nödvändiga 270 elektorer som krävs för att vinna ett amerikanskt presidentval. Hade demokraternas oberoende kandidat Berie Sanders – mera av en outsider och antietablissemang än Clinton – klarat av Trump bättre? Kanske, alls icke uteslutet. Men nu stundar en orolig innan vi vet vad den han tänker göra inom ekonomin (utöver att sänka skatter), avskaffa hela eller delar sjukvårdsförsäkringen Obamacare (leder till 10-20 milj fler oförsäkrade),utnämner konservativa domare till HD etc. Kända ekonomer som Paul Krugman och andra spår ekonomisk “recession utan slut” om Trumps förnekande av global uppvärmning och luftiga valbudskap omsätts i konkret politik. Och inom utrikespolitiken – Trump är den mest okvalificerade som utsetts på området – vet ingen vad han tänker göra, utöver att bygga en mur mot Mexico. Så vi går på många sätt en mycket osäker fritid till mötes. Men kan vi hoppas på att det bara blir fyra och inte åtta år med Trump i Vita huset? Men sannolikt var inte heller Hillary Clinton rätt kandidat att möta Trump i just detta utpräglade antietabissemangsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publiceras i bl a Hälsinglands tidningar 11 november 2016, Gotlands tidningar 18/11 m fl) PS. I osäkra lägen - vi vet inte säkert hur Trump kommer att styra USA - måste vi skilja på stort och smått. Det viktiga är hur USA kommer att agera utrikespolitiskt och militärt i dagens krigszoner och i NATO och mot Ryssland. Här finns riktiga dystra scenarior som ligger långt utanför traditionell ekonomisk-politisk analys. Ett viktigt avgörande för generationer framåt är hans förnekande av global uppvärmning och att han vill skrota Parisavtalet och öppna gamla kolgruvor,oljefält etc. Kostnaderna för världen blir på sikt enorma, inte minst för hans väljare i Florida när vattennivån stiger och lägger stora delar av dess kuster under vatten.