Reflektioner apropå Trumps valseger i USA och om högerpopulismen i Norden

Häromdagen åhörde jag en bra föreläsning av Sveriges radios tidigare Norden-korrespondet Bengt Lindroth apropå en bok han utkommit med om popuistpartierna i de nordiska länderna Danmark (Dansk Folkeparti), Finland (Sannfinländarna), Norge (Fremskridtspartiet, Frp) och Sverige (Sverigedemokraterna, SD). Två av dessa - Sannfi med partiledaren Soini, nu utrikesminister och i Norge Frp-ledaren Siv Jensen, nu finansminister – ingår också i borgerliga koalitionsregeringar medan Dansk Folkeparti agerar stödparti åt en borgerlig minoritetsregering, precis som under tidigare perioder. Och alla tre tappar nu av lite olika skäl kraftigt i opinionen i Finland,Norge och Danmark. I mindre grad – tillfälligt? - just nu så också SD i Sverige. Tydligt är dock att populistpartier trivs bäst i opposition och får det betydligt svårare så fort de tvingas omsätta sina ofta vidlyftiga och svårgenomförbara löften i regeringsställning. Lite lättare har det att behålla proteströsterna de får om de agerar som utanför regeringen som stödparti, som varit det länge så framgångsrika Dansk Folkeparti. Men nu har också de fått problem på grund av skandaler som drabbat dem på senare tid. Bengt Lindroth har – se “Väljarnas hämnd : populism och nationalism i Norden” (Carlssons förlag, 2016) – helt rätt i populismen kan ses som “väljarnas hämnd” (den tidigare danske S-ledaren Jens Otto Kraghs uttryck) mot en socialdemokrati som inte i tid förstår att se de varningssignaler som finns och inte är uppmärksam nog på samhällsproblem som är under uppsegling och i behov av tidiga åtgärder. Så länge t ex S i Sverige var ett stort 40 procentsparti kunde man inom sig också ha en opposition av otåliga och missnöjda som höll partiet vaket och öppet för “stigande förväntningars missnöje” och då konstruktivt agera så att olika problem blev åtgärdade med politiska åtgärder innan de blev svårhanterligt akuta och blommade ut i proteströstande i olika val. Därför kom populismen – inom med en stark svensk kulturradikalism, starkare än i övriga Norden – senare till Sverige än övriga nordiska länder. Men numera är ju inte heller svensk socialdemokrati mer än på sin höjd ett 27-30 procentsparti och har inte samma styrka som tidigare och det har ökat utrymmet för populistiska rörelser också i Sverige. Handfallenheten mot att i tid lösa olika samhällsproblem har följaktligen också ökat också i Sverige. Ett visst slarv med att i tid hantera nya, växande opinioner och samhällsproblem har bidragit till att också SD-populismen har kunnat få mera lyft under vingarna de senaste åren i opinionsmätningar och val i Sverige. En reflektion apropå Finland och Sannfinländarnas framgångar – som mest 16,7 % i val, nu halverat stöd - som lett till att den karismatiske SannFi-ledaren Timo Soini är utrikesminister och partiet också ingår med fler statsråd i den borgerliga finska regeringen är hur de länge kunde surfa på väljarmissnöje. Precis som i USA – där Trump tog tidigare demokratiska delstater i valet nyligen – så har också Finland lite av ett rostbälte med förlorade industrijobb och väljarmissnöje. Ett sådant område är ex.vis Kymmenedalen, lite av den finska socialdemokratins (SDPs) vagga. Där har SDP i de senaste valen tappat stora väljargrupper till Timo Soinis SannFi. Ett en gång starkt fäste går aldrig att ta för givet om arbetarrörelsen slarvar och inte längre sköter sin väljarbas som man borde. Ty gör man det, så finns populisterna – och Soini har agerat smart! - där och fångar upp missnöjet! Soini har t o m i sin rådgivarstab knutit upp tidigare lokala fackliga företrädare som känt sig övergivna av SDP. Soini har förstått att lyssna och sedan kapitalisera detta i ett växande röstunderlag bland tidigare SDP-röstande arbetarväljare. Men utan Soini är det dock troligt att SannFi åter sjunker ihop och blir ett klart mindre parti. Här finns en parallell med populisten Trump och det han gjorde i Michigan (förlorade Clinton med 0,3 % av rösterna), Visconsin (besökte Clinton aldrig i valkampanjen!) och Pennsylvania i det amerikanska rostbältet. Hade demokraterna däremot behållit dessa tre delstater hade Clinton i stället haft bättre chanser att besegra Trump. Och än mera så om hon vunnit i stället för att förlora knappt i viktiga Florida (med 29 elektorer) eller Arizona som hon också var nära att ta. Men allt är ändå inte nattsvart. Demokraterna vann två nya senatsplatser och minskade gapet lite i representanthuset. Och se på Kalifornien med nära 40 miljoner innevånare och en av världens största ekonomier. Clinton fick där dubbelt så många röster som Trump och där kan demokraterna styra och driva ex.vis hårda arbets- och miljökrav. Positivt är också att i flera delstater hölls folkomröstningar om höjda minimilöner. Nu kommer minst 2 miljoner i Colorado, Maine, Arizona etc att få sina minimilöner höjda till i flera fall 130 kronor i timmen. Men ändå förtar det inte faktum att Clinton sannolikt var fel kandidat för demokraterna i just detta antietablissemangsval! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad också i några regionala tidningar inom kort) PS. Erik G Geijer skrev om tidningspressen: "Det är svårt att säga vad som i den är värst - det vidsträckta utspridandet av vad som icke är sant, eller undertryckandet av det som är sant". Apropå löftena av Trump att få tillbaka gamla industrijobb. https://www.technologyreview.com/s/602869/manufacturing-jobs-arent-coming-back/