I Kants och Iskander-robotarnas Kaliningrad

Intrycken från en givande resa till forna preussiska Königsberg, nu ryska Kaliningrad, börjar så smått sjunka in. Den lilla enklaven mellan Polen och Litauen med en miljon invånare i hela regionen, varav en halv miljon i själva Kaliningrad (firade 760 som stad år 2015). Här där ryska Iskander-robotar sedan en tid tillbaka finns utplacerade och skulle kunna ödelägga halva Sverige om olyckan skulle vara framme. En stad stor som Göteborg är dock betydligt trevligare och öppnare än sitt rykte och med ett utmärkt Immanuel Kant-museum, mångkulturell atmosfär och en glädjande nyhet att det nya reningsverket, delvis finansierat av Sverige och Danmark, nu sedan april 2016 är i full drift. Det gör att avloppet från halvmiljonstaden Kaliningrad nu inte längre orenat går ut i Östersjön. Samma sak gäller numera också motsvarande reningsverk i S:t Petersburg, som nu också fungerar och fått en bra ledning. Positiva nyheter för alla som vill se ett renare Östersjön. Immanuel Kant, den tyske 1700-talsfilosofen, levde och verkade hela sitt liv i Köningsberg fram till sin död 1804. Här tog han sina dagliga promenader över de sju broarna punktligt som en klocka och lämnade aldrig staden under hela sitt liv. Här är han också begravd alldeles intill katedralen och där även ett fint museum finns inrymt i katedralens torn. Han som bland mycket annat skrev att “två ting fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig”. Kants minne vårdas ömt – delvis med tyskt stöd – och är ett viktigt dragplåster för besöksnäringen i Kaliningrad. Annars finns inte så mycket kvar av det tysk-preussiska arvet av Köningsberg i dagens ryska Kaliningrad. Samma sak gäller dess tidiga historia som går tillbaka till år 1255 då en tysk orden grundade staden. År 1701 blev så Köningsberg huvudstad i kungariket Preussen. Men stadens store man är filosofen med det kategoriska imperativet, Immanuel Kant (1724-1804). Och givetvis följer vårt sällskap den energiske guiden Olga Danilovas uppmaning att klättra hela vägen upp i Kantmuseets torn för att fotografera filosofens dödsmask. Sedan avrundar vi det hela med en lysande orgelkonsert i själva katedralskyrkan. . Annat som finns kvar från tyska tiden är den storslagna men numera rätt ödsliga och glest trafikera Bahnhof Süd , numera Yuzhnly voksai och som utgör ändstationen för tåget från Moskva och S:t Petersburg. Moskva-tåget går bara en gång om dagen och den till S:t Petersburg bara några gånger i veckan. Och resan kräver både visa och utrikespass för även ryska, inhemska resenärer. Fjärrtågen avgår för övrigt alltid enligt Moskvatid medan lokaltågen följer tiden i Kaliningrad som är densamma som i Sverige. Köningsberg bombades svårt under andra världskrigets slutfas så det mesta – inräknat slottet (där nu utgrävningar görs av källaren) – medan t ex preussiska kuststaden Rauschen, numera Svetogorsk, en timmes bussresa från Kaliningrad förblev oskadat. Här i närheten ligger bland annat bärnstensgruvan Yantarnyy, där årligen 300 ton bärnsten utvinns och 90 procent går på export. Det är en viktig inkomstkälla för Kaliningrad-regionen som är en så kallad ekonomisk frizon. Åter andra försörjer sig på att arbeta som underleverantörer till tyska BMW, sydkoreanska Hyundai och Kia, produktion och sammansättning av TV-apparater för den ryska marknaden, berättar Dimitrij på Handelskammaren i Kaliningrad. Livsmedelsindustrin är en annan viktig sektor och som fått ett visst uppsving i spåren av EUs sanktionspolitik mot Putin-regimens annektering av Krim och som krympt bl a den finska livsmedelsexporten till Ryssland. Snittinkomsten för en industriarbetare i Kaliningrad-regionen ligger på runt 23 000- 25 000 rubel (drygt 4 000 kr) och på vilket man betalar 13 procent i en rak, platt skatt. Det gäller t ex även dem som bearbetar bärnstenen till smycken av olika slag. Arbetstiden är 40 timmar och när de går i pension får de ut ungefär halva sin tidigare lön i pension. Här i närheten av området där bärnsten utvinns finns i Palmniken ett minnesmärke över nazisternas brutalitet,den 31 januari 1945, då något tusentals utmattade judiska män, kvinnor och barn drevs ut i havet och mejades ner av tyskarna. Ett hjärtskärande monument av uppsträckta armar och händer vid stranden vittnar om detta. Unesco-världsarvet, det närkliga Kuriska näset och som delas mellan ryska Kaliningrad-regionen och Litauen, är också flitigt besökt. Inte minst då av ornitologer och andra naturvänner. Så trots Iskander-robotar och annat är Kaliningrad-enklaven där mellan Polen och Litauen värt att besöka. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publiceras i Arbetarbladet 31/10, Östra Småland 2/11 m fl)