Finland: skarpt läge för regeringen och för finsk arbetsmarknad

I finsk ekonomi råder nära nog nolltillväxt, arbetslösheten pendlar runt 9,5 procent av arbetskraften, den borgerliga, Sipilä-ledda regeringen blir allt mera impopulär. Det största oppositionspartiet socialdemokraterna, SDP, växer i opinionen och är nu landet största parti samtidigt som det högerpopulistiska Sannfinländarna – med i regeringen – har rekordlåga opinionssiffror på 9 procent i stöd. Och på finsk arbetsmarknad råder skarpt läge med hotande tvångslagar med försämrad sjukersättning, kortare semester m m. Något som de fackliga organisationerna är djupt kritiska emot och i stället försöker hantera avtalsvägen. Så för stunden är dessa tvångslagar vilande i väntan på att arbetsmarknadens parter ska bli ense om en annan och bättre lösning förhandlingsvägen. En lösning som också den i praktiken innebär en intern devalvering – minskade lönekostnader – som en väg ur nuvarande ekonomiska kris. Alternativet med en rörlig växelkurs finns inte eftersom Finland – i motsats till Sverige – ingår i euro-systemet och därför inte kan gå vägen över ett minskat värde på sin egen valuta. Finska folket hade nog hellre sett – i nuläget – att Finland aldrig gått med i EUs valutaunion euron. Och de fick heller aldrig – när beslutet togs för många år sedan - folkomrösta om saken i motsats till Sverige. Nå, nu finns ett preliminärt avtal mellan de centrala fackliga organisationerna och arbetsgivarna om att öka årsarbetstiden med 24 timmar med tre färre lediga dagar och att det inte blir några löneökningar alls de kommande tolv månaderna. Om den här centrala uppgörelsen verkligen genomförs beror på hur de olika fackförbunden ställer sig till den. Hittills har dock akademikerfacket Akava och tjänstemannafacket STTK godkänt detta “konkurrenskraftsavtal” medan finska LO, FFC, har en betydande minoritet med hittills runt 400 000 löntagare från olika branschförbund som säger klart nej till det här “interna devalveringsavtalet”. Det är runt 40 procent av FFC-förbundens medlemmar. Nej har hittills Byggnads, Livsmedelsarbetarna, Bil- och transport samt det stora Servicefacket PAM (drygt 200 000 medlemmar) sagt nej, och det har fått finska LO/FFC-ordföranden Lauri Lyly att redan konstatera att det är “en mycket stor del av FFC-familjen som inte godkänner avtalet” samt att även kostatera att “jag förstår dem nog”. Även finska Metall har låtit meddela att dess förbundsstyrelse är ytterst kritisk till avtalet eftersoom det “skär ensidigt i löntagarnas inkomst, försämrar köpkraften” och i praktiken “överförkostnader från arbetsgivarna till arbetstagarna”. Och PAM-fackets ordförande Ann Selin konstaterade att “styrelsen ser som en omöjlighet ur låglönebranschens synvikel”. “Vårt förtroende både för regeringen och arbetsgivarna är svagt” och eftersom vi är landets största fackförbund så betyder vårt nej att “att avtalets grundvalar skakar”. Det är med andra ord ännu högst oklart om hur det till slut går med det här krisavtalets överlevad, om det blir verklighet eller inte. Möjligen möjligen ändå ja men då ytterst knappt eftersom oppositionen mot det är betydande på finsk arbetsmarknad. Och särskilt så bland det stora låglönekollektivet på finsk arbetsmarknad. Till kritikpunkterna mot avtalet hör också att det i det mera finstilta delarna finns formuleringar som öppnar för oorganiserade företags möjligheter att i praktiken plocka bort minimiskyddet för löntagare och det vore att “öppna Pandoras ask”. Om krisavtalet nu ändå överlever, så lär det inte ske med mindre än att det då villkoras med krav på motprestationer – läs andra kompensationer via regeringens budget (läs förslag om skattelättnader i sommar) – på den nu så impopulära regeringen. Och att dessa då tydliggörs av den finska statsministern Sipilä, centern, och finansminister Stubb, samlingspartiet. Den senare är i nuläget mest utsatt för kritik från breda lager av Finlands folk. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com