Thursday, November 19, 2015

Låt inte terroristerna vinna - kampen mot IS/Daesh

Till det nu viktigaste i kampen mot IS och den fundamentalistiska islamska terrorism de står för hör att medborgarna i Europa blir medvetna om att vi är i krig. Sannolikheten är stor för nya, samlade attacker med mänskliga missiler i syfte att skrämma och destabilisera det civila samhället, skriver Robert Björkenwall och Jaan Ungerson. Inget samhälle kan skydda sig helt mot den typ av terrorhandlingar som drabbat Paris. Att polis och andra myndigheter ska göra allt de kan för att avslöja terrorplaner och för att förhindra att de verkställs är självklart. Men det som borde vara lika självklart – men inte är det – är att en terrorattack aldrig kan få tillåtas leda till skräck- och känslostyrda panikreaktioner från vare sig medier, myndigheter eller politiska företrädare. Att hamna i affekt är inget annat än en delseger för terrorns utövare och strateger. Terrorismen som metod är inget nytt och heller inget som kommit med den radikala islamismen. Att använda våld utan hänsyn till om civila drabbas för att nå ideologiska mål har brukats av mer än en radikaliserad politisk och religiös rörelse. Under 1960- och 1970-talen försökte Röda arméfraktionen att med terrorhandlingar skapa oreda i det tyska samhället, ETA i Baskien att få en från Spanien frikopplad nation och IRA på Irland tvinga Storbritannien till att lämna Nordirland och få det anslutet till republiken Irland. Bakom staten Israels tillkomst ligger terrorhandlingar utförda av den så kallade Sternligan. De lyckades med handlingar som mordet på Folke Bernadotte och genom att med världens första bilbomb i juli 1946 i Jerusalem spränga King David Hotel i luften och där döda 91, driva britterna till att ge efter för kravet att i Palestina skapa en judisk stat. Listan på fundamentalister som brukat terrorn som medel kan göras lång. Där finns förutom alla självmordsattacker i islams namn allt från seloterna i romarriket till Oklahomabombaren i USA, Aun-sektens angrepp med stridsgasen sarin i tunnelbanan i Tokyo till Breiviks massmördande av unga socialdemokrater på Utöya. För att förstå terrorismen och för att kunna bekämpa den är det väsentligt att alltid vara medveten om att det bakom varje terrorhandling ligger en från utövarens sida klar övertygelse om att man är ute i rättmätigt och gott ärende och att den som är terrorist hos en är frihetskämpe hos en annan. Hur hård den polariseringen kan bli vittnar bland annat Åsne Seierstad om i sin bok ”Hundra och en dag” – en reportagebok om Irak före, under och efter det amerikansk-brittiska anfallet mot landet. Hon bevittnar där i Mosul en av djupt amerikahat fylld parad där en av avdelningarna består av rader med självmordsbombare, klädda i vitt med huvor över huvudet, dynamitladdningar runt midjan och granater i händerna, allt under plakatet: Vi är redo för martyrdöden. Efter den president Bush-beordrade, okloka inmarschen i och det efterföljande sönderfallet av Irak kunde de krafter som skapade IS/Daish med lätthet hos sig samla skaror med fanatisk tro laddade mänskliga missilerna. Till det nu viktigaste i kampen mot IS och den fundamentalistiska islamska terrorism de står för hör att medborgarna i Europa blir medvetna om att vi är i krig. Sannolikheten är stor för nya, samlade attacker med mänskliga missiler i syfte att skrämma och destabilisera det civila samhället. Vårt försvar nu måste bestå av att ge medborgarna styrkan att inte låta sig påverkas utan i stället för att drivas samman i kyrkor och vid attentatsplatser och att samlas i kollektiv sorg och rädsla i stället än mera målmedvetet samla ihop oss till beslutsam kamp, där vår gemensamma kärlek till livet måste besegra IS/Daish barbariskt fega ”kärlek” till döden. Vi måste visa en enig fasthet både när vi nu samlar ihop oss mot IS hot och när vi samtidigt gör det i försvaret av våra värderingar och för rättsstatens principer. Att såväl polisens som säkerhetstjänstens kamp mot terrorismen måste både fortsätta och stärkas är tveklöst. Här måste såväl samarbetet inom EU som det europeiska skalskyddet stärkas. Polisens möjlighet att hitta och att effektivt bevaka och följa grupper och individer som visar stöd för IS måste stärkas till en nivå som motsvarar kampen mot spionage och sabotage under beredskap och krig. Beslutet att också låta svensk militär delta i den samlade europeiska kampen mot IS i Irak och Syrien är rätt – trots de ökade risker det kan innebära för att även vi kan drabbas av terroristhandlingar. Så länge IS har kvar sin territoriella och starka ekonomiska bas för sitt brutala terrorkrig måste den kampen vara det internationella samfundets främsta prioritet. Vill vi se vårt europeiska demokratiska och sekulära politiska system som värt att försvara måste också vi alla efter förmåga och resurser vara med i kampen mot IS, terrorismen och dess religiösa fundamentalism. Robert Björkenwall tillsammans Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Gefle Dagblad 19/11, Arbetarbladet 19/11, Norrköpings tidning och Västerbottens Kuriren 21/11, LT i Jämtland 23/11, Östra Småland 23/11 m fl)

0 Comments:

Post a Comment

<< Home